att menstruera mitt i julstöket

Under de senaste dagarna har det varit storstädning och julpynt på schemat i vår familj. Det har gått över förväntan bra, och jag har till och med tagit itu med de förbannade skräplådorna som är fulla med en massa småprylar som en inte vet vart en ska placera, utan en skyfflar ner allt i närmsta låda eller skåp. Och jag kan även erkänna att jag och Smokey borde få pris i förmågan att skapa varje låda/skåp till ett totalt inferno av obestämbara föremål. Jag har till exempel hittat både visdomständer, tanga-kalsonger och en miljon klädnypor på konstiga ställen under dessa dagar som jag städat. Men nu är det i ordning, så nu får det fyllas på med mera skit. Det finns en skåp som borde redas upp ännu, men att öppna dörren till den är som att öppna dörren till världens avgrund, och en vet inte om en tar sig ur det projektet levande. Som det är nu är det på egen risk att öppna skåpdörren, eftersom random föremål kan falla dig i huvudet om en äventyrar ödet och faktiskt öppnar porten till helvetet. 
Jag hatar att städa inför julen, eftersom det känns som en har så stor press på sig att städa på ställen som en annars förbiser vid en "vanlig" städning. Städa och torka ur skåp, torka skåpdörrar, dammsuga under soffan och hitta ett halvt års förlorade leksaker och godis, städa garderoben (HATA), städa och reda upp i bokhyllan (och gråtande tvinga sig själv att rensa bort böcker en inte läst på 10 år), slänga bort döda blommor som aldrig kommer att återuppstå trots tappra försök osv osv. Men nu är allt det jobbiga gjort, utom att städa ur garderoben för det fruktar både jag och Smokey, men jag har satt deadlinen innan jul, då ska det vara städat. 
Och så var det ju det här med att få upp det förbannade julpyntet efter att en städat sig svettig, och varje år är det samma sak, men i år var det lite värre eftersom jag PMS:ade och mensade under hela pyntningsprocessen, och det förklarar mina känslor så här i efterhand. 

När en ska hänga upp julgardiner och inte hittar hälften och sedan trasslar in sig i dem och håller på att falla ihjäl när de ska hängas upp...

När en fått upp julgardinerna och ska ha hänga stjärnor i fönstren och inga av lamporna funkar (som alla fungerade när stjärnorna togs ner i januari)...

En skiter i stjärnlamporna och bestämmer sig för att ta fram slingorna med fina färggranna lampor för att lägga någonstans som får placeringen att se spontan men ändå otroligt smakfull ut...

... och en undrar vem i helvete som inte ordnade upp ljusen när de togs ner sist...

.. änglaspelet ska byggas ihop och en av "pinnarna" som ska plinga är spårlöst försvunnen...

Lillan har tjatat om att baka pepparkakor hela veckan, och när vi äntligen fått utkavlat degen och stansat några kakor, vill hon inte baka längre än 5 minuter, eftersom:

Och så var det ju den obligatoriska julmarknaden på Stundars som ska besökas. Ingen bra idé på mensens första dag + mensvärk, när humöret åker berg och dalbana och en skulle vilja mörda allt som rör sig, då är det inte skönt att vara med 6000 andra julhandlare på ett litet utrymme...

Mängden julglädje är obeskrivlig. Men konstigt nog så är julen en av de högtider jag tycker mest om, trots att den innebär mest stress och för höga förväntningar. Nu ska jag sätta mig ner, dricka glögg och njuta av att lägenheten är nystädad (vilket den kommer att vara i cirka 1 timme, max). Hoppas ni haft en trevlig första advent. Själv längtar jag efter 22 december när jag får ta efterlängtat JULLOV!

känslan som uppstår...

...när man öppnar locket till diskmaskinen man tror innehåller ren disk, men som i själva verket innehåller smutsig 1-veckas disk efter x antal dagar i outhärdlig sommarvärme...

På sommaren är det inte meningen man ska använda porslin. Ät på papperstallrikar så slipper man denna traumatiska upplevelse. Alla bilder googlade...

min dotter - frisören

När man har barn blir livet aldrig tråkigt. Och om det kommer perioder när man tycker att saker och ting flyter på ganska smärtfritt, så vet man att det är någonting på gång. I går var en sådan dag, som jag kommer att berätta om åt Lillan då hon blir gammal, och vi kommer att skratta tillsammans. 

Jag hade nattat Lillan i vanlig ordning, och hon donade på i sovrummet med sina böcker och mjukisdjur, i vanlig ordning. Hon ropade i förbifarten att hon skulle bli frissa då hon blir stor, "så trevligt" sa jag och tänkte inte mera på det, hon har ju också sagt att hon ska bli både brandman och astronaut. Det blev tyst, och jag antog hon hade somnat, där jag satt och slötittade tv och njöt av en skön söndagskväll. Plötsligt hör jag någon som glatt ropar från sovrummet "nu har jag klippt håret!". . . . . . "VA?" säger jag och känner pulsen öka. "Mamma kom och titta, jag har klippt håret för jag ska bli frissa!!". Jag teleporterade mig till sovrummet och fann henne där, ståendes i en hög av hår med en frisyr som kan liknas med 80-talets hockeyfrilla. Jag bara stod och stirrade, och sedan började jag skratta, för jag kunde inte göra annat. Lillan skrattade också, och svängde stolt på huvudet och ansåg att hennes frisyr var den finaste i världen, speciellt eftersom hon har klippt den själv med en inte så vass papperssax... Ska sanningen fram såg det ganska bra ut, hon hade nästan lyckats få det lika långt på båda sidorna, och pannluggen såg ut som en modern catwalk-pannlugg, lite ojämn och lite väl kort. Men, ska man klaga? Nej varför det, det är skönt med kort hår på sommaren, det är lättare att hålla i ordning, och det går mindre schampo när hon duschar. Och huvudsaken att hon själv är stolt över sin frisyr, som är så långt i från disneyprinsessornas hår man kan komma... Lilla skruttan...

Prekära vardagssituationer #2

Gå in på random finlandssvenskt diskussionsforum eller nyhetssajt. Leta fram ämnen och artiklar som berör feminism, genus, könsroller, eller i princip alla ämnen där man pekar på orättvisor i samhället som kunde förändras med lite toleranta tankesätt och acceptans av de sociala konstruktioner som våra liv faktiskt är. Artiklar som berör jämställdhet eller könskvotering är också guldgruvor när man letar efter inskränkta åsikter och medvetet vill göra sig själv på dåligt humör genom att få vetskap om människors totala ovilja att think outside the ankdamm. Vartefter man läser kommentarerna och ser meningar där det påstås att det är typ genetiskt och biologiskt betingat att män är bättre på att göra tekniska saker och kvinnor tycker om att vara fina och klä sig som prinsessor, känner man hur hjärnsubstansen börjar rinna genom öronen och en invärtes kärnkraftsexplosion äger rum. 

Hur jobbigt det än är måste man vara där och diskutera med dessa rövhattar, man kan inte låta dem få rätt genom att vara tyst och inte säga ifrån. Jag hoppas verkligen att vi har en förändring på gång i det finlandssvenska debattklimatet, där vi verkligen vågar försvara det som förvaras bör. Och ja, jag vet att alla har rätt till sina egna åsikter och yttrandefrihet och hela det köret, men det betyder inte att man måste vara en idiot och inte kunna acceptera att samhället förändras till det bättre där man även blir tvungen att ta steget ur the comfort zone, och inse att livet inte är en disneyfilm med skönsjungande prinsessor och starka prinsar.

fredagsmusik och prekära vardagssituationer #1

Så var det fredag än en gång. Tycker mitt liv endast består av fredagar nu för tiden, fredagar som får mig att känna att jag inte hunnit med hälften av det jag velat under veckan. Fredagar som ger mig känslan av att tiden går för fort och att livet springer förbi. Men det är väl sådant man inte kan göra så mycket åt, that´s the way it is, som random boyband sjöng i början av 2000-talet. 

Jag har försökt komma på lite nya inslag här på min blogz, och hädanefter kommer jag med jämna mellanrum presentera Prekära Vardagssituationer, eftersom jag börjar ha en hel samling av händelser som jag vill berätta om. Detta handlar alltså om situationer i vardagslivet som får mig att i mindre eller större mån tappa hoppet om mänskligheten, och situationer som gör att man efteråt tänker "fan, jag borde verkligen ha sagt något". Har också lekt med tanken att införa lite Kvinnopepp, när jag helt kallt lyfter fram en verklig eller overklig person av kvinnligt kön som jag anser behöver lite uppmärksamhet, oavsett vad den har åstadkommit. 

Och nu, premiär för Prekära Vardagssituationer #1

Jag brukar ofta åka till skolan tidigare än nödvändigt för att få dricka en kopp kaffe i lugn och ro, läsa nyheter och förbereda mig inför dagen. Det brukar inte vara så mycket folk i skolan där mellan klockan 8 och 9, alltså brukar man få ha det ganska lugnt och skönt. Det brukar dock komma ett gäng med vad jag antar är någon typ av fastighetsskötare och dricka kaffe runt kl 8.30, och detta gäng består av några medelålders män iklädda arbetskläder och en man som jag antar är nybliven pensionär och som inte kan godta det faktum att han inte behöver arbeta längre. De kommer in, köper kaffe och smörgås, sätter sig ner och inleder avhandlingen av de senaste nyheterna som hänt under senaste dygnet. Och jag känner så väl igen jargongen, hur de gör narr av allt som kan göras narr av, där inkluderat kvinnor, studerande och verkställande direktörer med för mycket pengar. Den äldre mannen hör också till den typ som jag också stött på under mina år i byggbranschen, en sådan som inte åstadkommer ett skit, utan bara är med som irritationsmoment som käften går på i ett i tid och otid. Så, de sitter och pratar om vädret och flaggor som ska hissas osv. när det kommer in en man som arbetar på ÅA som har ett ganska väl tilltaget skägg, ett skägg som kan läggas i MC-gängens klass. Och vad händer vid bordet där fastighetsskötarna sitter? Jo den äldre mannen skrattar till, och säger "hande hadd sama hår i ansikte som ja har i röven! HÖHÖHÖHÖHÖ *tobakshostar så det låter som han ska dö*". Jag är på väg att sätta kaffet i halsen och tittar bestört mot gruppen män, och de övriga, yngre killarna skrattar lite generat, så där som att de skäms lite över vad den äldre mannen just sa. Med all rätt. Och saken är den att det var ingen tyst liten kommentar, utan det var ett högljutt statement som mannen med skägget säkert hörde, till och med jag blev generad. För mig är det otroligt hur man kan bete sig på det där sättet, men som tidigare nämnts finns det en viss grupp människor som är på det där viset; oftast män födda på 1950-talet, motvilligt gått i pension och skulle hellre dö än att vara hemma med sin fru på dagarna, och därför hemsöker de sina gamla arbetsplatser och sina gamla arbetskompisar. 

Min frukost och lugna morgonstund var härefter förstörd, eftersom jag har en bild av gubbens håriga röv på näthinnan och jag blev så jäva förbannad Vad gjorde jag? Ingenting, packade ihop mina saker och gick därifrån. Vad jag borde ha gjort: sagt att jag verkligen betackar mig beskrivningar av hans jävla rövhår, och att han är en oförskämd idiot som inte vet hur man uppför sig i sociala sammanhang. Fy fan, än en gång fick man bevisat för sig hur vissa människor inte besitter ett uns av folkvett, även om de levt hur länge som helst. 

Nu ska jag plocka ner julgardinerna från vardagsrummet och köra den sedvanliga fredasstädningen. Lite Fredas-musik, så klart!