måndag 14 oktober 2013

När föräldrar slutar vara superhjältar och blir till vanliga människor...

Måste plita ner några rader angående något som jag funderat på lite fram och tillbaka den senaste veckan. Eftersom jag själv (eller samhället?) har iklätt mig rollen som förälder och mamma, så brukar jag ofta fundera på vad det egentligen innebär, och det är ju inget litet ansvar man har på sina axlar precis.
          Man är beroende av sina föräldrar redan från början, ens egen överlevnad beror på huruvida man blir omhändertagen eller ej, finns ingen vårdare där som vill ge dig mat, värme och närhet så är har du ganska dåliga förutsättningar att klara dig i livet. Man lär sig mycket av sina föräldrar, vad man ska äta och inte äta, att man inte ska klättra i bokhyllor, man ska ha hatt på sommaren för annars kokar hjärnan, ät inte snö, slicka inte i vägguttaget, tomten ser allt du gör, påskharen också, du blir stor och stark om du äter blomkål osv osv. Föräldern är som ett oändligt uppslagsverk som vet allt och kan allt, synen på en förälder ur ett barns ögon kan nästan bli lite som om mamman och pappan skulle vara ett övernaturligt fenomen. De kommer alltid att finnas där, de kommer alltid att stå vid min sida och stöda mig, vad som än händer, tänker man när man är 4 år och inte vet att mamma har ett annat namn än "mamma". Ack så tragisk då den dagen kommer, när man inser att föräldrarna bara är vanliga människor. Som gör misstag, äter onyttigt, har sex (!?!?!) ljuger ibland och sviker ibland. Vissa barn upplever detta i en tidig ålder i sina liv, andra kanske aldrig. Men den där känslan som uppstår, när man ser sina föräldrar göra saker man inte trodde var möjligt, hör mamma och pappa bråka och kalla varandra fula saker, när de bryter löften, när de blir fulla och klättrar i bokhyllor fast man inte får, då man som litet barn inte kan förstå vad som har hänt med mamma och pappa som en gång var livets enda mening. Jag kan tänka mig att detta kan bli väldigt svårt att hantera för många, speciellt de som hinner leva ett halvt liv innan de inser att föräldrar också är vanliga människor.
Hur ska man då som förälder handskas med denna situation? Är det bättre att man i ett ganska tidigt skede försöker få barnen att förstå att man inte är en omänsklig robot som alltid gör rätt och inte har känslor, (nu menar jag förstås inte att man ska supa sig full hela tiden så att barnen vänjer sig med det) att man måste kunna prata med sina barn och uttrycka känslor och få barnen att förstå att trots mamma och pappa gör fel ibland betyder det inte att man älskar sina barn mindre, utan det kan bara bero på mänskliga misstag. Att man vågar visa känslor öppet för sina barn och få dem att förstå vad det är som orsakar dem, och att det inte är barnets fel om mamma är arg över något som hänt på jobbet eller pappa gråter för han har en dålig dag. Det måste ju vara ännu värre att gå och hålla känslor inom sig hela tiden och inte ha kapacitet att sätta ord på dem, och som förälder överför man ju omedvetet det beteendet på sina barn, som i sin tur kan tro att det är en svaghet att uttrycka sina känslor. Om jag tar ett exempel ur min egen vardag är det inte sällan en kamp att få på Lillan kläder på morgonen, och är man stressad från förut och har vaknat på fel sida så orkar man inte hålla humöret uppe alla dagar. Detta var just en sådan morgon, då Lillan skrek sig röd i ansiktet för att hon inte ville ha byxor på sig och jag kände att nä-ä nu orkar jag inte mer, och satte mig helt sonika ner på badrumsgolvet och grät. Lillan blev helt paff, slutade skrika, kom och pajade mig på kinden och frågade "men varför gråter du mamma?" och jag sa helt lugnt att "mamma är trött på att bråka om kläder hela tiden och därför gråter jag, det är inte ditt fel, men kan vi komma överens om att vi ska sluta med att bete oss såhär?". Hon minns det än idag, trots att det här börjar vara ett halvt år sedan. Klart bråkar vi om kläder fortfarande, men nu går det ofta att förhandla sig fram till en lösning utan att någon behöver bli tokig.
Det är viktigt att visa sina känslor och förklara varför man känner som man gör. Man gör sina barn en björntjänst genom att låtsas vara gjord av sten som ingenting biter på. För vi blir alla ledsna någon gång, både över större och mindre saker och det kostar inget extra att berätta varför, det kan spara många onödiga skuldkänslor bara genom att vara rak och ärlig. Själv har jag alltid haft svårt att sätta ord på mina känslor, jag vänder dem hellre inåt än utåt, men det är något jag försöker arbeta bort, både för min egen och min familjs skull eftersom jag vill att Lillan ska växa upp och bli säker i sig själv och sitt känsloliv. Detta måste ju också vara oerhört viktigt i situationer då föräldrarna går skilda vägar och nya människor kommer in i barnens liv i form av plastmammor och plastpappor. Speciellt om ungarna är lite yngre kan det vara hemskt omvälvande och svårt att förstå varför inte mamma och pappa är tillsammans längre och vad det är för ny människa som kommer in i familjen och "tar plats". Det är ju också något man kan tro om sina föräldrar, att de inte kan vara kära och förälskade och om de mot förmodan skulle vara det så är det ju i den andra föräldern. Jag som kommer från ett hem där mamma och pappa aldrig i princip bott tillsammans hade det där ganska på klart från första början, men i alla fall är det konstigt att tänka att de faktiskt kan förälska sig i andra människor. Jag är ju själv i den situationen både som mamma som är tillsammans med Smokey som inte är Lillans far, och som dotter med både mamma och pappa som har eller har haft andra partners under hela mitt liv, och jag finner inget konstigt i det. Men det är ju bara vad man är van med. Säkerligen är det svårare att acceptera som barn om föräldrarna går skilda vägar efter 20 års äktenskap och söker lyckan på annat håll, men vem är man att döma egentligen? Var och en är på jakt efter sin egen lycka och känner man att man inte har den där man befinner sig, måste man ta ett steg ut ur bekvämlighetszonen och ta sig vidare på egen hand. Man är inte en sämre människa för det och förtjänar inte heller att skuldbeläggas, de människor som dömer en person som går sin egen väg borde rannsaka sig själva för att komma fram till varför de lägger ner så mycket energi på att fundera över hur andra människor väljer att leva sina liv. Den energin kan man gott och väl lägga på något annat, mera meningsfullt.

googlad bild

1 kommentar:

Carina sa...

Mycket bra skrivet, Lina <3 Så är det, vi gör alla vårt bästa och vi borde alla få känna att vi duger som vi är. Du är en jättebra mamma, dotter, flickvän men framförallt människa - just för att du är den du är :-)