Så kommer kvinnodagen med pompa och ståt

Jag vill inte vakna upp och möta världen i morgon, jag vill stanna kvar i sängen, dra täcket över huvudet och ta skydd från alla glada tillrop och blommor som ges till höger och vänster i syfte att gratulera vissa människor för att de lyckats med bedriften att födas med fitta.
Jag vill inte vakna upp på den här dagen ännu ett år, och se hur den blivit allt mer kommersiell, hur vi blir erbjudna gratis drinkar, billigare gym, fina spetsbehåar och andra idiotiska förmåner en dag på året. Det känns som om människor är om möjligt ännu mer omedvetna om varför denna dag finns, det är inget att fira, det är inget att vara glad för. Den här dagen finns för att vi fortsättningsvis lever i en ojämställd och ojämlik värld, där det fortsättningsvis behövs en specifik dag på året för att uppmärksamma detta. Att kvinnodagen görs till ett kommersiellt jippo gör mig så oerhört frustrerad. Det vore en annan sak om en del av vinsten skulle ges till välgörande ändamål, som utbildning för flickor i Afghanistan, eller till skyddshem för kvinnor som blir utsatta för familjevåld, åt förebyggande undervisning i syfte att förhindra våldtäkter eller donera pengar åt verksamheter som tar hand om barn som fallit offer för trafficking. Vad fan som helst. Men där sitter de och gnider sina händer och ser ännu en chans att tjäna pengar på människors lidande, och vi sväljer skiten med hull och hår. Imorgon kommer inte vara en glädjens dag för mig, det kommer att vara en dag som påminner mig om folks ovilja att ta reda på varför denna dag uppmärksammas från första början, en dag som påminner mig om att vi blir allt mer avtrubbade inför verkligheten, och en dag som ger mig bevis på att världen inte alls förändras, trots att åren går. Jag orkar inte ens skriva något vettigt, för den här världen gör mig så jävla trött.

vad feminism är för mig, ett år senare.

För ungefär ett år sedan skrev jag det här inlägget, och det är nog lika aktuellt idag. På ett år har jag blivit ännu mer övertygad om varför feminism behövs, och nästan varje dag får jag bekräftelse på varför just jag för min kamp. Det kan vara allt från att min kompetens ifrågasätts på arbetsplatsen pga att jag är kvinna, att se hur min dotter börjar formas efter samhällsnormer jag vill ta avstånd från, till att läsa om övergrepp på icke-män och se sexism och annan typ av diskriminering dagligen florera i olika typer av media. Jag har kanske blivit mer duktig på min intersektionella analys, och framför allt intar jag inte försvarsställning när någon kallar mig radikal, för om det är att vara radikal att stå upp för alla människors lika värde, ja då är jag nog det med gott samvete. Den feministiska kampen förändras hela tiden, både på det personliga planet och på olika nivåer i samhället, det gäller att hänga med i tiden och hitta det som just du vill kämpa för. Och för mig är det en värld där patriarkatet inte ska finnas, där människor ska leva i harmoni med varandra och att folk tar bort de hatiska skynkena de har framför sina ögon som gör deras blick trångsynt och oförstående. För mig är feminism kärlek och systerskap, där vi håller varandra om ryggen och tar de utsattas parti, där jag som vit västerländsk feminist har möjlighet att tala för de som inte har en röst. För det handlar inte om att vi ska stjäla varandras kamper eller ta för givet hur andra människor upplever förtryck, det handlar om samarbete över gränser och det faktum att vi alla vill uppnå samma sak, en värld fri från förtryck där vi alla ser människor för vad de är, just som människor.

I låten Tagga ner beskrivs det ganska bra hur det är, att alltid placeras i fack och att en förväntas vara på ett speciellt sätt beroende på vad en har för olika roller. Fuck that säger jag bara. Låt ingen komma och säga åt dig hur du ska vara eller bete dig, det är dags att bryta mönster och sluta reproducera könsroller och andra gammaldags föreställningar om hur en ska vara utgående från sitt kön. När vi slutar med sådant trams blir livet så mycket mer rikare, och vi blir mer obegränsade i oss själva.

Det här med Roosh V

Idag hade jag inte alls tänkt skriva om något sånt här. Hade tänkt skriva ett helt vanligt vardagsinlägg om mitt jobb och mitt liv i allmänhet. Men så kom Roosh V i min väg. Vilken clown var det första jag tänkte, men när jag gick in på hans hemsida för att läsa lite mer ingående om honom kunde jag bara tänka omg here we go again. Minns ni RSD med Julien Blanc i spetsen som härjade runt med sina värdelösa dejtingtips och ännu mer värdelösa kvinnosyn för några år sedan? Well, här kommer det igen, bara ännu värre. Läser en Roosh Vs texter ser en direkt att han inte är annat än en misogyn, kvinnohatande våldtäktsförespråkare, som på något vis har fått många män med sig världen över som tycker att hans syn på kvinnor är rätt så "okej". Han ska nu ordna massmöten världen över, och när folk börjar höja sina röster emot hans våldtäktsföreläsningar skriver han bl.a så här på sin hemsida: Since this meetup was never intended as a confrontation with unattractive women and their enablers, I’m moving to save as many of these meetups as I can before Saturday so that men can still meet in private away from a loud, obnoxious, dishonest, and potentially violent mob. (källa). 

Jag vet inte ens hur någon kan ta denna människa på allvar som skriver på det här sättet. Läser man vidare på hans sida och går in på djupet i hans kvinnosyn hittar en mycket godbitar som gör att en verkligen funderar om det är på riktigt eller bara ett väldigt duktigt internettroll som är i farten: Modern women are too broken, unreliable, and narcissistic to be give men anything reliable besides fornication, so this is what you must aim for if you want to get something out of the current oil boom. Any other strategy will result in disappointment and failure. (källa). Han jämför den moderna, självständiga kvinnan med en oljeboom, som ska utnyttjas så länge det varar, och detta endast i sexuella syften. 

Och nu kommer en favorit, där han uppmanar män att inte ha sex med feminister, att på samma sätt som män dissar tjocka tjejer ska de inte heller hoppa i säng med en feminist: For the same reason you pass on fat women, resigning them to an underclass of low-quality men who will fuck anything, you must now sexually discriminate against women for their man-hating belief system. (källa).

Detta är så förbannat galet så jag kan inte förstå hur så många män går på detta. Är det rädslan för att hamna i underläge som de måste börja behandla kvinnor ännu värre, och faktiskt legalisera våldtäkt för att de ska få vad de vill ha? Hur kan denna människa ha möjlighet att ordna möten världen över utan att någon reagerar? Regeringar blir galna över kvinnliga aktivister som visar brösten offentligt, medan sådan här skit får fortgå utan problem? Jag skulle inte vilja ge den här människan mer uppmärksamhet än vad han redan har, men jag kan inte låta det gå obemärkt förbi. Snälla människor, skriv på namninsamlingarna som sprids för att den här människan och hans gelikar inte ska få möjlighet att dra in fler i sina irrläror. 

Jag hatar dig, för att du är feminist.

I ett tidigare inlägg skrev jag om hur det känns som en skulle vissna på insidan när det känns som en bara motarbetas från alla håll hela tiden. Under senare tid har det mer och mer gått upp för mig att jag bor i en stad där det är mer accepterar att vara antifeminist och rasist, än tvärtom. Bara för att nämna ett exempel fick jag under ett krogbesök för någon vecka sedan höra av en man att han inte kan tåla mig för att jag är feminist, att han tycker det är skit det jag skriver och i princip hatar sådana som mig. Jag är van att få kritik för mina åsikter, kritik för att jag är på ett visst sätt eller skriver om vissa saker som folk kan tycka är obekväma. Men när någon uttryckligen säger att de hatar feminister eller inte TÅL mig på grund av mina åsikter, då är det precis samma sak som att de skulle säga att de hatar mig för att jag är kvinna. Att de hatar mig för mitt kön som jag föddes till och inte kan göra ett dugg åt.

Jag skulle förstå om det vore för att jag hade rasistiska eller andra åsikter som innebär att jag anser en annan folkgrupp mindre värda, om jag öppet skulle diskriminera och trycka ner andra människor. Då skulle jag kunna acceptera att människor inte tål mig på grund av mina åsikter. Men när jag blir hatad på grund av att jag vill att alla människor oavsett kön, hudfärg, etnicitet, funktionalitet, sexuell läggning osv. ska ha lika rättigheter och skyldigheter, att vi ska se varandra som människor och behandla varandra med respekt oavsett yttre attribut, det är något jag inte för mitt liv kan förstå. Att jag i många fall inte ens får en chans att berätta om varför jag är feminist, eller varför jag är antirasist eller tycker vi borde förändra på olika saker i samhället så att alla skulle få det bättre, utan en döms ut direkt på grund av hur jag ser ut eller vad jag skriver eller säger. Min mor brukar säga att det inte löns att slösa energi på att argumentera med idioter, för de drar ner en till deras nivå. Men jag kan då fråga mig själv, varför bara predika för de redan frälsta? Andra med samma åsikter som mig vet redan att världen är fucked up, att kvinnor (och män) världen över förtrycks på olika sätt och att bara för att jämställdhet är lagstadgat i ett land innebär det inte att det funkar i praktiken. De vet ju det redan, så varför ska jag berätta det åt dem? Jag önskar inställningen till feminism skulle förändras och bli mer öppen och tolerant, för det är ju inget dåligt, det är någonting som alla skulle gynnas av. Men folk behagar ju inte ens ta reda på, utan kräver att vi ska om och om igen berätta och slå hål på myter som flashback och dåliga krönikor sprider som gödsel över åkrarna.

När en vägrar att se orättvisorna som finns runt en, när en inte ens orkar ta sig en funderare på vad som gör att en har vissa beteenden eller vad dina förutfattade meningar gör med sättet du bemöter dina medmänniskor på, ja det är då intoleransen frodas. Jag kommer inte att ändra på mig bara för att du hatar mig, för min glöd är större än så. Jag tänker inte låta dig och dina hatiska blickar och fula ord trycka ner mig, för det är för mycket som står på spel. Ju fler vi är som vägrar kuva oss under de som sprider rädsla och hat, desto större är chansen att vi faktiskt kommer att kunna förändra något.

Om du säger att du hatar mig på grund av att jag är feminist, då hatar du mig för att jag är kvinna. Och då ger du mig ännu en orsak till varför jag anser att det inte finns några andra alternativ än att vara just det, feminist. 

Att älska sig själv för den man är

Detta inlägg känns väldigt jobbigt att skriva. Jobbigt för jag å ena sidan inte skulle vilja lägga mig i debatten, å andra sidan för jag skulle önska att denna typ av inlägg inte skulle behöva bli skrivna. Jag har själv inte läst ett enda blogginlägg om detta ämne som varit aktuellt de senaste dagarna (utom syrrans då), utan detta är utgående helt och hållet från mina egna åsikter och tankar om plastikkirurgi och skönhetsindustrin.

Under året som gått har jag egentligen för första gången i mitt liv lärt mig att verkligen älska min kropp för vad den verkligen är, en kropp, ett skal, ett yttre. Som många andra har jag i princip hela livet haft ångest över för mycket valkar här, för mycket hår där, brösten som inte blev sig lika efter att jag ammat min dotter, att jag kommer få dubbelhaka när jag blir gammal, jag är för kort, mina kärlekshandtag som inte går att få bort, mina tänder som är för sneda och därför vill jag aldrig le på foton. Listan kan göras lång. Och allt detta började i tidiga tonår, när man ville passa in, inte bli utstött. Det konstiga är att trots jag redan vägrade anpassa mig till ideal om hur en tonårig tjej ska vara så fanns den ändå där, oron över att en ska vara ful, oattraktiv och frånstötande. Men under det senaste året har jag verkligen tagit itu med mig själv och min självbild. Tänkt igenom riktigt ordentligt vad jag håller på med som ogillar mitt utseende mer och mindre beroende på tidpunkt. En stor del av detta är också det faktum att min sexåriga dotter mer och mer visar tendenser på utseendefixering, en oro över att hon är ful, ser tjock ut i vissa kläder och att hon också vill ha smink som många av hennes kompisar har. Hennes jämnåriga kompisar. Numera sminkar jag mig ogärna när hon ser på, för jag har allt för många gånger fått frågan "varför får du göra dig fin när jag måste vara ful?". Min dotter som ännu går i förskolan har redan lärt sig att smink = fin, osminkad = ful. Vad svarar en på en sån fråga? Jag kan inte börja berätta om skadliga ideal och förväntningar på hur kvinnor ska se ut för att bli accepterade av samhället, det är hon för ung för. Så det enda jag kan ge som svar är "för att vuxna är dumma i huvudet som tror att det behövs smink för att gå utanför dörren". Och ändå står jag där, täcker över blemmor och lägger maskara på ögonfransarna för att jag inte ska se sjuk ut.

Vad är det för värld vi låter våra barn växa upp i, där egenvärdet ligger i hur du ser ut, vilka kläder du bär och vad du väger. Barn som knappt fyllt tio svälter sig själva, vill ta livet av sig för att de tycker de är fula, och barn mobbar andra barn på grund av fel kläder eller skor. Och där står vi vuxna och klämmer och smetar och ändrar, hatar oss själva och tror att lösningen ligger i en ny näsa, en smalare midja eller ett par nya bröst. Är det verkligen så enkelt? Försvinner självhatet genom ett ingrepp på det yttre skalet? Har mycket svårt att tro det. Vi måste ställa oss frågan varför är jag missnöjd med mig själv? Vad är det som gör att jag hatar mina bröst som blivit lite hängiga efter att jag ammat ett eller flera barn? Det är inte naturen som skapat någon slags referensram för hur en människa "ska" se ut, det är vi människor som bygger upp föreställningar om hur en ska se ut för att vara bekväm med sig själv. Ofta i sådana här frågor gällande plastikkirurgi (i syfte att förbättra utseendet, plastikkirurgi för att återställa saker efter en olycka eller dylikt är en annan sak) hörs ofta frasen "min kropp, mitt val", men för mig är de som använder det argumentet på fiendens planhalva och spelar. Är det egentligen ditt val? Ställer du dig frågan varför du väljer att förstora brösten eller göra näsan mer rak? Är det inte efter skaparna av skönhetsidealets pipa ni dansar, ni som vill ändra på hur er kropp ursprungligen ser ut? Denna miljardindustri som tjänar mer och mer pengar ju mer missnöjda vi är med oss själva. En kvinnas kropp ska inte få avslöja att hon burit, fött och ammat barn, det ska heller inte synas att en åldras, för rynkor anses fult, iallafall i kvinnors ansikten. Vi ska ha glänsande hår och gnistrande vita tänder, hårlösa kroppar och tränade midjor. Gör vi detta för vår egen skull? Hell to the no. Vi gör det för att det förväntas av oss, det är så äkta kvinnor ska vara, ett resultat av ett ouppnåeligt ideal som gör att vi aldrig blir nöjda med oss själva.

Jag har funderar på vad jag skulle säga åt min dotter om jag opererat brösten, eller fettsugit magen, rätat ut näsan eller lyft ansiktet. När hon frågar varför jag ser annorlunda ut, skulle jag även då svara för att vuxna är dumma i huvudet som inte kan vara nöjda med hur de ser ut. Skulle jag kunna leva med tanken på att det kanske är jag som orsakar att min dotter vill ta livet av sig själv när hon är 12 för hon tycker hon är för ful att leva. Att se henne snurra och vrida sig framför spegeln, nypa i det obefintliga kroppsfett som finns och se på sig själv med dömande blick. Skulle jag kunna leva med tanken att mitt barn skulle svälta sig själv för att hon tror det är så en måste göra för att passa in? Leva med tanken att det är tack vare mig och mitt eget missnöje som gör att hon i sin tur börjar se på sig själv med kritiserande ögon. Det skulle jag aldrig kunna. Jag vill ge min dotter en uppfostran där hon lär sig älska sig själv och sin kropp precis som den är. Ja, kroppar förändras med ålder och graviditeter, men varför ska det döljas? Varför denna rädsla för förändring?
Vi behöver börja se på hela skönhetsindustrin ur ett större perspektiv, lyfta bort det från individnivå och se det som ett strukturellt problem. De som tjänar pengar på att vi mår dåligt över oss själva kommer att fortsätta så länge vi upprätthåller och återskapar dessa skeva skönhetsideal, som finns både för kvinnor och män, och som sjunker allt lägre ner i åldrarna. Jag tänker inte säga att alla ska älska sig själva och sina kroppar för vad de är, för jag vet att det inte funkar så. Men jag önskar verkligen folk skulle börja ta sig en ordentlig tankeställare när de säger att det är för ens eget välbefinnande och sin egen skull de väljer att förändra sitt utseende med plastikkirurgi. Naturen ställer inga krav på hur våra kroppar ser ut, i våra hjärnor finns ingen inbyggd mekanism som gör att vi blir lyckliga av att förstora brösten eller bleka tänderna. Vi intalar oss att det gör oss lyckliga, men sist och slutligen är det bara de där jävla ouppnåeliga kraven vi försöker fylla, och det känns bättre när vi intalar oss själva att vi gör det för vår egen skull. Precis som när vi sminkar oss, rakar benen och fixar håret. Vi gör det för vår egen skull.

När jag tog ett steg tillbaka, funderade över de komplex jag haft över min kropp och varför jag egentligen har dem, kom jag fram till att allt sitter i mitt eget huvud. Har någon någonsin sagt åt mig att jag är fet, att jag har hängiga bröst, sneda tänder eller dålig hy? Nej inte nu och inte heller för femton år sedan. Däremot får jag ofta väldigt positiv respons för mitt utseende, så varför kan jag bara inte acceptera att jag är bra som jag är och fokusera på viktigare saker, som att utveckla mitt intellekt, lära mig nya spännande saker och ta bort blicken från spegeln och titta på världen runt omkring? På grund av att det är så jävla svårt, att inte tänka på sitt utseende, att inte tänka på att söka bekräftelse, att säga "tack" när någon ger en komplimang istället för att börja racka ner på sig själv. Men det går, med mycket träning och en stark vilja att verkligen ta avstånd från de ideal vi förväntas se upp till. Jag vill inte att min dotter ska hata sig själv och sitt utseende som jag och många med mig gjort genom sin uppväxt, och i många fall fortfarande gör. Hon är värd så mycket mer än så.

Bilden jag kommer att visa er här nedanför gör att jag har en obehaglig känsla i magen. Att det inte egentligen är okej att visa en sådan här kropp, för den är varken tränad, slimmad eller opererad. Det är en kropp som varit gravid, ammat och släpat och slimpat barn, handelskassar, flyttlådor, målarhinkar och verktyg i många många år. Därför måste jag ha redigera sönder den så det ska kännas lite bättre. Men jag älskar den här jävla kroppen, för den är funktionsduglig, frisk och vacker.

När en börjar vissna.

Hittade gamla dagböcker häromdagen. Började ju bläddra i dem så klart, som en alltid brukar göra när sådana gamla skatter återfinns. Den här gången hände något speciellt inom mig när jag läste vad mitt fjortonåriga jag skrivit, i en värld av tonårshormoner och den ständiga jakten på att passa in, att finna sin grupp. Om man bortser från mindre bra formuleringar och vissa självmordsfunderingar (som jag tror alla tonåringar har åtminstone en gång) så tänkte jag precis på samma saker som jag gör nu. Mina första trevande feministiska tankar föddes där i mitt rum där väggarna var fullklistrade med Ebba Grön-texter och bilder på okända hc-band, konstateranden om hur orättvis världen är, och framför allt, det motstånd en möts av när försök till diskussioner görs. Det går i vågor, glöden och viljan att förändra världen. Ibland är det mer intensivt, en får ett uppsving och provocerar fram diskussioner, vill väcka tankar, förgäves står en och skriker mot väggar som inte svarar. Som skrattar en i ansiktet och kallar en lilla gumman som ska flytta hem till PK-Sverige. Och man blir så satans frustrerad på denna ovilja att förstå, oviljan att se på saker ur ett större perspektiv. "Jag har aldrig upplevt att jag blivit orättvist behandlad så därför existerar det inte".

I mina dagböcker läser jag om en tid när folk nätverkade, ordnade spelningar, demonstrationer, öppet hus med insamling för krigsoffer någon stans i världen. Det fanns en gemenskap och en kämpaglöd som jag saknar något otroligt. Men när en blir motarbetad tillräckligt mycket ger en tillslut upp. Viljan tar slut. Det är lättare att skita i allt och låta idioterna hållas, för ensam är inte stark i detta sammanhang. Mycket av diskussionerna har förflyttats från kaffeborden och McDonalds till olika forum på internet, och där är det lättare med personliga påhopp och att döma ut andra på ett fult sätt och sedan inte behöva ta ansvar för det. Även där är det som att diskutera med en vägg. Du kan skriva långa utläggningar om varför feminism behövs, fast tills fingrarna blöder, men det kommer alltid någon som gör att du ger upp, en kommentar om hur en har daddyissues, att alla feminister hatar män och hur vi vill ha det bättre än män. All denna okunskap som flödar, bara för att de inte orkar ta sig fem minuter och googla lite grundinfo om feminism och varför det behövs. Jag ger mig inte in i diskussioner om atombrytning, för jag kan inget om det. Men när det gäller feminism, eller någon annan typ av ideologi som berör orättvisor eller ojämställdhet, då har helt plötsligt alla en röst. Då behöver en inte respektera den som är påläst och kan saker inom ämnet, för då är källan fel eller en använder känsloargument. Hur en än försöker står de där, och spottar. Spottar på det som för mig är något av det viktigaste i världen, en tro på att kvinnor och män ska kunna leva jämställt, en tro på att folk ska öppna sina ögon och börja se istället för att bara titta.

När en bara är ensam orkar en inte hålla upp viljan att förändra. När en ser hur världen verkar bli allt mer trångsynt, när en ser rasistiska gatpatruller ta över ordningen i stan, när en hör och ser ett allt mer utbrett hat så vill en så gärna fortsätta hålla huvudet högt med en aldrig sinande vilja att förändra. Men istället vissnar jag inifrån. Jag har ingen att vädra mina åsikter med, ingen som har samma glöd som mig. Jag vill nätverka och binda samman alla oss som sitter hemma och vissnar. Jag förstår min syster som säger att hon aldrig skulle kunna flytta tillbaka hit, för hon höll också på att gå sönder inombords, men hon hann bort i tid. Ungefär femton år har gått sen jag skrev om att förändra världen i min dagbok. Det positiva och medvetna fjortonåriga jag hade ännu ett hopp om att jag kunde förändra. Och vad har jag gjort? Jag har hällt vatten på min glöd så den slocknat. Blivit som alla andra som inte bryr sig, för en kan ändå inte göra någon skillnad.
Men nu, nu vill jag inte slösa mer tid på detta, att titta bort och välja att inte ta diskussioner. Jag måste börja omge mig med människor som hjälper mig att få tillbaka glöden igen. Jag kan inte tillåta mig själv att vissna mera, för snart finns inget kvar, och då sitter jag där med en knuten näve i fickan men för rädd för att säga något om orättvisorna som pågår runt oss dagligen, hela tiden. Tillsammans kan vi göra skillnad. Vi måste bara hitta varandra först.

Alla män är potentiella våldtäktsmän

Ja jag vet, ett provokativt statement som säkert får många att se rött. Men jag har velat skriva om det här länge, för det gör mig så arg att folk ska tala om för mig hur jag ska tänka och nedvärderar mina rädslor. För mig är alla penisbärare potentiella våldtäktsmän. Ingen skillnad var, när eller hur, men risken finns alltid där. Att bli våldtagen. Av en man.
När jag uttryckt mig om detta får jag ofta mothugg, "men så kan du inte tycka", "varför raggar du på män då?", "du är ju dum i huvudet som tycker så", "förjävligt att dra alla över en kam". Men jag kan, och jag gör det, Mina erfarenheter och de saker jag upplevt och varit med om i livet har gjort att jag kan tycka så. Jag har oändliga gånger känt mig sexuellt hotad eller utsatt av män, på olika sätt. Kommentarer på arbetsplatser, på krogen, på stan. Blickar, antydningar, sms, mail.. Allt av män. Det har aldrig hänt att jag (som kvinna) känt mig sexuellt utsatt eller hotad av en annan kvinna, vilket jag gärna lyfter fram eftersom (män) ofta gärna lyfter fram att även kvinnor kan våldta. Ja det kan de, men om en tittar på statistik är majoriteten av de våldtäkter som begås utförda av män, på både kvinnor och män. "Ja men tänk på alla fall som inte blir anmälda" säger ni då. Ja, tänk på alla fall där kvinnan väljer att inte anmäla när hon blivit våldtagen, jag tror inte andelen kvinnliga förövare skjuter i höjden för det.

Trots att jag känner såhär, rädslan för att försätta mig i situationer där jag kan råka ut för olika jobbiga saker, är jag bara människa med viljan att leva. Träffar jag en kille på krogen kan jag åka hem till honom (efter noga övervägning huruvida han är en psykopat eller ej), men jag är konstant medveten om att risken finns. Att jag försätter mig själv i en ofördelaktig situation, för hur nice han än verkar vara där och då, vet en inte vad som kan hända när dörren är stängd och taxin åkt iväg. Men jag tar den risken. Då får det mig att undra, om jag då skulle bli våldtagen får jag antagligen höra att jag får skylla mig själv som åkte hem med en främmande man, både från folk i min omgivning och även av rättsväsendet om saken tas till högre instanser. Men om jag då ska höra på folk som säger att det inte är sant, att alla män inte är potentiella våldtäktsmän, då borde det ju inte vara mitt fel att jag blev våldtagen. Så hur ska jag göra? Jo, jag ska tydligen fortsättningsvis göra som vi kvinnor blir lärda från barnsben; försätt dig inte i situationer där du kan bli våldtagen. Okej, så nu är det igen på mitt jävla ansvar att inte se för slampig ut, att inte le åt fel person, att inte sända ut "fel signaler", att inte "bjuda ut" mig, att inte ge sken av att vilja lära känna nya personer,.. För om jag har "sänt ut signaler" ger det mannen rätt att våldta mig? Är det det som är samtycke? Att han kanske tolkade situationen fel, att han trodde att jag ville fast jag sa nej, att nejet tolkades som ett kanske eller ett varför inte? När ska vi börja lära männen att det inte är okej att våldta?

Och så några ord om denna eviga myt som reproduceras av media och omvärlden, om den stereotypa våldtäktsmannen som den okände individen som hoppar fram ur buskarna och ger sig på den joggande tjejen en mörk torsdagskväll. Det scenariot händer också, inte för så länge sedan här i Vasa. Men en stor del av våldtäkterna som begås, begås ofta av en man som finns i närheten av kvinnan. En partner, en nära vän, en släkting. Vilket gör saker ännu mer svårare när det gäller att göra en anmälan, för det är svårt att som offer bli trodd, på grund av att det inte varit den "typiske" våldtäktsmannen som varit inblandad. Vi har en våldtäktskultur, och det pratas alldeles för lite om det. Det begås varenda dag, överallt, och det gör att ingen ska komma och säga åt mig vad jag ska vara rädd för eller inte. En man, som aldrig känt sig sexuellt hotad eller känt rädsla för att bli trakasserad, har inte den minsta rätt att berätta för mig att jag "tycker fel" i den här frågan. Jag känner det jag känner, och ju mer jag ser mig omkring vet jag att jag känner rätt. Tyvärr.




(Måste också följa med strömmen och skriva lite om den här Bloggalan som tydligen ska äga rum snart. Har ingen aning om var, när eller hur detta sker, är inte alls insatt och jag vet inte vilka priser som ska vinnas. Men jag kan inte förneka att jag log vid tanken på att om jag mot all förmodan skulle bli nominerad till någonting, och då delta i galan, så skulle jag garanterat göra en Lady Gaga och ha en klänning av rått kött eller något, bara för att det skulle vara så jävla legendariskt)

Är du knullbar, lilla vän?

Läste den här artikeln för några veckor sedan på svenska yle, och har länge känt att jag behöver skriva något om det, eller speciellt om de reaktioner som kommentarerna till artikeln väckte hos mig. Det är antagligen inget nytt för gemene man att kvinnor och män framställs olika i media och reklam, tror även att jag själv skrivit om det för någon tid sedan. Kvinnan ska vara vacker att titta på och sälja saker med sin sexighet, männen ska sälja saker med sin pondus och tuffhet. Inget nytt under solen för de flesta. Vi vet även att kvinnor framställs annorlunda i reportage och artiklar än män, till exempel i en intervju med en framgångsrik kvinnlig chef får hon ligga på ett skrivbord och fläka ut sig och prata om sin framgång i egenskap av kvinna, medan samma reportage om en man koncentrerar sig på mannens yrkesroll istället för det faktum att han är man.
Kommentarerna till dessa artiklar är alltid lika provocerande, och jag kan inte för mitt liv förstå hur vi inte kan se hur fel och skev bild av kvinnor OCH män vi reproducerar om och om igen. "Men kvinnor vill ju se bra ut och vara kvinnliga, de som säger något annat är bara avundsjuka för att de inte ser lika bra ut" typ. Då kan jag ställa frågan; har en som kvinna någon gång haft ett val, om en vill vara kvinnlig eller ej? Jag har aldrig blivit tillfrågad huruvida jag vill se bra ut och vara "kvinnlig" för att jag är född kvinna, det är något som tas för givet. Att det är av naturen bestämt att en som kvinna VILL vara vacker och se ut på ett speciellt sätt som anses vara feminint och tillfredsställande för männens blickar. Jag har aldrig känt att jag haft ett val att vara kvinnlig eller ej. När jag lämnade barndomen och blev mer medveten om mitt och andras utseende märkte jag snabbt vad som förväntades av mig som kvinna. Att jag skulle passa in i ett fack tillsammans med andra kvinnor, ett fack där vi vände ut och in på oss själva för att få mäns uppmärksamhet, vi skulle vara knullbara. Även om jag var punkare, rakade av mig allt hår på huvudet och hade konstiga kläder ville jag vara snygg, och "kvinnlig".

En behöver ju inte helst leta länge innan en ser mönstret i reklamer som vi matas med hela tiden. Det är snygga, smala sexiga kvinnor med kåt blick som säljer allt från parfymer till jeans och mat, medan männen säljer saker genom att se stora, starka och farliga ut. Och vi köper skiten, Vi ifrågasätter inte helst varför vi köper jeans som marknadsförts med modeller som ser ut som de just ska bli våldtagna. Vi har blivit så avtrubbade att vi inte orkar bry oss, och hur ska det då komma till en förändring? När vi lever i tron att det är så här det ska vara, att vi som kvinnor VILL framställas som köttstycken och objektifieras i tid och otid, för att vi tycker om att få männens uppmärksamhet.

källa

Hur ska vi komma från de stereotypa könsrollerna när vi inte ifrågasätter och vill ha en förändring? Våra barn får lära sig redan i förskolan hur viktigt utseende är, och det är otaliga gånger jag fått förklara för min sexåring att det inte spelar någon roll hur en ser ut, utan det viktiga är att det är bekvämt. Och hon är rädd för att de ska skratta åt henne om hon har fel leggings eller fel t-shirt. Hon är sex år. Hur ska det bli sedan, när hon är tio, tretton eller femton? När hon hela tiden ska klä sig för att få andras acceptans? 

När jag kommer ur duschen (där jag rakat bort allt hår från ställen där kvinnor inte ska ha hår, peelat huden, använt schampo och balsam som gör håret tjockare och mindre frissigt, peelat ansiktet och efteråt smort in mig med någon kokosdoftande salva över hela kroppen), och ställer mig framför spegeln för att ändra mitt utseende helt och hållet, vem gör jag det för? Jag vill intala mig själv att det är för min egen skull jag sminkar mig och fixar håret, för jag tycker det är roligt att se bra ut. Men jag vet även också att det förväntas av mig i egenskap av kvinna att jag ska göra allt detta, lägga ner tid på att lägga en mask på mitt eget ansikte. Lägga ner tid på att ha ångest över min kropp och min hy, för det finns alltid något som kunde vara lite bättre, lite smalare, lite fastare. Hur många mödrar står inte framför spegeln och svär över sina celluliter eller sina kärlekshandtag inför sina barn? Och vad gör det med dem, att redan från unga år påverkas både av sina föräldrar och av ett konstant flöde av reklam utifrån, som säger att du inte duger som du är? 

En kommentar från artikeln: Jag tror nog att kvinnor vill vara just kvinnor. Kvinnor vill inte vara män,jag frågar därför varför inte kvinnor får vara kvinnor? Ska dom vara något dom inte är och något dom kanske inte ens vill vara?

Vad är det att vara kvinna? Vad är det att vara man? Är det att vara kvinna om en erkänner sig underlägsen mannen och endast ses som ett kön? Är det att vara man att vara överlägsen alla andra levande ting och ses som människa, inte endast ett kön? Vad är det som gör att det ses annorlunda på kvinnlig respektive manlig framgång? Varför läggs det så mycket fokus på den kvinnliga chefens familjeliv eller klädstil, medan den manliga chefen verkligen får prata om sitt jobb och sin karriär? 

Innebär det att jag inte vill vara kvinna om jag inte accepterar de krav som ställs på mig och mitt utseende, att jag vägrar objektifieras? 

källa

Och det är ju inte bara kvinnor som far illa av detta, männen och bilden av hur en "riktig man" ska vara påverkas i lika stor utsträckning. Det är inget hälsosamt ideal som männen ska tvingas följa, att vara hård och alltid stark, inte visa känslor och absolut inte visa feminina sidor. Som sagt reproduceras dessa stereotypa roller genom vår tystnad, genom vår acceptans och det faktum att vi tror att det är så här det ska vara. Vi kommer aldrig att slippa sexism eller uppnå jämställdhet mellan könen om vi inte problematiserar och ser det absurda i de bilder som vi matas med varje dag, och ifrågasätter våra egna föreställningar om vad som är "kvinnligt" och "manligt".

Jag vill inte vara knullbar. Jag vill vara en människa som ska kunna se ut hur jag vill utan att behöva fundera över om jag är tillräckligt feminin eller uppfyller andras krav på hur jag borde se ut. Problematisera och ifrågasätt, gott folk, var jobbiga och säg emot, någonstans måste vi börja luckra upp dessa skadliga roller som tilldelas oss från den dagen vi föds. 

Tips: besök The Gender Ads Project för många skrämmande exempel på hur sexism och makt används i marknadsföring.

Allmänt kritisk till allt vi anser vara normalt

Jag har läst ganska mycket äldre litteratur under senare tid, främst på grund av skoluppgifter, men även för eget intresse eftersom det känns som vissa teman är väldigt aktuella i mitt liv just nu. För att fortsätta på relationstemat vill jag diskutera ännu mer om tvåsamhet och det faktum att det monogama förhållandet ses som det enda acceptabla idag. Jag läste några kapitel ur Engels Familjen, privategendomens och statens ursprung, där han hävdar att monogama förhållanden uppstod tack vare kapitalismen och äktenskap har genom tiderna ingåtts av ekonomiska och politiska skäl, och inte på grund av kärlek som vi ofta vill tro. Kärleken var något som kom med senare i bilden, då äktenskapet mellan två människor började anses som en mänsklig rättighet där båda parterna skulle ge sitt samtycke till att ingå äktenskap. Dock var detta något som mest var förunnat människorna som tillhörde de högre skikten i samhällsklassen, och berörde inte arbetarklassen. Vi lever fortfarande i ett klassamhälle, och jag anser Engels hade en väldigt bra poäng när han hävdar att först när kapitalismen och dess ägarförhållanden har undanröjts kan även monogama äktenskap med full frihet för båda parterna ingås. Så länge vi lever i en värld där mannen har mer makt än kvinnan, inte minst en ekonomisk överlägsen ställning, hur ska då jämställda äktenskap kunna existera? Ännu idag finns uppfattningen om att kvinnan är inte människa eller individ i första hand, utan hon existerar endast i relation till något annat, en man (hustru) eller barn (mor). En kvinna är alltid en kvinna medan mannen alltid är människa. Så, Engels hade ju höga förhoppningar om att hela det kapitalistiska samhället skulle elimineras, och på samma gång skulle mannens dominerande ställning i ekonomiska avseenden förändras, detta skulle i sin tur innebära att mannen och kvinnan som ingår äktenskap har jämställda positioner. Kvinnan skulle inte längre vara tvungen att gifta sig av ekonomiska skäl, och hon skulle inte längre behöva ge upp sitt liv till förmån för hushåll och barn, något som alltid fallit på kvinnans lott, att ge upp sitt liv och drömmar medan mannen lugnt får fortsätta med sitt. I samma text skriver även Engels att prostitutionen kommer att upphöra i och med upplösningen av det kapitalistiska samhället, eftersom det då inte längre kommer att finnas ett behov för kvinnor att sälja sina kroppar för att överleva. En utopi är väl vad det är, men han har ändå viktiga poänger som tåls att tänkas på. Synen på mäns och kvinnors sexualitet hänger även den ihop med monogama äktenskap och prostitution; kvinnornas sexualitet inskränks och ska endast finnas till för den äkta makens förmån innanför hemmets fyra väggar, (eller som i egenskap av prostituerad) medan männen genom alla tider uppmuntrats till att söka sig till andra kvinnor, trots att han är gift, något som även Kaari Utrio skriver om i Evas Döttrar (1984), hur männen i de första civiliserade samhällena uppmuntrades till att uppsöka bordeller, eftersom det verkar omöjligt för en man att nöja sig med sin fru. När det gäller prostitutionen så är det alltid den prostituerade som får stå till svars för de "val" hon gör, men ingen ifrågasätter männen som köper kvinnorna, de slipper ta ansvar i frågan huruvida det är etiskt och moraliskt korrekt att köpa sex. Enligt Engels teori är alltså det monogama äktenskapet och prostitution i det kapitalistiska samhället två oskiljbara motsatser, utan det ena existerar inte det andra, men när proletariatet slutar existera upphör även prostitutionen och män och kvinnor blir jämlika i samhället. 

"Det kommer att avgöras, när ett nytt släkte växt upp: ett släkte av män som aldrig i sitt liv kommit i det läget att de för pengar eller andra sociala maktmedel köpt en kvinna och ett släkte av kvinnor som aldrig kommit i det läget att varken av någon annan hänsyn än verklig kärlek hänge sig åt den älskade"
 Engels, 1884, s. 61

Jag väntar fortfarande på det släktet, och tror knappast detta släkte kommer att se dagens ljus under min livstid. Tvärtom, tror jag att vi håller på att gå åt ett håll där kapitalismen får ett allt starkare fotfäste och där individualismen slår sina klor allt hårdare om människan. Den dagen jag känner att jag fullt ut kan vara på samma plan som en man, när jag av samhället blir sedd på samma sätt som män blir sedda och när jag inte längre förväntas bli en hustru istället för människa, då kanske jag kan tänka mig att ingå äktenskap.

Anarkafeministen Emma Goldman (1910) hade samma tankar som Engels när det gäller äktenskap och prostitution. Hon har hävdat att äktenskapet till och med kan ses som en legitim form av prostitution, där kvinnan gifter sig med en man för att få sin ekonomiska framtid tryggad. Vi kvinnor i väst och i Norden kan i vissa avseenden ses som jämställda mannen, men det går inte att komma ifrån att vi är i ett underläge när det gäller den ekonomiska biten. Kvinnor har sämre betalt än mannen, har ofta underbetalda men tunga jobb, och ovanpå detta förväntas hon även sköta hushållet. Hon är hustrun och modern medan mannen är individen och människan. Även om det i lagar står skrivet att ingen ska diskrimineras på grund av sitt kön är verkligheten tyvärr en annan. 

Bara för ett år sedan kunde jag tänka mig att gifta mig. Jag kunde leva med tanken på att ge upp mitt efternamn och gifta mig i kyrkan fast jag inte egentligen ville eftersom jag inte är kristen. Idag känns detta absurt. Tanken på att jag skulle gifta mig bara för att det hör till, egentligen, och inte alls på mina egna villkor överhuvud taget. När jag tänker på äktenskap nu känns det som något väldigt främmande och overkligt, varför skulle jag gifta mig när det oundvikligen inte endast handlar om kärlek till en annan människa? Vi lever i ett samhälle där gifta par fortfarande har större rättigheter än vad samboende par har. Ta fastställandet av faderskapet till exempel. Som gift behöver du inte bli förhörd av en främmande människa på kommunen om huruvida det är säkert eller ej att fadern till ditt barn verkligen är det. För är du gift som man har du redan gett ett medgivande till att du är far till eventuella avkommor. Eftersom när en är gift är det fysiskt omöjligt att göra snedsteg och bli gravid med någon annan än sin partner, tydligen. Jag har ofta hört att människor gifter sig för att det är en "trygghet" för de gemensamma barnen, en trygghet som inte finns för barn till människor som endast är samboende. Vi lever på 2010-talet, men ändå håller vi på med sådant här trams. Klart folk ska gifta sig om de vill, men för mig personligen är det för mycket uppoffring för att det ska kännas som att det är för kärlekens skull en gifter sig. Så numera ställer jag mig kritisk till äktenskap och till viss del även monogama förhållanden, för en kan nog fundera på hur "naturligt" det egentligen är när det kommer till kritan, eller är det en social konstruktion precis som genus...? Ser en på andra delar av världen finns det varken "kärnfamiljer" eller monogama äktenskap, utan det handlar om kollektivt ansvar. Det är inte bara en eller två människors uppgift att ta hand om barn, försörja familjen eller ta hand om de gamla, utan det är allas uppgift oavsett kön, alla ska ta hand om varandra, ett tänk som jag verkligen saknar hos oss, där allt mer tankekraft verkar gå åt till att vara sin egen lyckas smed. 

Människan borde tänka efter lite mera på vad det egentligen är en vill här i livet. Det är lätt att följa de mönster och fåror som samhället färdigt har skapat åt en när en föds, att bara följa med strömmen och jaga de drömmar en förväntas vilja uppnå. Men när en sedan börjar ifrågasätta och kritisera allt detta, om än bara inom sig själv, då dyker det upp nya perspektiv en inte har tänkt på förut. Vems drömmar är det jag lever, egentligen? Och har jag så mycket tid att ge av mitt liv att jag ska jaga jaga jaga det som någon annan sagt är lyckan? Tänk om det inte är min lycka? Vi är så snabba på att kritisera de som väljer en annan väg än den vi själva anser är rätt, men kanske det är de som inte gör som alla andra som vi egentligen borde följa efter och lära oss av?

I år har jag inte tid att stå på barrikaderna, jag ska vara hemma och göra sallad och föna håret

På söndag är det som alla vet internationella kvinnodagen. Denna dag som skapar så mycket förvirring, när äkta män tror att de måste köpa blommor till sina kvinnor och säga "grattis grattis för att du föddes med fitty, bra gjort!". Jag tappar hoppet lite mer för varje år som går, eftersom det allt mer verka glömmas bort varför i helvete vi UPPMÄRKSAMMAR denna dag, för det är sannerligen inte något att fira. I dagens informationssamhälle tycker jag inte det borde vara så svårt att använda valfri sökmotor, skriva in "internationella kvinnodagen" och BAM! får man vetskap om vad det handlar om egentligen. Detta kan jag lugnt påstå att Citymarket inte har gjort, utan de måste ha förväxlat kvinnodagen med mors dag, eller valfri annan dag som konsumtionen ska skjuta i höjden...

En hel sida tillägnad kvinnodagen. En sida där vi får veta att vi kan köpa diverse skönhetsprodukter lite billigare än vanligt, och det är ju tur, så vi har råd att se ut som riktiga kvinnor dagen till ära. Till och med några hjärtan har fått komma med, tihi. 

Och så var det det här med maten. Ingen blodig biff eller McDonaldsmat här inte, nejnej, men en JÄTTEGOD sallad med jordgubbar och avokado (jordgubbar i mars? come on) det är grejer det! 

Så nu vet jag vad kvinnodagen handlar om, det handlar om att fortsättningsvis upprätthålla kvinnoideal och stereotypa könsuppfattningar, samt att göra männen ännu mer förvirrade genom att lura dem till att tro att kvinnodagen är alla kvinnors födelsedag och att de måste köpa gåvor annars får de med stekpannan i huvudet. 

För att få lite motvikt återpublicerar jag texten jag skrev i VBL för ett år sedan. Och inte mycket har hänt på ett år, tyvärr.

Det första jag hörde när jag slog på radion på onsdag morgon, var nyheten om att nästan hälften (47 %) av de finländska kvinnorna över 15 år någon gång varit utsatta för fysiskt eller sexuellt våld. En nedslående men dock ingen förvånande nyhet. Det är EU´s byrå för jämställdhet FRA som genomfört undersökningen bland 48 000 kvinnor i 28 EU-länder, och undersökningen visar också att 22 % av kvinnorna har blivit utsatta för fysiskt eller sexuellt våld av sin partner.

Den 8 mars firas den internationella kvinnodagen, en dag som från början uppstod ur arbetarrörelsen i USA och Europa i början av 1900-talet. År 1910 ordnades den första internationella kvinnokonferensen i Köpenhamn, och Clara Zetkin från den socialistiska världsorganisationen Andra Internationalen var initiativtagaren till införandet av en internationell kvinnodag. Denna dag skulle främja kvinnors rösträtt och hedra kvinnokampen. Året därpå uppmärksammades den internationella kvinnodagen i fyra länder, Tyskland, Danmark, Schweiz och Österrike, och kvinnorna krävde bland annat rösträtt, bättre arbetsrättigheter och tillträde till offentliga ämbeten.

Vid den första internationella kvinnokonferensen som FN ordnade år 1975 togs initiativet till införandet av en gemensam kvinnodag för hela världen, och sedan 1978 finns den internationella kvinnodagen med på FN´s lista över högtidsdagar. I och med att FN´s erkännande ändrades den internationella kvinnodagen från att ha varit en socialistisk kampdag till en opolitisk högtidsdag.

Hur uppmärksammas då kvinnodagen här hos oss? Jag tror det är få som egentligen vet varför vi egentligen har en kvinnodag, och dess historiska innebörd. Här handlar det mera om att köpa tulpaner och gratulera kvinnan till bedriften att födas utan penis. Facebook svämmar över av ”grattis på kvinnodagen”-hälsningar och också de alltid förekommande kommentarerna om varför inte männen får ha en ”egen” dag, precis som om de skulle behöva det. Så länge vi har en kvinnodag visar det också på att vi inte har ett jämställt samhälle. Det faktum att det finns ett behov att uppmärksamma en sådan här dag visar på att det är något som är fel någonstans, och att vi fortfarande inte har uppnått de mål som grundarna till den internationella kvinnodagen från första början ville uppnå. Man kan ställa sig frågan om kvinnodagen skulle ha mått bättre av att få ha fortsatt vara en politisk högtidsdag, där man uppmärksammar de orättvisor som kvinnor faktiskt utsätts för runt om i världen. Trots att vi i Finland har det relativt bra ställt med jämställdheten mellan kvinnor och män finns det fortfarande mycket att arbeta med.

 En sak som jag personligen ofta reagerar på är den allmänna förnekelse av problemen som förekommer, och att man gärna vill lyfta fram att männen minsann också blir utsatta för orättvisor och diskriminering. Jag förnekar inte att diskriminering av män förekommer, det gör det säkert, men varför ska man underminera de problem som kvinnor möter varje dag, bara för att de är kvinnor? Att vi går miste om ett jobb på grund av att vi kanske får för oss att föda barn inom de närmsta tio åren. Att kvinnodominerade yrken ofta är lågavlönade och oattraktiva. Att rätten till att bestämma över våra egna kroppar håller på att inskränkas i och med ändringar i abortlagar. Att det fortfarande ofta förekommer att offret skuldbeläggs vid en våldtäkt. Att våra barn lär sig från tidig ålder hur man ska vara och bete sig beroende på vilket kön man råkar födas till. Att man som kvinna får så lov att acceptera att utsättas för sexism i vardagslivet, och att man är ”humorbefriad” eller ”har fått ligga för lite” om man säger ifrån. Att man som kvinna får lära sig hur man ska klä sig och bete sig för att undvika att bli våldtagen, istället för att lära männen att inte våldta.

Det finns mer orättvisor bland oss än vad vi tror, och så länge människor är ovilliga att se problemen som finns rakt framför näsan på dem kommer vi att behöva dagar som den internationella kvinnodagen. Jag vill inte ha tulpaner eller gratulationer den 8 mars, jag vill att människor ska ta sig tid och fundera på varför vi uppmärksammar den här dagen och vad som behöver göras för att så småningom förhoppningsvis kunna stryka den ur kalendern. Ingen kan komma och säga att feminismen inte behövs, för det gör den, speciellt i Svenskfinland där det finns en gammal tradition av uppdelning mellan könen som inte är till kvinnans fördel. Det är mer viktigt än någonsin att kvinnorna sträcker på sig, är obekväma och börjar visa att vi inte accepterar att bli behandlade hur som helst. Tystnaden och det faktum att ingen ifrågasätter de rådande könsnormerna är farligast, eftersom det är ett bevis på att vi accepterar orättvisorna och diskrimineringen som kvinnor systematiskt utsätts för varje dag, året om.

störiga personer och kvinnopepp

Har hittat så mycket bra och dåliga saker jag reagerat på idag så jag tänkte köra allt i samma inlägg, för att underlätta saker och ting.

Vi börjar med detta: 

Klicka på bilden för att komma till artikeln. Det handlar om en man som lurat över hundra kvinnor att delta i en "medicinsk studie", men istället har han drogat dem, våldtagit dem och sedan filmat hela skiten till på köpet. Och folk undrar varför en är feminist. Fy fan för dig, man!

En annan tråkig sak är att den nya moderskapslagen inte blir av, tack vare KD (ingen överraskning). Detta innebär att ingenting blir enklare för kvinnor som lever i registrerade parförhållanden som fått barn med hjälp av konstgjord befruktning, utan fortsättningsvis måste gå igenom den krångliga adoptionsprocessen. Det innebär även att i familjer där två kvinnor väljer att bli föräldrar är det endast den ena som har rätt att vara barnets "riktiga" förälder. Känns som någon tror att vi fortfarande lever på 1900-talet. Fy fan för det.

Nu till något trevligare! Känner ni igen den här kvinnan? 

Ingen? Nej det skulle jag inte heller ha gjort om någon frågade mig igår. Men idag är jag något klokare och denna kvinna hör numera till en av mina idoler. Detta är Jessica Meir som blivit antagen till Nasas astronaututbildning. Hon har alltså som plan att sätta sig i en rymdraket och sticka från den här planeten, och kanske vara den första människan som går på Mars! Och detta är inte allt, för vid en närmare anblick på hennes CV blir en milt sagt imponerad. HÄR kan ni läsa om hennes bedrifter fram till 2013, och jag lyfter verkligen på alla hattar jag äger för denna kvinna! Så hoppas hon får ta en tur i rymden en vacker dag, det har varit allt för få kvinnor där fram tills nu...

Efter att jag läst lite om Meir så väcktes min nyfikenhet över hur många kvinnor som verkligen varit i rymden, och det var ju en ganska dyster läsning en stötte på. 

Aftonbladet skriver bl.a om det här någon gång på 1990-talet (hittade inget datum). Klicka på bilden för att läsa artikeln.

Kvinnorna har nog försökt, men det har tydligen alltid varit en man i vägen för deras framgång. Det gör mig så jävla förbannad. Så folk behöver inte komma dragandes med påståenden som att kvinnor inte är "intresserade" av rymden, medicin, vetenskap eller vad som helst som ansetts viktigt och prestigefyllt genom tiderna. Hur ska en ha möjlighet att nå framgång om en motarbetas på grund av hur en är född och att en betraktas som en människa (om helst människa) med lägre intellekt pga innehavare av fitta? 

Läste sedan vidare om rymdstatistik på den här sidan, som var ganska lärorik men ack så ledsam. Här finns all möjlig statistik om astronauter och kosmonauter, hur länge de varit i rymden osv. Ser ni något intressant på denna bild? 

Först kommer den första personen som varit i rymden, sedan första amerikanen som varit i rymden, och sedan TADAAA första kvinnan som varit i rymden. Kvinnan står helt för sig själv i denna statistik, hon räknas varken som person (eftersom en tydligen antar att en person=man) eller som amerikan, utan hon måste benämnas som amerikansk kvinna, så inte missförstånd uppstår. Fy fan för dig, patriarkatet.

"Låt oss män sköta om försvaret. Kvinnor behövs mera på annat håll"

Tänk att en knappt ska hinna gnugga sömnen ur ögonen på måndag morgon innan en råkar ut för härdsmälta i hjärnan och invärtes raseriutbrott. Än en gång är det en VBL-artikel som är orsaken till denna reaktion, eller främst de som kommenterat den, så klart. Så nu är jag tvungen att avreagera mig lite innan jag kan komma vidare med den här dagen, känner jag.

Ja, var ska vi börja. Om vi inleder med att se på var jag står i fråga om kvinnor i armén och värnplikten överlag. Jag tycker att det borde införas obligatorisk värnplikt för ALLA dvs oavsett kön, eftersom jag anser att det är ett bra sätt att förbereda unga för vuxenlivet, samt att det ger en stunds betänketid på vad en vill göra i framtiden när det gäller jobb och skola. För mig handlar inte värnplikten och militärtjänstgöring endast om att en ska lära sig att kriga och hantera vapen, det handlar om hur en lär sig att förhålla sig till andra människor, att inte bara kunna tänka på sig själv hela tiden, hur en löser eventuella nödsituationer och hur en själv reagerar under olika slags prövningar. Och det allra viktigaste: unga får åka hemifrån, klippa navelsträngen till sina föräldrar och bli egna individer (ok, det lyckas ju inte för alla, men för en stor del). Skulle jag inte haft ett jobb med stadig inkomst när jag var 19 år skulle jag absolut ha kunnat tänka mig att göra värnplikten, det är väl lika mycket mitt ansvar att "försvara fosterlandet" som männens? Jag har även för mig att de unga som genomför militärtjänstgöringen löper mindre risk för att bli marginaliserade och hamna mellan stolarna senare i livet, och det tror jag handlar om att de redan har fått känna på hur det är att ha en given uppgift och att få vara del av ett sammanhang, att vara behövd. Så, varför skulle inte kvinnor dra nytta av denna livsförberedelse på samma sätt som män? Vi lever tydligen ännu med den uppfattningen om att kvinnorna ska vara hemma och sköta ALLT medan männen är vid fronten och krigar (och jag tror i rimlighetens namn att ett krig inte skulle se ut så i dagens läge, med tanke på all modern teknik). Varför inte dela upp det lite mera rättvist? Det ligger inte i generna att kvinnor inte kan hantera ett vapen eller är mer hysteriska än män (även om det har gjorts försök att bevisa det också genom tiderna), om vi ser på Lottornas bedrifter under krigen som Finland gått igenom anser jag inte en kan prata om våpiga fruntimmer som inte vågar ta tag i saker. 
Nu för tiden är det även en stor del män som inte klarar av att fullborda militärtjänstgöringen på grund av mer eller mindre legitima orsaker, medan de kvinnor som gör frivillig värnplikt faktiskt gör det fullt ut. En måste väl kanske ta hänsyn till individer i denna fråga och bara acceptera att alla män inte är gjorda för att kriga, och att alla kvinnor inte är inkapabla att delta i strid. 

Så kommer de vanliga argumenten om varför inte kvinnor passar i militären: "låt män vara män och kvinnor vara kvinnor", "kvinnor är för svaga, de klarar inte av den fysiska ansträngningen som armén innebär", "det blir bara tårar och konflikter"... i all evighet amen. Under vbl-artikeln kan en till och med läsa om att kvinnorna skulle ju passa bra i armén när det kommer till kontors-, och sekreterarjobb, eftersom kvinnor sköter sådant bättre än män. (låt mig dö inombords en smula). Alltså vad är det för århundrade vi lever i? Är det faktiskt på 2010-talet vi för dessa diskussioner om huruvida män passar bättre till att göra vissa saker än kvinnor? Män föds inte med en oerhörd vilja att avfyra vapen, krypa i buskar och döda fiender, det är något en lär sig, i armén. Kvinnor föds inte med en längtan efter att sköta hus och hem, vårda barn och äldre, och ta hand om de "lätta uppgifterna" så som det kallas. När jag skrev inlägget om Lotta Svärd så läste jag om deras otroliga insats under krigsåren, och där var det inga sötebrödsdagar för de kvinnorna. Inte heller för de kvinnor som lämnade ensamma med jordbruk, familj och ansvar för att försörja sig själv och sina barn. När männen drar ut i krig lämnar en kvinna som får ta mannens roll i hemmet och på arbetsmarknaden och arbetar därför för två, och folk vågar ha mage att påstå att vi inte klarar av den fysiska belastningen? Att vi kvinnor  som av naturen är byggda för att klämma ur oss ungar och blöda en vecka per månad utan att dö (inte alla dock, men en är inte mindre kvinna för det), att vi inte skulle vara kapabla att handskas med allt som krig innebär? Skulle värnplikten vara obligatorisk för alla skulle vi få en bredare och mer tolerant syn på vad manlighet och kvinnlighet egentligen är (nämligen sociala konstruktioner), och vi kanske någon gång skulle kunna acceptera att alla inte stöps i samma form. Kvinnor skulle inte må sämre av att åka hemifrån ett år och förbereda sig inför livet, det vore bara hälsosamt. Det skulle även leda till ökad jämställdhet, eftersom det skulle innebära att den olika behandlingen som sker utgående från kön skulle upphöra, och i längden till ett mer tolerant samhälle där individen spelar roll, inte vad en har mellan benen. 

Krig är skit och psykiskt och fysiskt betungande för hela befolkningen vars land är delaktigt i krig. Jag hoppas vi aldrig behöver uppleva det, men jag väljer att lämna bort den aspekten ur den här debatten eftersom värnplikten inte lär avskaffas i första taget i vilket fall som helst. Detta handlar mer om kvinnors vara eller icke vara i armén, inte om huruvida krig är bra eller dåligt, för det svaret vet vi väl redan... 

Därför är jag feminist.

Det här inlägget har jag länge gått och filat på, tänkt på hur jag ska formulera mig och nå ut med vad jag vill ha sagt. Men det är väl bara att skriva och så blir det som det blir, så ordnar det sig nog.

I Finland och då främst Svenskfinland finns det enligt min uppfattning ett stort motstånd när det gäller användningen av ordet feminist som en beskrivning av sig själv. Ofta dras det likhetstecken mellan feminism och manshat, feminismen ses som något "pjasot" som svenskarna sysslar med och som sakta men säkert kommer att leda Sverige ner i fördärvet, och därför kan vi inte hålla på med sådant. Jag ryggar alltid tillbaka när jag möter kvinnor som säger att de aldrig skulle kunna kalla sig själva feminister, för jag kan inte för mitt liv förstå varför en som kvinna inte kan se de orättvisor och strukturer som gör att världen inte är jämställd. För även om en inte upplever sig själv som förtryckt eller orättvist behandlad så finns det alltid de situationer där kvinnan är i underläge, och även om en tror att en gör ett bestämt val för sitt liv så lever vi i en värld där mannen är norm och kvinnan kommer på andra plats. Det är inte heller sällan folk säger att de är för jämställdhet men de skulle aldrig kunna kalla sig feminist eller ta till sig feminismen som ideologi. Även det visar på hur lätt det är att få saker om bakfoten, och vilka missuppfattningar som skapas när en inte läser in sig på ett ämne eller tar reda på vad feminism egentligen innebär. Jämställdheten är målet med feminismen. Feminismen är verktyget som vi använder för att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män. Feminism innebär kampen för att alla människor ska ha lika värde, oavsett kön, hudfärg, etnicitet, sexualitet eller funktionalitet. Feminismen är till för alla, eftersom alla gynnas av den. 

Jag tror att problemet människor har med feminismen är att de ofta hänger upp sig på ordet feminism och de associationer som fås när ordet används. Människor tror att det endast handlar om kvinnor, och att endast kvinnor gynnas av feminism. Vissa drar det riktigt långt och hävdar att feminister vill få mer makt än männen, skapa ett matriarkat där kvinnorna är det överlägsna könet och männen hamnar i underläge. Ursäkta mig, men det är ju så vi lever idag, skillnaden är bara att det är ett patriarkat där mannen har makten och kvinnan kommer på andra plats redan från födseln. Det är ju så vi inte vill ha det. Vissa människor (som ofta hänger i kommentarfälten på nyhetssidor) hävdar bestämt att det inte finns några strukturer, utan att det är något som feminister har hittat på för att kunna få männen att hamna i dålig dager. Ett annat vanligt påstående är att alla har lika förutsättningar oavsett kön, eftersom det är förbjudet enligt lagen att diskriminera någon på grund av könstillhörighet. Well, det är även enligt lagen att köra rattfull, misshandla andra människor eller stjäla annans egendom, och ändå sker det varje dag. Så varför skulle det vara så otroligt att människor blir diskriminerade på grund av sitt kön bara för att det är förbjudet enligt lag? Ett osakligt argument med andra ord. 

Jag är feminist och har varit det mer och mindre aktivt hela mitt liv. Jag har växt upp i en familj där kvinnorna har haft en stark ställning och jag har fått lära mig att stå på mig om jag vill komma någon stans i livet. När en stannar upp ett ögonblick och börjar se vad som pågår runt en, och blir medveten om hur jag som kvinna har andra förutsättningar än en man, då går en aldrig tillbaks till att inte låtsas se problemen. Att bara glida med och tänka att det inte går att göra något åt, för det är bara så världen är, det är för mig fullkomligt otänkbart. Jag vill skapa en bättre värld genom att upplysa folk om att feminismen behövs, och att det är inget dåligt att vara feminist. Skulle vi leva i en perfekt värld där alla har lika förutsättningar och ingen blir behandlad annorlunda på grund av orsaker en inte kan göra något åt, då skulle feminismen inte behövas. Jag hoppas vi kommer dit någon dag, men det är ännu en lång väg att gå.

Män som lever i ett patriarkat är sällan själva medvetna om vilka fördelar de har. Det blir ju ofta så att en blir lite hemmablind, och när en inte själv blir utsatt för orättvis behandling lägger en inte märke till att sådant förekommer. Män mår inte heller bra av att leva i ett patriarkalt samhälle, eftersom det innebär även förväntningar på män och manlighet lika mycket som på kvinnor och kvinnlighet. Även män läggs in i fack och förväntas leva efter normer som blivit reproducerade i generationer, och det leder till snäva föreställningar om hur en Riktig Man ska bete sig. Så det handlar om så mycket mer än att kvinnor lever i underläge i ett patriarkat, ingen gynnas av det i längden. 
Uttrycket "vill äta kakan och samtidigt ha den kvar" är ganska passande när det gäller att beskriva patriarkatet och elimineringen av detta. För att uppnå jämställdhet är det nödvändigt att den del av befolkningen som har största delen av makten avvarar en del av denna till förmån för de som inte har samma möjligheter att vara med och bestämma. Och den stora frågan är ju hur vi ska gå till väga för att uppnå detta? Hur ska en få en människa som fått känna på maktens sötma att frivilligt avstå från en del av denna för att samhället ska bli mer rättvist? Jag sitter inte på svaret på den frågan, men jag vet att det inte är en omöjlighet. Genom att utbilda, informera och medvetandegöra människor om hur världen och samhället ser ut börjar fler människor ifrågasätta de existerande strukturerna. Ingen människa mår bra av att leva i ett samhälle där en del av befolkningen lever på bekostnad av andra, inte helst de som innehar den överlägsna positionen vinner på det i längden.

Feminismen är även klasskamp, eftersom det även där handlar om att sudda ut klasskillnader och att öka jämlikheten mellan människor på ett ekonomiskt plan. De ekonomiska klyftorna ökar i samhället och det leder inte till något gott, att de som är rika blir rikare och de som är fattiga blir fattigare. Som jag tidigare nämnde innebär feminismen en strävan till ett samhälle där alla ska bli lika behandlade oavsett kön, etnicitet, hudfärg osv, men även oberoende av socioekonomisk bakgrund. Det innebär olika förutsättningar i livet beroende på om du föds i en rik eller fattig familj, även i vårt land, och det är sådant som jag som feminist vill råda bot på. Alla människor ska få samma chans, oavsett hur deras bankkonton ser ut. 

Som feminist är jag även antirasist och jag föraktar all sorts diskriminering som sker av människor med annan hudfärg. etnicitet eller religionstillhörighet. För även det är en självklarhet. Här kan jag ibland uppleva en viss problematik när det gäller feminismen, eftersom det ibland känns som att jag som vit inte ska få föra talan för kvinnor med annan hudfärg eller ursprung, eftersom jag inte har tolkningsföreträde i frågor som närmast berör dem. Det får mig att undra vem som ska föra deras talan, när de själva ofta inte har möjlighet eller helst tillåts uttrycka sig. Är det inte min uppgift som privilegierad med möjlighet att lyfta upp problemen som dessa kvinnor upplever, att få omvärlden att se vad som händer i länder med förfärlig kvinnosyn, eftersom dessa kvinnor inte har möjlighet att göra det själva? Eller ska jag bara stå bredvid och titta på medan ingenting görs? Jag vill inte trampa på någons tår eller "föra någon annans kamp" men jag vill inte heller avskärma mig från omvärlden och sitta i min vita privilegie-bubbla och skita i vad som händer i andra delar av världen där kvinnor uppenbart lever i förtryck och på vissa ställen inte betraktas som fullvärdiga människor. Den vita mannen har ställt till med mycket skit genom historien, och jag kan ibland skämmas för allt det. Men jag kan inte göra något åt att jag föddes vit och vill göra världen till ett bättre ställe. Det är något som skaver när en å ena sidan inte ska göra skillnad på människor beroende på hudfärg, och att alla är lika värda oavsett varifrån de kommer, men på samma gång spelar hudfärg helt plötsligt roll när det gäller vem som ska få lyfta vissa frågor och vem som ska få föra vilken typ av kamp. 

Hittills har jag aldrig varit rädd att kalla mig feminist. Men ibland funderar en nog två gånger innan en säger som det är. Men jag har kommit till en punkt då jag aldrig skulle skämmas eller vara rädd för att kalla mig för vad jag är. Att vara feminist innebär inte att en vill skada en annan folkgrupp, eller att en vill sätta sig över andra människor. Att vara feminist innebär att en är medmänsklig och tror på alla människors lika värde, och hur kan något sådant vara dåligt? När kvinnor börjar hävda sin rätt blir männen obekväma, eftersom det innebär att strukturer ifrågasätts och saker inte längre är som de brukade vara. Och det är på tiden att ge världen ett wake up-call, för detta är inte hållbart på något sätt. Jag är feminist på grund av att det inte finns något alternativ just nu.

Detta är bara en liten droppe i havet, feminismen är så mångbottnad och bred att det är svårt att omfamna allt genom ett blogginlägg. Men det är en början i alla fall. Huvudsaken är att en aldrig slutar kritisera och ifrågasätta omvärlden, och även dig själv och dina egna värderingar...

"Patriarken accepterar en kvinna som känner sin begränsning, han till och med älskar henne. Kvinnohataren, misogynen, avskyr kvinnan hur undergiven hon än må vara" Kaari Utrio, 1984.

abort än en gång...

Jag går in på svenska Yles sidor och får fel i huvudet som vanligt angående den här nyheten. Känner typ såhär:

 De konstiga åsikter som uttrycks i kommentarsfältet är utom denna värld och det får mig att bli riktigt orolig när det kommer till folks uppfattning om mänskliga rättigheter, och främst KVINNANS RÄTT ATT BESTÄMMA ÖVER SIN EGEN KROPP! Jag hänvisar därför till det här inlägget jag skrev i höstas om abort, för jag blir fan galen av alla abortmotståndare som sitter och säger att kvinnans liv kommer i andra hand om hon en gång blivit befruktad, och att KVINNAN MÅSTE STÅ SITT KAST och ta sitt jävla ansvar. Och himla underligt är det att de som sitter och tjatar om att abort borde förbjudas verkar till stor del vara män, de som inte har en livmoder som kan befruktas med andra ord, himla logiskt att de verkar vara förståsigpåare i den här frågan. De som inte nödvändigtvis behöver få hela sitt liv förändrat vid en graviditet och föräldraskap, om de inte vill. När det kommer till graviditeter har helt plötsligt alla åsikter om allt, och kvinnan som själv sitter där i en ohållbar situation med en oönskad graviditet råkar ut för dubbel bestraffning vilket val hon än gör. Nej, sluta med de här medeltidsfasonerna, tack.

Söndags-feministpepp

Söndag. Humor behövs. Varsågod.

Älska Norrland, och älska igenkänningsfaktorn på den manliga attityden. "Det är disk i disken!!"

Shit, en årsresumé

Ja, jag är ju inte den som är den. Så därför ska jag för kanske första gången under min bloggkarriär försöka mig på en resumé över året som gått. Tar samma lista som alla andra använder så blir det lättast. Tjoflöjt.

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?

Njae, inte vad jag kan komma på egentligen. Färgade håret rosa och blått kanske? Stigit upp klockan 5 en sommarmorgon för att åka och meta med familjen och inte få någon fisk, men upplevelsen i sig var så härlig så det gjorde inget. Ja, och börjat använda menskopp förstås.

Smokeys bild från en av de otaliga gångerna vi fiskade i somras

Vilka länder besökte du?

Sverige och Estland (för första gången, så det platsar ju även in på första frågan).

Är det något du saknar 2014 som du vill ha år 2015?

Skulle väl vara ett större ställe att bo på, annars orkar jag inte lägga energi på att tänka på saker jag inte har, och glädjas åt det jag har (kan jag ju försöka inbilla mig själv)

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?

Nå, jag minns ju alltid mina närmastes födelsedagar och min och Smokeys årsdag, Annars vet jag inte vilket datum som skulle vara specifikt eller värt att minnas. 

Största misstaget?

I don´t do mistakes. Nånää... Kanske att jag prioriterat jobbet lite för mycket framför skolan i år igen, vilket har resulterat i att jag velat flytta ut i ödemarken för evigt och bara vara ifred från alla måsten ett flertal gånger under hösten. 

Bästa köpet?

Guu vilka tråkiga frågor. Menskoppen antagligen. Och all god mat och middagar som jag och Smokey fått uppleva under året är bra inköp.

Vad spenderade du mest pengar på?

Tråkiga saker som kommer på köpet med livet. Hyra, kostnader för fordon och bensin, och dagisräkningar.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Många saker gjorde mig glad under året. Bl.a att jag, Smokey och Lillan fick spendera nästan hela sommaren tillsammans utan måsten, utan vi fick bara njuta av sommaren och vad den erbjöd. Det gjorde mig också glad att få besöka Power Meet i Västerås igen och att få fortsätta traditionen med att åka på Blues at the Farm/Beach med pappa och co. Det gjorde och gör mig också jätteglad när jag vet att jag har så många braiga människor i mitt liv, som gör mig glad...

Världshistoriens bästa familjebild, tagen innan Lillan klippte av sig håret, tydligen.

Första natten på Mälarcampingen på PBM, kuskade Volvo i år, bästa husbilen ever..

Jag och Smokey på Blues at the Farm i Närpes

Cruising i Västerås, ser mer ut som Miami med tanke på det palm-liknande trädet i bakgrunden

Raggare så långt ögat kan nå <3

Vilka böcker kommer alltid att påminna dig om 2014?

Säg det du. Jag läste många böcker, men jag tror inte jag kommer att tänka tillbaks på någon speciell som påminner mig om just det här året? Läste Nina Björks Under det rosa täcket, men den kommer jag knappast att koppla ihop med det "feministiska" året 2014...

Var du gladare eller ledsnare jämfört med tidigare år?

Både och. Gladare för att jag fått spendera så mycket tid med folk jag tycker om. Ledsnare för att världen är så jävla dum i huvudet.

Vad önskar du att du gjort mer?

Varit och dansat med Smokey mera, det känns att vi inte varit lika aktiva på den fronten i år som tidigare år. 

Vad önskar du att du gjort mindre?

Angstat över saker som en ändå inte kan göra något åt. Önskar även att jag haft mindre jobbig PMS.

Favoritprogram på TV?

Sa du tv så väljer jag tv. Historieätarna. Trotsa att jag börjar bli riktigt less på att se Erik Haags röv/skrev i varje avsnitt, plus att han beter sig väldigt ouppfostrat i vissa situationer. Älskar Lotta Lundgren dock, skulle vilja ha henne som bästa vän för evigt.

Bästa boken du läste i år?

Oj. Lågan som brinner, Under det rosa täcket, Caitlin Morans How to be a woman och Morantologi, Eddie Meduza-biografin och Liv Strömqvists 100% fett...

Vad gjorde du på din födelsedag?

Drack champagne till frukost, fick fina presenter och blev uppvaktad av min familj och vänner. Somnade på soffan framför tv på kvällen as usual. Det är inte så mycket action när en fyller 26.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Har svårt att tro det. Har haft ett riktigt bra år, och jag tror 2015 blir minst lika bra om inte bättre. Den som lever får se :):):):):):):):):):):):)

Och så min nya favoritlåt på det..