Hur långt har vi egentligen kommit

"Vad är det vi ska begära? Samma rättigheter? Ja - men främst samma ansvar! Vad måste vi ha? Utbildning - utbildning!
Med eld i själen är Birgit Key-Åberg kommen igen från Genevé. Hon är generalsekreterare i den Internationella Kvinnoalliansen, den organisation som vill tillvarata kvinnornas intressen över gränserna. Hon siktar nu på Neapel i september - det är Internationella Kvinnoalliansen som skilts och skall mötas, det är kvinnor från jorden runt som med brännande iver strävar mot en bättre framtid för mänskligheten, för människovärdig existens åt miljoner mödrar vilkas ord aldrig blir noterade, för kvinnor på ömse sidor om gränser - nationella gränser, rasgränser, sociala gränser, känslomässiga, ekonomiska, juridiska... när skall lejonen beta jämte lammen? När skall utopierna förverkligas?
Med en blandning av intellekt och temperament summerar Birgit Key-Åberg ihop några intryck av dessa kvinnor i alla färger - vita, bruna, gula, svarta - ivriga, lyfta av storslagna idéer, fjättrade av traditioner, generösa, stingsliga, en knippa av pulserande liv från alla väderstreck, i en atmosfär som i ett nötskal låter ana något av mänsklighetens språngförmåga, evigt sammanvuxen med svaghet. "Kvinnor", säger hon, "systrar, fästmör, hustrur, mödrar - miljontals individer som än i dag i de flesta länder icke betraktas som annat än släktet där man alltid hittar lydiga slavar!"
Hon fortsätter "Man kan i fantasien föreställa sig alla dessa protesterande, accepterande...men ändock alltmer och mer inställda på att på allvar gripa in i sitt samhälle och axla sitt ansvar. En och annan framgång kan tyckas den överlägsne fattig, men för dock närmare målet: självförtroende, respekt för den personliga insatsen, jämlikhet, skydd för barnen även utom äktenskapet - lika rätt som mannen när det gäller vården av barnen inom äktenskapet och den personliga egendomen..."
Birgit Key-Åberg vet att allt det här är rätt naturligt för oss i Skandinavien. Men så är det inte i många länder. Så berättar hon om de egendomliga färgnyanser som dyker upp i kaleidoskopet...kvinnorna från satellitstaterna t.ex. dyker som talar för kvinnans nya oanade möjligheter. Vari skulle de ligga? Jo, i hennes förmåga att med lätthet låta sig formas om av omständigheterna, hennes lätthet att acceptera nya förhållanden. "Och plötsligt insåg man hur kanske just den största faran i nutiden ligger i denna medfödda smidighet, denna ödmjuka anpassningsförmåga. Den kan leda oss till motsatsen av vår strävan - till en slavtillvaro".
En annan episod: Makens och hustruns lika ställning gentemot barnen skulle fastslås, ett resolutionsförslag var uppe. Vem stjälpte det? Jo, en engelsk delegat. "Ett barn kan inte känna faderns auktoritet om modern och han har samma rätt enligt lagen". En engelska - från suffragetternas land och själv hemma i Trade Union och Labour. "Det var bara att med någon bitterhet konstatera att vi inte alltid är mogna".

Så amerikanskorna - i mycket föregångare bland världens kvinnor. Men de har sin piedestal att skydda! För dem passar endast "likalönsprincipen". I många andra avseenden tycks de oss svenskor konservativa.
Utbildningsfrågan är och förblir den fundamentala för allt mellanfolkligt samförstånd. "Ju mer man tränger in i de många ländernas förhållanden märker man hur just utbildningsfrågan ligger oss i fatet. Vi måste gå in för samma möjligheter för både pojkar och flickor. Vid alliansens sextonde internationella kongress i Neapel i september står också fostran till medborgarskap främst på programmet. Den tid är förbi när kvinnan skulle var till lyst allena. Det är inte bara politisk rätt som behövs utan lagar om skydd mot prostitution och övervåld, lagar för hygien och födelsekontroll. Och skolning och upplysning och åter upplysning - det enda som hjälper på lång sikt, vare sig det gäller hem eller yrkesarbete eller inställningen till nästan.Skolning, kunskap - och så kärlek!"

Också den kan det visst vara klent beställt med även i de bästa kretsar. Birgit Key-Åberg har inte kunnat undgå att höra åtskilliga giftigheter eller klumpigheter avfyrade mellan mötesdeltagarna. T.ex. när någon frågade sin japanska gäst, en högtstående universitetsprofessor, om hon hade vetat om överfallet på Pearl Harbour på förhand. Det förekom flera stickiga inpass mellan delegater från länder i bittra ras- och kolonifrågor. 
Ett tiden underliga tecken - som ju kan iakttagas inom många andra områden inom dagens liv - är att kvinnorna noterat hur man i panik för kommunismen piskat fram andra rörelser som i sig själva är föga önskvärda och utpräglat reaktionära. Sådana rörelser som gör att kravet på slöjans återinförande växer i muhammedanska länder. "Detta måste väl förorsaka cellpsykos om något", menar fru Key-Åberg och förvånar sig inte över att ungdomar som reaktion kan dras till kommunisternas välarrangerade möten och samkväm. 
Slutligen har Birgit Key-Åberg några kloka och tänkvärda ord att säga om det väsentliga, om "roten till det onda" - i den mån det nu är möjligt att få tag på något fördolt: "På dessa internationella konferenser, som ibland går en alldeles förbi, måste mer och mer siktas på att finna en lösning på grundorsakerna till allt ont, det vämjeliga som för till krig. Varje flicka och pojke måste få äta sig mätt och växa ut i sin fulla längd, inte kuta rygg och vara strykrädd. Kanske har, när jag tänker efter, den slitna gamla italienska kvinna rätt, henne jag stötte på medan man hyvade upp en gänglig pojke i en polisbil. Hon stod där, en knotig, soltorkad ek, som inga stormar kunnat vräka. Blicken var fjärrskådande, då hon entonigt lät frasen falla: så går det när dom inte får gro, han blir märkt för livet. 
GRO. Ordet har susat i mina öron sedan dess. Männen sår, ofta utan ansvar. Hos kvinnorna skall ständigt nya släkten spira. Bort med svält och umbäranden, låt män och kvinnor dela ansvaret lika. Kanske kan vi sen på allvar få tala om hur vi ska få samma rättigheter".

Kan vi kvinnor mötas över gränserna? Husmodern nr 20, 1952. s.13.

Så, hur långt har vi kommit i kampen för jämställdhet? Detta var för ungefär 60 år sedan, och vi pratar om stort sett samma saker i dag, vi använder bara ett modernare språk.