picky bitch

Jag har snart varit singel ett år. Det känns otroligt konstigt för jag har aldrig varit med om det under mitt vuxna liv, och tiden har bara flugit iväg. Jag trodde till en början att jag skulle upprepa samma mönster som jag gjort tidigare, att vara singel någon månad och sedan hitta en karl att bli helt störtförälskad i och så blev det med det singellivet. Men nej. Jag har mer och mer börjat trivas med ensamheten. Att komma hem till ingenting, att inte behöva ställa eller anpassa sig efter någon annan som har en massa förväntningar på en, utan jag kan komma och gå som jag vill (här syftar jag förstås på en partner, inte min dotter som jag så klart tar hänsyn till och anpassar mig efter). Det har hänt så mycket bra det här året också så behovet av att hitta en partner har inte funnits. Jag har fått nya vänner och funnit en vän som kompletterar mig på alla plan, hon har förgyllt mitt liv något otroligt sedan i somras när vi började hänga och jag tror det är mycket tack vare henne jag inte har något behov av en partner i mitt liv. För är det inte så, att om en omger sig med goda vänner som ger en den intellektuella, sociala och psykiska stimulans en behöver, vad ska en då med en henvän (pojk-/flickvän) till? Jag behöver ju som alla andra även fysisk tillfredsställelse men det behöver inte vara mer än så, inget mer än sex, sex utan känslor och no strings attached.
 Jag kan komma på mig själv med att sakna någon att äta helgfrukostar tillsammans med, dela på tidningen och föra diskussioner om läget ute i världen medan kaffet kallnar i kopparna. Jag kan också sakna någon att gå i bastun tillsammans med, dricka en öl och fundera på livets mening. Jag kan sakna någon som håller om mig på söndagsmorgonen efter en lördag fylld av fest, som kramar bort min bakfylleångest. Sånt kan jag sakna. Tills jag kommer på att jag visst har folk jag kan äta frukost med, gå i bastun med och skeda med! Jag behöver ingen etikettbelagd relation för att få det, för jag har mina vänner som jag kan göra sådana saker med. Mer och mer känner jag avsmak för tvåsamheten och finner en polyamorös livsstil mer tilltalande, dvs att en kan förälska sig i många olika människor av olika orsaker. Även om jag skulle hitta en partner nu vet jag med mig själv att jag snabbt blir uttråkad för hen kommer inte att kunna uppfylla de krav jag har på den människa som jag ska kunna ge mitt hjärta åt. För jag tillåter mig själv att vara kräsen, så förbannat kräsen. Det är slut med att vara tillsammans med någon -trots att- han har vissa egenskaper som stör mig eller gör mig irriterad. Jag skulle t.ex. aldrig vara med någon som "kanske är lite rasist, men han visar det bara när han är full", eller någon som hatar min familj och vägrar komma på familjesammankomster och jag får komma med dumma ursäkter om varför han aldrig är med. Jag skulle inte vilja vara med någon som inte har samma inställning till livet som mig, någon som endast tänker på pengar och materiella ting, något som jag försöker sluta med, det finns viktigare saker i livet än prylar. Jag vill inte vara med någon som inte är stöttande och finns för mig när jag behöver, så självupptagna människor går fett bort. Så vad är det för människa jag skulle kunna tänka mig att dela mitt liv med?
Tja, han ska vara klok och aldrig sluta jaga kunskap, han ska vara barnkär men ändå kanske inte själv vilja ha barn, han ska tycka om musik och kunna dansa, han ska vara lojal och få mig att skratta. Han ska ha mål i livet men inte sådana som gör att vi blir låsta, hellre ett mål att resa runt världen när vi fyller 50 än att bygga ett stort hus och vara skuldsatta resten av livet. Han ska klä sig snyggt. Gärna dela samma ideologiska värdegrunder som mig, och kunna stå upp för det när vi är ute bland folk. Han får gärna ha tatueringar. Han ska tycka om att vara hemma ibland, dricka vin och spela vinyl tills solen går upp, men vi ska också kunna gå på rejv och möta soluppgången från ett av taken på stans höghus. Det ska vara ett äventyr att leva med honom, men ändå kunna ha en vardag där vi längtar efter att få berätta för varandra hur dagen har varit när vi kommer hem från våra jobb. Han ska tycka om min mormor. Läsa böcker. Gärna spela instrument.

Ja, ni hör. Jag kommer inte att hitta någon som jag just beskrev om jag inte sänker mina krav, och det tänker jag inte göra ännu på länge, för jag är inte i behov av tvåsamhet som det är nu. Jag är så jävla nöjd med mitt liv, jag trivs i vår lägenhet, jag tar livet som det kommer och jag har slutat stressa upp mig över saker som det inte är värt att bli uppstressad över. Jag tar hand om mina vänner och ser till att ägna så mycket tid åt dem som möjligt när min dotter är hos sin far, för det är där jag samlar min energi, när man skrattar tills tårarna rinner, dansar tills fötterna blöder och vaknar i en hög i sängen och funderar vad fan som hände igår. Jag är inte redo för tvåsamhet, och gudarna ska veta när jag blir det.

Alla män är potentiella våldtäktsmän

Ja jag vet, ett provokativt statement som säkert får många att se rött. Men jag har velat skriva om det här länge, för det gör mig så arg att folk ska tala om för mig hur jag ska tänka och nedvärderar mina rädslor. För mig är alla penisbärare potentiella våldtäktsmän. Ingen skillnad var, när eller hur, men risken finns alltid där. Att bli våldtagen. Av en man.
När jag uttryckt mig om detta får jag ofta mothugg, "men så kan du inte tycka", "varför raggar du på män då?", "du är ju dum i huvudet som tycker så", "förjävligt att dra alla över en kam". Men jag kan, och jag gör det, Mina erfarenheter och de saker jag upplevt och varit med om i livet har gjort att jag kan tycka så. Jag har oändliga gånger känt mig sexuellt hotad eller utsatt av män, på olika sätt. Kommentarer på arbetsplatser, på krogen, på stan. Blickar, antydningar, sms, mail.. Allt av män. Det har aldrig hänt att jag (som kvinna) känt mig sexuellt utsatt eller hotad av en annan kvinna, vilket jag gärna lyfter fram eftersom (män) ofta gärna lyfter fram att även kvinnor kan våldta. Ja det kan de, men om en tittar på statistik är majoriteten av de våldtäkter som begås utförda av män, på både kvinnor och män. "Ja men tänk på alla fall som inte blir anmälda" säger ni då. Ja, tänk på alla fall där kvinnan väljer att inte anmäla när hon blivit våldtagen, jag tror inte andelen kvinnliga förövare skjuter i höjden för det.

Trots att jag känner såhär, rädslan för att försätta mig i situationer där jag kan råka ut för olika jobbiga saker, är jag bara människa med viljan att leva. Träffar jag en kille på krogen kan jag åka hem till honom (efter noga övervägning huruvida han är en psykopat eller ej), men jag är konstant medveten om att risken finns. Att jag försätter mig själv i en ofördelaktig situation, för hur nice han än verkar vara där och då, vet en inte vad som kan hända när dörren är stängd och taxin åkt iväg. Men jag tar den risken. Då får det mig att undra, om jag då skulle bli våldtagen får jag antagligen höra att jag får skylla mig själv som åkte hem med en främmande man, både från folk i min omgivning och även av rättsväsendet om saken tas till högre instanser. Men om jag då ska höra på folk som säger att det inte är sant, att alla män inte är potentiella våldtäktsmän, då borde det ju inte vara mitt fel att jag blev våldtagen. Så hur ska jag göra? Jo, jag ska tydligen fortsättningsvis göra som vi kvinnor blir lärda från barnsben; försätt dig inte i situationer där du kan bli våldtagen. Okej, så nu är det igen på mitt jävla ansvar att inte se för slampig ut, att inte le åt fel person, att inte sända ut "fel signaler", att inte "bjuda ut" mig, att inte ge sken av att vilja lära känna nya personer,.. För om jag har "sänt ut signaler" ger det mannen rätt att våldta mig? Är det det som är samtycke? Att han kanske tolkade situationen fel, att han trodde att jag ville fast jag sa nej, att nejet tolkades som ett kanske eller ett varför inte? När ska vi börja lära männen att det inte är okej att våldta?

Och så några ord om denna eviga myt som reproduceras av media och omvärlden, om den stereotypa våldtäktsmannen som den okände individen som hoppar fram ur buskarna och ger sig på den joggande tjejen en mörk torsdagskväll. Det scenariot händer också, inte för så länge sedan här i Vasa. Men en stor del av våldtäkterna som begås, begås ofta av en man som finns i närheten av kvinnan. En partner, en nära vän, en släkting. Vilket gör saker ännu mer svårare när det gäller att göra en anmälan, för det är svårt att som offer bli trodd, på grund av att det inte varit den "typiske" våldtäktsmannen som varit inblandad. Vi har en våldtäktskultur, och det pratas alldeles för lite om det. Det begås varenda dag, överallt, och det gör att ingen ska komma och säga åt mig vad jag ska vara rädd för eller inte. En man, som aldrig känt sig sexuellt hotad eller känt rädsla för att bli trakasserad, har inte den minsta rätt att berätta för mig att jag "tycker fel" i den här frågan. Jag känner det jag känner, och ju mer jag ser mig omkring vet jag att jag känner rätt. Tyvärr.




(Måste också följa med strömmen och skriva lite om den här Bloggalan som tydligen ska äga rum snart. Har ingen aning om var, när eller hur detta sker, är inte alls insatt och jag vet inte vilka priser som ska vinnas. Men jag kan inte förneka att jag log vid tanken på att om jag mot all förmodan skulle bli nominerad till någonting, och då delta i galan, så skulle jag garanterat göra en Lady Gaga och ha en klänning av rått kött eller något, bara för att det skulle vara så jävla legendariskt)

Gör om och gör rätt, Vasa against Racism

Igår ordnades evenemanget Vasa Against Racism på torget här i stan. Bra initiativ tyckte jag, det kan ju aldrig vara fel att vita tar ett steg tillbaka till förmån för andra grupper som kanske inte har lika lätt att få sina röster hörda. Nåväl, jag och Lillan begav oss till torget runt 17-tiden för att kolla läget och för att se på när Kpanlogo Yede skulle ha trum- och dansuppvisning. 
I förväg hade jag haft mina misstankar om att det hela skulle vara ganska vitt, med tanke på de artister som skulle uppträda, och banne mej om jag inte hade rätt. Under hela tiden vi stod och tittade på scenen och vad som hände där såg jag tre, max fyra färgade personer, resten var vita. Om jag inte på förhand hade vetat att det var en tillställning mot rasism hade jag nog haft svårt att förstå det om jag som oinsatt kommit dit, jag hade nog mer gissat på en promtionturné för Fredrik Furus nya cd eller något liknande. Och det gör mig nästan lite förbannad, att vita ordnar en tillställning mot rasism, men släpper inte fram de som det handlar om, de som verkligen blir utsatta för diskriminering på grund av sin hudfärg och ursprung. Nu vill jag inte gå till personangrepp mot någon, men när Fredrik Furu innan en låt berättade hur jobbigt det var när han som vit finlandssvensk flyttade till Stockholm, att han kände sig "lite ensam" där i stora staden, då tänkte jag sjunka genom jorden. När det står folk i publiken som kanske vandrat genom öknar, rest i gummibåtar över oceaner, varit utsatta för krig och övergrepp, levt i ett helvete innan de kommit till Finland, och när de sedan kommer hit blir de utsatta för rasism och folks rädsla för det främmande, då känns Fredrik Furus ensamhet ganska egal i jämförelse. 
När en ska ordna ett evenemang för att hylla det mångkulturella och lyfta fram att alla människor har lika rättigheter borde väl den privilegierade gruppen ta ett steg tillbaka och helst inte synas alls. Vara med och sköta det praktiska, ja. Ta upp all plats och prata om rasism som att de själva varit utsatta för det, nej. Hela Vasa är fullt av förmågor med rötter i andra länder som skulle bra behövt chansen att visa vad de kan. Konstnärer, rappare, musiker och dansare som skulle ha kunnat uppträda och visa att de finns. Men nej, det blev en fest där de vita fick känna sig lite duktiga, igen. Det finns människor från världens alla hörn som skulle ha kunnat göra och sälja mat på torget. Men nej, grillad korv var det som fanns att tillgå, som vanligt, inte helst Dognai-grillarna hade öppet. Var ligger mångfalden i det?
Ursäkta mig för att jag är bitter, men jag blir så trött när människor inte tänker ett steg längre. Det var ett jättebra initiativ, men nästa gång skulle jag önska att det blev en folkfest, en fest där de som verkligen upplever rasism i vardagen får möjlighet att vara i centrum för en gångs skull, och inte att vita än en gång ska ha all uppmärksamhet. Och ja, Kpanlogo Yede var överlägset bäst på hela evenemanget, men det var ingen överraskning, för de är jävligt duktiga. 

Vill ni uppleva en riktig fest där en verkligen får se kultur från hela världen, höra på bra musik och äta god mat ska ni besöka Agoo Africa Festival som ordnas i Vasa i sommar. Evenemanget finns på Facebook och vart efter sommaren närmar sig kommer mer info om uppträdanden och program.  

Just det ja, glad självständighetsdag får en ju säga, Minna Canth-dagen till ära :)

dagens störigaste person(er) 4

Nu är det kanske främst ett fenomen jag vill lyfta fram, med en person bland många som ett exempel. Det här blogginlägget dök upp i mitt Facebookflöde och jag kunde inte hålla mig, utan var tvungen att gå in och läsa vad det var frågan om... klicka på bilden för att komma till inlägget (ber om ursäkt för den inte så bra skärmdumpen, men när det gäller sådan här skit lägger jag inte ner så mycket energi på att få det snyggt)

Jag blir så jävla trött på den här offerrollen som rasister gärna vill klä sig i. "Det är så synd om mig, alla kallar mig rasist fast jag bara är stolt över mitt älskade land och vill behålla kulturen och befolkningen ren, och som den alltid varit, buhu". Vad fan är det frågan om egentligen? Säger en sådana saker som är rent ut främlingsfientliga och rasistiska så ska en fan i mig klara av att höra sanningen också, att det finns en liten risk att en är rasist. Över allt mer och mer dyker dessa "jag är inte rasist, men..."-uttryck upp, och så kommer något rasistiskt/främlingsfientligt/hatiskt som följd, precis som det skulle rättfärdiga det hatiska som en egentligen säger. Det snackas om hur länder misslyckas med sin flyktingpolitik, och att lösningen är att ta in färre flyktingar för de tar både jobb och kvinnor, och om de inte plågar djur genom halalslakt så våldtar de eller stör ordningen genom tiggeri. De borde hjälpas på plats, säger de, så behöver vi inte få problemen hit. Jag blir förbannad på all den okunskap som florerar kring invandring och människor med annan hudfärg än vit, (för det är ju även skillnad på invandrare och invandrare beroende på hudfärg, tydligen), och framför allt blir jag trött på all den smygrasism som jag ser överallt! Någon delar vidare ett till synes oskyldigt inlägg skrivet av någon som blivit utsatt för ett våldsbrott eller liknande, och genast kommer det en våg av hat mot hela folkgrupper och etniciteter, trots att det kanske är en enda person som utfört "brottet" i fråga. Någon delar ett blogginlägg som det jag länkade till ovan, och jag tänker 1: "varför är jag vän med denna människa?" och 2: "har hen verkligen läst igenom det som skrivits ordentligt, och förstår fortfarande inte hur rasistiskt det är?". Idioter finns i alla jordens hörn, och idiotin har knappast något med hudfärg att göra utan det beror nog på något annat.
Jag skulle vilja orka ta diskussionerna, och jag skulle vilja ha orken att alltid säga till när jag hör och ser dylika åsikter ploppa upp som jävla svampar överallt. Men det känns meningslöst, för rädda människor är inte mottagliga för sakliga argument, så det är som att stånga huvudet blodigt mot en vägg när en ska försöka få folk att inse att världen är åt helvete och ingenting blir bättre av att hata andra människor. 

Jag är privilegierad eftersom jag är vit. Jag har aldrig upplevt känslan av att bli mobbad för min hudfärg eller för mitt ursprung (förutom att jag är finlandssvensk då), och det är jag så jävla tacksam för. Men när jag vet att det finns människor som HATAR andra människor på grund av deras yttre attribut eller härkomst gör det mig så heligt förbannad, och när jag är medveten om allt ont som den vite människan har gjort genom tiderna runt om i världen får det mig att skämmas. Skämmas över att vara vit. 
Så ni smygrasister kan prata om stolthet och att ni "bara" vill värna om kulturen och det som är autentiskt enligt er uppfattning, men för mig kommer ni alltid att vara rasister, oavsett hur fina ord och stora offerkoftor ni vill använda er av. 

Jag blir så jävla förbannad! *morr*

varför ska jag få gifta mig när du inte får?

Jag har tänkt mycket på äktenskap och bröllop på senare tid, och detta i och med det motstånd som den jämlika äktenskapslagen får i det här jobbiga landet. När Lena Dunham besökte Skavlan för någon vecka sedan fick hon frågan om hon någon gång ska gifta sig (typisk fråga som kvinnor får btw), och hon svarade något i stil med att hon kan tänka sig att gifta sig den dag då alla oavsett sexuell läggning har rätt att ingå äktenskap. De där orden fick mig verkligen att börja tänka på det hemska i den här situationen, att jag får gifta mig med vem jag vill så länge det är en person av motsatt kön. Att mitt heterosexuella äktenskap anses som legitimt och riktigt, medan ett äktenskap mellan ett samkönat par ses som brott mot mänskliga rättigheter, enligt Päivi Räsänen. Det skanderas i kommentarsfält om hur kärnfamiljen skulle nedmonteras om samkönade par skulle få gifta sig, det pratas om barnens säkerhet, hur ska det gå för dem? Som om barn till samkönade par skulle må sämre och skadas för livet eftersom de inte träffar några andra människor än sina mammor eller pappor, om man ska tro på motståndarna till lagen. Ministrar och riksdagsmän beskriver homosexualitet som en sexuell avart, och att "de" kan gott nöja sig med att ingå partnerskap, en behöver ju inte kalla det äktenskap. Människor är rädda att äktenskap som ingås mellan samkönade par gör de heterosexuella äktenskap mindre värda, och att de samkönade äktenskapen på något sätt skulle urholka betydelsen av de heterosexuella äktenskapen. Något som i alla fall jag trodde handlade om betydelsen som individer själva skapar genom att vilja ingå äktenskap med någon. 

Överlag tycker jag att äktenskap är en förlegad institution, och att det i dagens samhälle inte borde ha så stor betydelse om ett par är gifta eller ej, med tanke på att så många bor i samboförhållanden livet ut. Jag menar, vad är det som garanterar att ett barn född inom äktenskapet inte skulle vara en bastard? Det är en jobbig situation att som ogift tas in på utfrågning för att faderskapet ska fastställas när en fått barn, och en blir tvungen att svara på frågor som om det vore ett polisförhör. 

Däremot kan jag förstå den symboliska delen av att vilja älska någon i nöd och lust tills döden skiljer oss åt, och det handlar om att förklara sin kärlek till den en älskar och vill leva med livet ut. Men varför är det bara vissa som ska få göra det? Varför är det bara vi som råkat födas in i heteronormen som ska få åtnjuta lyckan att ingå äktenskap med den en älskar över allt annat? Det är som vi gör en klassfråga av kärleken, och det är endast de privilegierade heterosexuella som ska få ingå äktenskap. Var är rättvisan i det? Varför ska jag har rätt att ingå äktenskap med den jag älskar, medan kanske du eller ditt barn eller din bästa vän inte får det, bara för att hen råkar älska en person av samma kön?

Vi håller tummarna på fredag, snälla snälla låt oss komma ur denna trångsynta bubbla som gör att en får skämmas ögonen ur sig inför resten av världen. Vi måste börja tänka förbi kön, och sluta stirra oss blinda på vad folk har mellan benen, för när det gäller kärlek begränsas en inte av sådana regler om vad som är passande eller vad som står skrivet i en gammal dammig sagobok. En ska få älska vem en vill utan att det ska kännas som att en viss typ kärlek inte räknas, som om det vore något övergående eller ett påhitt. 

Och ja, jag råkar vara heterosexuell och leva i ett heterosexuellt förhållande, och det kan tyckas att jag inte har tolkningsföreträde i denna fråga. Men det enda jag vill är att alla ska få vara glada, och att alla oavsett sexuell läggning ska få älska vem de vill, och då även gifta sig med vem de vill om det är något som är viktigt för de människorna. Jag vill inte leva i ett samhälle som är uppbyggt på fördomar och oförståelse, och framför allt inte i ett samhälle där oförmågan att tänka längre än utanför sin egen lilla bubbla av trygghet har blivit en epidemi...

Könsstympning och rädslan att prata om fittan (eller snippan om det låter bättre)

En pratar ofta om 1960- och 1970-talet som de gyllene åren när det kommer till kvinnans sexuella frigörelse. P-piller uppfanns, kvinnorörelserna krävde preventivmedel, säker abort, och framför allt rätten att bestämma över sin egen kropp. Behåar brändes och en förespråkade "öppna förhållanden", den sexuella frigörelsen var ett faktum. Vi har ju kommit en bit på vägen sedan dess, kan en ju tänka, vi får bestämma vem och hur många en vill ha sex med, vi har tillgång till preventivmedel och abort, vi får se ut hur vi vill och vi behöver inte vänta med att ha sex tills innan vi gifter oss (med undantag för i vissa religioner, men jag utgår från mitt vita västerländska perspektiv i denna fråga), vi har sexualkunskap i skolan och tillgång till sexualrådgivning från ganska tidig ålder. Så vi har det ganska bra. Eller?

Under senare år har en sett ett stort uppsving av vaginal plastikkirurgi, och allt fler kvinnor väljer att i allt lägre åldrar karva av sig blygdläpparna på grund av de anser att deras underliv inte ser ut som det ska. I England finns det kliniker som opererar flera kvinnor per dag, och de yngsta kan vara 16 år. Nu handlar inte det här om operationer som görs på grund av att en lider fysiskt av att saker inte står rätt till med fitty, och att en därför av medicinska skäl väljer att operera sig, för det är en helt annan sak än dessa kosmetiska orsaker. De flesta operationer som utförs handlar om att "korta av" blygdläpparna, eftersom patienten upplever att de är för stora och de lever i tron att ingen kommer att vilja ha sex med någon som ser ut så mellan benen. Lite kuriosa på det: storleken på de inre blygdläpparna (labia minora på latin) kan vara allt mellan ett par cm till nästan tio cm, och det är fortfarande helt normalt. Är ni intresserade av utseende och storlekar på fittor kan ni läsa mer HÄR, vilket jag rekommenderar, eftersom en tydligen aldrig kan lära sig för mycket om sitt underliv.
Vi som har gått genom puberteten vet ju att det händer ett och annat med fitty under den tiden, det börjar blöda hej vilt och så blir vissa saker större och hår börjar växa där det inte fanns hår förut. Detta känns ju lite jobbigt om en inte har korrekt information om vad det är som verkligen händer och att det som sker är utfunderat sedan tusentals år och det är meningen att det ska hända. Detta faktum plus det tabu som finns över det kvinnliga könsorganet (inte prata högt om det, hysh hysh), gör att en kanske inte vågar fråga om saker som en undrar över och går istället omkring i tron att en är helt fel och missbildad och ingen kommer någonsin att vilja ha en när det ser sådär äckligt ut. Så till den stora frågan: vem har vi att tacka för dessa reaktioner bland osäkra tonåringar??? PAMPADAAM: porrindustrin och det att vi lever i ett patriarkat där kvinnans kropp ses som objekt som finns till för att föda barn eller tillfredsställa en man.

Jag tror att nu om någonsin är det många unga (barn?) som inleder sin resa i den sexuella världen genom att titta på porr. Idag är möjligheterna oändliga och även om en inte vill se på porr så räcker det med att skriva in fel sökord i google så leds en in på diverse tvivelaktiga sökresultat, vi är alltså utsatta för porr på ett helt annat sätt än vad en var "förr i tiden". Om ens första kontakt med sex är via porr så är det lätt hänt att det skapas en lite skev verklighetsuppfattning angående själva sexet, men även uppfattningen om kroppen och främst den kvinnliga kroppen blir rent sagt åt helvete fel. Kvinnorna som medverkar i porrfilmer har ofta "korrigerat" sina kön så att de inre blygdläpparna inte alls ser ut som de annars gör på en vuxen kvinna, de ger mer ett intryck av att vara instoppade och undangömda. Sedan att det inte finns så mycket hår på fitty resulterar i att tjejer som kommer i puberteten och börjar få könshår tror att de är onormala på grund av att det växer hår där. Och detta är inte så svårt att se om en går in på olika sex och sånt-frågeforum där dessa frågor kommer upp: är jag onormal när det växer hår på min snippa? Bilden en får från porrfilmer är alltså att kvinnans kön ska se ut som ett barns kön, slätt och instoppat. 
Det finns en dokumentär som heter The Perfect Vagina som jag länkar till i slutet av inlägget, som är mycket sevärd. I filmen ska en sextonårig tjej göra en förminskning av sina blygdläppar för att hon blev retad av sin syster och ett gäng killar som sa att hon hade stora blygdläppar. Till saken hör att ingen av dem hade sett hennes kön och om jag minns rätt hade hon inte haft sex med någon heller, utan hon skämdes så oerhört för sina fullt normala blygdläppar att hon valde att åka till doktorn och snitta av dem. I filmen får man även se själva proceduren, och det var inte trevligt, ingreppet i sig tog kanske 30 minuter, men läkningstiden var desto längre och smärtsammare. 
Det gjorde så ont i mig att se hur dessa unga människor väljer att könsstympa sig på grund av att en tror att man är onormal, och med vetskapen om att med lite ordentlig utbildning och information kanske det inte skulle ha behövts, då kanske hon skulle ha förstått att uppskatta sin fitta precis som den är. Och inte bara unga människor, utan även medelålders kvinnor som tror att deras män tycker att de är oattraktiva för att deras fittor inte ser ut som i porrvärlden, och går och bär på denna tunga ångest som de inte vågar berätta om, för det är ju saker en inte ska prata om högt. Det är ju bara att gå till sig själv och sin egen vänskapskrets, det är ju knappt så att en vågar säga ordet "mens" högt trots att en är bland andra mensare, hur ska en då våga prata om sina bekymmer om blygdläpparna?

Även restaurering av mödomshinnan togs upp i den ovan nämnda filmen. Och bara det, att vi fortfarande lever kvar i denna myt att mödomshinnan överhuvudtaget existerar gör mig så förbannad. Lär man ut sådant i skolorna än i denna dag? I vissa religioner måste ju kvinnan kunna "bevisa" att hon är oskuld på sin bröllopsnatt, annars drar de skam över hela familjen och det blir hedersmord och hela baletten. Därför så söker sig många muslimska flickor just till dessa doktorer för att fixa till mödomshinnan om de råkat ha sex innan de gifter sig, av rädsla för att vanära sin familj. Man fixar något som aldrig ens funnits. Det heter slidkrans, läs mer om det här, det som felaktigt blivit kallat för mödomshinna. Alla kvinnor blöder ju inte helst första gången de har sex, men ändå pratas det om att mödomshinnan spricker och det är därför det blöder. Sånt jävla skitsnack. 

Vi pratar om att vi måste stoppa könsstympningen av kvinnor i Afrika, att det är ett brott mot mänskligheten. Men är det bättre att gå till en läkare här och könsstympa sig på grund av en sjuk norm som råder i samhället? Det är ju även en form av förtryck, men det utövas på ett sådant sätt att vi tror att vi själva gör ett medvetet val, att det är för vår egen skull. Precis av samma orsak som vi rakar, sminkar, smörjer, botoxar, svälter, opererar och *är måna om vårt utseende*, för att någon annan säger hur vi ska vara och se ut. (Och nej, jag dömer ingen för att en bryr sig om sitt utseende, det gör jag också, men det skadar inte att fråga sig varför man gör det).
Är vi sexuellt frigjorda när vi mer än någonsin har en sådan ångest över vårt underliv och dess utseende, att vi av egen vilja lägger oss under kniven för att känna att vi duger som någons sexpartner?
Och vad håller skolorna på med? Hur ser sexualundervisningen ut idag? Är det samma som det var för 15 år sedan förstår jag att en inte vet någonting om sin egen kropp eller varför saker händer. Hur ska man kunna ta in viktig information av en lärare som är för nervös för att prata om fittan och visar diabilder från 1970-talet där allt är så hårigt så man inte alls ser hur ett kvinnligt kön ser ut, knappt ett manligt heller för den delen. Sexualundervisningen måste börja anpassas efter ungdomarna och det måste tas ner till deras nivå. Jag skulle inte alls ha något emot att upplysa unga om dessa saker, och göra det på ett sätt som får dem att förstå att det en ser på nätet inte är verklighet, utan det är bara fiktion. Att inte vara rädd att prata om de här sakerna eftersom det är så viktigt i en tonårings liv, och då måste en ha rätt information att arbeta med, annars blir det bara en massa missförstånd och felaktiga uppfattningar om sig själv och andra.

The perfect vagina kan ni se här, och snälla ta er tid att göra det, kvinnor som män. Det är VIKTIGA SAKER! Och alla där ute med fitta, bli vän med den och ta reda på om det är något ni funderar över! Det är inte för inte man rekommenderas att gå regelbundet till gynekolog för att kolla upp saker och ting, och då ska man även passa på att fråga om saker man undrar över. Och vi måste även sluta skämmas över att prata om vårt könsorgan, eftersom skam och tabu bidrar till att ännu mera myter och okunskap sprids.. Så, vad säger ni, ska vi göra den sexuella revolutionen på allvar den här gången? Och börja med att älska våra kroppar och ge samhället en spark i skrevet och ett argt jävla långfinger? Det tycker jag absolut vi ska, med början från nu.

Nu borde vi verkligen börja prata om Demokratiska republiken Kongo

Är det inte konstigt hur vi människor kan leva i en värld där det förekommer en sådan brutalitet att man inte kan föreställa sig, men vi bara rycker på axlarna och tittar åt ett annat, trevligare håll? Hur vi blir immuna mot allt elände som finns runt omkring oss, och vi väljer att inte beröras av saker som inte sker i vår närhet? När vi tänker att det inte är någon skillnad fast man bryr sig, eftersom det inte spelar någon roll vad lilla jag tycker..?

Jag råkade ut för en sådan käftsmäll i fredags när jag tittade på Skavlan från SVT 1, som gästades av Dr. Denis Mukwege, som arbetar med och för människor som fallit offer för sexuella övergrepp i Kongo. Jag vet att världen är grym, men när han beskrev vad han ser på daglig basis kunde jag inte hålla tillbaks tårarna.

Det pågår ett krig i Demokratiska republiken Kongo som få människor tycks veta om. Och det är inte ett krig som brutit ut på grund av religion eller ett krig mellan olika etniska grupper. Det är ett krig mellan olika gerillagrupper som alla vill ha makt över DR Kongos naturtillgångar, eftersom landet är ett av världens rikaste när det gäller just mineraler av olika slag. Mineraler som används till olika tekniska prylar som vi använder oss av, telefoner, laptops, tv-apparater och så vidare. Dessa olika grupper skrämmer bort invånarna som bor på ställen där dessa naturtillgångar finns, och de använder våldtäkt som ett mycket effektivt vapen i denna krigföring.

Konflikten i DR Kongo har varit långvarig, och trots att kriget officiellt slutade år 2002 blossar det upp konflikter med jämna mellanrum främst i de östra delarna av landet. Den beväpnade gruppen M23 tog kontroll över staden Goma år 2012, vilket resulterade i att oroligheterna ökade i både norra och södra Kivu, som är en del belägen i östra DR Kongo. Trots att M23 avväpnades av den kongolesiska armén och FN:s interventionsbrigad, har flertalet mindre beväpnade grupper bidragit till att våldet ökar. Som tidigare nämndes är DR Kongo ett land som är rikt på naturtillgångar, där finns bl.a. diamanter, kobolt, olja, koppar och coltan, men i stället för att använda dessa tillgångar till att främja den ekonomiska utvecklingen i landet, används tillgångarna till att bekosta kriget som pågår. Den konflikt som varit mest aktuell under senare tid är kampen om att få makten över ett gruvdistrikt beläget i östra delen av landet, och både rebeller, landets egen militär och utlänningar deltar i kampen om distriktet.

I och med att våldet och konflikterna ökat har även de sexuella övergreppen ökat. Våldtäkt används som ett strategiskt vapen för att lamslå hela byar och för att försvaga etniska grupper, och både rebellgrupper och kongolesiska säkerhetsstyrkor är delaktiga i övergreppen. I de östra delarna av DR Kongo är massvåldtäkt vanligt, och främst kvinnor och barn utsätts men även män råkar ut för de brutala våldtäkterna. Våldtäkt som vapen är väldigt effektivt, eftersom det slår hårt mot inte bara offret utan påverkar hela samhällen. En kvinna som blivit utsatt för våldtäkt blir ofta stigmatiserad och utfryst från sin familj, som sätter kvinnan i en svår situation både ekonomiskt och socialt. Spridningen av HIV och AIDS är också vanlig i östra DR Kongo, och den har fått sin fart genom det ökade sexuella våldet. Detta bidrar även till att kvinnor hindras att delta i samhällets politiska och sociala sfär, och har alltså inte samma rättigheter som män. Prostitutionen har även ökat i de konfliktdrabbade delarna av landet, eftersom offren blir utfrysta av sina familjer och de försätts i en situation där de behöver pengar och mat. Även närvaron av internationella styrkor gör att offren säljer sina kroppar i utbyte mot mat.

Genom att använda våldtäkt som vapen och att våldföra sig på kvinnor och barn framför ögonen på männen gör också att nativiteten påverkas. Dels för att kvinnorna får sina genitalier förstörda av gevärspipor och andra tillhyggen, vilket gör att de inte längre har möjlighet att få barn, och dels för att männen kan bli impotenta efter att ha sett sin fru eller någon annan kvinna bli våldtagen. Det är alltså ett effektivt vapen som kan bidra till hela stammars utrotning och även få människor på flykt från de områden där naturtillgångarna finns.

En studie från 2011, som jag läste om här, hävdar att ungefär 48 kvinnor blir våldtagna varje timme i DR Kongo. alltså 1 152 kvinnor per dag. Det är 26 gånger mer än vad som tidigare uppskattats av FN, som hävdade att det förekom 16 000 våldtäkter under ett års tid. 

För att återkoppla till Dr. Mukwege och hans arbete i DR Kongo ombads han i fredagens Skavlan att beskriva vad han får se i sitt jobb, och vilka skador dessa offer söker hjälp för. Han beskrev hur han två veckor innan han reste från landet fick in en två år gammal flicka vars underliv blivit helt förstört på grund av våldtäkt. Området mellan slidan och anus var söndertrasat och hon var inkontinent, alltså kunde hon inte längre kontrollera sin urinering. När jag hörde hans berättelse, som säkert är en i mängden av liknande upplevelelser, kunde jag inte förmå mig att hålla tillbaka tårarna. Jag började tänka på Lillan, och det finns inte ord som kan beskriva den känsla av avsky och hat som fyllde mig. Avsky mot dessa män som gör det här, hat mot de män som använder sig av detta medel för att eliminera fienden. Dr. Mukwege fortsatte att berätta om hur kvinnor kommer in med skador som orsakats av att olika typer av syror har förts in i deras underliv, hur de har skjutit sönder underliv och stuckit in bajonetter. Har ni 15 minuter över kan ni se klippet från Skavlan, och höra Dr. Mukweges berättelse..

http://www.svt.se/skavlan/kvinnors-underliv-forstors-med-gevar-efter-de-blivit-valdtagna

Hur kan vi tillåta detta att hända? Hur kan inte världen reagera på denna brutalitet? När vi har alla medel som behövs för att få slut på barbariet, men vi väljer att sitta och titta på, genom våra smartphones som delvis är orsaken till att detta sker i Kongo. Dr. Mukwege ber oss att ge de kongolesiska kvinnorna en röst, att vi ska lyfta fram deras lidande och hjälpa dem genom att låta dem synas. Skulle jag ha möjlighet skulle det vara en självklar sak för mig att på alla sätt och vis bidra ekonomiskt så att kvinnorna skulle få den hjälp de behöver. Men jag har inget annat än mina ord just nu. Jag kan inget annat göra än att hoppas att fler får upp ögonen för vad som försiggår i DR Kongo, och att någon någonstans vågar sätta ner foten och göra något som är till nytta för offren. 

Jag är så oerhört arg på den här världen, och mina problem har aldrig känts mer triviala än vad de gör just nu...

Källor: 

Fördjupning Kongo-Kinshasa

DR Congo - Women´s situation

Power over one´s own body

Det är ingen mänsklig rättighet att få säga "neger"

Det har väl inte gått någon obemärkt förbi att SVT har valt att klippa bort delar (läs: sekunder) av filmen om Pippi Långstrump där hon berättar att hennes far är negerkung, han är numera endast "kung". Även när Pippi drar ut huden runt ögonen och leker kines har tagits bort eftersom SVT anser att det kan vara stötande för den numera moderna publiken. Och som jag även förväntade mig tog det inte många minuter efter att nyheten släppts som folk började rasa över detta, hur kan man vara så löjlig, man ska inte ändra om saker som alltid fungerat förr utan att någon blivit kränkt, nu har det gått för långt, skändande av gammal kultur, osv osv. 

    Jag blev glad när jag hörde att SVT tagit detta beslut, eftersom förändringarna inte har något att göra med själva budskapet i Pippi-filmerna, och den är också så smidigt gjord att man inte märker någon skillnad. Men vad jag inte kan förstå, är att så många människor fortsättningsvis anser att ordet "neger" är något som man måste få säga när man beskriver människor med mörk hudfärg. Det kom försvarstal som handlade om att de minsann tittade på Pippi när de växte upp och inte tyckte de att det var kränkande eller rasistiskt när Pippis pappa var negerkung. Nej, det kan så väl vara, men ordet finns ju ändå där, som en markör mellan vi och de, vita och svarta. Astrid Lindgren skrev sagorna om Pippi i en tid då man inte visste bättre, då mörkhyade människor inte nödvändigtvis var en del av vardagen och man hade föreställningar om att de var ett annat folk än oss, något som vi idag är medvetna om inte stämmer. 

     "Neger" är ett fult och kränkande ord som man inte ska använda. Det finns en rad andra benämningar man kan använda när man ska prata om mörkhyade som grupp; rasifierade, icke-vita, färgade, PoC (person of colour), mörka... Det är bara fantasin som sätter gränser, men det kan inte vara så svårt att sluta använda ett ord som förknippas med slaveri och rasism. Våra barn behöver inte lära sig ordet "neger" över huvud taget, och ska de komma i kontakt med det så är det genom kunskap om historien och vad som en gång varit, vad den vita människan ställt till med genom att se sig själv som en högre stående varelse. Hur skulle världen se ut om vi aldrig skulle genomgå förändringar som leder till att vi blir mer toleranta och förstående mot varandra? Kanske kvinnor aldrig skulle ha fått rätten att rösta eller rätten till att ha sina egna pengar, att inte bli ägda av sina män vid giftermål. Kanske mörkhyade för alltid och evigt skulle bli betraktade som vildar med lägre  intelligens tack vare vita "vetenskapsmän" fått stå oemotsagda i sina rasliga indelningar. Kanske det fortsättningsvis varit okej och lagligt försvarbart att lägga ut "oäktingar" i skogen eller dränka dem, och kanske det fortsättningsvis varit fullt försvarbart för mannen att skära näsan av sin fru om hon ertappats med att vara otrogen. Världen förändras och vi måste verkligen inse när det är dags att överge gamla förlegade begrepp som människor kan ta väldigt illa upp av och som låter väldigt nedsättande. Vi är så mycket klokare i dagens värld och vi vet och kan så mycket mera än vad vi gjorde för 100 år sedan.

     Anledningen att det kan vara svårt för vita att förstå varför man sårar och kränker när man använder ordet "neger" är väl främst för att vi själva inte varit i en sådan utsatt position där alla människor med vit hudfärg blivit kränkta och föraktade. Vi har inte fängslats i bojor för att tjäna någon annan och vi har aldrig behövt hävda rätten för vår existens och våra mänskliga rättigheter. Så hur ska vi då fullt ut kunna förstå hur det känns för en mörkhyad att bli kallad "neger"? Det kan vi aldrig, men vi måste i alla fall försöka, och det med den lätta uppoffringen att inte använda "neger" som ett ord som beskriver mörkhyade. Jag vill inte att folk använder det ordet i närheten av min dotters öron, för jag vill inte att hon ska finna det som ett "normalt" uttryck för beskrivning av mörkhyade. Själv har jag aldrig tyckt att det varit ett ord jag gärna använt, fast jag säkerligen gjort det. Men det låter fult och jag skulle känna mig hemsk om jag alltid skulle använda det när jag pratade om färgade, då jag ändå vet hur negativt laddat det är.  

Så sluta gnäll över att de tar bort ordet "neger" ur Pippi-filmen, och ta upp en bok och läs om anledningarna till varför det eventuellt inte är ett så värst bra ord att använda numera. Vi har ändrat vårt sätt att tala många gånger genom historien, så varför skulle man inte kunna göra det igen. Vi måste börja tänka på varandra som människor och sluta dela in varandra i olika grupper, för det har aldrig kommit något gott ur det. Det är dags att ta steget in i den moderna tiden, och lämna gamla förlegade benämningar till historien, där de får finnas som en påminnelse om tider som varit och som förhoppningsvis aldrig kommer igen..

Aktivera er!

Ja, vad ska man säga. Landet jag bor i har en regering som i dagarna fattade beslut om huruvida kärnkraftverket i Pyhäjoki ska få tillstånd att fortsätta och slutföra sitt byggande, och till min förskräckelse (men ändå inte så oväntat) gav regeringen grönt ljus för bygget. De Gröna lämnade regeringen i protest och ännu ett sorgefrö såddes inom mig. Inte för att de gröna lämnade regeringen utan för att vi faktiskt har en så IDIOTISK regering som inte fattar vad de har gjort i och med Fennovoima-beslutet. Och i Ryssland är man förstås överlycklig och tycker det var bra gjort av Finland att godkänna byggandet av ett kärnkraftverk där ryska Rosatom har en stor ägarandel. Varför detta beslut och varför just nu? Är man rädd för att man ska skada relationerna till Ryssland i dessa oroliga dagar med Ukrainakriser och sanktioner mot Rysslands agerande i tidigare nämnda kris, genom att säga tack och hej till kärnkraftverket i Pyhäjoki? Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan överhuvudtaget överväga att investera i ett kärnkraftverk i dessa tider, vad är det för framtid? Finland, som ska vara förebilder för resten av världen när det kommer till teknik och smarta energilösningar väljer att investera i ett jävla kärnkraftverk, medan övriga länder försöker avveckla kärnkraften. Och jag är väl medveten om att det är svårt att hitta förnybara energikällor som är lika kostnadseffektiva som kärnkraft, men bara viljan finns så hittar man också alternativa lösningar. Skulle man kombinera vind-, sol- och vattenkraft skulle man säkerligen få till en lika bra källa för el som ett kärnkraftverk, och med den förnybara energikällorna skulle det även lämna mindre miljöfarligt avfall som ska tas om hand i hundratals år. 

För tyvärr så är det ju så att vi behöver el. Mer el för varje dag som går, till att ladda diverse telefoner, datorer och plattor. El för att driva de "miljövänliga" elbilarna och el för att få vardagen att fungera, helt enkelt. Eftersom behovet av el är så ofantligt stort borde man ju också försöka få till vettiga lösningar när det gäller produktionen av denna. Folk vill inte ha vindmöllor in på husknutarna, vilket jag också förstår, men blir jag tvungen att välja mellan vindmöllor eller kärnkraftverk så väljer jag möllorna tusen gånger om. Tänker vi på våra kommande generationer när vi väljer att investera i kärnkraftverk? Vad lämnar kvar åt dem, annat än elände och en förstörd miljö? Vad händer om olyckan är framme i Pyhäjoki, med ett ännu färskt minne av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl? Det finns ingenting som garanterar att kärnkraften är 100 % säker, och skulle något hända så är det inte bara människorna i kraftverkets direkta närhet som drabbas, utan det är även människorna i angränsande länder som drabbas av problemen. När olyckan i Tjernobyl var framme resulterade det i att man inte fick äta svamp och bär ur skogarna i norra Finland, Sverige och Norge, och renar var tvungna att nödslaktas på grund av den radioaktivitet som fanns i marken. Och har jag inte fel så kan man ännu idag hitta spår av radioaktivitet i naturen i norra delarna av våra länder. Det känns ju betryggande, speciellt med tanke på att det i princip är ett ryskt kärnkraftverk som nu ska slutföras i Pyhäjoki, Men Putin blev ju nöjd och glad, och berömmer oss för att vi fattar rätta beslut i svåra tider... Här kan man läsa om glädjen i Moskva efter gårdagens beslut om Fennovoima. 

Annat elände då? Jo, i samma veva som regeringen klubbade genom Fennovoima så beslöt de också att bb-avdelningar med mindre än 1000 födslar per år ska stängas. Det är ju fan inte klokt detta. Varför inte stänga ner alla förlossningsavdelningar när vi ändå är igång? Kvinnor har ju fött barn hemma i århundraden, och vi behöver ju inte resa längre än till Afrika för att se hur det går till när ungarna föds där. Några timmar efter att modern klämt ut ungen är hon tillbaks i arbetet med barnet fastspänt mot bröstet. Om hon inte råkade dö på kuppen alltså, eftersom den risken är ganska stor när man varken har tillgång till ordentlig sjukvård, rent vatten eller professionella läkare som kan sy ihop dig efter att ha fött barn. Är man inte överhuvudtaget orolig över att allt fler födslar sker i bilarna på vägen till bb? Nej, varför jaga upp sig över det, vi kan ju ge taxichaufförer en crash-course i hur man förlöser en gravid kvinna, ifall de inte hinner fram i tid, så var det problemet löst. Man sitter och får gråa hår över varför nativiteten sjunker i vårt land, varför vill inte människor avla mera skattebetalare? Jag kan ju lugnt påstå att familjepolitiken inte direkt manar till barnafödande, varken med beslut att stänga ner förlossningssjukhus eller att kvotera föräldraledigheten mellan mor och far. Detta kräver absolut ett längre inlägg i ett senare skede. Blev så upprörd nu att jag inte kan tänka klart.

Vad jag från första början tänkte skriva om var att det händer en massa roliga och viktiga saker i helgen som ni alla borde ta del av. I morgon (lördag) har Älvbyarna skördemarknad vid Skatila Uf, och jag tycker ni ska ta er dit för att handla goda och ekologiska råvaror, dels för att det är gott och dels för att man stöder en bra verksamhet. 

Även Kodials Grönsaker i Singsby har marknad i och med att deras gårdsbutik fyller ett år imorgon. Där säljs också allt möjligt gott och ponnyridning för barnen, så klart. Så efter ni varit till Älvbyarna kan ni ta en tur till Singsby för att kolla in Kodial och hans utbud. Evenemanget finns på Facebook om man vill bekanta sig vidare.

På söndag är det dags för klimatmarsch i Vasa. Här kan man läsa mer om evenemanget. Klockan 15 startat marschen för ett bättre klimat från Vasa torg, och ju more the marrier som man brukar säga, så ta med ungarna och gammelmormor och så tar vi varandra i händerna och går för ett bättre klimat. För det behövs. Tänk på framtiden och de som ska ta över jorden när vi lämnar den, vad är det för värld vi vill ge våra barn och barnbarnsbarn? Jag vill i alla fall bidra till en renare och snällare värld, på alla sätt jag bara kan...

den existentiella ångesten gör sig åter påmind

Några gånger varje år drabbas jag av existentiell ångest på grund av allt elände som händer runt om i världen, och jag har svårt att hantera människans grymhet. På höstsidan är det oftast värst, eftersom jag då åter igen börjar läsa nyheter flitigare och har på radion mest hela tiden. Redan den här morgonen har jag haft nära till tårarna när jag läser om inbördeskriget i södra Sudan och vad det innebär för alla människor som bor där. Svält, undernäring och sjukdomar följer i spåren av kriget, och enligt Vasabladet står landet inför en omfattande svältkatastrof, 235 000 människor lider av undernäring och nästan en miljon barn under fem år hotas av akut undernäring vilket hämmar deras utveckling. I samma tidning beskrivs det hur spannmålspriserna är så låga så det finns ett överskott av spannmål i Finland, och man vet inte riktigt vart man ska göra av det. För några dagar sedan presenterade EU sina krav för att ge stödpaket till de jordbrukare och grönsaksodlare som drabbas negativt av Rysslands importstopp av olika varor från övriga Europa; alla varor som inte ska säljas måste förstöras, detta för att undvika att priserna på livsmedlen dumpas och det blir obalans på marknaden. Så här har vi ett överskott av prima spannmål som vi inte vet vad vi ska göra av, och EU kräver att vi ska förstöra mat som inte kan exporteras, på samma gång som stora delar av världens befolkning svälter och lider av undernäring. Det är någonting som inte stämmer. 

Varje dag hör man om IS framfart i Irak och i Syrien, den ena attacken värre än den andra. Tusentals kvinnor kidnappas och förs bort som sexslavar, och barn utsätts för övergrepp och utnyttjas sexuellt, människor halshuggs och de använder huvudena till att spela fotboll med, och de avrättar människor som vägrar konvertera till deras "tro" och de dödar människor bara för att de råkar vara på fel plats vid fel tidpunkt. Och vad gör omvärlden för att stoppa dem? Inte ett skit verkar det som. IS vinner större och större mark och det finns risk för att ett folkmord kommer att äga rum, något som egentligen redan har inletts. Och så har vi striderna mellan Israel och Palestina, där tusentals människor dör och mister sina familjer och hem. Boko Haram härjar i Afrika och kidnappar flickor och fördömer "västerländska influenser".

Hur ska man inte drabbas av ångest? Hur ska man kunna stänga ute allt som händer runt omkring oss och hur har vi kunnat släppa världen att se ut så här? Det är sådana här dagar jag skulle vilja flytta ut till skogen och mind my own business, inte se och inte höra vad som händer runt mig, eftersom det får mig att må fysiskt dåligt... 

Nu ska jag ta Lillan i handen lite extra hårt, så ska vi baka bullar och drömma om såpade trägolv och Lillan ska få berätta hur hon vill att hennes framtida egna rum ska se ut. Glömma omvärlden för några timmar och låtsas vara ovetande om all grymhet som omger oss...

Grattis Conchita!

Jag trodde det inte var möjligt, utan jag var inställd på att trångsyntheten och konservatismen än en gång skulle visa sitt fula tryne i och med Conchita Wursts framträdande i ESC. MEN SÅ GÅR HON OCH VINNER!!! Enligt min åsikt (och tydligen många andras) hade hon bästa framträdandet, och när poängen räknades upp natten till idag satt jag i min ensamhet med tårar i ögonen av ren lycka, kan inte förstå att det är sant. Det är sådana här saker som gör att man orkar kämpa och orkar hålla upp hoppet om att världen kan förändras till det bättre. Och hennes ord som hon sa när hon tog emot priset, jisses alltså! Dock får ju inte glädjen vara långvarig, eftersom man snabbt tas ned på jorden när man loggar in på FB och ser allt hat som folk hyser mot att Conchita vann. Skulle det inte vara för det faktum att hon har skägg så skulle knappast någon reagera på det faktum att hon vann, men nu sticker det i ögonen på folk att någon som inte anpassar sig efter normen får plats i strålkastarljuset. Nä fy fan för sådana människor, som är så rädda för det som är annorlunda, och alldeles alldeles underbart...

googlad bild

när man börjar se skillnaderna

Jag går en introduktionskurs i genusvetenskap för tillfället. Tror det är en av de mest intressanta kurserna som jag gått under dessa år som universitetsstuderande. För någon vecka sedan skulle vi se filmen Codes of Gender, och sedan diskutera vad vi tyckte om filmen, vad den väckte för tankar osv. Hos mig väckte det ganska mycket tankar, eftersom det fick mig att inse vilken skillnad man gör på män och kvinnor i marknadsföring, och skillnad mellan maskulint och feminint. Filmen går att se online, och det tycker jag ni kan göra, det är lite över en timme av era liv som ni kan använda till att bli lite upplysta. HÄR kan ni se första delen av filmen, den andra delen finns på högra sidan.
Efter att jag såg filmen har jag börjat lägga märke till den smygsexism som finns banne mig över allt. Igår gick jag för skojs skull in på nelly.com för att se om de hade några roliga klänningar. Men det enda jag såg var hur modellerna såg ut, hur onaturligt de stod och vilka idiotiska poser de har.

 här är en bild av några random valda plagg från nelly.com. De tittar över axeln, står med fötterna på konstigt sätt och drar upp axlarna.

här har vi mera huvudet på sned, ta på sig själv och sitt hår och stå konstigt med fötterna.

hur ser männen ut då? ja, så här. Stadig blick in i kameran, står med breda ben och breda axlar.

bubbleroom.com, samma sak. en hand spontant placerad i håret, i ansiktet eller på höften, med blicken drömskt långt borta i fjärran.

männen på bubbleroom.com. här ser vi ju en hand i håret, men med blicken stadigt i kameran. raka i ryggen, med fötterna stadigt på jorden, kan vi anta.

Och nu kommer min absoluta favorit!

den här bilden var den första som mötte mig när jag gick till bubbleroom. Cheap monday gör reklam för jeans, men har tydligen glömt att ge tjejerna tröjor.

Ser ni på filmen jag skrev om i början så fattar ni varför det ser ut så här. Varför kvinnor ska se små, försvarslösa och passiva ut, medan männen ska vara närvarande, aggressiva och aktiva...
Det är bara att gå in på vilka sidor som helst som säljer kläder så ser ni samma fenomen. Och det får inte i alla fall mig att bli sugen på att shoppa kläder om man måste se ut som en rädd kanin tållande sitt eget hår för att se bra ut i plaggen. No way.

Kvinnans rätt till sin egen kropp

Förändringens vindar blåser över Europa på många olika, kontroversiella områden. Abortlagstiftningar reformeras och ifrågasätts, och bland annat i Norge har man skärpt abortlagstiftningen på det viset att man inte får abortera foster efter vecka 22, om inte moderns eller barnets liv är i fara. I Spanien föreslår man att den enda grund som ska finnas för att tillåta en laglig abort är om graviditeten uppstått av en våldtäkt eller om moderns liv är i fara. Precis som på flera andra ställen i Europa försöker man rucka på de rättigheter kvinnor har kämpat för i hundratals år, och inskränka kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp. I tider när det ekonomiska läget är instabilt och folk blir allt mer missnöjda med sina ledare, då får också konservativa och högervridna vindar större kraft.
Det är inte bara en gång jag har hört debatter om abortens vara eller icke vara, senast förra veckan diskuterades det i slaget efter 12 på Radio Vega. Egentligen förekom det inget nytt under solen i den debatten, och det som upprörde mig mest var att en av deltagarna (kvinnlig dessutom) hade sin tro och Gud som argument till varför aborter inte borde vara tillåtna. Hon sa det inte rakt ut, men jag tolkade det så att om hon skulle ha fått prata klartext skulle hon säkert ha sagt det, abort är mord och så vidare.

För mig är det fullkomligt ofattbart hur man kan säga att i det ögonblick en kvinna blir befruktad förlorar hon också rätten till sin kropp. Då blir plötsligt embryots liv mera värt än kvinnans och oavsett vilket lidande hon har gått igenom eller vilket lidande hon kommer att gå igenom så har embryot rätt till liv. Graviditeten kan ha skett som resultat av en våldtäkt eller av incest, men embryot har rätt till att leva. En femtonåring kan bli gravid av ren oaktsamhet och är bara barnet själv, men embryot ska ha rätten att födas, oavsett konsekvenserna. Om man knappt har möjlighet att ta hand om sig själv, hur ska man då ha möjligheten att ta hand om ett barn?
Det finns ingenting som säger att en mor automatiskt känner en övernaturlig kärlek till sitt barn när det föds, och därför anser jag att argumentet att "de flesta ångrar inte sitt val om de valt att behålla barnet istället för att göra abort" inte håller. Man kan inte jämföra själva graviditeten med att ha det fysiska barnet i sin famn, eftersom  när man är gravid kan man inte förutspå vad man kommer att känna när barnet föds. Är det bättre att fullfölja en graviditet fast man inte egentligen vill ha barn, bara för att "det kanske känns bättre bara barnet är här"? Är det ett värdigt liv för barnet att födas och inte vara önskat? Har man blivit gravid genom en våldtäkt, finns det absolut några anledningar till att vilja fullfölja den graviditeten och föda ett barn som påminner modern om ett brott som begåtts?

Det ska finnas gränser för hur sent man ska få genomföra en abort utan medicinska grunder, men jag har svårt att tro att kvinnor bestämmer sig för att göra abort efter att halva tiden av graviditen gått, bara för att de inte vill ha barn. Det är också en myt att kvinnor använder sig av aborter i stället för att använda preventivmedel, som vissa vill försöka påstå, och jag tror ingen genomför en abort utan att ha tänkt igenom det och övervägt alternativen.

 googlad bild

Det är heller inte sällan man skuldbelägger de som av misstag blivit gravida, genom att säga "det skulle ni ha tänkt på före" "är man redo för sex ska man också vara redo för barn" "som man bäddar får man ligga" osv. Vad handlar det om egentligen? Ska man inte få ha sex utan att göra barn? Nej, inte enligt kristna värdegrunder i alla fall. Därför är det viktigt med en högkvalitativ sexualundervisning i skolorna så ungdomarna är medvetna om vad som kan hända om man har oskyddat sex, och ja man ska ha huvudet med sig när man bestämmer sig för att ha sex, men misstag händer även om man använder skydd. De som väljer att göra en abort behöver inte få mer skit slängda på sig och behöver inte bli ifrågasatta över sina beslut, eftersom det är kvinnans kropp och det är hon som bestämmer.

Mannen då? Hur är det med mannen och hans rätt att besluta i frågor om abort. Ja, man behöver oftast vara två för att kvinnan ska bli gravid, men jag anser att det är kvinnan som ska ha sista ordet i frågan om att behålla eller inte behålla ett barn. Det är kvinnan som ska agera hyreslägenhet åt en annan människa i nio månader, som inte behöver vara en dans på rosor, det är kvinnan som ska genomgå förlossningen med risk att få hela snippan och andra viktiga organ demolerade för resten av livet, och det är kvinnan som till syvene och sist också har huvudansvaret för barnets välmående om fadern inte är närvarande. Det är lättare för en man att säga "klart vi ska ha barn" och sedan beslutar sig för att lämna kvinnan i sticket när de upptäcker att det kanske inte var så skoj i alla fall. Och då sitter hon där, ensam och kanske inte alls redo för ett barn. Så därför är jag av den åsikten att det är kvinnan som ska ha sista ordet när det kommer till att fullfölja graviditet eller ej.

Och det finns heller ingenting som säger att aborterna skulle minska bara för att de förbjuds. Varför skulle de? Kvinnor har gjort aborter på alla möjliga groteska vis med det egna livet som insats i århundraden, och förbjuds aborter innebär det att kvinnor vänder sig till illegala metoder som är långt ifrån säkra, vilket i sin tur innebär att fler kvinnor dör. Är det då inte klokare att det finns säkra och trygga möjligheter för kvinnor att avbryta sina graviditeter och inte behöva föda barn som de själv vet att de inte har möjlighet att ta hand om? Vill vi gå tillbaks till en tid då man dränkte ungar i bäcken eller lämnade dem i en korg på kyrktrappan (vilket fortfarande förekommer)? Är det faktiskt så, att kvinnor än en gång måste börja kämpa för rätten till att bestämma över våra egna kroppar, att vi måste börja från noll och upprepa historien ännu en gång?
Det verkar som om världen har börjat snurra bakåt, och på samma gång så inskränks kvinnors rättigheter allt mer. Är det dags att börja ge sig ut på gatorna igen, att visa att vi inte går med på vilken skit som helst och visa att inga män i hela världen kan komma och säga vad vi ska göra med våra kroppar?

googlad bild

sträck på dig och lär dig ta plats

Läste just denna utomordentliga krönika av allas vår Lady D, och det var verkligen tankeväckande och än en gång kan man utbrista "preciiis så är det".

Det här har jag och mina vänner diskuterat flera gånger, hur vi kvinnor borde lära oss att vara mer som männen. Ta mera plats, prata högre, sträcka på axlarna och inte försöka göra sig osynlig. Jag har själv försökt börja tänka på att inte låta som att jag ursäktar mig så fort jag säger något, att inte söka efter en bekräftelse på att det jag säger är sant. Lära mig att säga min åsikt med kraft och övertygelse som gör att åhörarna faktiskt tänker över vad man sagt. Också när det kommer till situationer på krogen, när man står vid bardisken och väntar på att få beställa en öl, och så kommer det ett gäng med gubbar som också vill beställa öl. Vad händer?
1. De lägger märke till att man står där, beslutar sig för att ändå tränga sig bredvid mig medan en står med sitt skrev mot min rygg, vilket får mig att känna mig ytterst obekväm och gå någon annanstans.
2. De lägger uppenbarligen inte märke till att man står där, de samlas i en klump bakom min rygg, armbågar mig i huvudet, skrattar och härjar, trampar på mina hälar, och jag får lejdon och går därifrån.
3. Gruppen med män lägger märke till mig och jag känner en hand på min röv. Jag vänder mig om och ser tre dudes som står och visslar och tittar åt olika håll, jag får lejdon och går i väg.

Alltså, jag vet inte, men handlar det bara om dålig uppfostran, eller är det så svårt att låta bli att bete sig som grottmänniskor efter några öl? Jag skulle aldrig göra på det där viset, dels för att jag tycker man ska visa respekt mot andra människor, inte utföra sexuella trakasserier genom att nypa okända människor i baken, och jag anser också att man ska kunna stå i kö och vänta på sin tur, utan att ha ett kroppsspråk liknande gerillasoldater.
I och med detta har jag verkligen börjat försöka tänka på det här när jag är ute på krogen, att man ska säga ifrån och få männen att fatta att det inte är okej att bete sig som svin. Man behöver inte vara otrevlig när man säger det, otrevligheten kan man ta fram om männen i fråga uppenbarligen inte förstår att man känner sig obekväm med att de står med hela sin vikt på min fot, eller har hela sitt kön tryckt mot min svank. Det handlar för fan om gott uppförande.

Och det vanliga; alla män är inte så här och det finns också kvinnor som uppför sig illa och bla bla bla. Men eftersom det är enligt mig ett väldigt vanligt förekommande fenomen och jag råkat ut för det här beteendet hos män fler än en gång, tycker jag också att jag har befogenhet att skriva om det utgående från mina egna erfarenheter och upplevelser.

Håll käften och ta det som en man

Det har under senaste dagar cirkulerat diverse artiklar om hur kvinnor har det i restaurangkök, med sexuella trakasserier och allt sådant som "hör till", och också diverse uttalanden av män som inte tycker att det förekommer så ofta för de har minsann inte märkt något, och om de märker något så uppfattas det ju bara som skämt, tjejerna skrattar ju med och skämtar minst lika mycket. Det är lätt att säga det är si och det är så i olika branscher, speciellt män har lätt att säga att de inte tycker att det förekommer varken sexism eller diskriminering inom mansdominerade yrken, "det är ju bara så killar är", "det är sådant man får ta", "har man gett sig in i leken får man leken tåla" och så vidare.
Jag har ganska lång erfarenhet när det kommer till att arbeta inom en mansdominerad bransch, och jag har verkligen fått lära mig den hårda vägen, och på så vis odlat ett jävligt tjockt skinn på näsan. För nästan tio år sedan inledde jag mina studier inom husbyggnad, ensam tjej på en klass med 12 killar, tror jag det var. Jag trivdes, jag ansåg mig själv lära mig bra och inte vara rädd för att ta i, och jag kom bra överens med mina klasskompisar. Jag upplevde aldrig några direkta sexistiska eller nedvärderande kommentarer av mina klasskompisar, dock kunde man på omvägar höra att man antagligen valt husbyggnadslinjen "bara för att jag ska få vara tillsammans med en massa karlar", och jag kände mig flera gånger åsidosatt av lärare som kanske omedvetet lät mig slippa undan de tyngsta momenten. Vi hade också en lärare som faktiskt rent ut kunde säga vidriga saker, som jag så här i efterhand inte borde ha accepterat, men det är lätt att vara efterklok. Det kunde komma kommentarer om mina bröst, om jag hade varit sjuk hade han alltid egna utredningar om vad jag har varit ute på för äventyr och han tyckte om att prata om mig när jag inte var närvarande. Jag fick alltid höra det av mina klasskompisar, och jag vet (och hoppas) att de alltid var ärliga med mig, eftersom de aldrig skämtade på samma sätt som den här läraren, utan jag fick alltid vara delaktig och skratta tillsammans med dem. Det förekom snack om brudar, sprit, knull och annat "killigt", men jag blev snabbt van med jargongen och var inte den som sa de skulle vårda sitt språk eftersom jag fann det stötande, för jag uppfattade det ju inte som det. Jag tog inte åt mig så länge det inte uttryckligen berörde ämnen jag tycker man inte ska skämta om, och om sådant förekom sa jag ifrån eller stängde av, vad som då var bättre vet jag ej. Men jag minns min tid i yrkesskolan med glädje, och det tack vara killarna på min klass som aldrig fick mig att känna mig som någonting annorlunda.

Så, år 2007 gjorde jag mitt inträde i arbetslivet, och det var som att beträda ett minfält. Då fick man snabbt lära sig hur man skulle vara, hur man skulle hålla upp garden och hur man skulle lära sig att ge svar på tal för att vinna respekt bland mina medarbetare. Och något jag snabbt insåg var hur mycket mer jag fick kämpa för att uppnå samma respekt som mina manliga jämnåriga arbetskamrater. Man fick alltid försöka bevisa lite mera, alltid visa att man klarar av skitjobben och förtjänar sin plats. Jag minns en gång när jag var på ett bygge i stan, då den nya minimani-affären byggdes, jag hade fått i uppgift att pika bort betong från golvet mellan den gamla och den nya delen där en vägg en gång suttit. Nemas problemas, jag körde igång och gjorde vad jag skulle. När jag höll på som bäst kom det en 55-ish finsktalande gubbe förbi och säger något, jag tittar upp, tar av mig hörselskydden och tittar frågande på honom, han säger igen: sådant där borde inte kvinnor göra, det där är arbete för riktiga män. Jag svarade honom med tystnad, fortsatte att arbeta och kände en känsla av att "jaha, är det så här det är, att vara kvinna i "fel" bransch". Och det där är inte enda gången det har hänt, de idiotiska kommentarerna man fått. Men man blir van, och man orkar inte engagera sig i att göra en stor sak av det, för man vet att det inte löns. Dock måste jag poängtera att jag alltid varit omgiven av otroliga jobbarkompisar, allt från den första firman jag började på efter yrkes, fram tills den firma jag till och från jobbar för idag som målare. När man har gjort sitt namn känt, och man lär känna de arbetare som man ofta är på samma ställe som så vinner man också respekten, efter att man har visat att man kan arbeta, att man är tillräckligt duktig på det jag gör.

Det värsta jag varit med om är när jag började få  textmeddelande av en medelålders man som uttryckligen visste vem jag var genom arbetet, och textade åt mig under sena kvällar och nätter och tyckte jag skulle passa bra tillsammans med hans son, för han själv var ju allt för gammal för mig. Han skrev hur söt jag var och hur han såg mig arbeta på dagarna och att jag var en "kova tyttö". Då är det skoj att åka till jobbet följande morgon, när man inte vet vem av dessa 30 män på arbetsplatsen som tycker så här, som har min telefonnummer och som tar sig friheten att kontakta mig helt fräckt, vem har gett min nummer? hur vet han vad jag heter? vad vill han? Jag pratade med alla jag litade på, till och med den ansvariga byggmästaren frågade runt och försökte hjälpa mig. Det framkom senare vem det var, och efter tillsägning slutade han sända de där idiotiska smsen. Men jag vet ännu inte i denna dag vem som gav honom min nummer, eller berättade mitt namn åt honom, och det kan ännu störa mig något otroligt.
Sådana saker får man stå ut med, och det högst antagligen för att jag är tjej. Ett byte som gett sig in i leken och då ska man vara beredd på det värsta. Min nuvarande chef har många gånger berättat hur skeptisk han var i början till att anställa en tjej, men han har sett under åren hur duktig jag är och hur bra jag är på det jag gör. Det känns bra på ett sätt, men ändå finns det något som känns så fel. Att det ska ta flera år för mig att bevisa att jag är bra på mitt jobb, att det inte är som med männen som beräknas ska kunna allt när de kommer ur skolan, som att det skulle ligga i deras natur att hålla i en hammare eller skruvdragare. Att jag måste kämpa så mycket mera bara på grund av det kön jag är, och stå ut med så mycket mera för att jag har bröst. Det är klart det förekommer sexism och en speciell jargong, och jag förstår tjejer som inte orkar med det, för om man inte ger sig fan på att man ska bevisa att man inte bryts ner så lätt så blir man ett offer och psyket tar stryk.
Innan jag verkligen fick bevisa vad jag kan så var min chef tvungen att tänka efter vart han placerade mig och på vilka jobb, för trots att han visste att jag skulle klara jobbet galant så var de andra cheferna skeptiska. "Ska hon verkligen klara det ensam", "vågar du lämna henne själv där, kommer hon att hinna klart". Efter att ha arbetat som målare i nästan sju år har jag äntligen uppnått samma status som en random kille som kanske har ett års arbetserfarenhet. Och trots att jag ibland kan vara yrkesmässigt mycket bättre än en man med lika lång arbetserfarenhet räknas jag alltid som lite sämre. När man kommer till ett nytt ställe med nya människor som inte sett mig arbeta, tar det alltid en eller två veckor innan jag har förtjänat min plats, när de ser att jag inte bara "fjollar runt" eller är där för att visa upp mig, som folk verkar tro att kvinnor inom tekniska branscher ofta gör.
Också när det gäller det här med att vara tvungen att bevisa sina kunskaper framträder starkt i fråga om när någon vill fråga någonting angående t.ex målning, som är mitt område. Hur säker man än låter när man säger hur det ska vara så tror de ändå inte riktigt på en, de tar mig inte på allvar förrän de hör samma instruktioner från någon annan med penis, som en försäkran att jag har gett rätt information. Sådant känns nästan värre än att höra en kommentar om hur man ser ut eller höra ett sexistiskt skämt uppenbart riktat åt mig. Att inte bli tagen på allvar när det kommer till det man arbetat med i nästan sju år, på grund av att man inte är man, det känns för fittit rent ut sagt.

Jag trivs med det yrke jag har, jag är glad att jag är duktig på att måla, att jag oftast är omgiven av arbetskamrater som respekterar mig och tycker jag är en jävligt duktig och trevlig tjej. Det finns alltid rötägg någonstans, men de finns inom alla branscher. Men det som jag stör mig mest på är att det måste vara på det här viset. Att man som kvinna måste lära sig att ta ifrån sig, och vara på rätt sätt, att anpassa sig efter mannen och mannens språk. Ingens ställer sig frågan om det verkligen är rätt att det ska gå till så här på arbetsplatserna, att man måste anpassa sig och odla skinn på näsan för att klara av det yrke man vill arbeta med. Och tyvärr är det också så att de kvinnor som väljer att säga ifrån till högre instanser om de känner sig felaktigt behandlade ändå inte kan vara kvar på arbetsplatsen på grund av utfrysning. Sådant som också sker om en man inte vill finna sig i den rasistiska och sexistiska jargong som ofta förekommer inom de mansdominerade yrkena.
I Finland har det av tradition varit en väldigt könssegregerade arbetsmarknad, sömnad och omvårdnadsyrken för kvinnorna, tekniska branscher för män. Så har det sett ut sedan industrialiseringen och så ser det tyvärr ut ännu idag.
När ska vi börja se en förändring och var behöver förändringen göras för att det ska ge resultat i framtiden? Antagligen måste man även här lära ungarna på dagis att det kön man har inte ska ha någon betydelse för det yrke man vill ha som vuxen. Och att det inte är ok att trycka ner, diskriminera, förlöjliga eller mobba andra människor what so ever.
Skulle inte jag ha fått den uppfostran jag fått skulle jag knappast aldrig ha tagit den här jobbiga vägen. Då hade jag väl fogat mig efter det som anses "normalt" och utbildat mig till något där man inte behöver föra psykologiskt krig för få en värdig position i yrket man har valt.

kan jämställdhet gå för långt?

Jag känner mig lite förvirrad för tillfället. Jag har i flera dagar funderat fram och tillbaka och håller på att svänga ut och in på mig själv i jakten på svar på frågan KAN JÄMSTÄLLDHETEN GÅ FÖR LÅNGT? Vad är det exakt som händer när någonting blir för jämställt? Är det helst fysiskt möjligt att t.ex ett samhälle kan bli för jämställt?
Anledningen till detta huvubry är förstås Larsmos val att inte skriva under den europeiska jämställdhetsdeklarationen, som Österbottens Förbund hade sänt ut till alla medlemskommuner med förhoppningen om att Österbotten skulle bli det första landskapet som undertecknar deklarationen. Men nej. I Larsmo säger man nej till jämställdhet (lite illa uttryckt av YLE Nyheter, kanske). De ansåg att det skulle skapa mera jobb för kommunen genom att underteckna denna deklaration, och många kommentarer har dykt upp under nyheten på YLE´s hemsida. Jag läste igenom kommentarerna och blev allt mer mörkrädd ju längre ner jag tog mig, och till sist klarade jag inte av att läsa mer när jag för 10 gången såg kommentaren av följande typ: "Det är bra Larsmo, jämställdhetstjafset har gått för långt, vi kan ju inte låta det gå som i Sverige där ungarna är könlösa och landet styrs av rabiata feminister. Då klarade jag inte av mer. Har vi inte kommit längre än såhär? Lever vi faktiskt fortfarande i början av 1900-talet? Jag trodde vi hade år 2014, när man kan resa till månen och prata med människor på andra sidan jorden, vi kan vaccinera människor från dödliga sjukdomar och alla har små datorer i fickan. Men ett jämställt samhälle? NÄÄÄÄEEE, det kan vi inte tänka oss att ha. Det känns så jobbit att börja behandla alla människor likadant, blir så mycket byråkrati. Det är nog bättre om vi (den vite medelålders mannen) får fortsätta att sitta här och ha makten att bestämma för att vi råkar vara födda med penis.

I FN´s förklaring över de mänskliga rättigheterna tas det här med jämställdhet upp ganska snabbt, redan i andra eller tredje artikeln har jag för mig. Där står det att man oavsett kön, hudfärg, religion, politisk åsikt, nationalitet, sexuell läggning (tror inte den finns där men jag lägger till det i alla fall eftersom det också är relevant), så har man rätt till att behandlas utgående från den människa man är och har rätt till den frihet som beskrivs i den första artikeln. Typ. Inte så svårt. Till och med duden som skrev bibeln hade det där på klart; behandla människorna så som du själv vill bli behandlad, visdomsord som förekommer i nästan alla religioner som finns på den här jordens yta.
Så åter till min fråga. Vad händer om jämställdheten går för långt? Enligt mina tankegångar, och om jag får säga det själv har jag ganska god förmåga att använda min hjärna, så borde det i rimlighetens namn bli till orättvisa den sekund som "jämställdheten gått för långt" dvs att en människa tar sig friheten att sätta sig över en annan människa på grund av yttre attribut, kön eller whatever. Då kan man ju inte prata om jämställdhet mera, för är man jämställd så är man ju det, det kan ju inte bli för mycket, eller?
Jag förstår inte heller denna rädsla för jämställdheten, folk (ofta män) får det där om bakfoten och tror att det handlar om att kvinnorna skapar någon typ av armé av amasoner och ska slänga alla män i fängelsehålor djupt inne i ett berg, eller ännu värre. tvinga dem att vara hemma med BARNEN! Och att det handlar om att alla uppgifter i hemmet ska enligt lag vara slaviskt uppdelade så det blir rättvist, killarna ska sy gardiner och tjejerna skruva med bilen, osv. För att inte tala om feminismen. Femínismen har inte ännu (men det kommer) fått så starkt fotfäste i den finska offentliga debatten, eftersom så fort man säger ordet feminism så börjar man prata om kroppsbehåring och sinnessjukdom. Men här är kanske något ni inte tänkt på förut: Feminism handlar ju för i helvete om jämställdhet. Att kvinnan inte ska vara underlägsen mannen och att samhället inte ska konstrueras med mannen som det "normala". För vi har inte ett jämställt Finland idag, inte på långa vägar, och så länge folk med maktpositioner i samhället motarbetar jämställdheten kommer vi aldrig att få någon rätsida på det hela.

Tänk efter, jämställdheten skulle ju gangna alla människor i ett samhälle. Det handlar inte om att utesluta någon från någonting, tvärtom, det handlar om att öppna upp för flera valmöjligheter. Att det ska bli lättare att få jobba med det man vill, att man ska få älska vem man vill, att man ska få ha vilka intressen man vill, utan att någon ska komma och peka finger och säga att det inte är okej att tycka om vissa saker för att du råkar vara kille eller tjej eller banan eller vad fan som helst. Det handlar om att lära våra barn att de kan bli rymdingengörer, ballerinor, sjuksköterskor eller rallyförare oavsett vad de har mellan benen. Det handlar om att killar ska få jobba på dagis utan att bli misstänkt som pedofil, och det handlar om att tjejer ska få jobba inom byggbranchen utan att bli sexuellt trakasserade. Det handlar om att vi ska lära våra söner att det fan inte är okej att våldta, istället för att lägga våra döttrar på självförsvarskurser där de lär sig att säga NEJ med hög röst. Det handlar om att kvinnor ska kunna klä sig hur de vill, vara hur fulla de vill och prata med vem de vill, utan att för den orsaken få "skylla sig själv" vid en eventuell våldtäkt. Det handlar om att inte lära våra barn vad som är killigt och tjejigt, att det borde vara förbjudet för pedagoger och föräldrar att säga "så gör inte fina flickor" och "pojkar är pojkar".
Jämställdheten berör oss alla, och alla borde ju i rimlighetens namn sträva efter att uppnå jämställdhet. Vi borde ju för fan vara förebilder för resten av världen eftersom vi har alla verktyg som behövs för att skapa ett jämställt samhälle.
Sluta haka upp er på "hen" och orakade armhålor, och fokusera istället på de verkliga frågorna. Varför bedöms vår kompetens och vårt värde utgående från det kön vi har när vi föds? Att hela vårt kommande liv med bl.a intressen, karriärval och nivå på inkomsten ska bestämmas utgående från någonting som vi inte kan påverka? Är det rimligt? It fuckin´aint!

Och det är inte bara jämställdhet mellan könen det handlar om, så lätt är det ju inte. Det finns så mycket mer att kämpa för, men för tillfället är det könen jag fokuserar på, eftersom det egentligen är en så banal sak det handlar om.

Så, kanske det är dags att verkligen ta den här kampen för jämställdheten, och inte låta det glida undan som så många andra viktiga frågor har en tendens att göra i den här jävla ankdammen. Det börjar bli dags att höja röster, och verkligen fundera på vilken typ av människor vi vill att våra barn ska växa upp till. Sådana som har respekt för andra människor oavsett kön eller annat? Eller sådana som förtrycker, diskriminerar och anser sig vara överlägsen andra människor?
När det kommer till min egen dotter kommer jag att göra på samma sätt som mina föräldrar gjorde med mig. Att som förälder säga till ditt barn: du kan göra vad som helst bara du vill, och att aldrig låta någon annan säga att du inte kommer att klara det, eftersom det är bara du själv som väljer hur du begränsar dig. Jag har kommit långt och brutit mot flera normer på vägen, och det är jag banne mig stolt över.