Ja, jag är ju inte fortfarande bakfull, men igår var jag über-krapula, vilket inte är ovanligt för mig, eftersom jag har dåliga gener från båda föräldrar när det kommer till att hantera dagen efter intaget av orimliga mängder alkohol. Därför blev det ingen dagen efter-bild, eftersom jag inte hade krafter att starta datorn, och bara tanken på att göra något produktivt fick mig att kallsvettas.
Så, efter att ha sett ut så här...
Vaknar man upp på söndag förmiddag, på soffan med alla kläder på och tänker...
Men skoj hade vi i alla fall, så det var nästan värt att spy ur sig alla inälvor på söndag. Och så kom ju Lillan äntligen hem efter att ha varit hos sin pappa en hel vecka, och det botar alla bakfyllor i hela världen.
Imorgon är det sista dagen på det här året, och jag tänker varken titta bakåt eller framåt som alla andra brukar göra den här tiden på året. År 2013 har sprungit iväg så man knappt hunnit blinka, och jag har absolut inga förväntningar eller förhoppningar för det kommande året, jag tar det som det kommer helt enkelt, det brukar bli bäst så... Så, imorgon blir det till att fira in det nya året tillsammans med pappa och hans Blomma som kommer hit på middag, inhandlade till och med några raketer att smälla iväg medan Lillan är vaken. Lugnt och skönt med andra ord...
Efter 52 klädbyten, 5 frisyrbyten och 5 "jag tänker inte åka någonstans ikväll"-utbrott, kom jag till sans... så här ser jag ut ikväll, det är till att njuta medan man kan, för imorgon bitti lär jag inte vara fager.... :D
Sitter med hårfärg i håret och tänkte döda tid med att uppdatera er om vad som pågår i vårt händelserika liv. Julen har varit och farit, bra har det varit med god mat och många mängder dryck, fina klappar från höger och vänster och släkthäng. I går var det crazy-ass mellandagsrea som gällde, 5 timmar tillbringade vi på stan tillsammans med 5 miljoner andra galna shoppare. Jag som inte annars har så mycket till övers för människor överlag har alltid haft svårt för sådana där saker, men vi tog det lugnt och räknade till tio för att undvika massmord a la Pol Pot, och istället kom vi hem, trötta och slitna men med helt vettiga "fynd".
Ikväll är det dags för kalas, och det känns riktigt kul att få städa upp sig och göra sig fin, för att sedan dricka tills anletsdragen flyter ut till en obefintlig massa. Nå nej, skämt å sido, det ska bli kul att få hitta på något skoj tillsammans med Smokey, känns som evigheter sedan vi var ute tillsammans med andra människor, en av orsakerna till detta är väl att soffan har varit så otroligt skön under hösten, så man har hellre spenderat tid där än ute på stan. Vilket i sin tur resulterar i att man tycker det är mycket roligare att kalasa loss de gånger man gör det, istället för att det blir till ett "måste". Så, nu ska håret fixas, naglarna målas och valkarna klämmas in i otroligt obekväma shaping-strumbyxor för en helkväll i goda vänners lag!
(Har ni tur återkommer jag med en bild på mig själv när jag är klar med allt fixande, har ju webcam på den här datorn så det underlättar ju fotograferandet av mitt vackra ansikte märkbart.)
Skriver första inlägget från min nya dator som tomten kom med några dagar för tidigt i år. Jag kan inte fatta det ännu, att jag faktiskt har en splitterny dator, som knappt hörs när den är igång, startar snabbt och gör som man vill. Och så är den rosa! En Samsung Notebook, något som jag själv knappast aldrig skulle ha övervägt om jag själv skulle ha investerat i en dator. Som sagt känns det overkligt, men ack så skönt att slippa fundera om den gamla datorn vill starta eller inte, utan nu kan man verkligen lita på sitt verktyg och inte ödsla tankeenergi på huruvida sakerna man skriver finns kvar när man startar datorn nästa gång...
Vi var till Oravais på middag i går, och det var übertrevligt som vanligt, åt gott, fick julklappar och spelade spel. Lillan fick sin efterlängtade kikare, och oj vad hennes ögon tindrade när hon såg vad det var i paketet. Hon blev så glad och kunde knappt fatta hur hon kunde få något som hon önskade sig. Hon fick också en sagobok, en bok om rymden och en jävligt tuff HD-jacka som blir perfekt till kommande bilträffs-säsong. Jag fick också en bok med jättefina stickmönster inspirerade av vampyrer, så nu har jag nog att bita i om jag ska avancera från sockor och vantar. Smokey fick också sitt efterlängtade whiskey, så alla var verkligen glada och nöjda.
I morgon ska det stökas och kokas inför julafton, men annars så känner jag ett visst lugn infinna sig, det blir nog bra oavsett vad man hinner med och inte. Smokey hämtade världens finaste julgran i fredags, och jag tror det är den finaste granen vi har haft under dessa tre år vi firat jul tillsammans, Lillan blev eld och lågor när vi tog in den, och det är det som gör att allt slit är värt det i slutändan, när hon är lycklig, det är det som är viktigast...
Och så fann vi en ny låt till soundtracket för julen -13, kalas...
Jess, idag är det den stora grandagen, vilket innebär det årliga dilemmat huruvida man ska köpa gran eller gå den mindre lagliga vägen och "hämta" en ur random skog häromkring. Först lekte vi med tanken att inte ha någon gran alls i år, när Lillan är borta och så, men det känns bara så fel, och Lillan har frågat varje dag i två veckor när vi ska ta in granen, så det är väl bara att ordna det på bästa sätt. Hennes längtan efter gran visade sig verkligen vid frukostbordet idag, när hon helt plötsligt frågade: När dör vi? Jag sänkte tidningen och tänkte febrilt på hur jag ska tackla sådana här frågor såhär tidigt på morgonen. Så jag drog till med vad jag kunde, och sa att både människor och djur dör alla någon gång, men först blir man jätte jättegammal och får leva ett långt och lyckligt liv, och hänvisade till gamlafarmor som är 90 år. Inte så lätt för en fyraåring att ta in, och hon sa flera gånger att hon inte vill bli stor och dö. Så höll det på en stund, och när jag hade gråten i halsen och var rädd att jag förstört min dotter med att inte klara av att prata om döden på ett "pedagogiskt" sätt sa hon: Men mamma jag vill inte dö. Ska vi ta in granen idag? Och därmed var den saken ur världen.
I år slipper man ju snön i alla fall.
I går kväll fick jag ett ryck och med ganska låga förväntningar äntrade jag köket för försök till knäcktillverkning. Slängde ihop ingredienser till en sats knäck, och en sats kola med pepparkaks-, och apelsinsmak, la på Elvis julskiva "If Every Day Was Like Christmas" på Youtube. Medan jag analyserade varje låt Elvis sjöng med sin vackra stämma, och brast ut i ett invärtes "Haha, Elvis, be careful what u´re wishing for", när dessa rader kom:
Oh, why can't every day be like Christmas
Why can't that feeling go on endlessly
For if everyday could be just like Christmas
What a wonderful world this would be
Men i vilket fall som helst så bidrog han till att ett litet kryddmått av julstämning infann sig inombords, och jag kom också på att jag faktiskt har en eller kanske två lp-skivor med Elvis julmusik. Jag borde kanske göra slag i saken och investera i en LP-spelare från Clas Ohlsson (eller annan valfri butik) så att jag faktiskt skulle ha möjlighet att lyssna på de otaliga skivorna jag har. Har ju köpt många som jag inte haft något att spela dem på, inte helst Reverend Beat Man-skivan har jag lyssnat igenom som jag köpte i somras, skandal!
Tillbaks till knäckbaket. Till skillnad från andra år så kom jag ju på att hälla upp smeten i en gräddsnäcka, och från den droppa ner smeten i knäckformarna, vilket resulterade i mindre kladd, mindre svordomar och färre nervsammanbrott, så nu vet man ju att det funkar till ett nytt år. Så, ju lägre förväntningar man har på att något ska lyckas, desto gladare blir man när allt går som smort.
Ikväll kommer min syster hem, men henne ser man väl inte före söndag, eftersom vi tuffar iväg till Oravais imorgon och hälsa på familjen där. Ska bli skönt att komma bort en stund, och bara ta det lugnt, något jag kan tänka behövas efter att vi ikväll ska till stan och inhandla förhoppningsvis det sista innan jul. Jag bävar. Speciellt eftersom folk verkade ha tagit ledigt redan igår för att handla förståndet av sig i stan, klockan 13.30 var det smockfullt med julshoppare med vilda ögon. Helt galet.
En annan sak jag kom att tänka på när jag läste tidningen i morse, och en artikel om att cd-skivorna håller på att försvinna som julklappar. Det tycker jag är synd, jag har alltid tyckt om att ha "fysisk" musik, och jag har inga större problem med att betala för det jag vill höra på. Jag menar, cd-skivan finns ju alltid där, och det känns nog mer värdefullt att hålla en cd i sin hand än att ladda ner en låt med dålig ljudkvalitet. Jag har alltid delat mitt musikintresse med min far, och han gav mig ofta skivor till jul och födelsedagar när jag var yngre, och det var alltid kul att få de där paketen när man visste att yess, nu får jag ny musik att höra på.
Jag har också handlat skivor åt Smokey under åren, med hopp om att vi båda skulle komma igång med skivsamlandet igen, för det är KUL med musik, speciellt LP och CD-skivor. Dessutom lyssnar vi ganska ofta på sådan musik där artisten har en ganska begränsad lyssnarskara, och man vet att de verkligen behöver skivintäkterna för att kunna spela, och då känns det också som en god gärning att betala för deras skivor...
Nu tar jag ett försök till jullov, trots att skoljobb ska göras under "ledigheten", men några dagars paus tänker jag helt fräckt skita i allt vad skola heter, that´s for shore...
Bloggen Hormoner&Hemorrojder gör det igen... beskriver modersoron så som jag känner den :D
Länkar också till Tempelman i vanlig ordning, skulle kunna sälja min ena arm för att kunna skriva som han (eller heter det honom?). Känner ni för att gråta en skvätt kan ni gå in under fliken "Manus" och se kortfilmerna Turn the page och Try, så jävla fint och så jävla sorgligt...
En sak som jag har tänkt på ganska mycket de senaste dagarna är annars allt jävla snack om mörkret som omger oss den här årstiden. Varje år är det samma sak, vad ska man göra för att inte vara så trött, vad ska man äta för att bli piggare, vilka lampor ska man sitta framför för att få livsgnistan tillbaka och cancer på köpet. Varje år, samma sak. Streta emot naturen, du måste vara pigg hela tiden och låt inte mörkret ta dig.
Varför kan man inte bara sänka garden och låta mörkret påverka dig lite? Tillåta dig själv att vara lite tröttare och slöare än vanligt? Kanske man inte behöver göra så jävla mycket under årets mörkaste tid, annat än det som är nödvändigt. Ligg under filten på soffan, ät choklad, se på dåliga filmer och serier som gör att du gråter hjärnan ur dig, tillåt dig vara lite extra nedstämd av ingen orsak alls. Klä dig i pyjamas och låt sminket vila. Eller sov med sminket på... Spela på hela registret av känslorna man kan ha när man blivit sviken eller lämnad av den man älskar, eller känslorna man har när man är gravid (man gråter till barnprogram och alla bilder av ulliga kaniner). Var så jävla lessen och arg som du bara kan i en tid, för att sedan skaka allt av dig och bli normal igen. Vore det inte bra för människor att tillåta sig att må lite pissigt ibland? Utan någon större anledning?
Vad gjorde folk förr i tiden den här årstiden? Ja inte åt de 30 olika vitaminer och satt framför sollampor i alla fall. De var inomhus, förberedde för vintern, umgicks med sin familj, hade det tyst och lungt och slösade ingen extra energi eftersom någon sådan inte fanns. På något vis känns det som att trots julförberedelserna såg helt annorlunda ut för 100 år sedan, man inledde dem tidigare och man gjorde mycket mer avancerade saker än idag, men trots det så är vi tusen gånger mer stressade inför julen idag. Och varför det? Högst antagligen på grund av en massa absurda "måsten" som vi har skapat i våra egna huvuden, att julen går under om man inte köper mat som skulle föda en hel by Afrika, att man måste köpa julklappar som ska verka dyra för annars tror folk att man är snål, att man ska köra omkring som ett tok och träffa både levande och döda släktingar och julefriden är så långt bort att man inte helst ser en skymt av den.
Så, släpp in mörkret gott folk och tillåt er vara trötta :D
Mina känslor inför julen är som jag tidigare nämnt väldigt splittrade i år. Har aldrig varit såhär negativt inställd till julfirande som jag är nu. Skönast vore att gå och lägga sig den 23 och vakna upp efter nyåret, då allt är över och förbi. Eller att man skulle kunna klona sig och vara på alla ställen samtidigt. Det är ju en fysisk omöjlighet att man ska kunna klämma in besök hos alla släktingar under två dagars tid, speciellt om man ska hinna sitta några timmar och verkligen umgås, inte bara kasta in paketen och sitta på nålar, redan vara på det andra stället i huvudet och bara vänta på att få komma hem och låsa dörren och dra ner gardinerna. Och så är jag ledsen över att Lillan inte är hemma i över jul i år. Jag vet inte varför, men det handlar antagligen om min vilja att hon ska uppleva sina jular på ett visst sätt, som lär henne att tycka om julen och allt vad det innebär, och det har jag ingen kontroll över när hon inte är hos mig, trots att jag vet att hon har det bra där hon är. Men det är väl att fokusera på det som är viktigt, att man har släkt och vänner att hälsa på, att man får ha en käresta att fira julen med, att min emigrantsyster kommer hem och att alla förhoppningsvis gillar julklapparna som man slitit sitt hår över att införskaffa. Julgranen ska vi ta in i helgen och pynta medan Lillan är hemma, för hon pratar om det varje dag, frågar när vi ska ta in granen. Julkorten blev även i år handgjorda och förvånande nog skickade i tid, för er som får kort med tveksamma motiv kan jag informera att det är Lillan som konstruerat dem med yttersta noggrannhet, hennes första riktiga julkort som alla har en egen historia som bara 4-åringar kan komma på. Lussekatterna är också fixade, trots att jag brände en plåt fick resten godkänt, uppenbarligen, eftersom de snart är uppätna. Det obligatoriska pepparkaksbaket är också ur världen, och de kakorna ligger väl i burken ännu nästa jul, eftersom ingen äter dem egentligen, tror svärmors småfåglar skulle uppskatta dem mest. I dagarna ska jag också koka knäck och kanske någon typ av kola, om andan faller på, annars börjar jag känna att jag inte tänker engagera mig desto mer inför julaftonen. Den kommer oavsett hur mycket man har förberett och ställt i ordning. Hittade ett recept på en saffransostkaka som jag ska göra till julmiddagen som går av stapeln hos min mor på julaftonen, och bara det att för första gången på snart 10 år fira julen hos mamma med de närmast sörjande samlade känns annorlunda, men intressant.
Jag har sovit så otroligt dåligt de senaste nätterna, det är helt sjukt. Fullmånen har aldrig påverkat min sömn annat än att jag drömt jättekonstiga och intensiva drömmar, typ sådana så man inte vet ut och in på sig själv när man vaknar, men till skillnad från andra har jag alltid somnat. Men efter en nästan sömnlös natt natten till igår vaknade jag på morgonen av att månen stirrade på mig genom fönstret, nästan som på rent fitteri, som man skulle säga på ren finlandssvenska. Jaså, det var du din jävel tänkte jag då, eftersom jag också drömt mardrömmar den stund jag sov. Samma sak senaste natten. Även om jag drar ner gardiner och drar täcket över huvudet så vet jag att månjäveln ändå är där, och stör. I drömmarna blir jag jagad, jag känner en otrolig ångest över att något hänt Lillan, att hon är sjuk och kommer att tas i från mig. Jag blir slagen av skalliga män som jag förgäves försöker försvara mig emot. Jag gömmer mig för människor i mörka kläder och gälla röster. Vem fan blir inte trött av sånt? Nåväl, det är den värsta månskenstiden på året nu och någon månad framåt, så det är väl bara att vänja sig med tveksam sömn en tid framåt. Och ja, jag vet, alla har sina åsikter om huruvida det bara är inbillning att månen påverkar sömnen eller ej, men jag vet att någonting är det som stör min kropp under månsken. Helt uppenbarligen eftersom jag sover dåligt trots att jag INTE VET att det är fullmåne eller att månen lyser starkt utanför mörkläggningsgardinen, jag menar, då kan jag ju inte i förväg ligga och intala mig att jag inte kommer att somna, eller?
Vi avslutade också Sons of Anarchy säsong 6 i söndags. Fy fan vad jag grät. Så där kan det ju inte gå. Men man måste nog bara ge creds åt Sutter som skrivit serien, han vet hur man ska påverka. Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare efter detta, jag blir tårögd bara jag tänker på det, och då är det bara en serie. Men allt är förändrat, och inget gick som jag hade tänkt och hoppats på i de senaste säsongerna. Helt sjukt hur en serie kan påverka en såhär mycket. Efter varje säsongsavslutning har jag varit helt trasig inombords. Jag hoppas allt ordnar sig i nästa säsong som kommer om typ 100 år. Usch vad sorgligt... :(
Nåjaa, nu är fransen målad och nageln lackad inför kvällens The Sounds-spelning i Seinäjoki. Ska bli otroligt roligt, det är inte varje söndag man får åka på sådana äventyr. Tillåter mig till och med att ta på converser trots att det är många minusgrader, det är ju inte som att vi ska GÅ till S:joki, och converse är ändå bättre än klackskor.
Annars har vi haft en priima dag, jag och Lillan. Steg upp tidigt, halvslumrade på soffan efter att Smokey åkt till Tammerfors, klockan 10.30 var vi utanför dörren och tog årets första sparktur, och kallt som satan var det. Men vackert väder ändå, trots den växande irritationen över en värdelöst underhållen trottoar, gick ju inte alls så hårt som jag ville. Sedan kom vi hem, fixade årets första tomtegröt, Lillan bakade kokosbollar nästan helt själv, jag bakade svastikor (går även under namnet jultårtor/julstjärnor) och sedan pysslade vi ihop några mästerverk till julkort som ska sändas till nära och kära. Det har varit en bra dag med andra ord, med endast 3 mindre mental breakdowns pga trotsig fyraåring, men det är sådant man får ta.
Sitter i min ensamhet och tittar på Ernst som binder fula julprydnader med kronärtskocka (tror det var det som skymtade i ögonvrån), känns som jag inte orkar med honom i år heller. När man är ensam och har tråkigt är internet ett underbart verktyg att fördriva tiden med, och nu när jag skrev det där kan det låta som att jag ska ge förslag på tio i topp porrsidor, men se där misstog ni er! Hehe. Jag googlade "köp en get" för jag tycker det skulle vara en bra julklappsidé. Att man betalar 200 kronor och namnger en get som ges åt en behövande familj någonstans i världen. Men jag vet inte. Kom in på Barnmissionens hemsidor där man kan köpa denna get, men jag fick ett dåligt intryck av det hela. Speciellt när jag klickade på "så går det till" och man skulle klicka på varan och lägga den i kundkorgen. Jag ska klicka på geten och lägga den i kundkorgen. Och så ska jag döpa den. Vilket namn ska man ge en get som finns på andra sidan jorden? Leif? Jeitabottjin? George Clooney?
Ni kan själva gå in och se. Man kan köpa rent vatten och myggnät också. Eller Tre Barytoners Andliga Klassiker. barnmissionen
Nu ska Ernst göra härliga praliner av sin underbara mandelmassekorv, så nu är det bäst jag koncentrerar mig...
Idag är det en glädjens dag för många invånare i detta land. Det är nämligen dagen som slår alla andra högtidsdagar under året; skatteåterbäringens dag!
Som alla andra år i mitt liv som skattebetalare fick jag tillbaks ganska redigt med pengar, och det känns ju bra. Tills man kommer på att man har en hög med räkningar som ligger och väntar just på detta datum. Så man loggar in på internetbanken, ser den magiska summan pengar som lyser mot mig och man känner sig rik för några minuter. Så sätter man i gång, skriver in mottagare, summa att betala, referens och vidare till nästa betalning. På några minuter hade nästan hälften av skattepengarna flugit iväg, bara så där. Man måste ju tänka positivt, att man inte behöver ta pikavippi och vara med i lyxfällan, för att man får det att gå runt. Men när man för en bråkdels sekund tänker att *nu ska jag unna mig något fint* så blir man lite irriterad. Att det ska kosta så mycket att bo och leva i det här landet, och när man får tillbaks sina surt förvärvade inbetalade skattepengar, då ska man genast betala bort dem på saker som är mest SKATT. Men sånt är livet. Fick ju njuta av åsynen av fyrsiffrig summa på kontot i ca 8 minuter, innan jag betalt räkningarna och fått den bördan lyft från mina axlar. När man annars har en ganska låg månadsinkomst bestående av kelapengar och underhåll känns det ändå bra att få lite extra, även om det går till räkningar, det där med att unna sig själv, det tror jag är ganska så överskattat...
Hittade en inspirationsvideo inför julen. Lillan är hos sin pappa och firar jul i år, så kanske det här vore något att satsa på, verkar ju ganska så skoj, en ""vuxen" jul...
Trots många försök infinner sig ingen julkänsla, trots att jag tvångsspelar julmusik och försöker lura mina sinnen med pepparkaksbak och doftljus. I år händer det inte bara. Har sett andra bloggare som tidigare år hatat julen bli fullkomliga julfanatiker i år, så kanske jag har råkat ut för motsatsen; julen har lämnat mig åt sitt öde. Men det är väl inget att göra åt, man kan le och baka pepparkakor i alla fall, sätta locket på so to speak. Dock måste jag påpeka att SVT´s julkalender är väldans bra i år, som
handlar om hur barna Hedenhös uppfinner julen. Bra skådespelare och bra
story!
Lite mera angående Volbeat-spelningen förra veckan. Det var så asigt bra, och häftigt. Jag stod längst fram några meter från scenen, och varje gång det sköts eld och fyrverkerier trodde jag mina ögonbryn hade brunnit upp, men icke. Jävligt tuff show och de spelade många gamla välkända klassiker. Och så hade de med sig en kille som spelade banjo i början av konserten som höjde stämningen enormt. Så, det var bra.
På söndag ska vi till grannstaden Seinäjoki och lyssna på The Sounds, ska också bli kul att se yrvädret Maja i egen hög person.
Den engelska gullpojken Jake Bugg har gjort ny musik, och trots att jag ibland kan ha svårt för UK-pop så är det något speciellt med Bugg. Han blandar in lite gammalt i det nya, och har en röst som tilltalar mig. Nyaste singeln Slumville Sunrise råkar ju också ha en bra video och det är ju ett plus!
"What doesn´t Kill You", också från nya skivan "Shangri La", är intensiv och får i alla fall mig att tänka tillbaks på mina år i min fagra ungdom när jag lyssnade på punk dagarna i ända. Lite The Strokes influenser tycker jag mig känna i den här låten. Och hur kan man se så engelsk ut som Jake Bugg? Helt otroligt...
En jullåt får jag väl bjuda på. En som faktiskt är bra. Hittade inte videon via blogger så jag länkar istället.
Jahapp, hej igen. Sitter och pausar lite i mitt flitiga studerande och tänkte ägna en minut åt detta. På lördag är det lillajul, då hade jag tänkt tvätta fönster och hänga upp julgardinerna, så kanske julkänslan börjar infinna sig så småningom, för som det är nu tror jag den har stannat någon stans mellan julpyntet som dök upp i affärerna i oktober och studiestress. Den har inte nått ända fram, trots att jag och Lillan slängde ihop pepparkakor (av köpedeg!!! vee och fasa!) i lördags, och jag eldar oljor med cozy christmas-doft för fulla muggar. Julmusiken har jag dock inte börjat lyssna på ännu, inte förrän lördag får den börja spelas. Ska väl försöka sätta mig ner med Lillan och skriva en önskelista också, men efter vad det verkar så blir den inte så lång. Hon önskar sig nämligen en kikare. Inget annat. Hon vill ha en kikare så hon kan kika på djuren och fåglarna. Lite tragiskt att vi bor där det inte finns så mycket djur. Men man kan ju kika på bilarna som kör förbi och mänskorna som är och tankar. Kan ju vara kul det också.
Jag har ju själv blivit stickfanatiker och sitter med en sticksöm i händerna så fort tillfälle ges. Och månne om jag inte var stolt när jag klarat av att sticka mina första sockor. Har haft en skräck för att sticka hälen förut, eftersom jag inte fattat hur man ska göra, men tack vare youtube och bloggar med skitbra stickbeskrivningar har jag fått ihop tre par sockor och mer ska det bli. Så tomten kommer med många mjuka paket till mina nära och kära i år. Men det tycker jag dom kan få. Härligt att vid 25-års ålder bli en sådan där som ger den typen av paket som mänskor under 20 suckar åt "jaha, ett till par sockor/vantar/halsduk/mössa". Men som jag tänker om mycket annat nu för tiden DET KOMMER SÄMRE TIDER SÅ DÅ ÄR DOM NOG TACKSAMMA ATT DE HAR SOCKOR ATT HA PÅ FÖTTERNA! Det är en bra inställning det där sämre tider tänket. Man börjar tänka mer på vad man håller på med, och vad man köper och verkligen behöver. Lär er sticka så kan ni det sedan då de sämre tiderna kommer, eller bara för att det är ett hantverk som verkligen borde få leva vidare, och inte försvinna med den äldre generationen.
På torsdag kommer jag att sitta på ett tåg som kommer att ta mig ner till den stora Hufvudstaden H:fors. Där ska det nämligen firas firmajulfest i år, på Hartwall-arenan med Volbeat som huvudartister. Det skulle jag ju aldrig åkt på om det inte hade varit gratis, men eftersom allt är betalt nu kan man väl offra ett dygn för att se ett band som jag faktiskt tyckte om en gång i tiden. Minns när jag och J var och kollade på dem till Seinäjoki i begynnelsen av deras karriär, då var de bra, jävligt bra. Dock måste jag säga att jag inte riktigt diggar deras nya alster, eftersom allt låter så producerat och "vanligt", men deras tidiga skivor gillar jag. Dock påminner deras låtar mig om en tid då jag inte mådde så väldans bra, eftersom jag lyssnade mycket på dem då jag var riktigt down där runt slutet av 08 och början av 09. Men det är väl att se det som en positiv sak att man tog sig ur skiten, även om man ibland blir påmind om tiden då man helst inte hade velat vara med längre.
Så det ska bli sköj, att se Volbeat. Har aldrig satt min fot på Hartwall-arenan heller, så det ska ju också bli en ny upplevelse.
Om en timme är det dags för 4-års kollen av min avkomma, får se då om hon följer sina kurvor och linjer som hon ska. Missförstå mig rätt, det är det minsta jag bryr mig om och jag kan inte förstå hur de använder ett sådant förlegat system i moderna tider. Men, de ger ju ungarna margarin och fettfri mjölk i skolorna också, och använder sig av BMI för att räkna ut hur folk mår, som om världen styrs av crazy persons. Men det är ju inget nytt.
Mina favoriter av Volbeat, som jag hoppas de spelar...
Det fanns visst en del låtar jag helt har glömt. Ändå lyssnade man på dem dygnet runt för typ fem år sedan. Nog är de fortfarande bra, måste jag säga.
Jag har inte överhuvud taget orkat engagera mig i bloggandet de senaste veckorna, som ni kanske märkt. Det är höstmörkret som tar ut sin rätt, i kombination med den existentiella ångest jag känt som ett ilsket pickande i sidan den senaste månaden. Mer om det sedan.
Lillan har hunnit fylla fyra år sedan vi sist talades vid, det har kalasats och sjungits på olika håll, och till min lycka fick hon nödvändiga och smarta gåvor, som hon verkligen uppskattade. Sverige-emigranten jag har till syster var också hemma en helg för några veckor sedan, vilket var himlans trevligt. Till julen kommer hon hem nästa gång, och det är ju banne mig snart. Julen ja, inte många dagar innan vi har december här och snart julafton med allt vad det innebär. Tidigare år har jag knappt kunnat bärga mig innan första advent, då man får hänga upp julgardiner och plocka fram tomtarna, i år känns det annorlunda. Som om jag inte hunnit med, som om min inre klocka sackar efter en månad eller två. Snart är det här året slut, och det gick om möjligt ännu snabbare än tidigare år.
Angående den existentiella ångesten har det väl att göra med flera olika saker. Men i jämförelse med tidigare depp-perioder då jag främst tyckt synd om mig själv, är det här något större. Jag känner en oerhörd sorg för hela världen och mänskligheten. Jag läser och läser, dammsuger www efter information om ett ekologiskt sätt att leva, hållbar utveckling, självhushållning, återanvändning, vilka kemikalier som finns i vad osv. Jag har blivit medveten om saker jag inte har orkat bry mig om förut, och aldrig har jag längtat efter en egen kompost och ett hönshus som nu. Det kommer inte att funka att vi lever som vi gör i längden, att vi inte alls lever i samverkan med naturen utan gör allt för att själva ta kontrollen över jorden och vad den ger oss. Aldrig har jag känt en sådan vilja att förändra mig själv och hur jag lever, att göra smarta val för mig och min familj så vårt ekologiska fotspår blir helst liite liite mindre. Det är inte så svårt bara man tänker efter. Köp ekologisk mat (men det är så dyrt, säger ni, men så är inte fallet om man tänker på vad den billiga icke-ekologiska maten gör med oss hälsomässigt och hur det påverkar naturen), läs innehållsförteckningar så du vet vad du äter, använd tygkassar när du handlar istället för att ta nya plastpåsar varje gång, sopsortera, handla på loppis, sy om gamla kläder, släng inte mat, dra ner på köttkonsumtionen eller understöd lokala köttproducenter och ekologiska jordbruk, odla egna grönsaker, handla enligt säsong.... Det finns hur mycket som helst man kan göra för att leva mera ekologiskt och mer hållbart, vilket också ofta resulterar i att man lever billigare eftersom man lär sig att inte slösa på det man har.
Jag har lovat mig själv, och detta är också kanske ett test av min självdisciplin, att inte köpa nya kläder under en tid framöver, alltså inte kläder från h&m och sådant, utan endast hålla mig till lopptorg om jag eller Lillan behöver något (utom sockor och underkläder då), vilket inte är så stor förändring för mig eftersom jag ofta handlar på loppis. Angående årets julklappar kommer jag att i så stor utsträckning som möjligt göra egna klappar och inte köpa onödigt skit som ingen ändå använder. Jag arbetar också på att införa två vegetariska dagar i vårt hushåll, och också äta mera fisk än förut, så matveckan ser ut typ två dagar vege, två-tre dagar fisk och två-tre dagar kött. Det är länge sedan jag varit så engagerat i något som jag är nu, även om jag kan tänka att det bli tröttsamt för omgivningen att jag hela tiden tar upp vad man borde göra för att världen (och du själv) skulle må bättre, så vill jag bara göra folk uppmärksamma på att saker inte är som de är.
Speciellt när det kommer till alla kemikalier vi utsätts för varje dag, bara en sådan sak att plastlocken vi lägger på engångs-kaffekopparna i skolan är gjorda av en plast som innehåller polystyren, vilket avger hormonstörande och cancerframkallande ämnen när det blir varmt. Hur många kaffekoppar har man inte druckit under de senaste åren, inte bara i skolan? Och jag dricker inte kallt kaffe eller te, därför är ju risken ganska stor att jag fått i mig av de farliga ämnena. Det är sådana här saker jag vill att folk ska bli uppmärksamma på, att man ska börja tänka på vad man omger sig med och vad man stoppar i sig. Inte minst för våra barns skull, som är ännu mer känsliga än vad vi är....
Jag tror att alla som känner mig lite bättre vet att jag har stora drömmar när det gäller att få bygga ett eget hus. Drömmen om det egna huset har funnits i många år, men intensiteten varierar ju beroende på livssituationen, men jag tror aldrig det har varit en så intensiv känsla som det är nu. När man mår fysiskt dåligt av att komma hem till lägenheten, när man knappt vill gå ut och promenera i byn eftersom det gör att man ser en massa hus där människor bor och det gör att man känner tårarna bränna bakom ögonlocken. Där vi bor nu känns som ett förvaringsställe under resan på väg till något annat. Som ett jävla skrubblager. Lillan pratar om att hon vill flytta nära en skog där hon kan bygga en koja, och att hon vill ha äppelträd på gården, ett eget rum med lila väggar. Det värker i ett modershjärta att höra sin fyraåring säga sådana saker, när hon frågar när när när? Och det enda man kan svara är jag vet inte, sedan någon gång. Alla runt om kring säger att vår tid kommer, ni måste vara positiva och inte gräva ner er. Men det är inte så lätt, speciellt inte när jag är en sådan som lätt påverkas av yttre faktorer, och när enough is enough så kommer man till det skedet att man inte orkar tänka på att det löser sig "någon gång i framtiden". Jag hatar ljudet av bilarna konstant körande utanför fönstret, jag hatar att Lillan inte har ett eget rum, jag hatar det faktum att det inte finns en antydan till förvaringsmöjligheter här, jag avskyr de kinuskifärgade väggarna i hallen, det är mörkt, inga arbetsytor i köket, inget gräs bara asfalt på gården. Listan kan göras lång. Vad är det som är bra här då? Jag har min familj hos mig och vi har tak över huvudet. Det är jag tacksam för. Men ändå.
Jag längtar efter att få inreda ett rum tillsammans med Lillan, ett rum där hon kan stänga dörren och leka ifred, och trivas.
Köket är husets hjärta, det ska vara stort, praktiskt och trivsamt. Här ska hela tjocka släkten få plats under familjemiddagar, och man ska få inspiration att laga mat och samtidigt dra en jitterbugg med den man älskar, om man så önskar.
Ett arbetsrum/kontor är också något jag saknar.
Och massiva bokhyllor dignande av kunskap..
Ja, det finns ju så mycket mer man kan drömma och fantisera om när det kommer till hus och gård osv. Alla de här bilderna är tagna från google, och visar bara en liten piku-bit av vad jag skulle vilja ha i vårt framtida hus. Men det som jag allra allra mest saknar nu, är känslan av något eget som jag och Smokey får bygga upp tillsammans, där vi ska bo i resten av våra liv, och aldrig mer behöva känna att man inte trivs eller inte känner sig hemma. Mitt hem är där jag har min familj, ingen skillnad om jag bor i slott eller koja. Men man blir trött av att ständigt vara på jakt efter något annat, och jag vill bara hitta platsen där vi kan slå oss ner och slippa att hela tiden fundera på när vi ska få komma till ro.
Lillan har snarkat som en gammal sjöbjörn hela förra natten, och jag befarade det värsta när klockan ringde i morse. Men det var endast snor, ingen feber eller hosta. Ännu. Så kom jag att tänka på ett blogginlägg jag läste igår, och kan inget annat än känna igen mig själv i den känsla av rent hat som beskrivs. Lite snor har väl alla ungar hela tiden, men att föra ungar som uppenbart är sjuka och febriga till dagis och låtsas som om ingenting borde vara straffbart.
Man vet att veckan börjar närma sig sitt slut när man får bygga stigar för att sig fram i lägenheten på grund av onormalt mycket saker som inte är på sina rätta platser, och när man ser mängden rasta-liknande tovor i både mitt och Lillans hår, när man inte börjar ha några rena strumpor kvar, när brödsmulekvoten börja närma sig bristningsgränsen under köksbordet och Lillans tappade plastpärlor börjar bli som en matta i sovrummet. Då börjar veckan närma sig sitt slut. Nu hade jag ju turen att ha en underbar sambo som plockade undan det värsta igår så jag får städa det sista och dammsuga idag.
Köpte en pumpa för första gången i mitt liv i onsdags också, nu när det börjar närma sig halloween och allt (jag vet att det är den 31 oktober, men för Lillans skull har jag lovat att göra en lykta av den nu när hon är hemma). Så nu tänkte jag försöka mig på en pumpkin pie och se hur det går. Kan inte helst föreställa mig hur det smakar eftersom jag aldrig har smakat pumpa i hela mitt liv. Så det blir spännande.
I morgon ska jag också få mitt hår friserat *fanfarer och trumpeter*. Och det kommer att bli drastiska förändringar, hoppas jag. Det ska bli kortare, och så ska pannluggen få en ny chans tror jag, jag ska även ha väck den svarta tråkiga färgen, det är bara att konstatera att svart är en färg som jag inte trivs i länge åt gången. Funderar på en röd-orange eller mörkare rosa färg. Har inte bestämt mig ännu, vill ha en nyans som lyser upp i vintermörkret, något som kan få andra att dra på munnen lite.
Vi har hamnat in i en dokumentärfilms-period här i huset nu också, eller i alla fall jag. Älskar att se på dokumentärer som visar vilken sjuk värld vi lever i, eftersom det eventuellt manar till att man tänker om och prioriterar saker på ett annat sätt än vad man gör om man är omedveten. Fann den här sidan på www där man kan se hur många filmer som helst om nästan vad som helst. Hittills har vi sett en film om genmodifierad mat och hur Monsanto har för avsikt att ta över hela världen, även den europeiska marknaden. Det var inget trevligt program, och det fick mig att tänka till en extra gång när det kommer till vad man äter. Som tur är har vi ju lagar på att GM-mat måste märkas, men med tanke på all annan skit som maten besprutas med kan man då det går välja ekologiska produkter och kanske minska på giftintaget lite.
Igår kväll tittade vi på en dokumentär som handlade om hur barn blir konsumenter från den dag de kommer till världen, och vilka metoder bl.a leksaksindustrin använder sig av för att "fånga" barnen från en tidig ålder. Det var sjukt. Här igen har inte USA samma lagar som vi när det rör marknadsföring direkt till barn, vilket ör förbjudet hos oss, men i och med nyliberalismens framfart i USA för 25 år sedan skapades det lagar som innebär att det är fritt fram för företag att göra reklam direkt riktat till barn utan restriktioner. Och det är inga snälla metoder de använder sig av, även här är det bara pengar det handlar om. Och det är inga små summor de tjänar på att barnen vill ha sina bratz-dockor och äta på McDonalds varje dag, det senare har ju också en bidragande orsak till att problemet med barnfetma blir större hela tiden, eftersom ungarna lär sig att man ska äta skitmat för att "be cool". Usch. Man blir ju mer och mer uppgiven, ju mer medveten man blir.
Här i hemknutarna är det också saker på gång som gör att jag skulle kunna gå totally bananas; kärnkraftverket i Pyhäjoki. Nu är jag inte så insatt, men med mitt sunda förnuft kan jag inte förstå varför i världen man bygger ett kärnkraftverk i modern tid. Resten av världen (utom Ryssland och de mindre utvecklade länderna då antar jag) börjar sakta men säkert inse att kärnkraftverk inte är det bästa, och jag förstår om man måste använda sig av kärnkraft i en övergångsperiod till mer förnybar energi som vind-, vatten-, och solkraft. Men att man väljer att bygga ett sprillans nytt kärnkraftverk på samma gång som NTM-centralen ger avslag på planer om att bygga vindkraftverk i var det nu var, det känns bara för absurt. När det sedan kommer fram att det ryska bolaget Rosatom vill vara med som delägare i Pyhäjoki-kärnkraftverket, detta är ett bolag som också framställer atomvapen, gör att jag verkligen får kalla kårar. Det är så mycket pengar som är i rörelse runt det här projektet, och det kan man lista ut genom att kommuninvånarna ville ha en folkomröstning huruvida de ville ha kärnkraftverket till Pyhäjoki eller ej, begäran blev avslagen 4 gånger av kommunen, eftersom de tyckte att det inte behövdes. Är det demokrati? Är det helst lagligt att göra så? Än en gång kan jag konstatera att jag blir så JÄVLA UPPJIVI!
Detta om något får mig att bli avtänd när det kommer till dagens teknik. Det var nog bättre förr. När man inte såg världen genom en skärm och glömmer bort verkligheten. Det här är också anledningen till varför jag inte anser mig behöva en smartphone, eftersom jag vill fokusera på det som är viktigt i just det ögonblick jag befinner mig i, och tanken på att vara nåbar eller uppkopplad hela tiden make me sick.
Sitter i sängen med datorn i knät, Lillan sitter bredvid och producerar sin 511:e pärlplatta, och allt är ganska rofyllt. Har en lång skoldag framför mig, och jag vet precis hur trött jag kommer att vara när jag kommer hem. Det är något med den där skolan som gör att man blir som en klubbad säl efter ett visst antal timmar spenderade i byggnaden, som orken bara tar sin flykt till ett bättre ställe än min kropp.
Kursen i statistik började i går. Den verkar inte vara så hemsk som jag trodde, bara man lär sig Excel-programmet så ska det väl inte vara något problem. Ähum. Har alltid känt mig allergisk mot grafer och tabeller, men det är väl bra att möta sina fiender och lära sig leva med dem och inte mot dem *visdomsord kl 07.12*.
Förra helgen var sköön. På fredag gjorde vi ingenting, antagligen, eftersom jag inte minns vad vi gjorde. På dagen städade jag som ett tok (fyra dagar senare ser det ut som al-Shabaab har varit här på kafferep) och på kvällen hade vi "fredasmys" och tittade på en skitrolig film som jag glömt namnet på. Handlade om grottmänniskor som blir tvungna att fly från jordens undergång, och jag skrattade gott flera gånger under filmen. Det är en barnfilm, om någon undrar. Heter typ Gronkarna eller något liknande.
På lördag var vi till Smeba på Folkhälsans Retro Bazaar. Kom hem med 3 tröjor, 1 par tights, en tavla och två par julgardiner från loppiset. Allt utom julgardinerna var åt Lillan, eftersom hon växer i racerfart så blir alla hennes tröjor för korta i ärmarna, och då är det befogat att gå på loppis, tycker jag. Söndagen hade vi friluftsdag, först promenad i byn och sedan packade vi massäck och fort ti skogs. Grillade korv och drack varm choklad i en jättefin grillkåta i skogen i Rimal. Och på kvällen hittade jag en gömd skatt på YouTube. Har så innerligt LEJDON av barnkanalen och alla galna makkapakkor och nallar med stora blåa hus, så jag är ofta på jakt efter mer "intellektuella" barnprogram att visa Lillan. Så hittade jag Teskedsgumman. Tror det har varit en julkalender någon gång, inte den från 1960-talet utan en lite nyare gjord någon gång på 1970-talet. Det handlar om Teskedsgumman som hamnar i alla möjliga situationer. Och den där 70-tals andan är så härlig, vi har sett typ 8 avsnitt och allt möjligt har hunnit behandlas, kvinnans frigörelse, politik, ekonomi, kärlek, kvinnans rätt till sin egen kropp och hur den lilla människan står upp mot övermakten. Och jag skrattade gott när en affisch med Che Guevara dök upp på en vägg och Teskedsgumman trodde det var Fröken Flors fästman. Ni kan titta på det trots att ni inte har barn, för det är så otroligt underhållande och Birgitta Andersson är fenomenal i rollen som Teskedsgumman.
Nu ska vi se vad denna dag har i sitt sköte, ha en bra dag allihop!
Ja, för det är vad jag är, en riktig miljöbov. Och vad som stör mig mest med det faktumet är att jag är så in i norden medveten om vad jag borde göra för att förbättra mig, och jag läser och förkovrar mig i alla möjliga olika miljömedvetenhets-bloggar/dokumentärer/artiklar/föreläsningar. Vad gör jag? Köper hemska rengöringsmedel "för att de luktar gott", köper konserver fast jag vet att de avger Bisfenol A till maten, jag använder plastplastplast till allt möjligt, jag dricker kaffe (varken fairtrade eller ekologiskt) som ett tok trots att jag vet att kaffe är en av de sämsta sakerna man kan dricka som miljömedveten person, jag köper utländska matvaror för att det är BILLIGT, använder parfymerade tvättmedel och gud vet vad som finns i alla shampoon, tvålar och kosmetika som jag använder mig av varje dag.
MEN, nu ska ska saker förändras. Nu ska jag verkligen sluta med det här idiotiska beteendet. Och ljuset gick upp för mig i förrgår när jag skulle rengöra diskhon. Ni vet hur missfärgade de kan bli, sådär som man skulle ha gnidit in den med kaffesump. Först använde jag det rengöringsmedel som jag annars använder till allt annat, Ajax allrengöring som inte helst har en innehållsförteckning, men som måste vara ett riktigt dundermedel eftersom jag får tungt att andas när jag använder det (hälsosamt). Fast jag frenetiskt stod och gned och gnuggade med diskborste hände ingenting, det var lika skitigt som förut. Så kom jag på att jag läst i en av mina husmorsböcker att man kan använda baksoda till rengöring, så jag sprinklade lite soda i diskhon och väntade en kvart. Vevade runt lite med diskborsten och sköljde, och jag tror aldrig att diskhon varit så ren. Min enda tanke var:
Vad är man för en idiot som använder sig av miljöfarliga rengöringsmedel när man har ett billigare och naturligare medel i samma skåp som resten av alla bakgrejor.
So that has got me thinking.
Nu ska jag börja ta små steg i taget mot ett bättre och mer miljövänligare liv. I dag började jag genom att göra mitt eget rengöringsmedel efter det här receptet, jag använde skalet av en citron och två lime (som jag senare klämde ur och gjorde citron-lime-vatten att dricka till maten; win-win). Jag har också lovat mig själv att nästa gång det ska handlas tvättmedel ska jag välja ett miljövänligt alternativ. Istället för att ta nya påsar när man är i butiken och handlar ska jag försöka komma ihåg att ta med påsar hemifrån. Sakta men säkert vill jag också börja använda glasburkar och plåtlådor till förvaring istället för plastburkar, de kommer jag endast att använda till frysning. Jag köper mycket begagnat redan och kommer att fortsätta med det, men om jag ska handla nytt kommer jag att överväga ekologiska alternativ i t.ex klädväg, och på så vis undvika kläder med flamskyddsmedel och andra kusliga kemikalier.
Och det allra allra viktigast. Kanske folk tycker jag är jobbig nu, men jag känner att jag har den absoluta rätten att ställa krav på min omgivning när det kommer till min dotters väl.
När det är dags för födelsedagspresenter och julklappar (vilket också gäller mig själv) så efterlyser jag ett mer miljömedvetet tänkande. Plastleksaker är aldrig något som Lillan fått i överflöd, i alla fall inte hos oss, vilket gläder mig jättemycket så på det spåret fortsätter vi. Helst inte heller leksaker med inbyggda batterier eller elektronik, som vi heller inte fått mycket av, jeij! Istället uppmuntrar jag till att handla begagnat eller återanvända, vi måste komma bort från det här att man inte kan ge bort använda saker, det kan man visst. Gärna leksaker i trä och eftersom Lillan tycker om att läsa och rita uppmuntrar jag till att ge sagoböcker och målarböcker. Och igen är loppisar bra och ekonomiska ställen att fynda presenter åt vem som helst på. Så nu vet ni det, och det är mycket lättare att försöka bli mer miljövänlig om man är många som hjälps åt.
Förut har jag intalat mig själv att "sedan när vi bor i eget hus med egen trädgård, då kan jag börja med det här miljövänliga", men nu gör mitt dåliga samvete att jag inte kan vänta så länge. Okej, jag kan inte odla mina egna grönsaker just nu, men då kan jag istället försöka använda mig av ekologiska alternativ, och lämna bort saker som inte är nödvändiga.
Så, det är en utmaning, men sådana behövs för att man ska komma någon vart.
Jag minns vissa uttryck och väderpreofetsior (stavning) från min ungdom. En av dem är "nö jetär frassin gresä, sö nö böre e snart regn", "nö ligger katton på hjärnon å sover så nö böri e åsk" (katterna tycks ha det där på klart, vädret alltså) när det kommer till snö så finns det också vissa uttryck jag alltid kommer att tänka på dessa ombytliga vädertider; "nö e fiskmåsan vit mot målnen, så nö böre e snöög, (elo åsk)" och den jag älskar mest och sätter stor tilltro på "tå e je en ring runt månan så böri e snart snög". Jag såg en sådan ring runt månen för några kvällar sedan, och jag tänkte att näääee inte kommer det snö ännu. Nu tvivlar jag dock. Det luktar till och med snö ute, och kallt som bövelen är det också. Tur att min älskade Smokey la på vinterdäcken på Fården, så vi är förberedda.
Känns som endast någon vecka sedan som jag jublade över att våren var i antågande. Maj känns hemskt långt borta nu, och snart är julen här. Vart tar tiden vägen?
Lillan sommaren 2011, känns som en evighet sedan. Men två år är nästan en evighet.
Måste plita ner några rader angående något som jag funderat på lite fram och tillbaka den senaste veckan. Eftersom jag själv (eller samhället?) har iklätt mig rollen som förälder och mamma, så brukar jag ofta fundera på vad det egentligen innebär, och det är ju inget litet ansvar man har på sina axlar precis.
Man är beroende av sina föräldrar redan från början, ens egen överlevnad beror på huruvida man blir omhändertagen eller ej, finns ingen vårdare där som vill ge dig mat, värme och närhet så är har du ganska dåliga förutsättningar att klara dig i livet. Man lär sig mycket av sina föräldrar, vad man ska äta och inte äta, att man inte ska klättra i bokhyllor, man ska ha hatt på sommaren för annars kokar hjärnan, ät inte snö, slicka inte i vägguttaget, tomten ser allt du gör, påskharen också, du blir stor och stark om du äter blomkål osv osv. Föräldern är som ett oändligt uppslagsverk som vet allt och kan allt, synen på en förälder ur ett barns ögon kan nästan bli lite som om mamman och pappan skulle vara ett övernaturligt fenomen. De kommer alltid att finnas där, de kommer alltid att stå vid min sida och stöda mig, vad som än händer, tänker man när man är 4 år och inte vet att mamma har ett annat namn än "mamma". Ack så tragisk då den dagen kommer, när man inser att föräldrarna bara är vanliga människor. Som gör misstag, äter onyttigt, har sex (!?!?!) ljuger ibland och sviker ibland. Vissa barn upplever detta i en tidig ålder i sina liv, andra kanske aldrig. Men den där känslan som uppstår, när man ser sina föräldrar göra saker man inte trodde var möjligt, hör mamma och pappa bråka och kalla varandra fula saker, när de bryter löften, när de blir fulla och klättrar i bokhyllor fast man inte får, då man som litet barn inte kan förstå vad som har hänt med mamma och pappa som en gång var livets enda mening. Jag kan tänka mig att detta kan bli väldigt svårt att hantera för många, speciellt de som hinner leva ett halvt liv innan de inser att föräldrar också är vanliga människor.
Hur ska man då som förälder handskas med denna situation? Är det bättre att man i ett ganska tidigt skede försöker få barnen att förstå att man inte är en omänsklig robot som alltid gör rätt och inte har känslor, (nu menar jag förstås inte att man ska supa sig full hela tiden så att barnen vänjer sig med det) att man måste kunna prata med sina barn och uttrycka känslor och få barnen att förstå att trots mamma och pappa gör fel ibland betyder det inte att man älskar sina barn mindre, utan det kan bara bero på mänskliga misstag. Att man vågar visa känslor öppet för sina barn och få dem att förstå vad det är som orsakar dem, och att det inte är barnets fel om mamma är arg över något som hänt på jobbet eller pappa gråter för han har en dålig dag. Det måste ju vara ännu värre att gå och hålla känslor inom sig hela tiden och inte ha kapacitet att sätta ord på dem, och som förälder överför man ju omedvetet det beteendet på sina barn, som i sin tur kan tro att det är en svaghet att uttrycka sina känslor. Om jag tar ett exempel ur min egen vardag är det inte sällan en kamp att få på Lillan kläder på morgonen, och är man stressad från förut och har vaknat på fel sida så orkar man inte hålla humöret uppe alla dagar. Detta var just en sådan morgon, då Lillan skrek sig röd i ansiktet för att hon inte ville ha byxor på sig och jag kände att nä-ä nu orkar jag inte mer, och satte mig helt sonika ner på badrumsgolvet och grät. Lillan blev helt paff, slutade skrika, kom och pajade mig på kinden och frågade "men varför gråter du mamma?" och jag sa helt lugnt att "mamma är trött på att bråka om kläder hela tiden och därför gråter jag, det är inte ditt fel, men kan vi komma överens om att vi ska sluta med att bete oss såhär?". Hon minns det än idag, trots att det här börjar vara ett halvt år sedan. Klart bråkar vi om kläder fortfarande, men nu går det ofta att förhandla sig fram till en lösning utan att någon behöver bli tokig.
Det är viktigt att visa sina känslor och förklara varför man känner som man gör. Man gör sina barn en björntjänst genom att låtsas vara gjord av sten som ingenting biter på. För vi blir alla ledsna någon gång, både över större och mindre saker och det kostar inget extra att berätta varför, det kan spara många onödiga skuldkänslor bara genom att vara rak och ärlig. Själv har jag alltid haft svårt att sätta ord på mina känslor, jag vänder dem hellre inåt än utåt, men det är något jag försöker arbeta bort, både för min egen och min familjs skull eftersom jag vill att Lillan ska växa upp och bli säker i sig själv och sitt känsloliv. Detta måste ju också vara oerhört viktigt i situationer då föräldrarna går skilda vägar och nya människor kommer in i barnens liv i form av plastmammor och plastpappor. Speciellt om ungarna är lite yngre kan det vara hemskt omvälvande och svårt att förstå varför inte mamma och pappa är tillsammans längre och vad det är för ny människa som kommer in i familjen och "tar plats". Det är ju också något man kan tro om sina föräldrar, att de inte kan vara kära och förälskade och om de mot förmodan skulle vara det så är det ju i den andra föräldern. Jag som kommer från ett hem där mamma och pappa aldrig i princip bott tillsammans hade det där ganska på klart från första början, men i alla fall är det konstigt att tänka att de faktiskt kan förälska sig i andra människor. Jag är ju själv i den situationen både som mamma som är tillsammans med Smokey som inte är Lillans far, och som dotter med både mamma och pappa som har eller har haft andra partners under hela mitt liv, och jag finner inget konstigt i det. Men det är ju bara vad man är van med. Säkerligen är det svårare att acceptera som barn om föräldrarna går skilda vägar efter 20 års äktenskap och söker lyckan på annat håll, men vem är man att döma egentligen? Var och en är på jakt efter sin egen lycka och känner man att man inte har den där man befinner sig, måste man ta ett steg ut ur bekvämlighetszonen och ta sig vidare på egen hand. Man är inte en sämre människa för det och förtjänar inte heller att skuldbeläggas, de människor som dömer en person som går sin egen väg borde rannsaka sig själva för att komma fram till varför de lägger ner så mycket energi på att fundera över hur andra människor väljer att leva sina liv. Den energin kan man gott och väl lägga på något annat, mera meningsfullt.
2 timmar och 15 minuter innan deadline skickade jag in hemtentan som jag inte ens hade börjat på med senast jag skrev. Det var inte så svårt sist och slutligen, även om jag inte är super supernöjd med resultatet får det banne mig duga, tyckte personligen det blev bra och om inte läraren behagar godkänna det har jag tre tillfällen till att tenta. Så det är inte hela världen. Men vetskapen om att jag klarade det bra under tidspress känns skönt, även om jag inte rekommenderar att sitta och slita sitt hår kvällen före deadline och inte ha en aning om vad man håller på med. Men i vilket fall som helst:
Bara för att vara lite negativ så känns det som jag håller på att bli förkyld, vilket har känts hela god damn week. Tjock och kli-ig i halsen och fryser hela tiden. Men blir jag sjuk på riktigt? Nej. Det bara jävlas med mig, som om det sjuka vill se hur länge jag orkar stå och vingla på ruinens brant. Men det kommer ju när man som minst vill vara sjuk, det brukar alltid vara så.
Nu tänkte jag berätta för er vad jag gjort detta veckoslut, i stället för att skriva hemtent i sociologi som jag egentligen borde gjort.
Fredag - Städat lägenhet, hälsat på Erica och handlat. Allt detta tillsammans med Lillan som gjort att dessa saker som annars skulle ha tagit typ en halv dag för en barnfri människa, tog en hel dag för mig. Kvällen gick till att göra och äta mat, titta på Doobidoo, Skavlan och Sons (tydligen hemskt mycket viktigare än hemtenten) och trycka i sig ost och några glas fredagsvin.
Lördag - Åka till stan, handla stringhyllor, besöka Säde i brändö, bli arg på 4-åring som inte kan uppföra sig, sura några timmar, kaffa hos svärmor, åka tillbaks till stan efter en stringhylla till. Komma hem, känna sug efter att baka muffins, baka nämnda muffins som misslyckas. Kaffa med mor och titta på cabinporn och drömma sig bort. Titta på MGP med Lillan och försöka förklara vad en tävling är, förfasas över hur barn låter som växer upp med buklubben (pratar mumintrollska fast de kommer från österbotten). Slösurfa på internet, titta på karate kid 3 (?) av misstag och sedan gå och lägga sig klockan 00.00.
Söndag - Äta långfrukost, ut på tretimmars promenad i solskenet som resulterar i skoskav både på häl och själ. Får besök av far med flickvän och sedan bli ofantligt trött efter att ha löst korsord i 15 minuter. Tanken om den icke-skrivna hemtenten gnager och gnager och nu har jag satt mig ner för att börja på, med klyftpotatis i ugnen och ingen motivation alls. Har ganska lite motivation över huvudtaget nu för tiden. Ingenting känns kul.
Är trött hela tiden, känns som jag inte sover fast jag sover hela nätter oftast, jag drömmer så intensivt så jag är helt slut då jag vaknar, som om jag varit ute på halvmaraton hela natten. Och mörkret. Det blir mörkare och mörkare för var dag som går, och jag känner hur orken bara sinar vart efter. Man måste ha en positiv inställning till livet, säger de, men ibland orkar man bara inte vara så jävla positiv. Usch.
Nu är klyftpotatisen klar och dags för middag. Hemtenten får vänta ännu en timme. Så ni ser, jag som skulle organisera och planera mitt skolarbete väl det här året. Det går inte så bra, om jag säger som så.
Men i morgon känns det bättre. Det gör det alltid. Vet inte varför jag har blivit en sådan som går omkring och har nerverna utanpå kroppen hela tiden. Minsta lilla motgång så blir jag upp och ner. Vissa dagar i alla fall är det så. Det är väl en fas som ska gås igenom. 25-års kris at its best.
Snubblade över Vetenskapens Värld igår på Svt. De visade ett program om hur det kommer sig att kvinnor är kortare än män. And guess what, orsaken ligger förmodligen i att vi får för lite mat, och därför hämmar det vår tillväxt. Och om man riktigt tänker efter så är detta en fullkomlig självklarhet. Detta är inget som endast förekommer i "tredje världen", utan detta är ju något som också vi har lärt oss sedan barnsben. Pojkar ska ha mycket mat för att växa och bli stora och starka, flickor ska hålla tillbaka och vara små och nätta. Kvinnor har i alla tider satt sin mans behov före allt annat, också även framför sina barns behov av föda, så även om hon själv fått gå hungrig är huvudsaken att mannen blir mätt. Tänk att man inte helst har reflekterat över det här utan man har bara levt med och tyckt det har varit okej. Vem är det som mensar, är gravid och föder barn och kanske därför är i större behov av ordentlig mat? Att vi i århundranden har låtit denna sociala konstruktion påverka kvinnors utveckling som gör att deras kroppar inte klarar av att föda barn, vilket resulterar i att många kvinnor dör i skador i samband med förlossning. Fy fan för den här världen och alla jävlar i den.
Ja, idag är en sådan där dag som man helst skulle kunna hoppa över. Har inte så mycket till övers för livet idag, har ingen ork att ta itu med saker som jag borde ta itu med, lyssnar på ett program från p1 hur man städar i kungliga salar. Orkar inte ta upp böckerna som borde läsas, orkar inte plugga akademiska engelska ord.
Annars var helgen bra. Var i skolan på fredag kväll, och på lördag var jag och Smokey i stan för lite shopping. Jag hittade äntligen ett par vinterkängor, så nu var det problemet ur världen, behöver jag inte frysa tårna av mig i converser längre. På lördag kväll var vi och firade bästa J´s födelsedag, satt hos henne med nära och kära innan vi for till stan (vilket kanske inte var ett så klokt beslut för min del). Vi dansade, jag drack en drink för mycket och så slutade kvällen inte så bra som jag önskat. Men ibland blir det bara så, och som tur är det inte så ofta jag blir känslomässigt instabil på grund av vin. Ibland blir det bara så.
Det är inget jag funderar på idag, det är sällan jag angstar över saker jag gjort på fyllan, eftersom jag sällan gör så hemska saker så jag borde ha dåligt samvete dagen efter. Och nog är det tur man har vänner som cruisar i stan i tid och otid, så man slapp betala en halv förmögenhet till taxi hem.
Saknar Lillan också, hon har långhelg hos sin far och kommer hem imorgon eftermiddag. Det känns så tomt utan henne här.
Nej fy fan. Det är väl bara att ta itu med skolarbetet, det är inget som väntar, hur lejdon man än har.
Jaha, då var det åter igen dags för lite guidning i bloggvärlden.
Vi börjar med min nya favorit, supermamman som helt ärligt beskriver alla mamma-tankar med gifar. Klockrent och absolut sanning.
Tempelman svart komedi i bloggform. Lite längre inlägg som kräver lite mer tankekraft av läsaren, men jag gillar.
ketchupmamman har jag troligen tipsat om förut, men hon hör också till dem som berättar verkligheten om föräldraskap.
That´s all for now. Och jahoo och jippiii btw, 10 000 sidvisningar har vi jobbat ihop. Tack för det. Visar ju att det i alla fall är lite intressant, det jag skriver. Att jag själv kanske står för 9000 av dessa visningar är ju en världslig sak. :)
Måndag, ny vecka jabadabadoo. Inledde morgonen med lite jobb, och eftersom jag har 9 minuter kvar av min självutnämnda "gör vad du vill"-tid så tänker jag ägna dessa nio minuter åt er. Inte för att jag har något speciellt att berätta, men bara för att det känns vettigare än att surfa runt på andra bloggar utan intellektuellt innehåll. När dessa nio minuter har gått, ska jag sätta mig ner, öppna en bok och förhoppningsvis läsa mig till visdom och få många kloka insikter. Problemet är att jag har så här många böcker jag borde läsa på samma gång
Och då saknas det typ tre böcker som jag inte helst varit och lånat ännu. Så motivationen är enorm som ni kan förstå. Men det är väl bara att bita i det sura äpplet och ta tag i saken så det blir gjort. Återkommer med mer innehållsrikt bloggande senare idag.
Over and out // pluggtjej -88
Ännu en vecka börjar ha gjort sitt, och idag är det ledig-fredag hemma hos oss, i alla fall fram till 16.30 när jag pyser iväg till skolan för att förkovra mig i socialt arbete bland unga. Hösten börjar göra sitt intåg på allvar, och ve och fasa pratas det om snö nästa vecka!? Det går ju inte, ingår inte i min tidsplanering. Har inte fått Red Ruby besiktad ännu och vet inte var jag ska ha henne över vintern... Stress stress... Vet inte riktigt vad jag har tänkt med min kursplanering den här hösten heller, eftersom jag nu går två olika kurser i sociologi, en kurs i kvalitativ metodik, engelska, socialpolitisk litteratur och så ungdomsvetenskap. Det låter kanske inte så mycket, men det är mycket läsande och skrivande som krävs, och det är svårt att försöka dela upp allt på ett vettigt sätt, så att man faktiskt lär sig någonting och gör ett bra arbete. För det har jag som högsta prioritet det här året, att göra jävligt bra ifrån mig. I den kommande kursen i statistik sänker jag ribban något, där är jag glad om jag får godkänt eftersom tabeller och kurvor inte riktigt är my cup of tea om man säger så.
För varje dag som går börjar jag också inse att jag förmodligen innan årets slut blir tvungen att skaffa mig en ny laptop. Min gamla trotjänare börjar bli hemskt trött och det är inte bara en gång som jag suttit med hjärtat i halsgropen och tänkt att nu, nu kommer den stora kraschen. Det gör mig lite sorgsen, eftersom jag gillar min dator jättemycket, även om den inte är den senaste modellen eller har en massa finesser, jag älskar Windows XP, det enda man kan lita på enligt mig, inte en massa extra skit. Man kan ju köpa på avbetalning, men problemet är det att jag inte har den blekaste aning om vad jag ska ha? Jag vill ha en simpel dator där man kan göra basic stuff, som att skriva, surfa och kolla film. Gärna får den vara relativt lätt också, så man kan ta med den till t.ex skolan utan att få ryggproblem. Och inte dyr, så klart. Det smärtar mig något enormt att mina fingrar snart måste vänja sig vid ett nytt tangentbord, men det finns bäst-före-datum på allt. Tydligen.
Igår var jag på ett seminarium där ungdomsundersökningen Luppens resultat presenterades. Det var väldans intressant och vissa av resultaten var lite skrämmande. Det var 3600 elever i åk 7-9 som fått svara på frågor angående hälsa, skolklimat, fritid osv. Det som fick mig att reagera var hur dåligt flickorna mår, att det var höga siffror när det kom till dålig självkänsla, ångest över utseende, ensamhet och självmordstankar. VARFÖR är det så och vad i herrans namn ska vi göra för att hitta en lösning på problemet? Ja, de tidiga tonåren är en känslosam period och känslorna svallar och framkallar känslor som man annars kanske inte lägger så stor vikt vid, men att 23 % av flickorna ligger i riskgruppen för att få en ätstörning är fan inte som det ska vara. Vi måste verkligen börja ta hand om våra barn och unga, de är ju landets framtid för bövelen. Det framkom också att många unga saknade ett ställe att vara på under fritiden, och det är något som jag skulle vilja göra något åt. Det finns faktiskt unga som inte vill idrotta eller ha ledd verksamhet hela tiden, utan vill vara på ett ställe där de får göra ingenting, lyssna på musik, se film, hänga med kompisar osv. En närvarande vuxen ska förstås finnas, men denne ska bara vara där som ett bollplank, stöd och hålla ordning på verksamheten. När jag gick i högstadiet hängde vi mycket vid Indigo, som var just ett sådant ställe, inga krav annat än att diska efter sig när man ätit och hålla det rent och snyggt. Där kunde man göra vad som helst. Läsa läxor, se på film, teckna och måla, vara på datorn, lyssna på musik och hänga med kompisar. Vad som förvånade mig i undersökningen var att så många unga som skulle kunna tänka sig att vara med i talkoarbete, och där skulle man ju kunna slå två flugor i en smäll. Om kommunen skulle kunna erbjuda en lokal åt de unga som de själva skulle få vara med och rusta upp, måla tapetsera och inreda så kanske de också skulle känna att de är delaktiga i något vettigt och samhällsnyttigt. Det skulle inte behövas så mycket och inte skulle det behöva bli så dyrt heller bara man skulle lägga tankeverksamhet bakom det hela. Det finns många byar med många unga som inte har någon stans att hänga efter skolan och det skulle verkligen behövas. Och så skulle jag slippa oljudet av mopederna dag som natt utanför mitt fönster.
Det skulle vara ett intressant projekt som jag gärna skulle vara delaktig i, men som vanligt är frågan, var börja man?
Jaja, nu ska jag ta itu med att städa upp den här svinstian vi kallar hem. Trevlig fredag allihop!
Ja, vi överlevde nog Stockholms-resan, även om det kanske inte verkat så med tanke på öken-känslan som hägrat här den senaste tiden. Det är bara lite mycket nu.
Sverigeresan var bra, verkligen vad vi behövde. Vi såg mycket av Stockholm som vi aldrig sett förr, och detta tack vare att vi färdades till fots nästan över allt, tror aldrig jag har gått så mycket i mitt liv, och det skvallrade mina über-sjuka vader och ömma rygg om varje morgon man steg upp. Skulle behövt rollator för att ta mig till toaletten på morgonen, men efter 1 kg bacon och två liter kaffe var man som en ny människa igen. Måste verkligen rekommendera Elite Palace Hotel i Vasastan, eller i alla fall deras frukostbuffé; skulle jag kunnat hade jag ätit frukost hela dagen. Såg ut att vara gravid i sjunde månaden efter att man ätit klart. Sängarna var också sjukt sköna och man sov jättebra. Så det är typ vad vår semester gick ut på, att gå, äta och sova. Och strosa runt i second hand shoppar och vintage affärer förstås. Morgonen när vi anlände till Stockholm var vi till Mellqvist på frukost, och där fick man känna sig lite hipp och inne. Tycker det är tragiskt att inte samma frukostkultur finns hos oss, för det var verkligen trevligt trots mycket folk att sitta och äta en lyxfrukost och dricka gott kaffe, och iaktta alla stressade och icke-stressade stockholmare. Här får man inte ens frukost en lördag, om man skulle komma på tanken, om man inte åker till en bensinmack och dricker äckel-kaffe och svettig inplastad smörgås med kylskåpskall tomat. Så, mera frukost i Vasa, tack! Jag berättar mer om vår resa när bilderna kommer upp, som fortfarande befinner sig i kameran och lär befinna sig där åtminstone till nästa vecka.
Eftersom jag inte har så mycket annat att intressant att komma med så tänkte jag lista veckans inne och ute, både hemma hos oss och ute i stora världen.
Inne
- Franska konstitutionen vill införa en lag som förbjuder barn under 16 år att ställa upp i skönhetstävlingar. Den som anmäler ett barn till en skönhetstävling riskerar upp till två års fängelse och 30 000 euro i böter. Det tycker jag är bra. Så jävla bra att någon äntligen FATTAR att barn ska få var barn, och inte utställningsdockor.
- Sons of Anarchy har börjat igen. Du milde gud vilka känslor den serien ger upphov till. SOA och Walking Dead är typ det bästa som finns. Hur som helst, sjätte säsongen av SOA började förra veckan och igår tittade vi första avsnittet, och inte för att vara en spoiler, men vilka SVIN både Jax och Gemma är. Tror det blir en spännande säsong även denna gång, med många intriger och många tårar (från mitt öga).
- Vi har fått tillbaks vår butik till Solf. Det är Sale förstås, och det är ju något man inte kan göra åt, men nog är det skönt att inte behöva åka till grannbyn efter ett mjölpaket.
- Jag är så glad och tacksam över att jag har så bra vänner som jag har, och av ingen anledning alls tänker jag säga att ni är absolut bäst, både ni i skolan och ni utanför. Tack för att ni finns!
Ute
- En grekisk hiphop-artist känd för sina anti-fascistiska åsikter blev ihjälhuggen av anhängare till "missnöjespartiet" Gyllene gryning natten till onsdag. Femton angripande nynazister och hittills en gripen gärningsman. Om jag inte misstar mig är partiet Gyllene gryning det tredje största partiet i Grekland. Kusliga vindar blåser i Europa.
- Barn och unga som tar livet av sig efter att ha blivit utsatta för nätmobbing. Nästan dagligen nås man av nyheter om någon som tagit sitt liv p.g.a hot, trakasserier och mobbing på internet. Vad är det för fel på människor? Hur har vi kunnat låta det gå så här långt?
- Regeringens förslag om att tvinga finländska mammor och pappor att dela upp hemvårdsstödet jämlikt. Det finns så många aspekter av den här frågan och det är svårt att här lyfta fram mina tankar. Visst, det är ett slag för jämställdheten, men så länge kvinnornas lön fortsätter att vara 85 % av männens och att kvinnor fortsättningsvis har lågavlönade jobb i större utsträckning än männen tror jag hemvårdsstödet verkligen är fel ände att börja i. Också det faktum att regeringen ska komma och börja bestämma hur familjer ska vårda sina barn tycker jag är helt åt helvete, om jag ska vara ärlig.
- Det nya förslaget om att bilskatten ska bestämmas enligt hur många kilometer man kör. Tre sent/km i glesbygd (som visade sig endast vara Lappland) och sex sent/km i tätorter (alltså allt utom Lappland). Jag hoppas verkligen de tar itu med kollektivtrafiken i den här "tätorten" i så fall, eftersom den är näst intill obefintlig. Lyssnade lite på slaget efter tolv i går när denna fråga diskuterades, och den som förespråkade detta uppfattades klart som någon som bor i H:fors centrum. Han påstod också att alla stora supermarketar (som ofta är belägna utanför stan) kommer att försvinna och de små butikerna kommer tillbaka. Något som enligt mig pratar tvärt emot utvecklingen vi har idag, då allt ska centraliseras till en plats och all service ute i småbyarna försvinner. Vart är det här landet på väg, har jag frågat mig hela veckan.
- Min syster flyttade till Sverige för snart en månad sedan, och jag saknar henne :( Men jag vet hon har det bra, och det är huvudsaken.
