onsdag 18 december 2013

julefrid in my ass

Mina känslor inför julen är som jag tidigare nämnt väldigt splittrade i år. Har aldrig varit såhär negativt inställd till julfirande som jag är nu. Skönast vore att gå och lägga sig den 23 och vakna upp efter nyåret, då allt är över och förbi. Eller att man skulle kunna klona sig och vara på alla ställen samtidigt. Det är ju en fysisk omöjlighet att man ska kunna klämma in besök hos alla släktingar under två dagars tid, speciellt om man ska hinna sitta några timmar och verkligen umgås, inte bara kasta in paketen och sitta på nålar, redan vara på det andra stället i huvudet och bara vänta på att få komma hem och låsa dörren och dra ner gardinerna. Och så är jag ledsen över att Lillan inte är hemma i över jul i år. Jag vet inte varför, men det handlar antagligen om min vilja att hon ska uppleva sina jular på ett visst sätt, som lär henne att tycka om julen och allt vad det innebär, och det har jag ingen kontroll över när hon inte är hos mig, trots att jag vet att hon har det bra där hon är. Men det är väl att fokusera på det som är viktigt, att man har släkt och vänner att hälsa på, att man får ha en käresta att fira julen med, att min emigrantsyster kommer hem och att alla förhoppningsvis gillar julklapparna som man slitit sitt hår över att införskaffa. Julgranen ska vi ta in i helgen och pynta medan Lillan är hemma, för hon pratar om det varje dag, frågar när vi ska ta in granen. Julkorten blev även i år handgjorda och förvånande nog skickade i tid, för er som får kort med tveksamma motiv kan jag informera att det är Lillan som konstruerat dem med yttersta noggrannhet, hennes första riktiga julkort som alla har en egen historia som bara 4-åringar kan komma på. Lussekatterna är också fixade, trots att jag brände en plåt fick resten godkänt, uppenbarligen, eftersom de snart är uppätna. Det obligatoriska pepparkaksbaket är också ur världen, och de kakorna ligger väl i burken ännu nästa jul, eftersom ingen äter dem egentligen, tror svärmors småfåglar skulle uppskatta dem mest. I dagarna ska jag också koka knäck och kanske någon typ av kola, om andan faller på, annars börjar jag känna att jag inte tänker engagera mig desto mer inför julaftonen. Den kommer oavsett hur mycket man har förberett och ställt i ordning. Hittade ett recept på en saffransostkaka som jag ska göra till julmiddagen som går av stapeln hos min mor på julaftonen, och bara det att för första gången på snart 10 år fira julen hos mamma med de närmast sörjande samlade känns annorlunda, men intressant.

Jag har sovit så otroligt dåligt de senaste nätterna, det är helt sjukt. Fullmånen har aldrig påverkat min sömn annat än att jag drömt jättekonstiga och intensiva drömmar, typ sådana så man inte vet ut och in på sig själv när man vaknar, men till skillnad från andra har jag alltid somnat. Men efter en nästan sömnlös natt natten till igår vaknade jag på morgonen av att månen stirrade på mig genom fönstret, nästan som på rent fitteri, som man skulle säga på ren finlandssvenska. Jaså, det var du din jävel tänkte jag då, eftersom jag också drömt mardrömmar den stund jag sov. Samma sak senaste natten. Även om jag drar ner gardiner och drar täcket över huvudet så vet jag att månjäveln ändå är där, och stör. I drömmarna blir jag jagad, jag känner en otrolig ångest över att något hänt Lillan, att hon är sjuk och kommer att tas i från mig. Jag blir slagen av skalliga män som jag förgäves försöker försvara mig emot. Jag gömmer mig för människor i mörka kläder och gälla röster. Vem fan blir inte trött av sånt? Nåväl, det är den värsta månskenstiden på året nu och någon månad framåt, så det är väl bara att vänja sig med tveksam sömn en tid framåt. Och ja, jag vet, alla har sina åsikter om huruvida det bara är inbillning att månen påverkar sömnen eller ej, men jag vet att någonting är det som stör min kropp under månsken. Helt uppenbarligen eftersom jag sover dåligt trots att jag INTE VET att det är fullmåne eller att månen lyser starkt utanför mörkläggningsgardinen, jag menar, då kan jag ju inte i förväg ligga och intala mig att jag inte kommer att somna, eller?

Vi avslutade också Sons of Anarchy säsong 6 i söndags. Fy fan vad jag grät. Så där kan det ju inte gå. Men man måste nog bara ge creds åt Sutter som skrivit serien, han vet hur man ska påverka. Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare efter detta, jag blir tårögd bara jag tänker på det, och då är det bara en serie. Men allt är förändrat, och inget gick som jag hade tänkt och hoppats på i de senaste säsongerna. Helt sjukt hur en serie kan påverka en såhär mycket. Efter varje säsongsavslutning har jag varit helt trasig inombords. Jag hoppas allt ordnar sig i nästa säsong som kommer om typ 100 år. Usch vad sorgligt... :(






1 kommentar:

Carina sa...

Oj! Vad jag blev matt av denna text! Du har ju gjort massor inför julen, ju! Julen petar alltid på sårskorpor och det börjar svida och blöda men du ska se att när du sitter där på julaftonen och äter köttbullar som du sköljer ner med ljummen glögg så infinner sig friden. Lillan har det bra! Hon är här och nu i livet! Det är vi vuxna som är vilse i pannkakan och blir ledsna och sentimentala men det är också ok. Bra text! Ps. Fullmånen var stark, det är flera som har haft jobbiga nätter....