Fosterland

Det är länge sedan jag sett en dokumentär som berört mig riktigt på djupet. Men SVT´s dokumentärserie Fosterland är något utöver det vanliga. Här ser en verkligen hur det kokar ute i Europa, och en känner ett väldigt obehag för vad som komma skall. På samma gång som Gyllene Gryning skanderar slagord för att stoppa "massinvandringen" i Grekland ska syriska flyktingar några kvarter bort smugglas med hjälp av små båtar och lastbilsflak till en säker plats någon stans i världen. De har lämnat sina hem, sett krig, död och annat vidrigt som människor aldrig skulle behöva se.  I skrivande stund  byggs det allt högre murar kring Europa, och rasismen blir allt värre... Två delar har kommit av Fosterland, och som tur går de att se i Finland också..

Klicka här för att se på Fosterland

Och så kan ni se denna också på samma gång..

Vad ser era ungar på?

Nu kommer ett för mig ovanligt inlägg. Jag tänkte nämligen fundera lite kring barn och barnprogram, något som inte annars kanske brukar förekomma så mycket här i min inte så jätte-familjära blogg. Anledningen till detta inlägg är att jag undrar vilka typer av tv-program eller filmer ni låter era ungar titta på, och varför? 

Min dotter är fem år och älskar film av alla de slag, nästan iallafall. Jag minns när hon blev så pass gammal att hon orkade sitta still en timme för att se sin första Disney-film som självklart blev Askungen eftersom det är min favorit. Eller det var min favorit, för efter att ha sett den femtio tusen gånger under de senaste tre åren är den inte så bra längre. Jag fattade inte heller till en början varför Lillan bara ville se samma film om och om igen, men då läste jag någonstans att barn tycker om upprepningar eftersom det bidrar till någon slags trygghetskänsla, så då var det ju mer förståeligt. Vi har även Barnkanalen här hemma som ofta slentrianmässigt läggs på under helgmornarna när mamman (jag alltså) vill sova en halvtimme till på soffan medan Lillan tittar på det som råkar komma. Och jag måste i ärlighetens namn säga att HELVETE vilka jädra program det kommer från den kanalen. Det är inte bara en gång jag vaknat med hjärtat i halsgropen och trott att ryssen anfaller när någon av de hemska jinglarna spelas, och en går och trallar låtar om servettmän och superhjälte-marsvin resten av dagen. En liten lista på barnprogram som jag inte tycker om så värst mycket: Supertrion (fula djur som sjunger genom hela programmet typ), Servettmannen (tack vare intro som fastnar på hjärnan), Charlie och Lola (skulle Lola vara min syster skulle jag ha tagit livet av henne för länge sedan, stackars stackars Charlie), Små Einsteins (samma som supertrion, bara att det är ungar som sjunger sig igenom 20 minuter), Pingvinerna från Madagaskar (alltså, kan ingen bara ge dem medicin för vilken typ av diagnos de nu har? Snacka om hysteriskt), och alla dubbade program som inte är tecknade, som Farfar i fickan. För att väga upp allt negativt kan jag ju påpeka att det finns en hel del bra program också, som Pax jordiska äventyr, Spökjägarna (tror det heter så) och MI High, som är Lillans favorit. Och Buu klubben tycker jag inte heller om, kanske för att det är så himla finlandssvenskt att mumintrollen låter som närpeser, och det faktum att alla barnprogram dubbats till "finlandssvenska" gör att jag får fel i huvu. (Inget ont om de som pratar "riktig" finlandssvenska, men när en är uppvuxen i Österbotten låter dialekten som pratas i södra Finland så överartikulerat att det blir lite jobbigt. Precis på samma sätt kan jag tänka mig att de från Hesa tycker att vi Pampeser låter som obildade bönder när vi bräker på med våra dialekter).

Supertrion, fyfan

Servettmannen

Så, eftersom jag då inte tycker att Barnkanalen är så himla bra så kan en ju tacka de som kom på internet och alla möjligheter som det ger. Nämligen att streama film från mer eller mindre lagliga sidor och Youtube. Jag har medvetet gjort ett val att låta Lillan se på film som kanske är tänkt för lite äldre barn, och att jag då finns närvarande och förklara saker som hon inte förstår. Nu pratar vi inte om Det sjunde inseglet direkt, utan olika japanska anime-filmer och serier, samt engelska komedier och familjefilmer samt musikaler. Sailor Moon är hennes absoluta favorit, och även om jag finner budskapet om vikten av tjejer utseende lite tvivelaktigt i serien kan jag ändå påpeka åt Lillan att det inte är viktigt hur en ser ut. Hon leker de olika Sailor-hjältinnorna och jag har uppfattat det som bra förebilder de där tjejerna (att Maskerade Rosen ska komma och lägga sig i tid och otid kan ju dock vara lite jobbigt, men det är väl sådant en får ta). Studio Ghibli som producerar japanska anime-filmer tycker vi båda om, speciellt jag, eftersom de är vackra, har bra historier och sällan handlar det om en kvinna som ska räddas av en man och så är historien slut, som Disneyfilmerna ofta gör. 

Sailor Moon

Ghibli-filmerna kan vara otäcka och ibland våldsamma, men det finns så mycket utrymme för fantasi och ofta förekommer det magi och roliga figurer, något som jag tycker är bra i dagens samhälle där allt ska vara så himla verkligt hela tiden. Favoriterna är Min Granne Totoro, Kikis Expressbud, Howls Moving Castle, Ponyo, The Return of the Cat och Spirited Away. Vi har även försökt med Prinsessan Monoke, men där fick jag nog sätta stopp, den var alldeles för konstig och otäck i detta skede. En annan film Lillan gillar är den tecknade filmen om Wonder Woman  från 2009, och den kanske inte heller anses barnvänlig, men Lillan leker wonder woman så det står härliga till och jag själv är noga med att säga att hon absolut inte behöver se på något hon inte tycker om. Astrid Lindgren är också en självklarhet, lika så gamla filmer som Resan till Melonia och Fem myror är fler än fyra elefanter. För mig är det viktigt att Lillan får se på film och serier som har starka kvinnokaraktärer som motvikt till all Disney, Barbie och Monster High. Jag vill inte att hon ska säga att flickor inte kan göra si eller så för att de är flickor, eller att hon tror att en måste se ut på ett visst sätt för att komma någonstans i livet. 

Spirited Away

Totoro

Jag tror även att det är vi vuxna som skapar barnens referensramar när det gäller vad de uppfattar som hemskt eller ej. Säger jag att grådvärgarna eller vildvittrorna i Ronja Rövardotter är hemska, då tycker Lillan högst antagligen det också. Säger jag att det stinkande havsmonstret i Spirited Away är otäckt tycker Lillan det också. Precis på samma sätt som att jag skulle säga att en maträtt inte är god eller att jag inte tycker om en viss låt, så även om Lillan tyckte om maten i fråga innan så gör hon inte det längre när jag sagt att jag inte tycker det är gott (som var fallet med sill. Lillan tyckte om sill tills jag gjorde misstaget och sa att jag inte tycker om det, så nu äter hon inte sill längre). Det är även vi vuxna som tar livet av barnens fantasi när de uppnår en viss ålder, så det är ju även rimligt att barn börjar tycka att saker är hemska om vi vuxna säger att de är hemska. Har jag däremot en positiv inställning till det som visas, även om det kan vara obehagligt (och nu pratar jag inte om skräckfilmer eller blodiga mord eller folk som tar livet av varandra, det får hon ju såklart inte se på) blir Lillan mer medveten om att även mindre trevliga figurer har plats i fantasin. Säger en att mörkret är hemskt så uppfattar barnen att mörkret är hemskt, men säger en istället att mörker är bra för då får hjärnan och ögonen vila förstår de varför mörker måste finnas. Och det att allt ser likadant ut i mörker som i ljus försöker jag också påpeka. Jag tror inte det är hälsosamt om barn bara får se på program där det bara finns mjuka former och alla är glada hela tiden. Genom att se och lära sig att ta in olika känslor lär sig barnen även att känna igen och handskas med sina egna känslor. Jag kommer aldrig att glömma när jag och Lillan var hemma med flunsa, och vi såg på Grease. I scenen när John Travolta blivit dumpad av Olivia Newton John på drive-in bion och han sjunger en sorglig låt börjar Lillan, 4 år, storgråta och hulkar fram att hon tycker så synd om pojken som sjunger så sorgligt. Precis på samma sätt som jag blev helt förstörd över filmen Black Beauty när jag var liten, och grät mig genom hela filmen på grund av att de var så elaka mot häststackaren. 

Wonder Woman

 Så, vad ser era ungar på och vad tycker ni är lämpligt eller olämpligt i fråga om underhållning för barn?

självständighetsdagen till ära

Idag uppmärksammar vi Finlands självständighetsdag. Det är inte så mycket firande och glädje runt denna dag, utan främst att man hedrar de som stred för Finlands självständighet och de svåra tider som landet och folket genomlevt. Personligen har jag och min familj aldrig uppmärksammat denna dag på något speciellt sätt, kanske ätit middag, hälsat på gammelmorfar som var med i kriget och tittat på gräddan som dansar i presidentslottet. För mig har denna dag alltid känts lite ledsam, inte ledsam över att vi är självständiga, så klart, utan det är en sorts melankolisk känsla jag inte kan sätta fingret på. Kanske det är vetskapen om att så många satt livet till för att kämpa för vår självständighet, och kanske för att vi som lever nu kan se hur det samhälle som tidigare generationer byggt upp nu plockas ner sten för sten. 

Jag började tänka på de som var med i krigen, både kvinnor och män, och det slog mig hur lite det pratas om lottorna. Varje självständighetsdag visas filmen Okänd soldat i två olika versioner, ofta ingår det långa tidningsreportage med intervjuer med de som var framme vid fronten och soldater uppmärksammas för sitt mod. Vilket är helt rätt, jag tycker det är bra att deras hjältemod lyfts fram, för utan dem skulle vi inte ha det vi har idag. Veteranerna blir allt färre och det är viktigt att de yngre generationerna är medvetna om vår historia. 
Jag kan inte minnas att jag i historieundervisningen i grundskolan läste så mycket om lottorna och deras uppgifter under krigstiden. Det är först nu under senare tid som jag på riktigt blivit medveten om deras existens, och hur viktig deras insats var för Finland. Jag kan ibland fundera över hur det skulle ha gått i krigen om inte kvinnorna varit där och hjälpt till, axlat ansvaret för uppgifterna som fortfarande skulle utföras i hemmet och i byn, trots att kriget rasade för fullt långt borta. Hur skulle det ha gått om inte hundratusentals kvinnor frivilligt skulle ha vigt sitt liv åt att vårda och ta hand om de skadade, ordna med mat, ordna med ved för att få värme i byggnaderna där de skadade låg, och tagit hand om de som stupat. 

Veteraaninperinto.fi skriver om hur över 20 000 kvinnor fungerade i frontens närhet under hela krigstiden. De var lottor, soldathemssystrar, hjälpsystrar, sjukskötare, läkare och arbetspliktiga. Över 200 000 kvinnor var medlem i Lotta Svärd-organisationen under fortsättningskriget, och av dessa utförde i medeltal 13 000 lottor kontinuerligt uppgifter inom krigsoperationsområdet. På hemmafronten verkade ca 50 000 lottor och de resterande över 100 000 lottorna utförde hjälparbete vid sidan om det egna arbetet. Under fortsättningskriget ökade signallottorna, och vid fronten jämte soldaterna fanns kantinlottor, sanitetslottor och provianteringslottor, största delen av luftbevakningen låg på lottornas ansvar. Den uppgift som var mest psykiskt tung utfördes av lottorna som verkade vid evakueringscentralerna för de stupade, de lade ner de avlidna i kistor som sedan skulle transporteras till hembygden. 

Lottorna var sällan beväpnade, och undantagen utgjordes av det strålkastarbatteri som inrättades år 1944 för Helsingfors luftförsvar, och även lottorna som befann sig vid främsta linjen kunde bära pistol. 
Från början av 1930-talet fanns även flickavdelningar som hörde till Lotta Svärd s.k "lillottor", och dessa avdelningar fungerade i anslutning till lokal- och byavdelningarna. Flicklottornas (namnet ändrades 1943) ålder var mellan 8 och 16 år, och under fortsättningskriget fanns det nästan 2000 flickavdelningar där ungefär 50 000 flickor var aktiva. Flicklottornas viktigaste verksamhetsform var arbetskvällarna, där det hölls föreläsningar, det samtalades, och mångsidiga underhållningsprogram ordnades, de ordnade även insamlingar till förmån för fadderbarn, krigsvärnlösa och invalider, folkhjälpen och vapenbröderna. Flicklottorna hjälpte även lottorna vid hemmafronten, och de äldre flicklottorna arbetade på provianteringsplatser, i kantiner, som jourhavande i luftskyddscentralerna och på byråer och sjukhus. 
Gränsbevakningsvärdinnorna arbetade nära fronttrupperna, och under fredstid arbetade de på gränsbevakningens verksamhetsorter invid gränsen.När gränsbevakningstrupperna uppställdes i samband med att försvarsberedskapen höjdes, slog de flesta gränsbevakningsvärdinnor följe med sina trupper, och under kriget låg många arbetsplatser väldigt nära den främsta linjen. 

Även de arbetspliktiga kvinnorna arbetade inom krigsområdet. De arbetspliktiga var 18-54 år gamla medborgare, således också kvinnor, dock var kvinnor som var försörjningsskyldiga för sina familjer befriade från arbetsplikten. En arbetspliktig kunde inte välja sitt arbete och kunde även beordras till att utföra arbete beläget utanför hembygden, och för detta betalades en bestämd lön. Mestadels av de arbetspliktiga kvinnorna utförde arbetet inom sin hemkommun, men flertalet var även stationerade inom krigsoperationsområdet. Till exempel arbetade de arbetspliktiga tillsammans med lottorna på  de tvättåg som fanns nära fronten, och dessa kvinnors arbetsinsats var stor eftersom det på tågen månatligen tvättades ca 70 000 kg av soldaternas kläder.

Det rådde en stor brist på arbetskraft på hemmafronten under början av fortsättningskriget, till följd av att man mycket snabbt var tvungen att lösgöra 400 000 - 500 000 män från sina vanliga arbetsuppgifter för krigsoperationer. Därför var det viktigt med tanke på landets näringsliv och de fortsatta krigsoperationerna att åtminstone till viss del få dem ersatta med ny arbetskraft, och det var kvinnorna som påtog sig detta ansvar (se även Rosie the Riveter i USA och Fru Lojal i Sverige), och dessa kvinnor var tvungna att lära sig yrken som de aldrig tidigare utövat. arbetskraftsläget underlättades dock något i slutet av 1941 till följd av hemförlovningen av de äldre åldersgrupperna som inleddes just på grund av bristen på arbetskraft. Under hela tiden kriget pågick rådde det brist på yrkeskunnig arbetskraft, och kvinnorna utgjorde till slut nästan hälften av Finlands hela industriarbetskraft. Ungefär 140 000 var arbetstagare inom krigsförnödenhetsindustrin, och av dessa utgjordes ca 55 % av kvinnor, och detta visar att kvinnornas insats var viktigt för upprätthållande av landets industriproduktion.

Lantbrukshustrurnas börda på hemmafronten ökade också avsevärt när maken blev kallad till krig, och de var nu tvungna att utföra det lantbruksarbete som normalt tillhörde männen utöver sina egna uppgifter, således även tunga kroppsarbeten. På grund av den stora bristen på arbetskraft inom lantbruket användes tio tusentals sovjetiska krigsfångar som extra arbetskraft, och detta gjorde att lantbrukskvinnorna  även fick uppgifter som arbetsledare vid sidan av sina egna göromål.
De arbetspliktiga kvinnorna på hemmafronten fick mycket skiftande arbetsuppdrag. Många kvinnor fanns inom lantbruket, år 1943 uppgick deras antal till 140 000, och även inom byggnadsarbete där en stor mängd kvinnor arbetat redan innan krigen. Kvinnorna arbetade även som chaufförer, postiljoner och spårvagnschaufförer.

Utöver arbeten inom krigsområdet eller på hemmafronten framträdde kvinnornas ansvar även i det övriga livet. Mödrarna i de förflyttade familjerna hade ensam ansvaret för de otal ärenden i anslutning till familjens placering och utkomst då fadern var vid fronten. Utöver de ökade antalet uppgifter vilade ansvaret för barnens uppfostran ofta helt och hållet på mödrarnas ansvar. Mödrarna stod uppoffrande ut med sina bördor och tack vare detta gjorde de så att hemmafronten höll. (källa, längst ner på denna sida finns vidare länkar om historier berättade av lottor och kvinnorna som var med under kriget)

Då kriget slutade år 1944 hade 287 lottor mist livet till följd av kriget, 113 av direkta krigshandlingar, 140 av olika sjukdomar och 34 i olyckor. 
Under efterkrigstiden bestämde den allierade Kontrollkommissionen att samtliga, av kommissionen föregivna, "fascistiska" organisationer skulle förbjudas, även Lotta Svärd. Därför bestämde Finlands regering år 1944 att Lotta Svärd på grund av sitt samarbete med Skyddskårsrörelsen skulle förbjudas. källa

På Youtube finns filmen Rintamalotta från 1956, och även filmen Löftet från 2005 handlar om lottorna och kvinnornas uppgifter under krigsåren, denna film har blivit gjord med hälp av finansiering från Lotta Svärd-organisationen.

Jag vill inte på något sätt nedvärdera det som de manliga soldaterna gjorde för vårt land, utan jag vill även uppmärksamma alla de kvinnor som hjälpte till under krigen, och bidrog till vår självständighet och den fred vi har idag. Det känns som att kvinnorna ofta hamnar i skymundan när det gäller saker som krig, och jag tycker de behöver äras och uppmärksammas på samma sätt som männen som stred för vårt land. 

Trevlig självständighetsdag!

SCUM

Jag hade tänkt skriva ett himla inspirerande inlägg i feminismens tecken, men idag är jag en trasig människa och har inte större tankeförmåga än en amöba, och lämnar därför er med denna härliga dokumentär om teaterföreställningen baserad på SCUM-manifestet. Andrea Edwards blev en av mina nya feministiska förebilder efter att ha sett den här dokumentären, och nu måste jag få tag i ett exemplar av boken SCUM så jag kan få förståelse för vad det är som gör folk så rädda för den.

Ta er en timme och se denna! klicka på bilden så kommer ni till filmen.

Kan sjölv

Vad jag har gjort en fredaskväll som denna? Brottats med bakringarna till chevan, men jag fick dit dem efter många svordomar och oergonomiska lyft.. Bilden på däcket gör sig inte rättvisa, eftersom bakdäcket är typ lika stort som jag själv, eller i allafall halva min längd och hela min vikt (kändes det som)... Ruby fick även en välbehövlig tvätt och extra kärlek, så nu känns det bra.. Som grädde på moset avslutas kvällen med Duce of Spades, som är typ bästa filmen ever... En roadster skulle ju inte heller sitta fel...

bra skit

Även om jag ibland tappar hoppet om den här förtappade världen, dyker det ibland upp saker som gör att man orkar kämpa vidare. Som de här två tjejerna, som Mia & Klara, bara snäppet bättre, barn av sin tid helt enkelt...

Full patte you´ve gotta luv it...

En lördag man inte gjorde så mycket alls + film och musik

När jag slog upp ögonen i går morse kände jag mig lite konstig. Svullen, snorig, hes, hostig och med en huvudvärk som höll på att trycka ut mina ögon ur huvudet. "Det här blir en trevlig dag", tänkte jag medan jag hasade mig till badrummet för att ta en titt på eländet i spegeln. Det var ingen vacker syn som mötte mig i spegeln.

googlad blobfish

Jag kände mig som en Blobfish (ja det finns faktiskt en fisk som set ut sådär, stackars jävel). Skulle jag ha velat sminka mig hade jag varit tvungen att köra mig själv genom en mangel för att få eyelinern att synas över huvud taget, eftersom mina ögonlock var typ tre gånger större än vanligt. Hur löser man sådana här problem då? Tja, man tar täcket och lägger sig på soffan, har Absolutely Fabulous-maraton och äter glass på samma gång som man tycker oerhört synd om sig själv. Och det gjorde jag. Fasiken vad jag älskar Patsy och Edina i AbFab, de är ju för underbara, kan göra vilken blobfish som helst glad...

alla bilder googlade

Smokey tillbringade kvällen med att hålla reda på oregerliga ungar på ungdomsdans här i Solf, så jag blev lämnad åt mitt öde på soffan. Vad gjorde jag? Fortsatte att titta på film så klart!

Först såg jag en film som heter "Teeth", var ganska misstänksam i början angående handlingen, men den visade sig vara helt ok. Filmen handlar om en tjej som anser att man ska vara avhållsam när det kommer till sex, vänta till man hittar "den rätte" osv. Men så träffar hon en kille som hon blir lite småkär i och han vill ju förstås mera än hon, och vid vad man kan kalla ett våldtäktsförsök händer något minst sagt oväntat, och jag kan säga så mycket att tjejen i fråga lider av "vagina dentata", hon har alltså tänder i sin vajayjay. Och hon tar då till det allmighty internet för att ta reda på mera om denna myt som berättas om i allt från det antika rom till indianer, och hon accepterar faktumet att hon är en levande kastreringsapparat, typ. Helt okej film att kolla på om man inte har så höga krav på underhållning, det var till och med helt okej skådespelare, alltså ingen b-rulle. Och så bör jag väl poängtera att man får se ett antal avbitna penisar, ganska ingående, bara så ni är medvetna om det...

Efter det såg jag också på I spit on your grave 2. Först var jag tveksam om jag skulle se på den när jag är ensam, eftersom jag minns att jag kände ett stort obehag när vi såg ettan, på grund av de brutala våldtäktsscenerna och det råa fick mig att må illa. Men what the hell, det är ju bara en film. Jag läste lite om den innan jag la igång filmen, och den hade fått väldigt negativ kritik av filmkritiker och man hade även varit tvungen att klippa bort vissa delar för att den skulle få visas på vissa biografer. Efter att jag sett den förstår jag inte den negativa kritiken alls, tills man börjar tänka på hur samhället ser ut idag och hur man gärna vill sudda ut och blunda för problem som finns. Storyn är uppbyggd på samma sätt som i ettan, en snygg tjej blir utsatt för ett gäng mindre trevliga killar som stänger in henne i en källare, misshandlar, våldtar och behandlar henne som skit. Hon lyckas överleva och beslutar sig för att hämnas. En rape and revenge film helt enkelt. Jag ansåg att den här uppföljaren var mycket bättre än ettan, och jag kan inte sätta fingret på varför. Kanske skådespeleriet var bättre, speciellt Jemma Dallender som spelar rollen som Katie gör ett sådant otroligt bra jobb, det kan inte vara lätt att spela en roll där man blir utsatt för sådana saker som händer i den här filmen. Och knappast är det lätt att inta rollen som förövare heller. 

Jag tror att filmen fick negativ kritik eftersom den lyfter upp ett problem som faktiskt finns på riktigt. Och nu räknar jag inte med revenge-delen, för den förekommer antagligen mer sällan i verkligheten. Men jag kom att tänka på alla människor som faller offer för trafficking och människohandel som verkligen kan hamna i en sådan här situation i verkligheten. Som låses in, våldtas och misshandlas för att sedan dumpas vid någon vägren eller i en sjö någonstans. Kvinnor som förs hundratals mil hemifrån i tron att de ska få ett nytt liv, men hamnar i ett helvete som många knappast tar sig ur med livet i behåll. Jag tyckte inte alls filmen var dålig, jag tyckte den lyfter upp saker som är viktiga och som människor måste vara medvetna om verkligen förekommer på riktigt, i verkliga livet. Och att Katie hade möjligheten att få hämnas med råge i den här filmen gjorde det hela ännu bättre... Det är bra att de här sakerna också lyfts fram i media riktat till den stora allmänheten, för att göra folk medvetna om hur hemsk världen är. För det är den, jättehemsk. 

Vi var ju och såg på Noah i fredags. Helt värdelöst med det där 3D, obekväma jävla glasögon förstörde hela filmupplevelsen, och tungt var det för ögonen också. Hela storyn var ju ganska... biblisk... kanske inte så förvånande. Tyckte den avspeglade dagens värld på ett intressant sätt. Hur vi människor tror att vi är allsmäktiga och kan bestämma över allting på denna planet, och hur vi anser oss ha större rätt till livet än till exempel djur och natur. Störde mig på hur Noah såg syner som Skaparen visade honom, och hur han helt kallt tolkade dem på sitt eget sätt. Hur han tänkte införa kinesisk enbarnspolitik och var på väg att mörda sina två barnbarn för att han ansåg att det var Skaparens vilja. Men det var en helt bra film, kanske inte värt att se på bio och absolut inte värt att se i 3D. Och Russel Crowe är ju alltid bra. 

Och till sist en SUPERKUL nyhet jag läste på Vasabladet i morse; Girlschool kommer till Vasa för att spela på Hietsku Rock i augusti! Hur coolt är inte det? Trodde de hade lagt av för länge sedan. Så det är klart man ska och lyssna på ett av tidernas coolaste rockband i sommar, även det engelska bandet The Ramonas ska spela, ett tributeband till Ramones.