fredagsmusik och prekära vardagssituationer #1

Så var det fredag än en gång. Tycker mitt liv endast består av fredagar nu för tiden, fredagar som får mig att känna att jag inte hunnit med hälften av det jag velat under veckan. Fredagar som ger mig känslan av att tiden går för fort och att livet springer förbi. Men det är väl sådant man inte kan göra så mycket åt, that´s the way it is, som random boyband sjöng i början av 2000-talet. 

Jag har försökt komma på lite nya inslag här på min blogz, och hädanefter kommer jag med jämna mellanrum presentera Prekära Vardagssituationer, eftersom jag börjar ha en hel samling av händelser som jag vill berätta om. Detta handlar alltså om situationer i vardagslivet som får mig att i mindre eller större mån tappa hoppet om mänskligheten, och situationer som gör att man efteråt tänker "fan, jag borde verkligen ha sagt något". Har också lekt med tanken att införa lite Kvinnopepp, när jag helt kallt lyfter fram en verklig eller overklig person av kvinnligt kön som jag anser behöver lite uppmärksamhet, oavsett vad den har åstadkommit. 

Och nu, premiär för Prekära Vardagssituationer #1

Jag brukar ofta åka till skolan tidigare än nödvändigt för att få dricka en kopp kaffe i lugn och ro, läsa nyheter och förbereda mig inför dagen. Det brukar inte vara så mycket folk i skolan där mellan klockan 8 och 9, alltså brukar man få ha det ganska lugnt och skönt. Det brukar dock komma ett gäng med vad jag antar är någon typ av fastighetsskötare och dricka kaffe runt kl 8.30, och detta gäng består av några medelålders män iklädda arbetskläder och en man som jag antar är nybliven pensionär och som inte kan godta det faktum att han inte behöver arbeta längre. De kommer in, köper kaffe och smörgås, sätter sig ner och inleder avhandlingen av de senaste nyheterna som hänt under senaste dygnet. Och jag känner så väl igen jargongen, hur de gör narr av allt som kan göras narr av, där inkluderat kvinnor, studerande och verkställande direktörer med för mycket pengar. Den äldre mannen hör också till den typ som jag också stött på under mina år i byggbranschen, en sådan som inte åstadkommer ett skit, utan bara är med som irritationsmoment som käften går på i ett i tid och otid. Så, de sitter och pratar om vädret och flaggor som ska hissas osv. när det kommer in en man som arbetar på ÅA som har ett ganska väl tilltaget skägg, ett skägg som kan läggas i MC-gängens klass. Och vad händer vid bordet där fastighetsskötarna sitter? Jo den äldre mannen skrattar till, och säger "hande hadd sama hår i ansikte som ja har i röven! HÖHÖHÖHÖHÖ *tobakshostar så det låter som han ska dö*". Jag är på väg att sätta kaffet i halsen och tittar bestört mot gruppen män, och de övriga, yngre killarna skrattar lite generat, så där som att de skäms lite över vad den äldre mannen just sa. Med all rätt. Och saken är den att det var ingen tyst liten kommentar, utan det var ett högljutt statement som mannen med skägget säkert hörde, till och med jag blev generad. För mig är det otroligt hur man kan bete sig på det där sättet, men som tidigare nämnts finns det en viss grupp människor som är på det där viset; oftast män födda på 1950-talet, motvilligt gått i pension och skulle hellre dö än att vara hemma med sin fru på dagarna, och därför hemsöker de sina gamla arbetsplatser och sina gamla arbetskompisar. 

Min frukost och lugna morgonstund var härefter förstörd, eftersom jag har en bild av gubbens håriga röv på näthinnan och jag blev så jäva förbannad Vad gjorde jag? Ingenting, packade ihop mina saker och gick därifrån. Vad jag borde ha gjort: sagt att jag verkligen betackar mig beskrivningar av hans jävla rövhår, och att han är en oförskämd idiot som inte vet hur man uppför sig i sociala sammanhang. Fy fan, än en gång fick man bevisat för sig hur vissa människor inte besitter ett uns av folkvett, även om de levt hur länge som helst. 

Nu ska jag plocka ner julgardinerna från vardagsrummet och köra den sedvanliga fredasstädningen. Lite Fredas-musik, så klart!