fredag 28 februari 2014

det här är inte dagen för en insiktsfull text..

Ja, jag vet att jag lovade er mina tankar angående aborter och de reformer som pågår i olika länder i världen för tillfället. Men, jag är ledsen, jag klarar inte det idag. Jag känner mig som en klubbad säl, ofantligt trött efter en intensiv dag, så jag måste skjuta på mina visdomar en dag eller två.
Dock har jag glada nyheter att berätta! Biljetterna till Power Big Meet blev bokade för någon vecka sedan, och hur bra känns inte det? Att få spendera fyra dagar i en värld bortom denna i början av juli känns bara för naajs! Så jävla mycket väntar jag, så det nästan inte är klokt! :D

torsdag 27 februari 2014

Över 15 000 sidvisningar, hell yeah.

Idag nådde vi 15000-strecket, så här ungefär ett och ett halvt år efter jag började blogga här. Känns ganska bra, vet också vem som var nr 15 000, eftersom vederbörande ringde och informerade mig per telefon :).

Kollade lite statistik också, och alltså mina inlägg blir ju faktiskt lästa, eller i alla fall tittar någon på dem, eftersom vissa inlägg har blivit visade 60-70 gånger. Vem är ni som läser men som är så tysta? Jag är nöjd att skriva eftersom jag vet att någon läser i alla fall, men ibland skulle det vara roligt att veta om det är någon som inte känner mig IRL som läser min blogg bara för att den är bra, eller skit, det kvittar. Hur som helst vill jag bara tacka alla som orkar läsa mina vettiga och mindre vettiga inlägg, även om inte kommentarerna duggar så tätt. <3

Så en segerdans på det! Och imorgon kommer ett inlägg om ABORT! (hoppas jag). Så vi syns väl då, right?

tisdag 25 februari 2014

vågar man ens tänka tanken?

Jag kastar ett öga utåt mot den gräsliga asfaltsplätten vi har till gårdsplan, på andra sidan vägen skymtar gröna gräsmattor täckta med höstens löv och solen försöker bryta sig igenom det gråa molntäcket. Den 25 februari har vi väder som skulle passa bättre in i april, och jag undrar om man vågar ställa frågan högt: kommer det att bli vår?. Sist jag tänkte den tanken gick det några timmar och sedan blev det SNÖSTORM FRÅN HELVETET, så ni kanske förstår varför man tänker de förbjudna vårtankarna med små bokstäver. Men ska sanningen fram, så om vädret fortsätter så här så innebär det att jag snart kan ta fram Red Ruby, typ 2 månader tidigare än andra år, helt insane. I skrivande stund hör jag till och med titi-tuut fåglar som sjunger där ute.
Folk pratar om att det är sportlov den här veckan, det märks inte så värst i min kalender, eftersom jag har ca 500 saker som borde göras, tent som ska läsas på, bokrapporter som ska lämnas in, deadlines i genusvetenskap, ginikoefficienter som ska räknas klart... Dagens timmar räcker inte till allt vad man skulle vilja, men det är väl bara att göra det man kan.
Tanken på att våren kanske är här höjer humöret lite, och att jag fyller år på lördag och eventuellt kommer att få frukost på sängen, best ever...

När våren kommer hör det också till att man ska hitta en massa ny bra musik att fylla sommarens glada dagar med. Och det har börjat bra. Eileen Jewell har en röst som får mig att tänka på Tarantino-film och övergivna städer, och starka kvinnor. Fasiken vad bra hon är...




torsdag 20 februari 2014

Ibland hittar man de små guldkornen

Ni vet den där känslan när man hittar ett foto, ungefär ett år efter att det tagits och man är fullkomligt omedveten om dess existens. Well, igår i och med att jag tömde digikameran på bilder från förra sommaren så hittade jag flera sådana bilder. Bilder som man ser på och tänker "kan man faktiskt se sådär bra ut, efter omåttliga mängder alkoholhaltig dryck?". Den här bilden togs på fjolårets blues by the beach i Norrnäs, när vi var där och festade loss med far och hans blomma. Jag lekte lite med picmonkey också och ändrade lite färger och så, men det ändrar ju inte den fullkomliga perfectness som människorna på bilden besitter :D





sträck på dig och lär dig ta plats

Läste just denna utomordentliga krönika av allas vår Lady D, och det var verkligen tankeväckande och än en gång kan man utbrista "preciiis så är det".

Det här har jag och mina vänner diskuterat flera gånger, hur vi kvinnor borde lära oss att vara mer som männen. Ta mera plats, prata högre, sträcka på axlarna och inte försöka göra sig osynlig. Jag har själv försökt börja tänka på att inte låta som att jag ursäktar mig så fort jag säger något, att inte söka efter en bekräftelse på att det jag säger är sant. Lära mig att säga min åsikt med kraft och övertygelse som gör att åhörarna faktiskt tänker över vad man sagt. Också när det kommer till situationer på krogen, när man står vid bardisken och väntar på att få beställa en öl, och så kommer det ett gäng med gubbar som också vill beställa öl. Vad händer?
1. De lägger märke till att man står där, beslutar sig för att ändå tränga sig bredvid mig medan en står med sitt skrev mot min rygg, vilket får mig att känna mig ytterst obekväm och gå någon annanstans.
2. De lägger uppenbarligen inte märke till att man står där, de samlas i en klump bakom min rygg, armbågar mig i huvudet, skrattar och härjar, trampar på mina hälar, och jag får lejdon och går därifrån.
3. Gruppen med män lägger märke till mig och jag känner en hand på min röv. Jag vänder mig om och ser tre dudes som står och visslar och tittar åt olika håll, jag får lejdon och går i väg.

Alltså, jag vet inte, men handlar det bara om dålig uppfostran, eller är det så svårt att låta bli att bete sig som grottmänniskor efter några öl? Jag skulle aldrig göra på det där viset, dels för att jag tycker man ska visa respekt mot andra människor, inte utföra sexuella trakasserier genom att nypa okända människor i baken, och jag anser också att man ska kunna stå i kö och vänta på sin tur, utan att ha ett kroppsspråk liknande gerillasoldater.
I och med detta har jag verkligen börjat försöka tänka på det här när jag är ute på krogen, att man ska säga ifrån och få männen att fatta att det inte är okej att bete sig som svin. Man behöver inte vara otrevlig när man säger det, otrevligheten kan man ta fram om männen i fråga uppenbarligen inte förstår att man känner sig obekväm med att de står med hela sin vikt på min fot, eller har hela sitt kön tryckt mot min svank. Det handlar för fan om gott uppförande.

Och det vanliga; alla män är inte så här och det finns också kvinnor som uppför sig illa och bla bla bla. Men eftersom det är enligt mig ett väldigt vanligt förekommande fenomen och jag råkat ut för det här beteendet hos män fler än en gång, tycker jag också att jag har befogenhet att skriva om det utgående från mina egna erfarenheter och upplevelser.

onsdag 19 februari 2014

Min dotter - fotografen

Lillan har länge hållit på att försöka komma underfund med kameran och hur man egentligen ska använda den. Efter x antal "fotografier" på diverse föremål i vårt hem börjar hon faktiskt få kläm på det här med vart man ska rikta kameran för att få bild på det man vill, och var man ska trycka för att man ska ta själva fotografiet. De senaste fotografierna hon har tagit visar att hon verkar ha talang för det här med fotograferande, idag tog hon både selfies och fick igång "hålkamera"-funktionen som resulterade i ett ganska najs foto på hennes vackra moder.

Lillans portfolio våren 2014

 Tulipaner

 Svårt att tro att fotografen är blott 4 år..

 Jaha, paparazzi-fasoner. Inte sjysst att fota personer (och Puppar) som sover.

 Artsy

Det ska börjas i tid, den här banala företeelsen att fotografera vad man äter. Bör påpekas att vi har coolaste bordsduken evörz, tar regnbågsmönstret till en ny nivå, om man säger så.

Hon har nog talang, min flicka. Så nu kan jag med glädje lägga till "konstnärlig fotograf" som ett av hennes eventuella framtidsyrken, näst efter hockeyproffs, showartist, random konstnär, astronaut och bara bäst i hela världen.

tisdag 18 februari 2014

Håll käften och ta det som en man

Det har under senaste dagar cirkulerat diverse artiklar om hur kvinnor har det i restaurangkök, med sexuella trakasserier och allt sådant som "hör till", och också diverse uttalanden av män som inte tycker att det förekommer så ofta för de har minsann inte märkt något, och om de märker något så uppfattas det ju bara som skämt, tjejerna skrattar ju med och skämtar minst lika mycket. Det är lätt att säga det är si och det är så i olika branscher, speciellt män har lätt att säga att de inte tycker att det förekommer varken sexism eller diskriminering inom mansdominerade yrken, "det är ju bara så killar är", "det är sådant man får ta", "har man gett sig in i leken får man leken tåla" och så vidare.
Jag har ganska lång erfarenhet när det kommer till att arbeta inom en mansdominerad bransch, och jag har verkligen fått lära mig den hårda vägen, och på så vis odlat ett jävligt tjockt skinn på näsan. För nästan tio år sedan inledde jag mina studier inom husbyggnad, ensam tjej på en klass med 12 killar, tror jag det var. Jag trivdes, jag ansåg mig själv lära mig bra och inte vara rädd för att ta i, och jag kom bra överens med mina klasskompisar. Jag upplevde aldrig några direkta sexistiska eller nedvärderande kommentarer av mina klasskompisar, dock kunde man på omvägar höra att man antagligen valt husbyggnadslinjen "bara för att jag ska få vara tillsammans med en massa karlar", och jag kände mig flera gånger åsidosatt av lärare som kanske omedvetet lät mig slippa undan de tyngsta momenten. Vi hade också en lärare som faktiskt rent ut kunde säga vidriga saker, som jag så här i efterhand inte borde ha accepterat, men det är lätt att vara efterklok. Det kunde komma kommentarer om mina bröst, om jag hade varit sjuk hade han alltid egna utredningar om vad jag har varit ute på för äventyr och han tyckte om att prata om mig när jag inte var närvarande. Jag fick alltid höra det av mina klasskompisar, och jag vet (och hoppas) att de alltid var ärliga med mig, eftersom de aldrig skämtade på samma sätt som den här läraren, utan jag fick alltid vara delaktig och skratta tillsammans med dem. Det förekom snack om brudar, sprit, knull och annat "killigt", men jag blev snabbt van med jargongen och var inte den som sa de skulle vårda sitt språk eftersom jag fann det stötande, för jag uppfattade det ju inte som det. Jag tog inte åt mig så länge det inte uttryckligen berörde ämnen jag tycker man inte ska skämta om, och om sådant förekom sa jag ifrån eller stängde av, vad som då var bättre vet jag ej. Men jag minns min tid i yrkesskolan med glädje, och det tack vara killarna på min klass som aldrig fick mig att känna mig som någonting annorlunda.

Så, år 2007 gjorde jag mitt inträde i arbetslivet, och det var som att beträda ett minfält. Då fick man snabbt lära sig hur man skulle vara, hur man skulle hålla upp garden och hur man skulle lära sig att ge svar på tal för att vinna respekt bland mina medarbetare. Och något jag snabbt insåg var hur mycket mer jag fick kämpa för att uppnå samma respekt som mina manliga jämnåriga arbetskamrater. Man fick alltid försöka bevisa lite mera, alltid visa att man klarar av skitjobben och förtjänar sin plats. Jag minns en gång när jag var på ett bygge i stan, då den nya minimani-affären byggdes, jag hade fått i uppgift att pika bort betong från golvet mellan den gamla och den nya delen där en vägg en gång suttit. Nemas problemas, jag körde igång och gjorde vad jag skulle. När jag höll på som bäst kom det en 55-ish finsktalande gubbe förbi och säger något, jag tittar upp, tar av mig hörselskydden och tittar frågande på honom, han säger igen: sådant där borde inte kvinnor göra, det där är arbete för riktiga män. Jag svarade honom med tystnad, fortsatte att arbeta och kände en känsla av att "jaha, är det så här det är, att vara kvinna i "fel" bransch". Och det där är inte enda gången det har hänt, de idiotiska kommentarerna man fått. Men man blir van, och man orkar inte engagera sig i att göra en stor sak av det, för man vet att det inte löns. Dock måste jag poängtera att jag alltid varit omgiven av otroliga jobbarkompisar, allt från den första firman jag började på efter yrkes, fram tills den firma jag till och från jobbar för idag som målare. När man har gjort sitt namn känt, och man lär känna de arbetare som man ofta är på samma ställe som så vinner man också respekten, efter att man har visat att man kan arbeta, att man är tillräckligt duktig på det jag gör.

Det värsta jag varit med om är när jag började få  textmeddelande av en medelålders man som uttryckligen visste vem jag var genom arbetet, och textade åt mig under sena kvällar och nätter och tyckte jag skulle passa bra tillsammans med hans son, för han själv var ju allt för gammal för mig. Han skrev hur söt jag var och hur han såg mig arbeta på dagarna och att jag var en "kova tyttö". Då är det skoj att åka till jobbet följande morgon, när man inte vet vem av dessa 30 män på arbetsplatsen som tycker så här, som har min telefonnummer och som tar sig friheten att kontakta mig helt fräckt, vem har gett min nummer? hur vet han vad jag heter? vad vill han? Jag pratade med alla jag litade på, till och med den ansvariga byggmästaren frågade runt och försökte hjälpa mig. Det framkom senare vem det var, och efter tillsägning slutade han sända de där idiotiska smsen. Men jag vet ännu inte i denna dag vem som gav honom min nummer, eller berättade mitt namn åt honom, och det kan ännu störa mig något otroligt.
Sådana saker får man stå ut med, och det högst antagligen för att jag är tjej. Ett byte som gett sig in i leken och då ska man vara beredd på det värsta. Min nuvarande chef har många gånger berättat hur skeptisk han var i början till att anställa en tjej, men han har sett under åren hur duktig jag är och hur bra jag är på det jag gör. Det känns bra på ett sätt, men ändå finns det något som känns så fel. Att det ska ta flera år för mig att bevisa att jag är bra på mitt jobb, att det inte är som med männen som beräknas ska kunna allt när de kommer ur skolan, som att det skulle ligga i deras natur att hålla i en hammare eller skruvdragare. Att jag måste kämpa så mycket mera bara på grund av det kön jag är, och stå ut med så mycket mera för att jag har bröst. Det är klart det förekommer sexism och en speciell jargong, och jag förstår tjejer som inte orkar med det, för om man inte ger sig fan på att man ska bevisa att man inte bryts ner så lätt så blir man ett offer och psyket tar stryk.
Innan jag verkligen fick bevisa vad jag kan så var min chef tvungen att tänka efter vart han placerade mig och på vilka jobb, för trots att han visste att jag skulle klara jobbet galant så var de andra cheferna skeptiska. "Ska hon verkligen klara det ensam", "vågar du lämna henne själv där, kommer hon att hinna klart". Efter att ha arbetat som målare i nästan sju år har jag äntligen uppnått samma status som en random kille som kanske har ett års arbetserfarenhet. Och trots att jag ibland kan vara yrkesmässigt mycket bättre än en man med lika lång arbetserfarenhet räknas jag alltid som lite sämre. När man kommer till ett nytt ställe med nya människor som inte sett mig arbeta, tar det alltid en eller två veckor innan jag har förtjänat min plats, när de ser att jag inte bara "fjollar runt" eller är där för att visa upp mig, som folk verkar tro att kvinnor inom tekniska branscher ofta gör.
Också när det gäller det här med att vara tvungen att bevisa sina kunskaper framträder starkt i fråga om när någon vill fråga någonting angående t.ex målning, som är mitt område. Hur säker man än låter när man säger hur det ska vara så tror de ändå inte riktigt på en, de tar mig inte på allvar förrän de hör samma instruktioner från någon annan med penis, som en försäkran att jag har gett rätt information. Sådant känns nästan värre än att höra en kommentar om hur man ser ut eller höra ett sexistiskt skämt uppenbart riktat åt mig. Att inte bli tagen på allvar när det kommer till det man arbetat med i nästan sju år, på grund av att man inte är man, det känns för fittit rent ut sagt.

Jag trivs med det yrke jag har, jag är glad att jag är duktig på att måla, att jag oftast är omgiven av arbetskamrater som respekterar mig och tycker jag är en jävligt duktig och trevlig tjej. Det finns alltid rötägg någonstans, men de finns inom alla branscher. Men det som jag stör mig mest på är att det måste vara på det här viset. Att man som kvinna måste lära sig att ta ifrån sig, och vara på rätt sätt, att anpassa sig efter mannen och mannens språk. Ingens ställer sig frågan om det verkligen är rätt att det ska gå till så här på arbetsplatserna, att man måste anpassa sig och odla skinn på näsan för att klara av det yrke man vill arbeta med. Och tyvärr är det också så att de kvinnor som väljer att säga ifrån till högre instanser om de känner sig felaktigt behandlade ändå inte kan vara kvar på arbetsplatsen på grund av utfrysning. Sådant som också sker om en man inte vill finna sig i den rasistiska och sexistiska jargong som ofta förekommer inom de mansdominerade yrkena.
I Finland har det av tradition varit en väldigt könssegregerade arbetsmarknad, sömnad och omvårdnadsyrken för kvinnorna, tekniska branscher för män. Så har det sett ut sedan industrialiseringen och så ser det tyvärr ut ännu idag.
När ska vi börja se en förändring och var behöver förändringen göras för att det ska ge resultat i framtiden? Antagligen måste man även här lära ungarna på dagis att det kön man har inte ska ha någon betydelse för det yrke man vill ha som vuxen. Och att det inte är ok att trycka ner, diskriminera, förlöjliga eller mobba andra människor what so ever.
Skulle inte jag ha fått den uppfostran jag fått skulle jag knappast aldrig ha tagit den här jobbiga vägen. Då hade jag väl fogat mig efter det som anses "normalt" och utbildat mig till något där man inte behöver föra psykologiskt krig för få en värdig position i yrket man har valt.


lördag 15 februari 2014

Ode till vinylskivan

Jag är ingen människa som bryr mig så värst mycket om materiella ting. Jag finner det inte viktigt att köpa nya fina saker och prylar för att kunna leva ett lyckligt liv. Däremot värdesätter jag gamla saker mycket högt, saker som har en historia, som har hållits i av många generationer före mig. Det kan vara allt från en gammal läderjacka till en speciell bok eller ett kokkärl, som kan ha en viss själslig betydelse för mig, oavsett hur gammalt och slitet det är.
Ända sedan jag var liten har jag känt en viss fascination för LP-skivor. Även om jag hör till den generationen som är uppväxt med CD-skivor och sett hur musiken flyttats från det fysiska rummet och in i datorer, där det finns näst intill ett oändligt utbud av alla möjliga och omöjliga genrer. Min far hade en stor samling LP-skivor, och jag minns hur roligt det var att sitta och plocka i skivorna när jag var yngre, och hur fascinerande det var att höra musik komma ur LP-spelaren, på grund av att man lägger ner en nål på skivan medan den snurrar. Och konvoluten sedan, vilka konstverk man kan hitta bland alla dessa skivor, på den tiden folk verkligen tänkte till när de utformade sina skivkonvolut. För några år sedan fick jag överta min fars LP-samling, och i julas fick jag en spelare att spela dem på. Vilken lycka. Och jag kan förstå hur folk inte har fattar hur man orkar lägga ner tid på att springa och svänga skiva efter fem låtar, men det är ju det som är så kul med de gamla skivorna, att man verkligen tänker efter vad man vill höra på, är det värt att svänga till andra sidan? Tänk när man bara hörde på LP-skivor, på fester satt folk vid vinylspelaren och använde konvoluten som glasunderlägg, och sådana spår syns även i min fars samling. Spår av att någon haft roligt när de har lyssnat på musiken. Musiken en mycket viktig betydelse i mitt liv, nästan alltid vill jag ha musik runt mig, och kopplar ihop låtar med olika saker som har hänt mig genom åren. Och det är inga dåliga skivor som finns i samlingen, jag är så glad att jag och Smokey slipper springa på skivmässor för att hitta guldkornen som man "ska ha", eftersom flera av dem har vi redan, tack vare att min far köpte dem för nästan 30 år sedan. Nu kan man gå på LP-mässor i lugn och ro, för att se om man skulle råka hitta något bra att ta med sig hem.

 Problemet är väl att komma på en smart förvaring, ett LP-skåp kommer inte på fråga eftersom de tar så mycket plats.

 AC/DC har jag ett komplicerat förhållande till, men de tidiga skivorna med Bonn Scott i spetsen är nog för jävla bra. För tillfället är Jailbreak favoriten.

 Hurriganes så klart, deras debutalbum "rock and roll all night long" har jag flera gånger blivit förmanad om att vara försiktig med, eftersom den kan vara ganska värdefull.


 Tjejerna. hade tydligen tre Runaways-skivor, vilket jag upptäckte efter fotot var taget.

Nationalteatern har levt ett hårt liv, och låten "livet är en fest" hoppar lite, ett bevis på att den blivit spelad mer än en gång. 

 Och Ebba Grön så klart <3

 På tal om konstiga konvolut. Blaind Faith med Eric Clapton. Jag fattar ingenting av den här bilden, vad vill de säga? Oavsett är det ganska stor skillnad om man jämför med moderna tider. Den stackars flickan skulle knappast aldrig fått vara med på bild utan operationer och bildretuschering. Tiderna förändras.

 Killarna i Metallica ser ut som små finniga tonårspojkar på baksidan av de här skivan. Och det var de också den här tiden, år 1983.

 Judas of course. En av hur många skivor som helst.

 Och Cornelis så klart.

Här är ännu äldre skivor. En del av min farfars samling av EP-skivor som endast har blivit marginellt spelade. De här skivorna har ofta bara 2 låtar per sida, så när man hör på dessa löns det knappt att gå från spelaren innan man byter skiva helt

Det här är en skatt, och värt så mycket mer än alla spotify-listor i hela världen. You gotta love it.

fredag 14 februari 2014

här firas ingen vändag

...för det heter ALLA HJÄRTANS DAG! Vändag, så otroligt finlandssvenskt så det är inte klokt. Så här i huset finns varken vändagar, julgubbar eller rumpvintrar endast alla hjärtans dagar, julbockar/tomtar och takatalvi. För något annat heter det inte. Så det så.

Så, trevlig kommersiell högtidsdag på er alla!


torsdag 13 februari 2014

den årliga önskelistan

Jahapp, så var det dags igen för den årliga (kanske inte så allvarliga) önskelistan inför min födelsedag som nalkas med stormsteg. Som vanligt har jag kanske lite speciella önskemål och förväntar mig egentligen ingenting av det nedanstående, men det är det som är det fina med önskelistor, man får go helt bananas och låta fantasin flöda. Så, här kommer önskelistan för min 26-årsdag (fyfan för den siffran, I hate you!).

En glad, halvnaken tjej vill jag ha.. NÅ NÄÄ, det är kjolen hon har på sig jag anser skulle göra sig bra som uppfluffare för mina klänningar som kan se trötta ut utan en underkjol. Den här finns på elbastardo

En ny dagbok. Jag har knappt skrivit dagbok under de senaste åren, och jag tror det beror på att min gamla dagbok är fylld av negativitet och dåliga minnen, och därför 0 lust att fortsätta skriva i den. En snygg enkel lagom stor dagbok, gärna med helt vita sidor, tack! (googlad bild)

Jag fick ingen flamingo förra året, så jag gör ett nytt försök. Jag menar, vem vill inte ha en rosa flamingo?

bara för att den är så jävla snygg men för dyr för att jag skulle köpa den själv, höhö.. finns på elbastardo

en snygg baddräkt vore ju inte heller helt fel.. också från elbastardo


Ett parasoll som solskydd under mina promenader i parken :)
Från pinupgirlclothing



Klackar från CutiePie. Storlek 36, tack! Googlade bilder


Sådär ja, inte en nödvändig sak i sikte, som det ska vara när man önskar sig födelsedagspresenter när man är över halvvägs till 50...

onsdag 12 februari 2014

kan jämställdhet gå för långt?

Jag känner mig lite förvirrad för tillfället. Jag har i flera dagar funderat fram och tillbaka och håller på att svänga ut och in på mig själv i jakten på svar på frågan KAN JÄMSTÄLLDHETEN GÅ FÖR LÅNGT? Vad är det exakt som händer när någonting blir för jämställt? Är det helst fysiskt möjligt att t.ex ett samhälle kan bli för jämställt?
Anledningen till detta huvubry är förstås Larsmos val att inte skriva under den europeiska jämställdhetsdeklarationen, som Österbottens Förbund hade sänt ut till alla medlemskommuner med förhoppningen om att Österbotten skulle bli det första landskapet som undertecknar deklarationen. Men nej. I Larsmo säger man nej till jämställdhet (lite illa uttryckt av YLE Nyheter, kanske). De ansåg att det skulle skapa mera jobb för kommunen genom att underteckna denna deklaration, och många kommentarer har dykt upp under nyheten på YLE´s hemsida. Jag läste igenom kommentarerna och blev allt mer mörkrädd ju längre ner jag tog mig, och till sist klarade jag inte av att läsa mer när jag för 10 gången såg kommentaren av följande typ: "Det är bra Larsmo, jämställdhetstjafset har gått för långt, vi kan ju inte låta det gå som i Sverige där ungarna är könlösa och landet styrs av rabiata feminister. Då klarade jag inte av mer. Har vi inte kommit längre än såhär? Lever vi faktiskt fortfarande i början av 1900-talet? Jag trodde vi hade år 2014, när man kan resa till månen och prata med människor på andra sidan jorden, vi kan vaccinera människor från dödliga sjukdomar och alla har små datorer i fickan. Men ett jämställt samhälle? NÄÄÄÄEEE, det kan vi inte tänka oss att ha. Det känns så jobbit att börja behandla alla människor likadant, blir så mycket byråkrati. Det är nog bättre om vi (den vite medelålders mannen) får fortsätta att sitta här och ha makten att bestämma för att vi råkar vara födda med penis.

I FN´s förklaring över de mänskliga rättigheterna tas det här med jämställdhet upp ganska snabbt, redan i andra eller tredje artikeln har jag för mig. Där står det att man oavsett kön, hudfärg, religion, politisk åsikt, nationalitet, sexuell läggning (tror inte den finns där men jag lägger till det i alla fall eftersom det också är relevant), så har man rätt till att behandlas utgående från den människa man är och har rätt till den frihet som beskrivs i den första artikeln. Typ. Inte så svårt. Till och med duden som skrev bibeln hade det där på klart; behandla människorna så som du själv vill bli behandlad, visdomsord som förekommer i nästan alla religioner som finns på den här jordens yta.
Så åter till min fråga. Vad händer om jämställdheten går för långt? Enligt mina tankegångar, och om jag får säga det själv har jag ganska god förmåga att använda min hjärna, så borde det i rimlighetens namn bli till orättvisa den sekund som "jämställdheten gått för långt" dvs att en människa tar sig friheten att sätta sig över en annan människa på grund av yttre attribut, kön eller whatever. Då kan man ju inte prata om jämställdhet mera, för är man jämställd så är man ju det, det kan ju inte bli för mycket, eller?
Jag förstår inte heller denna rädsla för jämställdheten, folk (ofta män) får det där om bakfoten och tror att det handlar om att kvinnorna skapar någon typ av armé av amasoner och ska slänga alla män i fängelsehålor djupt inne i ett berg, eller ännu värre. tvinga dem att vara hemma med BARNEN! Och att det handlar om att alla uppgifter i hemmet ska enligt lag vara slaviskt uppdelade så det blir rättvist, killarna ska sy gardiner och tjejerna skruva med bilen, osv. För att inte tala om feminismen. Femínismen har inte ännu (men det kommer) fått så starkt fotfäste i den finska offentliga debatten, eftersom så fort man säger ordet feminism så börjar man prata om kroppsbehåring och sinnessjukdom. Men här är kanske något ni inte tänkt på förut: Feminism handlar ju för i helvete om jämställdhet. Att kvinnan inte ska vara underlägsen mannen och att samhället inte ska konstrueras med mannen som det "normala". För vi har inte ett jämställt Finland idag, inte på långa vägar, och så länge folk med maktpositioner i samhället motarbetar jämställdheten kommer vi aldrig att få någon rätsida på det hela.

Tänk efter, jämställdheten skulle ju gangna alla människor i ett samhälle. Det handlar inte om att utesluta någon från någonting, tvärtom, det handlar om att öppna upp för flera valmöjligheter. Att det ska bli lättare att få jobba med det man vill, att man ska få älska vem man vill, att man ska få ha vilka intressen man vill, utan att någon ska komma och peka finger och säga att det inte är okej att tycka om vissa saker för att du råkar vara kille eller tjej eller banan eller vad fan som helst. Det handlar om att lära våra barn att de kan bli rymdingengörer, ballerinor, sjuksköterskor eller rallyförare oavsett vad de har mellan benen. Det handlar om att killar ska få jobba på dagis utan att bli misstänkt som pedofil, och det handlar om att tjejer ska få jobba inom byggbranchen utan att bli sexuellt trakasserade. Det handlar om att vi ska lära våra söner att det fan inte är okej att våldta, istället för att lägga våra döttrar på självförsvarskurser där de lär sig att säga NEJ med hög röst. Det handlar om att kvinnor ska kunna klä sig hur de vill, vara hur fulla de vill och prata med vem de vill, utan att för den orsaken få "skylla sig själv" vid en eventuell våldtäkt. Det handlar om att inte lära våra barn vad som är killigt och tjejigt, att det borde vara förbjudet för pedagoger och föräldrar att säga "så gör inte fina flickor" och "pojkar är pojkar".
Jämställdheten berör oss alla, och alla borde ju i rimlighetens namn sträva efter att uppnå jämställdhet. Vi borde ju för fan vara förebilder för resten av världen eftersom vi har alla verktyg som behövs för att skapa ett jämställt samhälle.
Sluta haka upp er på "hen" och orakade armhålor, och fokusera istället på de verkliga frågorna. Varför bedöms vår kompetens och vårt värde utgående från det kön vi har när vi föds? Att hela vårt kommande liv med bl.a intressen, karriärval och nivå på inkomsten ska bestämmas utgående från någonting som vi inte kan påverka? Är det rimligt? It fuckin´aint!

Och det är inte bara jämställdhet mellan könen det handlar om, så lätt är det ju inte. Det finns så mycket mer att kämpa för, men för tillfället är det könen jag fokuserar på, eftersom det egentligen är en så banal sak det handlar om.

Så, kanske det är dags att verkligen ta den här kampen för jämställdheten, och inte låta det glida undan som så många andra viktiga frågor har en tendens att göra i den här jävla ankdammen. Det börjar bli dags att höja röster, och verkligen fundera på vilken typ av människor vi vill att våra barn ska växa upp till. Sådana som har respekt för andra människor oavsett kön eller annat? Eller sådana som förtrycker, diskriminerar och anser sig vara överlägsen andra människor?
När det kommer till min egen dotter kommer jag att göra på samma sätt som mina föräldrar gjorde med mig. Att som förälder säga till ditt barn: du kan göra vad som helst bara du vill, och att aldrig låta någon annan säga att du inte kommer att klara det, eftersom det är bara du själv som väljer hur du begränsar dig. Jag har kommit långt och brutit mot flera normer på vägen, och det är jag banne mig stolt över.


fredag 7 februari 2014

Lonesome Rider

Jag har varit aningen missnöjd med Volbeats senaste låtar som spelats på radion, och jag har inte helst orkat engagera mig i att lyssna på någon av deras typ två senaste album. Men nu hörde jag en låt som jag aldrig hört men som jag faktiskt tyckte var ganska bra. Värst ny är den inte heller, men en musikvideo till låten släpptes i dagarna och därför snubblade jag över den. Radiokanalerna har ju inte spelat sönder den ännu så det är väl att passa på att höra på den medan man kan. Och så är det najs med det där old school-soundet som jag verkligen har saknat i de nyare låtarna, tack för det!


efter regn kommer solsken, typ...

Jag hade på känn att det här året skulle vara ett år då saker förändras, och det har det sannerligen gjort om än på ett inte så positivt sätt. Men efter förluster och sorg så är det väl bara att stiga upp, borsta av sig och gå vidare, eftersom ingenting blir bättre av att gräva ner sig i sin sorg, och jag vet att farmor inte skulle ha gillat det heller.
Så, under veckan som gått har jag känt mig ganska positiv till livet. Det går bra i skolan, en hög med studiepoäng kasseras in som bäst och jag tycker det är intressant det jag håller på med, och det är ju en fördel om man ska studera. Jag har också en hel hög med saker att se fram emot under det kommande året. Till exempel idag har jag och Lillan blivit bjudna på brunch till tillsammans med flickorna på klassen. Jag fyller snart år (vilket inte är så förbannat positivt, förstärker min åldersnoja ytterligare, eftersom det endast är fyra år tills jag fyller 30, och då tar livet slut). Helgen efter jag fyller bär det av till Jeppis för att lyssna på blues, får se Lisa Lystam, John Lindberg Trio och Toni Leino Trio, tror jag de hette. I sommar verkar det som att ett besök till Power Big Meet också blir av, det börjar ju vara tre år sedan sist så det är på tiden. I oktober ska vi få uppleva storheterna Magnus Betnér och Soran Ismail på Ritz. Så det är bra med saker att se fram emot, som håller en flytande...

Nu ska här göras i ordning för brunchning med flickorna, så jag lämnar er med lite Jake för att förgylla er dag...

tisdag 4 februari 2014

back on track

Tystnaden här inne under den senaste tiden beror på flera olika saker, men främsta orsaken är att min älskade farmor gick bort för två veckor sedan. Det tog och tar fortfarande hårt på mig, eftersom hon betydde så mycket för mig och mitt liv, så här i efterhand kanske det verkligen slog mig hur mycket hon har inverkat fast jag kanske inte alltid förstått det. Jag bearbetar det ännu och varje kväll skriver jag några meningar till i mitt huvud som sedan någon gång ska bli en hyllning till världens bästa farmor. 
Begravningen var i lördags, och även om det var oerhört tungt och känslosamt, var det vackert och rofyllt, och en lättnad över att det är över, eftersom sådana där saker aldrig är roliga.
Så nu försöker jag blicka framåt, mot våren och sommaren och allt roligt som det innebär. Och tack vare Caitlin Morans bok Morantologi fick jag inspiration att skriva igen, fick den av min syster i julklapp och sträckläste ut den på tre dagar. Länge sedan jag har klarat av en bok på så kort tid, men jag behövde lite lättsammare stoff efter att ha följt Karl-Oskar och Kristina i nästan ett års tid i Utvandrarna-serien.