Alla män är potentiella våldtäktsmän

Ja jag vet, ett provokativt statement som säkert får många att se rött. Men jag har velat skriva om det här länge, för det gör mig så arg att folk ska tala om för mig hur jag ska tänka och nedvärderar mina rädslor. För mig är alla penisbärare potentiella våldtäktsmän. Ingen skillnad var, när eller hur, men risken finns alltid där. Att bli våldtagen. Av en man.
När jag uttryckt mig om detta får jag ofta mothugg, "men så kan du inte tycka", "varför raggar du på män då?", "du är ju dum i huvudet som tycker så", "förjävligt att dra alla över en kam". Men jag kan, och jag gör det, Mina erfarenheter och de saker jag upplevt och varit med om i livet har gjort att jag kan tycka så. Jag har oändliga gånger känt mig sexuellt hotad eller utsatt av män, på olika sätt. Kommentarer på arbetsplatser, på krogen, på stan. Blickar, antydningar, sms, mail.. Allt av män. Det har aldrig hänt att jag (som kvinna) känt mig sexuellt utsatt eller hotad av en annan kvinna, vilket jag gärna lyfter fram eftersom (män) ofta gärna lyfter fram att även kvinnor kan våldta. Ja det kan de, men om en tittar på statistik är majoriteten av de våldtäkter som begås utförda av män, på både kvinnor och män. "Ja men tänk på alla fall som inte blir anmälda" säger ni då. Ja, tänk på alla fall där kvinnan väljer att inte anmäla när hon blivit våldtagen, jag tror inte andelen kvinnliga förövare skjuter i höjden för det.

Trots att jag känner såhär, rädslan för att försätta mig i situationer där jag kan råka ut för olika jobbiga saker, är jag bara människa med viljan att leva. Träffar jag en kille på krogen kan jag åka hem till honom (efter noga övervägning huruvida han är en psykopat eller ej), men jag är konstant medveten om att risken finns. Att jag försätter mig själv i en ofördelaktig situation, för hur nice han än verkar vara där och då, vet en inte vad som kan hända när dörren är stängd och taxin åkt iväg. Men jag tar den risken. Då får det mig att undra, om jag då skulle bli våldtagen får jag antagligen höra att jag får skylla mig själv som åkte hem med en främmande man, både från folk i min omgivning och även av rättsväsendet om saken tas till högre instanser. Men om jag då ska höra på folk som säger att det inte är sant, att alla män inte är potentiella våldtäktsmän, då borde det ju inte vara mitt fel att jag blev våldtagen. Så hur ska jag göra? Jo, jag ska tydligen fortsättningsvis göra som vi kvinnor blir lärda från barnsben; försätt dig inte i situationer där du kan bli våldtagen. Okej, så nu är det igen på mitt jävla ansvar att inte se för slampig ut, att inte le åt fel person, att inte sända ut "fel signaler", att inte "bjuda ut" mig, att inte ge sken av att vilja lära känna nya personer,.. För om jag har "sänt ut signaler" ger det mannen rätt att våldta mig? Är det det som är samtycke? Att han kanske tolkade situationen fel, att han trodde att jag ville fast jag sa nej, att nejet tolkades som ett kanske eller ett varför inte? När ska vi börja lära männen att det inte är okej att våldta?

Och så några ord om denna eviga myt som reproduceras av media och omvärlden, om den stereotypa våldtäktsmannen som den okände individen som hoppar fram ur buskarna och ger sig på den joggande tjejen en mörk torsdagskväll. Det scenariot händer också, inte för så länge sedan här i Vasa. Men en stor del av våldtäkterna som begås, begås ofta av en man som finns i närheten av kvinnan. En partner, en nära vän, en släkting. Vilket gör saker ännu mer svårare när det gäller att göra en anmälan, för det är svårt att som offer bli trodd, på grund av att det inte varit den "typiske" våldtäktsmannen som varit inblandad. Vi har en våldtäktskultur, och det pratas alldeles för lite om det. Det begås varenda dag, överallt, och det gör att ingen ska komma och säga åt mig vad jag ska vara rädd för eller inte. En man, som aldrig känt sig sexuellt hotad eller känt rädsla för att bli trakasserad, har inte den minsta rätt att berätta för mig att jag "tycker fel" i den här frågan. Jag känner det jag känner, och ju mer jag ser mig omkring vet jag att jag känner rätt. Tyvärr.




(Måste också följa med strömmen och skriva lite om den här Bloggalan som tydligen ska äga rum snart. Har ingen aning om var, när eller hur detta sker, är inte alls insatt och jag vet inte vilka priser som ska vinnas. Men jag kan inte förneka att jag log vid tanken på att om jag mot all förmodan skulle bli nominerad till någonting, och då delta i galan, så skulle jag garanterat göra en Lady Gaga och ha en klänning av rått kött eller något, bara för att det skulle vara så jävla legendariskt)

Allmänt kritisk till allt vi anser vara normalt

Jag har läst ganska mycket äldre litteratur under senare tid, främst på grund av skoluppgifter, men även för eget intresse eftersom det känns som vissa teman är väldigt aktuella i mitt liv just nu. För att fortsätta på relationstemat vill jag diskutera ännu mer om tvåsamhet och det faktum att det monogama förhållandet ses som det enda acceptabla idag. Jag läste några kapitel ur Engels Familjen, privategendomens och statens ursprung, där han hävdar att monogama förhållanden uppstod tack vare kapitalismen och äktenskap har genom tiderna ingåtts av ekonomiska och politiska skäl, och inte på grund av kärlek som vi ofta vill tro. Kärleken var något som kom med senare i bilden, då äktenskapet mellan två människor började anses som en mänsklig rättighet där båda parterna skulle ge sitt samtycke till att ingå äktenskap. Dock var detta något som mest var förunnat människorna som tillhörde de högre skikten i samhällsklassen, och berörde inte arbetarklassen. Vi lever fortfarande i ett klassamhälle, och jag anser Engels hade en väldigt bra poäng när han hävdar att först när kapitalismen och dess ägarförhållanden har undanröjts kan även monogama äktenskap med full frihet för båda parterna ingås. Så länge vi lever i en värld där mannen har mer makt än kvinnan, inte minst en ekonomisk överlägsen ställning, hur ska då jämställda äktenskap kunna existera? Ännu idag finns uppfattningen om att kvinnan är inte människa eller individ i första hand, utan hon existerar endast i relation till något annat, en man (hustru) eller barn (mor). En kvinna är alltid en kvinna medan mannen alltid är människa. Så, Engels hade ju höga förhoppningar om att hela det kapitalistiska samhället skulle elimineras, och på samma gång skulle mannens dominerande ställning i ekonomiska avseenden förändras, detta skulle i sin tur innebära att mannen och kvinnan som ingår äktenskap har jämställda positioner. Kvinnan skulle inte längre vara tvungen att gifta sig av ekonomiska skäl, och hon skulle inte längre behöva ge upp sitt liv till förmån för hushåll och barn, något som alltid fallit på kvinnans lott, att ge upp sitt liv och drömmar medan mannen lugnt får fortsätta med sitt. I samma text skriver även Engels att prostitutionen kommer att upphöra i och med upplösningen av det kapitalistiska samhället, eftersom det då inte längre kommer att finnas ett behov för kvinnor att sälja sina kroppar för att överleva. En utopi är väl vad det är, men han har ändå viktiga poänger som tåls att tänkas på. Synen på mäns och kvinnors sexualitet hänger även den ihop med monogama äktenskap och prostitution; kvinnornas sexualitet inskränks och ska endast finnas till för den äkta makens förmån innanför hemmets fyra väggar, (eller som i egenskap av prostituerad) medan männen genom alla tider uppmuntrats till att söka sig till andra kvinnor, trots att han är gift, något som även Kaari Utrio skriver om i Evas Döttrar (1984), hur männen i de första civiliserade samhällena uppmuntrades till att uppsöka bordeller, eftersom det verkar omöjligt för en man att nöja sig med sin fru. När det gäller prostitutionen så är det alltid den prostituerade som får stå till svars för de "val" hon gör, men ingen ifrågasätter männen som köper kvinnorna, de slipper ta ansvar i frågan huruvida det är etiskt och moraliskt korrekt att köpa sex. Enligt Engels teori är alltså det monogama äktenskapet och prostitution i det kapitalistiska samhället två oskiljbara motsatser, utan det ena existerar inte det andra, men när proletariatet slutar existera upphör även prostitutionen och män och kvinnor blir jämlika i samhället. 

"Det kommer att avgöras, när ett nytt släkte växt upp: ett släkte av män som aldrig i sitt liv kommit i det läget att de för pengar eller andra sociala maktmedel köpt en kvinna och ett släkte av kvinnor som aldrig kommit i det läget att varken av någon annan hänsyn än verklig kärlek hänge sig åt den älskade"
 Engels, 1884, s. 61

Jag väntar fortfarande på det släktet, och tror knappast detta släkte kommer att se dagens ljus under min livstid. Tvärtom, tror jag att vi håller på att gå åt ett håll där kapitalismen får ett allt starkare fotfäste och där individualismen slår sina klor allt hårdare om människan. Den dagen jag känner att jag fullt ut kan vara på samma plan som en man, när jag av samhället blir sedd på samma sätt som män blir sedda och när jag inte längre förväntas bli en hustru istället för människa, då kanske jag kan tänka mig att ingå äktenskap.

Anarkafeministen Emma Goldman (1910) hade samma tankar som Engels när det gäller äktenskap och prostitution. Hon har hävdat att äktenskapet till och med kan ses som en legitim form av prostitution, där kvinnan gifter sig med en man för att få sin ekonomiska framtid tryggad. Vi kvinnor i väst och i Norden kan i vissa avseenden ses som jämställda mannen, men det går inte att komma ifrån att vi är i ett underläge när det gäller den ekonomiska biten. Kvinnor har sämre betalt än mannen, har ofta underbetalda men tunga jobb, och ovanpå detta förväntas hon även sköta hushållet. Hon är hustrun och modern medan mannen är individen och människan. Även om det i lagar står skrivet att ingen ska diskrimineras på grund av sitt kön är verkligheten tyvärr en annan. 

Bara för ett år sedan kunde jag tänka mig att gifta mig. Jag kunde leva med tanken på att ge upp mitt efternamn och gifta mig i kyrkan fast jag inte egentligen ville eftersom jag inte är kristen. Idag känns detta absurt. Tanken på att jag skulle gifta mig bara för att det hör till, egentligen, och inte alls på mina egna villkor överhuvud taget. När jag tänker på äktenskap nu känns det som något väldigt främmande och overkligt, varför skulle jag gifta mig när det oundvikligen inte endast handlar om kärlek till en annan människa? Vi lever i ett samhälle där gifta par fortfarande har större rättigheter än vad samboende par har. Ta fastställandet av faderskapet till exempel. Som gift behöver du inte bli förhörd av en främmande människa på kommunen om huruvida det är säkert eller ej att fadern till ditt barn verkligen är det. För är du gift som man har du redan gett ett medgivande till att du är far till eventuella avkommor. Eftersom när en är gift är det fysiskt omöjligt att göra snedsteg och bli gravid med någon annan än sin partner, tydligen. Jag har ofta hört att människor gifter sig för att det är en "trygghet" för de gemensamma barnen, en trygghet som inte finns för barn till människor som endast är samboende. Vi lever på 2010-talet, men ändå håller vi på med sådant här trams. Klart folk ska gifta sig om de vill, men för mig personligen är det för mycket uppoffring för att det ska kännas som att det är för kärlekens skull en gifter sig. Så numera ställer jag mig kritisk till äktenskap och till viss del även monogama förhållanden, för en kan nog fundera på hur "naturligt" det egentligen är när det kommer till kritan, eller är det en social konstruktion precis som genus...? Ser en på andra delar av världen finns det varken "kärnfamiljer" eller monogama äktenskap, utan det handlar om kollektivt ansvar. Det är inte bara en eller två människors uppgift att ta hand om barn, försörja familjen eller ta hand om de gamla, utan det är allas uppgift oavsett kön, alla ska ta hand om varandra, ett tänk som jag verkligen saknar hos oss, där allt mer tankekraft verkar gå åt till att vara sin egen lyckas smed. 

Människan borde tänka efter lite mera på vad det egentligen är en vill här i livet. Det är lätt att följa de mönster och fåror som samhället färdigt har skapat åt en när en föds, att bara följa med strömmen och jaga de drömmar en förväntas vilja uppnå. Men när en sedan börjar ifrågasätta och kritisera allt detta, om än bara inom sig själv, då dyker det upp nya perspektiv en inte har tänkt på förut. Vems drömmar är det jag lever, egentligen? Och har jag så mycket tid att ge av mitt liv att jag ska jaga jaga jaga det som någon annan sagt är lyckan? Tänk om det inte är min lycka? Vi är så snabba på att kritisera de som väljer en annan väg än den vi själva anser är rätt, men kanske det är de som inte gör som alla andra som vi egentligen borde följa efter och lära oss av?

det enda som kom var killen och lite blod på lakanet

Nu kommer det att handla om lust, kåthet och sex, så ni som känner att ni är pryda eller inte annars tycker om att läsa om sådant hänvisar jag någon annan stans. Jag vet även att mina föräldrar läser detta och det känns lite...konstigt...men jag antar att de vet att jag är sexuellt aktiv eftersom jag snart är 30 och har fött ett barn, såatteh... 

Anledningen till varför jag vill skriva om detta är dels tankarna som väcktes hos mig när jag läste Caitlin Morans senaste bok Konsten att skapa en tjej, samt Lena Dunhams Not that kind of girl, och dels för att jag tycker det skrivs och pratas allt för lite om den vardagliga, verkliga (kvinnliga) kåtheten. Jag gillade båda böckerna, och det jag reagerade på var att de båda hade något gemensamt, trots att böckerna i sig var ganska olika. Den gemensamma nämnaren var tjejers uppfattning om sex, och hur en ska bete sig som tjej i ett samlag med en man, vilka förväntningar som ställs på en, hur en ska se ut, låta, vad en ska ställa upp på och vad som anses vara "okej" att göra för en tjej när det gäller sex. Det var så bekant allting, när huvudpersonerna i böckerna skulle till att ha sex och all den ångest det framkallade, och hur fokus helst togs bort från den egna personen och istället lades allt krut på att mannen skulle bli tillfredsställd. Jag började fundera på varför det känns så bekant, hur är det möjligt att jag själv kände igen mig i de situationerna och i de tankarna, jag som ändå anser mig vara en självsäker person när det gäller sex. 

Jag tror det har att göra med att vi lär oss från tidig ålder att kåthet är något för killar, medan tjejer vill ha sex med någon de tycker om och det ska vara en massa känslor inblandade. En tjej ska inte vara kåt. Att en lär sig att män går omkring och är kåta och tänker på sex hela tiden är ju även det att förminska av männen, eftersom de inte är djur med oförmåga att styra sina sexuella lustar, vilket ofta vill lyftas fram vid våldtäkter t.ex, att det är något biologiskt att män inte kan styra sin sexualdrift och använder det som en ursäkt för ett brott som begåtts. Nåväl, tillbaks till saken. Som tjej får en berättat för sig genom sexualkunskap, film, böcker, tidningar, och vandringssägner att det är väldigt svårt för kvinnor att få orgasm, ibland kanske till och med omöjligt, och det är ju en tanke som kan ställa till det riktigt ordentligt för framtida sexuella relationer. Att en övertygar sig själv om att en hör till de personer som inte kan få orgasm när en har sex och istället för att göra något åt problemet skiter en i det och lägger all fokus på mannens njutning. "Jag blir tillfredsställd av att du blir tillfredsställd". Känns orden igen? Iallafall jag har sagt dem många gånger, speciellt i de fall där jag märkt av mannens totala ointresse att alls försöka tillfredsställa mig efter att han fått sitt. Och som man kan en ju tänka sig att en tar den lätta vägen och tror på vad ens partner säger, för vad skulle en annars göra? Det handlar om kommunikation och att kvinnan måste våga stå på sig när det gäller sex. Istället för att lägga sin egen kåthet åt sidan till förmån för någon annan måste en ju kunna säga vad en vill ha, hjälpas åt så att det ska vara skönt för båda och inte bara för en. Och jag säger inte att det inte nödvändigtvis är dåligt sex bara för att en inte får orgasm, för det är inte lätt för alla att få det att funka, men att en inte helst ställer lite krav på att få något i gengäld, det är det som är så synd. Jag vill också påpeka att det såklart är en stor tillfredsställelse för sig själv om en ser att den andra njuter, men det kan bli frustrerande efter en tid om det är den ena personens njutning som får allt fokus. 

Jag har skrivit om det förut men jag skriver om det igen, att det ska vara så otroligt svårt för kvinnor att få vara kåta, sexuella varelser som vill bli tillfredsställda, utan att någon börjar viska hora och peka finger. Det eviga tjatet om att killar får ligga runt och få cred för det medan tjejer som ligger runt blir kallade madrasser och inget att ha, gör mig så jävla trött. Vad är det för skillnad? Det är gamla tankegångar om att kvinnan ska vara så ren och hålla på sig tills hon hittar den rätte medan mannen ska sprida sin säd så länge han kan som gör att folk fortfarande lever med de här uppfattningarna. Det handlar inte om att en ska ligga med så många som möjligt, det handlar om att en ska få ligga med vem fan en vill utan att någon ska komma och säga någonting om det. Folk måste börja fatta att kvinnor är lika mycket eller lika lite kåta som män och nej, den vi ligger med behöver nödvändigtvis inte vara en potentiell partner, utan kanske bara ett one night stand som en aldrig vill se mera efter att hen har fullföljt sin uppgift. Det behöver inte handla om andra känslor än lust. Lust och kärlek behöver inte höra ihop, eftersom lust existerar hur bra som helst utan att kärlek måste vara närvarande. Jag vet inte om det handlar om rädslan att kvinnor ska börja bete sig som män när det gäller detta eller vad det är, men det handlar väl om att lyssna på sin egen kropp och sina egna behov. En ligger ju inte med en människa en inte känner sig attraherad av (så länge det inte är emot ens vilja men då pratar vi om andra saker), i alla fall är det ett av mina kriterier för eventuell sexpartner, att det ska finnas något där som gör att en känner att "yes, han kan jag tänka mig att ligga med". Det är ju bara sex, inget annat. Åter igen handlar det om föreställningar om att sex är så hyshpysh och det är något fint och intimt mellan två personer som älskar varandra, och ja, det kan det också vara, när en hittar människan en vill leva med och älskar, men det behöver inte betyda att en måste älska alla en ligger med eftersom det är två helt skilda saker. 

Jag skäms inte för att säga att jag är en sexuell person och jag har aldrig varit pryd när det gäller sådant här. Det behöver dock inte betyda att jag är lösaktig eller bjuder ut mig åt allt med en penis mellan benen, utan det betyder att jag inte tänker kväva min egen lust bara för att omvärlden anser att det inte passar sig för kvinnor att ta för sig av det vi vill ha. Jag pratar öppet om sex och jag anser att det inte är något en behöver skämmas för, eftersom det är något som hör livet till. Sex är så himla överskattat och det vet vi ju när en väntade på att förlora oskulden, när en förväntade sig att det skulle komma stjärnor och raketer första gången men allt som kom var killen och lite blod på lakanet. Och en tänkte att "jaha, var det här allt?", innan en började lära sig och utforska och pröva på olika saker. När en lär sig att känna sin egen kropp och andras, när en fattar att sex i verkligheten inte är som i porrfilmer och att det är jävligt svårt att få det att gå för vissa kvinnor endast genom penetrering. Män gynnas ju även av att sådant här pratas om, de behöver lika mycket vägledning som kvinnor och de måste lära sig att fråga hur partnern vill ha det, att kommunicera är a och o även i sängkammaren! Jag anser mig ha kommit så långt i livet och haft så pass mycket sex, att om inte killen klarar av att jag ställer krav och säger hur jag vill ha det, då får han söka efter någon annan att ligga med, livet är för kort för att en ska ha värdelöst sex.

Nej, det borde pratas mer om den kvinnliga kåtheten, eller varför inte mindre om den manliga? Det är behov som finns där och som måste bli tillfredsställda ibland, utan att någon ska behöva ifrågasätta det du gör så länge det inte skadar dig själv eller andra. Kvinnor vill också knulla utan att bli serverade frukost dagen efter eller ge sitt telefonnummer eller träffa någons mamma på brunch, så är det bara och det är på tiden att vi börjar acceptera det för vad det är. Vi är alla av samma skrot och korn, människor som behöver få ha det lite skönt ibland...

Men.... männen då?

Nu tänkte jag prata lite familjeplanering och reproduktiv hälsa. Kanske främst det förstnämnda. Jag skrev tidigare i år en uppsats i familjepolitik om just dessa ämnen och jag lärde mig så mycket, och på samma gång blev jag himla uppgiven, som vanligt när det kommer till saker som vi här i Finland tar för givet men som är så främmande i andra länder. 

Vi i Finland har en relativt lång historia när det gäller att ta hand om våra nyförlösta mödrar och barn. Till exempel grundades den första rådgivningsstationen för barn år 1904, och år 1949 så täckte kommunala barn- och mödrarådgivningsbyråer hela landet. Blir man gravid nu vet man att man går på regelbundna rådgivningsbesök och barnmorskan följer upp familjens situation även efter förlossningen, detta är en företeelse som förekom redan i slutet av 1800-talet. Den lokala barnmorskan besökte den nyblivna mamman för att lära henne om hur man sköter barnet och de egna hygienen. eftersom det var barnmorskornas ansvar att utbilda mödrarna i frågor om hälsa och moderskapet. Det som är så bra med det här systemet är att ALLA gravida besöker rådgivningarna och går dit med sina barn senare, oavsett socioekonomisk bakgrund, och därför förekommer det ingen social stigmatisering heller. Många kommuner erbjuder även extra stöd för familjer som kan uppleva att de har problem med att orka och hinna med allt, och det ska aldrig vara en hög tröskel för att ta kontakt med rådgivningen om det är saker man funderar över. Vi har otaliga familjeförmåner som staten erbjuder och vi har även tillgång till barnomsorg, läkarvård och direkta ekonomiska understöd. Dessa går jag inte mer in på här, eftersom det då antagligen börjar låta som ett informationsblad från FPA. Jag vill bara lyfta fram hur det ser ut i vårt land, för det systemet vi har är ett av de bästa i världen då alla barn oavsett bakgrund omfattas av dessa förmåner. Vi har det ganska bra på det stora hela när det kommer till reproduktiv hälsa, och vi har tillgång till preventivmedel och fri abort, vilket nu för tiden räknas som viktiga delar i ett samhälle som kan kallas välfärdsstat. 

Nåväl. 

Det finns ju länder där saker och ting inte alls ser ut som det gör här. Ofta är det på grund av fattigdom som länder har problem med en hög befolkningstillväxt, och även religiösa och kulturella orsaker gör att det föds fler barn än vad som kanske skulle vara nödvändigt. De fattiga länderna har även ofta en hög nivå av mödradödlighet och spädbarnsdödlighet på grund av bristande hygien och utbildad vårdpersonal som kan underlätta kvinnans förlossning. Området i Afrika söder om Sahara har länge varit ett problemområde när det gäller befolkningens reproduktiva hälsa och där kommer även korruption och pengar som hamnar i fel händer med i bilden. Vissa länder kan erhålla stöd för preventivmedel från olika välgörenhetsorganisationer för att den fattigare delen av befolkningen ska få tillgång till dessa. Problemet är ofta att det blir en marknad av det hela och regeringen och andra ansvariga väljer att sälja preventivmedel till de familjer som har råd att betala, och därför lämnar de utan pengar också utan skydd. Det resulterar i att det fortsättningsvis är flest barn som föds i fattiga familjer och mödradödligheten fortsätter att vara hög i vissa områden. 
Det har dock skett en förbättring på senare tid, och man har lyckats begränsa befolkningstillväxten till en viss del med hjälp av att informera familjer om deras möjligheter att skydda sig själva. Familjerådgivning och att medvetandegöra kvinnor om hur man gör för att inte bli gravid spelar en väldigt stor roll när det kommer till att förhindra mödradödlighet och spädbarnsdödlighet. 

En annan sak som görs bland annat i Indien för att hämma befolkningstillväxten är att massterilisera kvinnor. Det var på grund av detta som jag började skriva detta inlägg från första början, eftersom det uppdagades en situation i förra veckan när 13 kvinnor dog efter en massterilisering i Indien. Kvinnorna bli mödrar ofta i väldigt unga år, och det är två barn som är idealet. Familjer väljer ofta att skaffa två barn i ett tidigt skede i förhållandet och sedan steriliseras kvinnan för att inte kunna föda fler barn. Om en familj har många barn straffas de genom att inte få samma rabatter som mindre familjer och de får olika förmåner indragna. De indiska kvinnorna lockas med hjälp av olika förmåner om de steriliserar sig, men det handlar sällan om stora summor. Kvinnorna som steriliserades i det fall där flera blev förgiftade fick de en summa på 19 euro för att genomföra ingreppet. Här är ett utdrag ur en artikel från 2013, som beskriver hur steriliseringarna brukar gå till:

"Barnmorskan Gurla Premiladevi beskriver lägren som ett medicinskt löpande band. Ibland hölls de på byskolor. Två hopskjutna skolbänkar fungerade som operationsbord, kvinnorna tvingades vila på golvet efteråt och toaletter fanns sällan. Läkarna pressades eller belönades för att arbeta snabbt. En del saknade erfarenhet.

– Ibland fick jag peka ut äggledarna eftersom läkaren inte hittade dem, säger Gurla Premiladevi som assisterat vid många operationer.

I Answers senaste rapport om steriliseringarna pekas flera allvarliga problem ut: Kvinnor får inte veta vad ingreppet innebär, får ingen information om andra preventivmedel, undersöks inte före operationen och följs inte upp efteråt.

– Regeringen ville att vi skulle ta bort det kapitlet. Men vi vägrade, säger Praksamma Malawarapo.

13 procent uppgav att de drabbats av komplikationer som sårinfektioner och skador på organ eller blodkärl. Det har till och med hänt att kvinnor dött.

– Det var en febrigt snabb kampanj. Läkare har erkänt att de slarvat för att nå målen, säger Prakasamma Malawarapo som trots allt tycker att steriliseringarna gett indiska kvinnor mer frihet då de inte längre är lika bundna till hemmet.

I andra delar av landet som inte lyckats hejda befolkningstillväxten pågår intensiva och kritiserade steriliseringskampanjer. I Andhra Pradesh har dock pressen på kvinnorna minskat, enligt Malawarapo. Läger ordnas fortfarande och straff- och belöningssystemet är kvar. Fast hon tror inte att det påverkar.

– Steriliseringarna har blivit en naturlig del i kvinnans liv. Även utan läger eller gåvor tror jag nog de skulle söka upp kliniker för att få det gjort.

För indiska män är det annorlunda. Trots kampanjer och lockbeten vägrar de. Endast cirka en procent av steriliseringarna görs på män.

– Det är en genusfråga. Männen säger: ”Jag jobbar hårt, vad händer om jag blir sjuk efter operationen?”, säger Prakasamma Malawarapo."

Det är två saker jag reagerar på efter att ha läst den här artikeln. Först, steriliseringen innebär att kvinnorna inte längre är bundna vid hemmet och innebär alltså mer frihet. Det kan jag förstå, men jag tror ju inte att det ges så många alternativ, och framför allt INGEN INFORMATION om andra preventiva metoder. Och så undrar jag; är jungfrufödslar ett välkänt fenomen i Indien? Det verkar ju så eftersom det endast ligger på kvinnornas ansvar att hämma befolkningstillväxten. Här ser vi samma situation som p-pillren som skulle utvecklas för män, men som inte har så stor efterfrågan så man väljer att inte lägga så stor energi på att utveckla dem vidare så att de skulle komma ut på marknaden. Varför steriliseras inte männen, när det rent tekniskt innebär att en man kan befrukta himlans många kvinnor mest hela tiden, men en kvinna kan ju bara föda barn (som oftast bara är ett) en gång per år. Skulle det inte då vara mer effektivt att sterilisera männen? 

Detta är ju saker som inte helst diskuteras, eftersom det räcker med att männen sätter sig på tvären och säger "nej vi vill inte", och så är det bra med det. Men kvinnorna ska trycka i sig hormoner, steriliseras och på många håll genomgå illegala aborter för att inte få barn. Igen ser man hur ordningen i världen ser ut, och hur lågt värderad kvinnans hälsa och välmående verkligen är. Även här hemma hos oss kan det vara svårt för kvinnor att bli tagna på allvar när det kommer till sjukdomar som är kopplade till menstruation eller graviditet, det är ju bara "naturligt" så vi får leva med det, och graviditet är ju inget sjukdomstillstånd (vilket jag tycker att det i vissa fall visst kan vara) så det är bara att bita ihop. 

Nej mer utbildning åt folket och kräv mer ansvarstagande av männen, för oftast behövs det en spermie för att ett ägg ska utvecklas till ett embryo, och kvinnan ska inte behöva bära hela skulden för den ökade befolkningstillväxten.

Könsstympning och rädslan att prata om fittan (eller snippan om det låter bättre)

En pratar ofta om 1960- och 1970-talet som de gyllene åren när det kommer till kvinnans sexuella frigörelse. P-piller uppfanns, kvinnorörelserna krävde preventivmedel, säker abort, och framför allt rätten att bestämma över sin egen kropp. Behåar brändes och en förespråkade "öppna förhållanden", den sexuella frigörelsen var ett faktum. Vi har ju kommit en bit på vägen sedan dess, kan en ju tänka, vi får bestämma vem och hur många en vill ha sex med, vi har tillgång till preventivmedel och abort, vi får se ut hur vi vill och vi behöver inte vänta med att ha sex tills innan vi gifter oss (med undantag för i vissa religioner, men jag utgår från mitt vita västerländska perspektiv i denna fråga), vi har sexualkunskap i skolan och tillgång till sexualrådgivning från ganska tidig ålder. Så vi har det ganska bra. Eller?

Under senare år har en sett ett stort uppsving av vaginal plastikkirurgi, och allt fler kvinnor väljer att i allt lägre åldrar karva av sig blygdläpparna på grund av de anser att deras underliv inte ser ut som det ska. I England finns det kliniker som opererar flera kvinnor per dag, och de yngsta kan vara 16 år. Nu handlar inte det här om operationer som görs på grund av att en lider fysiskt av att saker inte står rätt till med fitty, och att en därför av medicinska skäl väljer att operera sig, för det är en helt annan sak än dessa kosmetiska orsaker. De flesta operationer som utförs handlar om att "korta av" blygdläpparna, eftersom patienten upplever att de är för stora och de lever i tron att ingen kommer att vilja ha sex med någon som ser ut så mellan benen. Lite kuriosa på det: storleken på de inre blygdläpparna (labia minora på latin) kan vara allt mellan ett par cm till nästan tio cm, och det är fortfarande helt normalt. Är ni intresserade av utseende och storlekar på fittor kan ni läsa mer HÄR, vilket jag rekommenderar, eftersom en tydligen aldrig kan lära sig för mycket om sitt underliv.
Vi som har gått genom puberteten vet ju att det händer ett och annat med fitty under den tiden, det börjar blöda hej vilt och så blir vissa saker större och hår börjar växa där det inte fanns hår förut. Detta känns ju lite jobbigt om en inte har korrekt information om vad det är som verkligen händer och att det som sker är utfunderat sedan tusentals år och det är meningen att det ska hända. Detta faktum plus det tabu som finns över det kvinnliga könsorganet (inte prata högt om det, hysh hysh), gör att en kanske inte vågar fråga om saker som en undrar över och går istället omkring i tron att en är helt fel och missbildad och ingen kommer någonsin att vilja ha en när det ser sådär äckligt ut. Så till den stora frågan: vem har vi att tacka för dessa reaktioner bland osäkra tonåringar??? PAMPADAAM: porrindustrin och det att vi lever i ett patriarkat där kvinnans kropp ses som objekt som finns till för att föda barn eller tillfredsställa en man.

Jag tror att nu om någonsin är det många unga (barn?) som inleder sin resa i den sexuella världen genom att titta på porr. Idag är möjligheterna oändliga och även om en inte vill se på porr så räcker det med att skriva in fel sökord i google så leds en in på diverse tvivelaktiga sökresultat, vi är alltså utsatta för porr på ett helt annat sätt än vad en var "förr i tiden". Om ens första kontakt med sex är via porr så är det lätt hänt att det skapas en lite skev verklighetsuppfattning angående själva sexet, men även uppfattningen om kroppen och främst den kvinnliga kroppen blir rent sagt åt helvete fel. Kvinnorna som medverkar i porrfilmer har ofta "korrigerat" sina kön så att de inre blygdläpparna inte alls ser ut som de annars gör på en vuxen kvinna, de ger mer ett intryck av att vara instoppade och undangömda. Sedan att det inte finns så mycket hår på fitty resulterar i att tjejer som kommer i puberteten och börjar få könshår tror att de är onormala på grund av att det växer hår där. Och detta är inte så svårt att se om en går in på olika sex och sånt-frågeforum där dessa frågor kommer upp: är jag onormal när det växer hår på min snippa? Bilden en får från porrfilmer är alltså att kvinnans kön ska se ut som ett barns kön, slätt och instoppat. 
Det finns en dokumentär som heter The Perfect Vagina som jag länkar till i slutet av inlägget, som är mycket sevärd. I filmen ska en sextonårig tjej göra en förminskning av sina blygdläppar för att hon blev retad av sin syster och ett gäng killar som sa att hon hade stora blygdläppar. Till saken hör att ingen av dem hade sett hennes kön och om jag minns rätt hade hon inte haft sex med någon heller, utan hon skämdes så oerhört för sina fullt normala blygdläppar att hon valde att åka till doktorn och snitta av dem. I filmen får man även se själva proceduren, och det var inte trevligt, ingreppet i sig tog kanske 30 minuter, men läkningstiden var desto längre och smärtsammare. 
Det gjorde så ont i mig att se hur dessa unga människor väljer att könsstympa sig på grund av att en tror att man är onormal, och med vetskapen om att med lite ordentlig utbildning och information kanske det inte skulle ha behövts, då kanske hon skulle ha förstått att uppskatta sin fitta precis som den är. Och inte bara unga människor, utan även medelålders kvinnor som tror att deras män tycker att de är oattraktiva för att deras fittor inte ser ut som i porrvärlden, och går och bär på denna tunga ångest som de inte vågar berätta om, för det är ju saker en inte ska prata om högt. Det är ju bara att gå till sig själv och sin egen vänskapskrets, det är ju knappt så att en vågar säga ordet "mens" högt trots att en är bland andra mensare, hur ska en då våga prata om sina bekymmer om blygdläpparna?

Även restaurering av mödomshinnan togs upp i den ovan nämnda filmen. Och bara det, att vi fortfarande lever kvar i denna myt att mödomshinnan överhuvudtaget existerar gör mig så förbannad. Lär man ut sådant i skolorna än i denna dag? I vissa religioner måste ju kvinnan kunna "bevisa" att hon är oskuld på sin bröllopsnatt, annars drar de skam över hela familjen och det blir hedersmord och hela baletten. Därför så söker sig många muslimska flickor just till dessa doktorer för att fixa till mödomshinnan om de råkat ha sex innan de gifter sig, av rädsla för att vanära sin familj. Man fixar något som aldrig ens funnits. Det heter slidkrans, läs mer om det här, det som felaktigt blivit kallat för mödomshinna. Alla kvinnor blöder ju inte helst första gången de har sex, men ändå pratas det om att mödomshinnan spricker och det är därför det blöder. Sånt jävla skitsnack. 

Vi pratar om att vi måste stoppa könsstympningen av kvinnor i Afrika, att det är ett brott mot mänskligheten. Men är det bättre att gå till en läkare här och könsstympa sig på grund av en sjuk norm som råder i samhället? Det är ju även en form av förtryck, men det utövas på ett sådant sätt att vi tror att vi själva gör ett medvetet val, att det är för vår egen skull. Precis av samma orsak som vi rakar, sminkar, smörjer, botoxar, svälter, opererar och *är måna om vårt utseende*, för att någon annan säger hur vi ska vara och se ut. (Och nej, jag dömer ingen för att en bryr sig om sitt utseende, det gör jag också, men det skadar inte att fråga sig varför man gör det).
Är vi sexuellt frigjorda när vi mer än någonsin har en sådan ångest över vårt underliv och dess utseende, att vi av egen vilja lägger oss under kniven för att känna att vi duger som någons sexpartner?
Och vad håller skolorna på med? Hur ser sexualundervisningen ut idag? Är det samma som det var för 15 år sedan förstår jag att en inte vet någonting om sin egen kropp eller varför saker händer. Hur ska man kunna ta in viktig information av en lärare som är för nervös för att prata om fittan och visar diabilder från 1970-talet där allt är så hårigt så man inte alls ser hur ett kvinnligt kön ser ut, knappt ett manligt heller för den delen. Sexualundervisningen måste börja anpassas efter ungdomarna och det måste tas ner till deras nivå. Jag skulle inte alls ha något emot att upplysa unga om dessa saker, och göra det på ett sätt som får dem att förstå att det en ser på nätet inte är verklighet, utan det är bara fiktion. Att inte vara rädd att prata om de här sakerna eftersom det är så viktigt i en tonårings liv, och då måste en ha rätt information att arbeta med, annars blir det bara en massa missförstånd och felaktiga uppfattningar om sig själv och andra.

The perfect vagina kan ni se här, och snälla ta er tid att göra det, kvinnor som män. Det är VIKTIGA SAKER! Och alla där ute med fitta, bli vän med den och ta reda på om det är något ni funderar över! Det är inte för inte man rekommenderas att gå regelbundet till gynekolog för att kolla upp saker och ting, och då ska man även passa på att fråga om saker man undrar över. Och vi måste även sluta skämmas över att prata om vårt könsorgan, eftersom skam och tabu bidrar till att ännu mera myter och okunskap sprids.. Så, vad säger ni, ska vi göra den sexuella revolutionen på allvar den här gången? Och börja med att älska våra kroppar och ge samhället en spark i skrevet och ett argt jävla långfinger? Det tycker jag absolut vi ska, med början från nu.

Vi måste prata mer om sex

I lördags publicerades två artiklar i samband med programmet Familjeliv på Radio Vega. Dessa berör hur vi borde prata mer om porr med våra barn, eftersom redan åttaåringar kommer i kontakt med porr i dessa tider tack vare tekniken som gör det möjligt. Ungdomarna som blev intervjuade sa att det är vanligt för pojkar att titta på porr, medan flickorna sa att de gillade att läsa de erotiska novellerna som finns i Veckorevyn (inte för att jag inte tror att även flickor tittar på porr, det är bara mer skamligt för dem att erkänna det). Att titta på porr är en grej man gör med kompisar, eller för att lära sig hur kroppen fungerar, sa någon av pojkarna, och det sas även att man vänjer sig snabbt med softporr och behöver därför snart hårdare saker för att bli upphetsad. 

Jag tror inte att unga tittar på mer eller mindre porr i dag än vad de gjorde för 20 år sedan, problemet är väl att man fick kämpa för att få tag i det förr i tiden, i dag räcker det med att skriva in fel sökord i google så kommer man lätt till sidor med pornografiskt innehåll. Därför exponeras yngre barn för porr i större utsträckning än tidigare. 

Problemet med hela det här fenomenet är att ingen pratar med ungarna om att det inte går till så i verkligheten som visas i porrfilmerna. Problemet är att barnen och ungdomarna får en snedvriden uppfattning om hur det är tänkt att det ska gå till när man har sex. Problemet är att porren ger en felaktig bild av hur kvinnan och mannen ska bete sig i sexuella sammanhang. Ser man på alla de frågor som kommer in på communityn från unga som funderar över sex, ser man ganska snabbt att det finns en enorm okunskap kring ämnet, både hos pojkar och flickor.

Hur ser sexualundervisningen ut i dagens skolor? Tar man upp porr överhuvudtaget, och hänger den med i tiden? Jag minns min första lektion i sexualundervisning som ägde rum i sexan. Vi fick se DIABILDER från typ 70-talet när familjen var i bastun och sedan stod i duschen tillsammans (så här i efterhand känns det inte så normalt, och jag kommer aldrig att glömma den där bilden). Själva undervisningen bestod av snabba förklaringar om vad som sker i kroppen när man blir upphetsad och hur det går till när kvinnan blir gravid. Inte så mycket mera. I högstadiet hade vi mera sexualundervisning, där det också togs upp sådant som man själv läst i Veckorevyn för länge sedan. Inget prat om porr, inget prat om hur alla har rätt till sin egen kropp och inget prat om vad man ska göra om man blir våldtagen eller vart man ska vända sig om man har frågor angående sex. Det kändes stenålders, rent ut sagt.

Vad är det då för föreställningar som finns bland unga som upptäcker sin sexualitet genom porr? Tja, jag kan tänka mig att man föreställer sig att mannen alltid är den aktiva och kvinnan är den passiva (ett fenomen som annars förekommer i hela vårt samhälle när det kommer till bilder av kvinnor vs. män), kvinnan ska ta emot och tillfredsställa utan att kräva något tillbaka. Det ger bilden av hur kvinnor ska se ut, de ska vara renrakade med en kropp liknande ett barns, ett undergivet beteende som tycker om att bli penetrerade i kroppens alla hål. Ingen intimitet, ingen kommunikation, bara pang på utan desto mer förspel och så är det klart när mannen fått sin tillfredsställelse. 

Jag läste en kommentar under någon av de här porr-artiklarna, där hen ansåg att man pratar alldeles för mycket om sex och att det bidrar till att allt blir uppblåst. Jag anser att det är tvärtom. Vi pratar alldeles för lite om sex. Det är fortfarande något som är lite hysh hysh och tabu-belagt, och vi vågar inte prata om sex som vi egentligen borde prata om det det; att det är en rolig grej som människor gör och det är något fullkomligt normalt. Ju mer man pratar om saker desto mer vanligt blir det, det blir helt enkelt avdramatiserat. Här kan man ta mensen som exempel. Något som kvinnor har haft från världens början ses fortfarande som något pinsamt och man ska som flicka och kvinna skämmas lite över att man har mens, att man knappt vågar prata om det som är det mest naturliga som finns. Samma med onani, pojkar gör det hela tiden medan flickor aldrig i hela livet skulle göra något sådant, eller?

Som det är i dag och som det varit i långa tider placerar man sex på en hög piedestal i tron att det är något otroligt speciellt och världsomvälvande. Man ska inte vara rädd att prata om sex med sina barn, och man ska säga sanningen när de frågar. Man ska lära barnen att de kan prata om allt utan att föräldrarna känner sig obekväma över deras frågor, eftersom föräldrarna vet sådana där saker, man har ju antagligen haft sex åtminstone en gång eftersom barnet kom till. Och man måste förklara för barnen vad porr är, att det inte går till så på riktigt, och att man inte ska tro det heller. Sexualundervisningen i skolan borde ta upp dessa problem, och varför inte ta in personer som berättar som sina erfarenheter, hur det egentligen var första gången, hur alla föreställningar om sex förändras när man en gång blir sexuellt aktiv. Bilden av kvinnor som den passiva i en sexuell relation borde suddas ut, eftersom kvinnor har samma sexuella behov som männen och vill också bli tillfredsställda. Jag har också känslan av att man kanske inte heller tar upp homo-, bi-, eller transsexualitet i stor utsträckning under sexualundervisningen, även detta är något som absolut måste pratas om eftersom det finns annat än heterosexualitet här i världen. 

Vi gör våra barn en otjänst genom att inte prata om de här sakerna, och när man idag hör frågor från 13-åringar som funderar om man kan bli gravid genom oralsex och om det är normalt med kroppsbehåring, så får man bevis för att det brister i kommunikationen någonstans, och det måste det rådas bot på....