Fosterland

Det är länge sedan jag sett en dokumentär som berört mig riktigt på djupet. Men SVT´s dokumentärserie Fosterland är något utöver det vanliga. Här ser en verkligen hur det kokar ute i Europa, och en känner ett väldigt obehag för vad som komma skall. På samma gång som Gyllene Gryning skanderar slagord för att stoppa "massinvandringen" i Grekland ska syriska flyktingar några kvarter bort smugglas med hjälp av små båtar och lastbilsflak till en säker plats någon stans i världen. De har lämnat sina hem, sett krig, död och annat vidrigt som människor aldrig skulle behöva se.  I skrivande stund  byggs det allt högre murar kring Europa, och rasismen blir allt värre... Två delar har kommit av Fosterland, och som tur går de att se i Finland också..

Klicka här för att se på Fosterland

Och så kan ni se denna också på samma gång..

en undran

Jag har undvikit att se på/läsa nyheter de senaste dagarna, eftersom händelserna i Frankrike börjar stå mig upp i halsen. Jag orkar inte höra om det mer helt enkelt, eftersom ju mer information jag får om det som hände, ju mer börjar jag undra om Charlie Habdo didn´t had it coming. Vi pratar alltså om en satirtidning som sparkade åt alla håll, inte bara uppåt, och producerade både homofobiska, rasistiska, antisemitiska, sexistiska och islamofobiska bilder, och att i yttrandefrihetens namn sparka på grupper som redan är utsatta i samhället känns bara... fel. (Väst)världen har dock gått bananas, och det pågår demonstrationer och manifestationer för att stöda Charlie Habdos redaktion och folk vill visa att de inte accepterar terrorism, vad det nu är eller inte är är ju också en fråga som det tål att funderas på. Det känns lite som vi har ett europeiskt 9/11 på gång, och islamofobin pyr ur Europas porer likt lava ur en vulkan som just ska få sitt utbrott. 

På samma gång går Boko Haram in i den Nigerianska staden Baga och slaktar 2000 civila människor. 2000 barn, kvinnor och män mördas kallblodigt och staden bränns ner till grunden. Enligt Amnesty kan detta vara det mest våldsamma attentat som Boko Haram hittills begått, och antalet offer är så stort att det är svårt att hålla räkningen, och även de som endast blivit skadade i dådet har inte klarat sig i brist på läkarvård. 
Boko Haram tvingar även unga flickor att bli självmordsbombare, och under de senaste dagarna har två liknande attentat ägt rum på marknader i Nigeria. Varför finns inget intresse av att få bukt med denna grupp som kidnappar, dödar och tvingar civila att ta livet av sig själva i guds namn? Hur kan vi låta detta fortgå?

Bland spaltmeter efter spaltmeter om terroristerna i Frankrike och deras medhjälpare och fruar får dessa nyheter en liten liten notis, så där i förbifarten. En liten notis som berättar om att 2000 människor blivit slaktade likt djur av en fanatisk extremistgrupp. Nyhetsrubriker som beskriver de tioåriga barnen som terrorister när de tvingats att spränga sig själva i luften, och sedan inget mer. Men det är ju så det brukar vara. Det som händer "i Afrika" är inte så viktigt, speciellt inte när homofobiska, rasistiska, islamofobiska och antisemitiska serietecknare får på nosen i Europa, vem orkar demonstrera för massmordsoffer på andra sidan jorden, liksom?

Detta handlar inte om religion längre, utan religionen har blivit ett slags svepskäl för människor att få utlopp för ett sjukt behov att utöva makt. I grunden är islam ingen våldsreligion, utan som jag tidigare sagt är det människornas egna tolkningar som gör att de ser det de vill se, och intalar en sig själv att striden utförs i guds namn kanske en slipper reflektera över vad som är rätt och fel att göra mot sina medmänniskor. Jag börjar bli riktigt orolig för det som pågår i världen just nu, och vilken utgång denna polarisering mellan människor kommer att få. Om vi tycker att de främlingsfientliga grupperna haft god medvind hittills, så tror jag att det bara är början på något som kommer att glida oss ur händerna...

orka med det här året

Jag trodde det här året skulle bli ett bra år på alla sätt och vis. Att folk skulle hitta sitt förstånd och bli snälla mot varandra. Att vi skulle ta ett långt och välbehövligt steg närmare att vara toleranta och förstående. Jag är redan på dåligt humör över vad som händer i världen och mina förhoppningar är inte så höga för framtiden. 
Det började med det vidriga terrordådet mot en tidningsredaktion i Frankrike, som nu redan några få dagar efter resulterat i att jag ser det som befarades, nämligen en ökad intolerans mot muslimer. Snälla Facebook.kompisar, sluta dela artiklar från avpixlat, friatider och andra skit-rasisttidningar, om ni inte kan ställa er kritiska till deras innehåll. Vill ni dela islamofobiska nyheter, gör det från trovärdiga källor och kom med sakliga argument, eftersom jag då vet att ni tänkt till innan ni delat nyheten. Och jag kan unfrienda er på grund av genuint taskiga åsikter istället för er omedvetenhet och oförmåga att tänka kritiskt. Nu senast såg jag en friatider artikel där det framkommer hur svenska muslimer "hyllar" terrordåden i Frankrike, och jag kan riktigt se hur (Marcus Birro), rasisterna och islamofoberna sitter och gnuggar sina händer när den här chansen att spä på hatet uppstod. Vi måste minnas att vi inte kan dra alla över en kam på grund av vad en fanatisk grupp gör. Alla är inte som IS, talibaner, Al Shabaab eller Boko Haram, för dessa grupper handlar det om annat än religion, det handlar om genuint hat mot demokrati och mänskliga rättigheter, och de begår våldsdåd i religionens namn i tron att det rättfärdigar någonting. Kan jag tro. Läser en skapelseberättelserna för världens olika religioner är de i stort sett likadana, och det finns få religioner som verkligen uppmanar till att mörda andra människor, det är människor (män) har genom historien tolkat sagorna till sin fördel så de ska kunna skapa lagar och ta makten i sina egna händer i religionens namn. Och det rör allt från kristendomen (som absolut inte är någon rosenknoppsreligion) till hinduism och islam. Så sluta dela de här jävla rasistartiklarna! (Och nej, jag försvarar inte det som skedde i Frankrike, jag försvarar inte bestialiska mord överhuvudtaget, men när sådana här saker händer är det viktigt att hålla huvudet kallt och inte svälja allt som skräpmedia producerar med hull och hår).

Dagens andra sorgliga nyhet är att Ryssland än en gång tagit ett steg bakåt i utvecklingen och visat sitt verkliga ansikte när det kommer till tolerans för sexuella minoriteter. Svenska Yle skriver om en ny lag som förbjuder transpersoner att ta körkort, eftersom transsexualitet och transvestitism räknas som en psykisk sjukdom. Denna lag har skapats för att minska på trafikolyckor, och inte heller kleptomaner och människor med spelberoende tillåts att ta körkort. All styrka till Rysslands hbtqi-rörelse säger jag bara, att ni överhuvudtaget väljer att lämna kvar i det där landet och kämpa för era rättigheter är helt otroligt <3.

varför ska jag få gifta mig när du inte får?

Jag har tänkt mycket på äktenskap och bröllop på senare tid, och detta i och med det motstånd som den jämlika äktenskapslagen får i det här jobbiga landet. När Lena Dunham besökte Skavlan för någon vecka sedan fick hon frågan om hon någon gång ska gifta sig (typisk fråga som kvinnor får btw), och hon svarade något i stil med att hon kan tänka sig att gifta sig den dag då alla oavsett sexuell läggning har rätt att ingå äktenskap. De där orden fick mig verkligen att börja tänka på det hemska i den här situationen, att jag får gifta mig med vem jag vill så länge det är en person av motsatt kön. Att mitt heterosexuella äktenskap anses som legitimt och riktigt, medan ett äktenskap mellan ett samkönat par ses som brott mot mänskliga rättigheter, enligt Päivi Räsänen. Det skanderas i kommentarsfält om hur kärnfamiljen skulle nedmonteras om samkönade par skulle få gifta sig, det pratas om barnens säkerhet, hur ska det gå för dem? Som om barn till samkönade par skulle må sämre och skadas för livet eftersom de inte träffar några andra människor än sina mammor eller pappor, om man ska tro på motståndarna till lagen. Ministrar och riksdagsmän beskriver homosexualitet som en sexuell avart, och att "de" kan gott nöja sig med att ingå partnerskap, en behöver ju inte kalla det äktenskap. Människor är rädda att äktenskap som ingås mellan samkönade par gör de heterosexuella äktenskap mindre värda, och att de samkönade äktenskapen på något sätt skulle urholka betydelsen av de heterosexuella äktenskapen. Något som i alla fall jag trodde handlade om betydelsen som individer själva skapar genom att vilja ingå äktenskap med någon. 

Överlag tycker jag att äktenskap är en förlegad institution, och att det i dagens samhälle inte borde ha så stor betydelse om ett par är gifta eller ej, med tanke på att så många bor i samboförhållanden livet ut. Jag menar, vad är det som garanterar att ett barn född inom äktenskapet inte skulle vara en bastard? Det är en jobbig situation att som ogift tas in på utfrågning för att faderskapet ska fastställas när en fått barn, och en blir tvungen att svara på frågor som om det vore ett polisförhör. 

Däremot kan jag förstå den symboliska delen av att vilja älska någon i nöd och lust tills döden skiljer oss åt, och det handlar om att förklara sin kärlek till den en älskar och vill leva med livet ut. Men varför är det bara vissa som ska få göra det? Varför är det bara vi som råkat födas in i heteronormen som ska få åtnjuta lyckan att ingå äktenskap med den en älskar över allt annat? Det är som vi gör en klassfråga av kärleken, och det är endast de privilegierade heterosexuella som ska få ingå äktenskap. Var är rättvisan i det? Varför ska jag har rätt att ingå äktenskap med den jag älskar, medan kanske du eller ditt barn eller din bästa vän inte får det, bara för att hen råkar älska en person av samma kön?

Vi håller tummarna på fredag, snälla snälla låt oss komma ur denna trångsynta bubbla som gör att en får skämmas ögonen ur sig inför resten av världen. Vi måste börja tänka förbi kön, och sluta stirra oss blinda på vad folk har mellan benen, för när det gäller kärlek begränsas en inte av sådana regler om vad som är passande eller vad som står skrivet i en gammal dammig sagobok. En ska få älska vem en vill utan att det ska kännas som att en viss typ kärlek inte räknas, som om det vore något övergående eller ett påhitt. 

Och ja, jag råkar vara heterosexuell och leva i ett heterosexuellt förhållande, och det kan tyckas att jag inte har tolkningsföreträde i denna fråga. Men det enda jag vill är att alla ska få vara glada, och att alla oavsett sexuell läggning ska få älska vem de vill, och då även gifta sig med vem de vill om det är något som är viktigt för de människorna. Jag vill inte leva i ett samhälle som är uppbyggt på fördomar och oförståelse, och framför allt inte i ett samhälle där oförmågan att tänka längre än utanför sin egen lilla bubbla av trygghet har blivit en epidemi...

graviditet är ingen sjukdom och abort är inte vård

Jag har med skräckblandad förtjusning följt diskussionen på vbl.fi om KD och Sannfinländarnas förslag till skärpt abortlag. Det som skrämmer mig allra mest är kommentarerna som dyker upp under artikeln, och hur diskussionen urartar till följd av att folk blandar in gud, börjar citera bibeln och fördömer abort som ett bevis på samhällets moraliska förfall. Här är några godbitar ur "debatten":

"Ännu en gång : barnet har ingen möjlighet att få säga sitt. Man ropar bara om mammans rättigheter, men ingen tar parti för det nya livet som börjat spira. Livet börjar vid befruktningsögonblicket! Och varför alla dessa aborter ? Jo, för detta samhäller är så nergånget i omoral. Och det skall det lilla livet/fostret få stå för. Vi lever år 2014 och alla i detta land är nog informerade om alla de olika preventivmedel som finns, så varför skyddar man sig inte då ? Skärpning !"

".... talar nog om de absoluta majoriteten av aborterna. Att bli våldtagen är ovanligt i Finland och ännu ovanligare är det att offret blir gravid, så dit argument gäller kanske mindre än en promille av alla fall."

"Det finns preventivmedel av alla de sorter samt dagen efterpiller! Skulle dessa användas och alla kärlekskranka par ta ANSVAR för sitt sexliv så skulle läkare gynekologer och vårdpersonal vars samvete inte belastas av att utföra aborter hinna med dessa ingrepp utan att någon kvinnas "mänskliga rättighet" till fri abort skulle kränkas. Men det är lätt att kräva att andra skall rätta till ens eget slarv. Jag har också förstått att adoptionskön är lång och väntetiden ännu längre på adoptivbarnbarn födda i Finland. Akuta aborter för att rädda moderns liv torde väl de flesta inom läkar och vårdpersonal kunna godkänna."

"Den Stora Lögnen i detta sammanhang är det ständigt återkommande påståendet att ett foster är en del av mammans kropp. Det är redan ett litet barn, även om det inte är moget. Så här på domsöndagen rinner Jesu ord i minnet: "Allt vad ni har gjort mot en av dessa minsta ..." Den läkare eller barnmorska som inser allvaret måste få säga nej."

"Tänk att vi gått så vilse i dagens "moderna värld" så mord är tillåtet på oskyldiga, försvarslösa och defekta babysar! Vart är vår värld påväg?"

"Finns nåt som heter ANSVAR har hen gjort till en bebis så skall hen ta sitt ANSVAR"

"Graviditet är inte en sjukdom och abort är inte vård (om inte moderns liv är hotat, vilket torde gälla i en försvinnande liten andel av fallen). Vårdpersonal borde inte behöva delta i något så omoraliskt som abort. Det minsta man kan kräva är att skattefinansierad sjukvård skall sluta utföra aborter (om inte moderns liv är hotat), det kan de som vill låta göra på privata kliniker, liksom plastikoperationer. Ännu bättre vore det givetvis att förbjuda abort (om inte moderns liv är hotat)."

Jag valde att inte ta med de långa harangerna om bibeln, eftersom jag anser att gud inte överhuvudtaget hör hemma i denna diskussion. Det jag finner skrämmande är att så många (främst män kan jag tro) så lättvindigt anser att när kvinnan blir befruktad så är hennes liv mindre värt än den blivande bebisens. Det pratas om mord på oskyldiga små barn och en lägger mänskliga rättigheter inom citationstecken, precis som det skulle handla om något pjas som någon flummare har kommit på. En av dessa som kommenterat tar sig till och med friheten att säga att det förekommer så lite våldtäkter i Finland så man kan inte helst ta med det i beräkningen, skulle känna att göra en flashback-snubbe och fråga "källa på det???". Det pratas om ansvar och att en ska se till att skydda sig och blir en gravid ska en tamejfan stå för sitt misstag och behålla ungen. Livet börjar spira i det ögonblick mamman blir befruktad osv, som om det vore en bok om Finlands djurliv. 

Saken är ju den att oavsett om en är försiktig och skyddar sig så finns det alltid en risk för att en ska bli gravid när en har sex. Så är det bara. Jag anser att rätten till abort hör till de mänskliga rättigheterna och att varje kvinna har rätt att bestämma över sin egen kropp, för vem, i ärlighetens namn, kan komma och säga att ett embryos "liv" är mer värt än kvinnans? 

Det utförs relativt få aborter i Finland, år 2011 utfördes 10 490 aborter, varav 174 aborter gjordes efter vecka 16 på sociala grunder (statistik från vbl.fi). Fri abort gäller fram till vecka tolv och efter det upp till vecka 24 krävs Valviras godkännande för att göra abort. Så det är ju inget som en kan säga är något som unga tjejer gör var och varannan månad istället för att använda preventivmedel, som också är en underlig myt som gäller abort. Aborterna har även minskat under de senare åren, och det tror man beror på att rådgivningen och informationen om hur man skyddar sig har blivit bättre, och därför har abortantalet minskat. 

En undrar ju dock om vi är på väg åt samma håll som andra konservativa europeiska länder som försöker skärpa sina abortlagar och i vissa fall förbjuda abort. För det hoppas jag verkligen inte. Tar vi Irland som exempel så är abort förbjudet om inte moderns liv är i fara. Dock är riktlinjerna kring när moderns liv är i fara så diffusa så läkare vägrar utföra aborter av rädsla för att bryta mot lagen. Det finns dock ideella organisationer som får ge rådgivning och vägledning åt kvinnor som vill göra abort, och dessa organisationer hjälper kvinnorna att hitta abortkliniker i andra länder där ingreppet är tillåtet. Dock måste denna konsultation ske ansikte mot ansikte, och den får under inga omständigheter ske per telefon. 

Det är även ett faktum att bara för abort förbjuds minskar inte aborterna, de sker istället illegalt och i osäkra förhållanden, med redskap som galgar och tänger. 

Är det bättre om kvinnan tvingas behålla sitt barn trots att hon vet att hon inte har möjlighet att ta hand om det? Att hon kanske knappt har råd att ge mat åt sig själv och sedan får ett till liv att ha ansvar för? Eller att en ung flicka blir gravid av misstag men blir tvungen att behålla barnet mot sin vilja, och får planera om sin framtid helt och hållet, på grund av att hon inte fick göra abort? Eller barn som föds in i familjer där det förekommer missbruk, misshandel och där det absolut inte är lämpligt för ett barn att växa upp, är det ett värdigt liv? 

Och vad tänker abortmotståndarna med när de helt förbiser moderns liv och rätt att bestämma om sin egen kropp? Det är ju inte som att modern och barnet aldrig har kontakt mer efter de nio månaderna som bebisen huserar inne i kvinnans kropp, utan att vara mamma är ju något en är hela livet, och är en inte redo för det i en situation då en märker att en är gravid, då ska det finnas en möjlighet att avbryta graviditeten.

Jag anser även att graviditet kan klassas som en sjukdom i vissa fall, även om det kanske låter kontroversiellt. Men om en kvinna har en väldigt svår och jobbig graviditet, som gör att hon inte kan leva som en normal människa på grund av illamående, ryggont och alla andra åkommor en kan få när en har en annan varelse inne i sin kropp, då anser jag att graviditeten kan klassas som en sjukdom. Men även här bemöts en av oförstående röster som säger att vara gravid är bara ett naturligt tillstånd, så det är bara att bita ihop och vänta på bättre tider. Även om den jobbiga graviditeten bidrar till att modern inte kan känna kärlek till sitt barn, utan kanske till och med stöter bort det efter förlossningen. För det finns inga garantier för att en förälder känner ovillkorlig kärlek till sitt barn, även om många verkar leva i den föreställningen. 

Abort är en mänsklig rättighet och vi kan inte för något i världen låta den rättigheten tas ifrån oss.  

bildkälla

Men.... männen då?

Nu tänkte jag prata lite familjeplanering och reproduktiv hälsa. Kanske främst det förstnämnda. Jag skrev tidigare i år en uppsats i familjepolitik om just dessa ämnen och jag lärde mig så mycket, och på samma gång blev jag himla uppgiven, som vanligt när det kommer till saker som vi här i Finland tar för givet men som är så främmande i andra länder. 

Vi i Finland har en relativt lång historia när det gäller att ta hand om våra nyförlösta mödrar och barn. Till exempel grundades den första rådgivningsstationen för barn år 1904, och år 1949 så täckte kommunala barn- och mödrarådgivningsbyråer hela landet. Blir man gravid nu vet man att man går på regelbundna rådgivningsbesök och barnmorskan följer upp familjens situation även efter förlossningen, detta är en företeelse som förekom redan i slutet av 1800-talet. Den lokala barnmorskan besökte den nyblivna mamman för att lära henne om hur man sköter barnet och de egna hygienen. eftersom det var barnmorskornas ansvar att utbilda mödrarna i frågor om hälsa och moderskapet. Det som är så bra med det här systemet är att ALLA gravida besöker rådgivningarna och går dit med sina barn senare, oavsett socioekonomisk bakgrund, och därför förekommer det ingen social stigmatisering heller. Många kommuner erbjuder även extra stöd för familjer som kan uppleva att de har problem med att orka och hinna med allt, och det ska aldrig vara en hög tröskel för att ta kontakt med rådgivningen om det är saker man funderar över. Vi har otaliga familjeförmåner som staten erbjuder och vi har även tillgång till barnomsorg, läkarvård och direkta ekonomiska understöd. Dessa går jag inte mer in på här, eftersom det då antagligen börjar låta som ett informationsblad från FPA. Jag vill bara lyfta fram hur det ser ut i vårt land, för det systemet vi har är ett av de bästa i världen då alla barn oavsett bakgrund omfattas av dessa förmåner. Vi har det ganska bra på det stora hela när det kommer till reproduktiv hälsa, och vi har tillgång till preventivmedel och fri abort, vilket nu för tiden räknas som viktiga delar i ett samhälle som kan kallas välfärdsstat. 

Nåväl. 

Det finns ju länder där saker och ting inte alls ser ut som det gör här. Ofta är det på grund av fattigdom som länder har problem med en hög befolkningstillväxt, och även religiösa och kulturella orsaker gör att det föds fler barn än vad som kanske skulle vara nödvändigt. De fattiga länderna har även ofta en hög nivå av mödradödlighet och spädbarnsdödlighet på grund av bristande hygien och utbildad vårdpersonal som kan underlätta kvinnans förlossning. Området i Afrika söder om Sahara har länge varit ett problemområde när det gäller befolkningens reproduktiva hälsa och där kommer även korruption och pengar som hamnar i fel händer med i bilden. Vissa länder kan erhålla stöd för preventivmedel från olika välgörenhetsorganisationer för att den fattigare delen av befolkningen ska få tillgång till dessa. Problemet är ofta att det blir en marknad av det hela och regeringen och andra ansvariga väljer att sälja preventivmedel till de familjer som har råd att betala, och därför lämnar de utan pengar också utan skydd. Det resulterar i att det fortsättningsvis är flest barn som föds i fattiga familjer och mödradödligheten fortsätter att vara hög i vissa områden. 
Det har dock skett en förbättring på senare tid, och man har lyckats begränsa befolkningstillväxten till en viss del med hjälp av att informera familjer om deras möjligheter att skydda sig själva. Familjerådgivning och att medvetandegöra kvinnor om hur man gör för att inte bli gravid spelar en väldigt stor roll när det kommer till att förhindra mödradödlighet och spädbarnsdödlighet. 

En annan sak som görs bland annat i Indien för att hämma befolkningstillväxten är att massterilisera kvinnor. Det var på grund av detta som jag började skriva detta inlägg från första början, eftersom det uppdagades en situation i förra veckan när 13 kvinnor dog efter en massterilisering i Indien. Kvinnorna bli mödrar ofta i väldigt unga år, och det är två barn som är idealet. Familjer väljer ofta att skaffa två barn i ett tidigt skede i förhållandet och sedan steriliseras kvinnan för att inte kunna föda fler barn. Om en familj har många barn straffas de genom att inte få samma rabatter som mindre familjer och de får olika förmåner indragna. De indiska kvinnorna lockas med hjälp av olika förmåner om de steriliserar sig, men det handlar sällan om stora summor. Kvinnorna som steriliserades i det fall där flera blev förgiftade fick de en summa på 19 euro för att genomföra ingreppet. Här är ett utdrag ur en artikel från 2013, som beskriver hur steriliseringarna brukar gå till:

"Barnmorskan Gurla Premiladevi beskriver lägren som ett medicinskt löpande band. Ibland hölls de på byskolor. Två hopskjutna skolbänkar fungerade som operationsbord, kvinnorna tvingades vila på golvet efteråt och toaletter fanns sällan. Läkarna pressades eller belönades för att arbeta snabbt. En del saknade erfarenhet.

– Ibland fick jag peka ut äggledarna eftersom läkaren inte hittade dem, säger Gurla Premiladevi som assisterat vid många operationer.

I Answers senaste rapport om steriliseringarna pekas flera allvarliga problem ut: Kvinnor får inte veta vad ingreppet innebär, får ingen information om andra preventivmedel, undersöks inte före operationen och följs inte upp efteråt.

– Regeringen ville att vi skulle ta bort det kapitlet. Men vi vägrade, säger Praksamma Malawarapo.

13 procent uppgav att de drabbats av komplikationer som sårinfektioner och skador på organ eller blodkärl. Det har till och med hänt att kvinnor dött.

– Det var en febrigt snabb kampanj. Läkare har erkänt att de slarvat för att nå målen, säger Prakasamma Malawarapo som trots allt tycker att steriliseringarna gett indiska kvinnor mer frihet då de inte längre är lika bundna till hemmet.

I andra delar av landet som inte lyckats hejda befolkningstillväxten pågår intensiva och kritiserade steriliseringskampanjer. I Andhra Pradesh har dock pressen på kvinnorna minskat, enligt Malawarapo. Läger ordnas fortfarande och straff- och belöningssystemet är kvar. Fast hon tror inte att det påverkar.

– Steriliseringarna har blivit en naturlig del i kvinnans liv. Även utan läger eller gåvor tror jag nog de skulle söka upp kliniker för att få det gjort.

För indiska män är det annorlunda. Trots kampanjer och lockbeten vägrar de. Endast cirka en procent av steriliseringarna görs på män.

– Det är en genusfråga. Männen säger: ”Jag jobbar hårt, vad händer om jag blir sjuk efter operationen?”, säger Prakasamma Malawarapo."

Det är två saker jag reagerar på efter att ha läst den här artikeln. Först, steriliseringen innebär att kvinnorna inte längre är bundna vid hemmet och innebär alltså mer frihet. Det kan jag förstå, men jag tror ju inte att det ges så många alternativ, och framför allt INGEN INFORMATION om andra preventiva metoder. Och så undrar jag; är jungfrufödslar ett välkänt fenomen i Indien? Det verkar ju så eftersom det endast ligger på kvinnornas ansvar att hämma befolkningstillväxten. Här ser vi samma situation som p-pillren som skulle utvecklas för män, men som inte har så stor efterfrågan så man väljer att inte lägga så stor energi på att utveckla dem vidare så att de skulle komma ut på marknaden. Varför steriliseras inte männen, när det rent tekniskt innebär att en man kan befrukta himlans många kvinnor mest hela tiden, men en kvinna kan ju bara föda barn (som oftast bara är ett) en gång per år. Skulle det inte då vara mer effektivt att sterilisera männen? 

Detta är ju saker som inte helst diskuteras, eftersom det räcker med att männen sätter sig på tvären och säger "nej vi vill inte", och så är det bra med det. Men kvinnorna ska trycka i sig hormoner, steriliseras och på många håll genomgå illegala aborter för att inte få barn. Igen ser man hur ordningen i världen ser ut, och hur lågt värderad kvinnans hälsa och välmående verkligen är. Även här hemma hos oss kan det vara svårt för kvinnor att bli tagna på allvar när det kommer till sjukdomar som är kopplade till menstruation eller graviditet, det är ju bara "naturligt" så vi får leva med det, och graviditet är ju inget sjukdomstillstånd (vilket jag tycker att det i vissa fall visst kan vara) så det är bara att bita ihop. 

Nej mer utbildning åt folket och kräv mer ansvarstagande av männen, för oftast behövs det en spermie för att ett ägg ska utvecklas till ett embryo, och kvinnan ska inte behöva bära hela skulden för den ökade befolkningstillväxten.

Nu borde vi verkligen börja prata om Demokratiska republiken Kongo

Är det inte konstigt hur vi människor kan leva i en värld där det förekommer en sådan brutalitet att man inte kan föreställa sig, men vi bara rycker på axlarna och tittar åt ett annat, trevligare håll? Hur vi blir immuna mot allt elände som finns runt omkring oss, och vi väljer att inte beröras av saker som inte sker i vår närhet? När vi tänker att det inte är någon skillnad fast man bryr sig, eftersom det inte spelar någon roll vad lilla jag tycker..?

Jag råkade ut för en sådan käftsmäll i fredags när jag tittade på Skavlan från SVT 1, som gästades av Dr. Denis Mukwege, som arbetar med och för människor som fallit offer för sexuella övergrepp i Kongo. Jag vet att världen är grym, men när han beskrev vad han ser på daglig basis kunde jag inte hålla tillbaks tårarna.

Det pågår ett krig i Demokratiska republiken Kongo som få människor tycks veta om. Och det är inte ett krig som brutit ut på grund av religion eller ett krig mellan olika etniska grupper. Det är ett krig mellan olika gerillagrupper som alla vill ha makt över DR Kongos naturtillgångar, eftersom landet är ett av världens rikaste när det gäller just mineraler av olika slag. Mineraler som används till olika tekniska prylar som vi använder oss av, telefoner, laptops, tv-apparater och så vidare. Dessa olika grupper skrämmer bort invånarna som bor på ställen där dessa naturtillgångar finns, och de använder våldtäkt som ett mycket effektivt vapen i denna krigföring.

Konflikten i DR Kongo har varit långvarig, och trots att kriget officiellt slutade år 2002 blossar det upp konflikter med jämna mellanrum främst i de östra delarna av landet. Den beväpnade gruppen M23 tog kontroll över staden Goma år 2012, vilket resulterade i att oroligheterna ökade i både norra och södra Kivu, som är en del belägen i östra DR Kongo. Trots att M23 avväpnades av den kongolesiska armén och FN:s interventionsbrigad, har flertalet mindre beväpnade grupper bidragit till att våldet ökar. Som tidigare nämndes är DR Kongo ett land som är rikt på naturtillgångar, där finns bl.a. diamanter, kobolt, olja, koppar och coltan, men i stället för att använda dessa tillgångar till att främja den ekonomiska utvecklingen i landet, används tillgångarna till att bekosta kriget som pågår. Den konflikt som varit mest aktuell under senare tid är kampen om att få makten över ett gruvdistrikt beläget i östra delen av landet, och både rebeller, landets egen militär och utlänningar deltar i kampen om distriktet.

I och med att våldet och konflikterna ökat har även de sexuella övergreppen ökat. Våldtäkt används som ett strategiskt vapen för att lamslå hela byar och för att försvaga etniska grupper, och både rebellgrupper och kongolesiska säkerhetsstyrkor är delaktiga i övergreppen. I de östra delarna av DR Kongo är massvåldtäkt vanligt, och främst kvinnor och barn utsätts men även män råkar ut för de brutala våldtäkterna. Våldtäkt som vapen är väldigt effektivt, eftersom det slår hårt mot inte bara offret utan påverkar hela samhällen. En kvinna som blivit utsatt för våldtäkt blir ofta stigmatiserad och utfryst från sin familj, som sätter kvinnan i en svår situation både ekonomiskt och socialt. Spridningen av HIV och AIDS är också vanlig i östra DR Kongo, och den har fått sin fart genom det ökade sexuella våldet. Detta bidrar även till att kvinnor hindras att delta i samhällets politiska och sociala sfär, och har alltså inte samma rättigheter som män. Prostitutionen har även ökat i de konfliktdrabbade delarna av landet, eftersom offren blir utfrysta av sina familjer och de försätts i en situation där de behöver pengar och mat. Även närvaron av internationella styrkor gör att offren säljer sina kroppar i utbyte mot mat.

Genom att använda våldtäkt som vapen och att våldföra sig på kvinnor och barn framför ögonen på männen gör också att nativiteten påverkas. Dels för att kvinnorna får sina genitalier förstörda av gevärspipor och andra tillhyggen, vilket gör att de inte längre har möjlighet att få barn, och dels för att männen kan bli impotenta efter att ha sett sin fru eller någon annan kvinna bli våldtagen. Det är alltså ett effektivt vapen som kan bidra till hela stammars utrotning och även få människor på flykt från de områden där naturtillgångarna finns.

En studie från 2011, som jag läste om här, hävdar att ungefär 48 kvinnor blir våldtagna varje timme i DR Kongo. alltså 1 152 kvinnor per dag. Det är 26 gånger mer än vad som tidigare uppskattats av FN, som hävdade att det förekom 16 000 våldtäkter under ett års tid. 

För att återkoppla till Dr. Mukwege och hans arbete i DR Kongo ombads han i fredagens Skavlan att beskriva vad han får se i sitt jobb, och vilka skador dessa offer söker hjälp för. Han beskrev hur han två veckor innan han reste från landet fick in en två år gammal flicka vars underliv blivit helt förstört på grund av våldtäkt. Området mellan slidan och anus var söndertrasat och hon var inkontinent, alltså kunde hon inte längre kontrollera sin urinering. När jag hörde hans berättelse, som säkert är en i mängden av liknande upplevelelser, kunde jag inte förmå mig att hålla tillbaka tårarna. Jag började tänka på Lillan, och det finns inte ord som kan beskriva den känsla av avsky och hat som fyllde mig. Avsky mot dessa män som gör det här, hat mot de män som använder sig av detta medel för att eliminera fienden. Dr. Mukwege fortsatte att berätta om hur kvinnor kommer in med skador som orsakats av att olika typer av syror har förts in i deras underliv, hur de har skjutit sönder underliv och stuckit in bajonetter. Har ni 15 minuter över kan ni se klippet från Skavlan, och höra Dr. Mukweges berättelse..

http://www.svt.se/skavlan/kvinnors-underliv-forstors-med-gevar-efter-de-blivit-valdtagna

Hur kan vi tillåta detta att hända? Hur kan inte världen reagera på denna brutalitet? När vi har alla medel som behövs för att få slut på barbariet, men vi väljer att sitta och titta på, genom våra smartphones som delvis är orsaken till att detta sker i Kongo. Dr. Mukwege ber oss att ge de kongolesiska kvinnorna en röst, att vi ska lyfta fram deras lidande och hjälpa dem genom att låta dem synas. Skulle jag ha möjlighet skulle det vara en självklar sak för mig att på alla sätt och vis bidra ekonomiskt så att kvinnorna skulle få den hjälp de behöver. Men jag har inget annat än mina ord just nu. Jag kan inget annat göra än att hoppas att fler får upp ögonen för vad som försiggår i DR Kongo, och att någon någonstans vågar sätta ner foten och göra något som är till nytta för offren. 

Jag är så oerhört arg på den här världen, och mina problem har aldrig känts mer triviala än vad de gör just nu...

Källor: 

Fördjupning Kongo-Kinshasa

DR Congo - Women´s situation

Power over one´s own body

Aktivera er!

Ja, vad ska man säga. Landet jag bor i har en regering som i dagarna fattade beslut om huruvida kärnkraftverket i Pyhäjoki ska få tillstånd att fortsätta och slutföra sitt byggande, och till min förskräckelse (men ändå inte så oväntat) gav regeringen grönt ljus för bygget. De Gröna lämnade regeringen i protest och ännu ett sorgefrö såddes inom mig. Inte för att de gröna lämnade regeringen utan för att vi faktiskt har en så IDIOTISK regering som inte fattar vad de har gjort i och med Fennovoima-beslutet. Och i Ryssland är man förstås överlycklig och tycker det var bra gjort av Finland att godkänna byggandet av ett kärnkraftverk där ryska Rosatom har en stor ägarandel. Varför detta beslut och varför just nu? Är man rädd för att man ska skada relationerna till Ryssland i dessa oroliga dagar med Ukrainakriser och sanktioner mot Rysslands agerande i tidigare nämnda kris, genom att säga tack och hej till kärnkraftverket i Pyhäjoki? Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan överhuvudtaget överväga att investera i ett kärnkraftverk i dessa tider, vad är det för framtid? Finland, som ska vara förebilder för resten av världen när det kommer till teknik och smarta energilösningar väljer att investera i ett jävla kärnkraftverk, medan övriga länder försöker avveckla kärnkraften. Och jag är väl medveten om att det är svårt att hitta förnybara energikällor som är lika kostnadseffektiva som kärnkraft, men bara viljan finns så hittar man också alternativa lösningar. Skulle man kombinera vind-, sol- och vattenkraft skulle man säkerligen få till en lika bra källa för el som ett kärnkraftverk, och med den förnybara energikällorna skulle det även lämna mindre miljöfarligt avfall som ska tas om hand i hundratals år. 

För tyvärr så är det ju så att vi behöver el. Mer el för varje dag som går, till att ladda diverse telefoner, datorer och plattor. El för att driva de "miljövänliga" elbilarna och el för att få vardagen att fungera, helt enkelt. Eftersom behovet av el är så ofantligt stort borde man ju också försöka få till vettiga lösningar när det gäller produktionen av denna. Folk vill inte ha vindmöllor in på husknutarna, vilket jag också förstår, men blir jag tvungen att välja mellan vindmöllor eller kärnkraftverk så väljer jag möllorna tusen gånger om. Tänker vi på våra kommande generationer när vi väljer att investera i kärnkraftverk? Vad lämnar kvar åt dem, annat än elände och en förstörd miljö? Vad händer om olyckan är framme i Pyhäjoki, med ett ännu färskt minne av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl? Det finns ingenting som garanterar att kärnkraften är 100 % säker, och skulle något hända så är det inte bara människorna i kraftverkets direkta närhet som drabbas, utan det är även människorna i angränsande länder som drabbas av problemen. När olyckan i Tjernobyl var framme resulterade det i att man inte fick äta svamp och bär ur skogarna i norra Finland, Sverige och Norge, och renar var tvungna att nödslaktas på grund av den radioaktivitet som fanns i marken. Och har jag inte fel så kan man ännu idag hitta spår av radioaktivitet i naturen i norra delarna av våra länder. Det känns ju betryggande, speciellt med tanke på att det i princip är ett ryskt kärnkraftverk som nu ska slutföras i Pyhäjoki, Men Putin blev ju nöjd och glad, och berömmer oss för att vi fattar rätta beslut i svåra tider... Här kan man läsa om glädjen i Moskva efter gårdagens beslut om Fennovoima. 

Annat elände då? Jo, i samma veva som regeringen klubbade genom Fennovoima så beslöt de också att bb-avdelningar med mindre än 1000 födslar per år ska stängas. Det är ju fan inte klokt detta. Varför inte stänga ner alla förlossningsavdelningar när vi ändå är igång? Kvinnor har ju fött barn hemma i århundraden, och vi behöver ju inte resa längre än till Afrika för att se hur det går till när ungarna föds där. Några timmar efter att modern klämt ut ungen är hon tillbaks i arbetet med barnet fastspänt mot bröstet. Om hon inte råkade dö på kuppen alltså, eftersom den risken är ganska stor när man varken har tillgång till ordentlig sjukvård, rent vatten eller professionella läkare som kan sy ihop dig efter att ha fött barn. Är man inte överhuvudtaget orolig över att allt fler födslar sker i bilarna på vägen till bb? Nej, varför jaga upp sig över det, vi kan ju ge taxichaufförer en crash-course i hur man förlöser en gravid kvinna, ifall de inte hinner fram i tid, så var det problemet löst. Man sitter och får gråa hår över varför nativiteten sjunker i vårt land, varför vill inte människor avla mera skattebetalare? Jag kan ju lugnt påstå att familjepolitiken inte direkt manar till barnafödande, varken med beslut att stänga ner förlossningssjukhus eller att kvotera föräldraledigheten mellan mor och far. Detta kräver absolut ett längre inlägg i ett senare skede. Blev så upprörd nu att jag inte kan tänka klart.

Vad jag från första början tänkte skriva om var att det händer en massa roliga och viktiga saker i helgen som ni alla borde ta del av. I morgon (lördag) har Älvbyarna skördemarknad vid Skatila Uf, och jag tycker ni ska ta er dit för att handla goda och ekologiska råvaror, dels för att det är gott och dels för att man stöder en bra verksamhet. 

Även Kodials Grönsaker i Singsby har marknad i och med att deras gårdsbutik fyller ett år imorgon. Där säljs också allt möjligt gott och ponnyridning för barnen, så klart. Så efter ni varit till Älvbyarna kan ni ta en tur till Singsby för att kolla in Kodial och hans utbud. Evenemanget finns på Facebook om man vill bekanta sig vidare.

På söndag är det dags för klimatmarsch i Vasa. Här kan man läsa mer om evenemanget. Klockan 15 startat marschen för ett bättre klimat från Vasa torg, och ju more the marrier som man brukar säga, så ta med ungarna och gammelmormor och så tar vi varandra i händerna och går för ett bättre klimat. För det behövs. Tänk på framtiden och de som ska ta över jorden när vi lämnar den, vad är det för värld vi vill ge våra barn och barnbarnsbarn? Jag vill i alla fall bidra till en renare och snällare värld, på alla sätt jag bara kan...

den existentiella ångesten gör sig åter påmind

Några gånger varje år drabbas jag av existentiell ångest på grund av allt elände som händer runt om i världen, och jag har svårt att hantera människans grymhet. På höstsidan är det oftast värst, eftersom jag då åter igen börjar läsa nyheter flitigare och har på radion mest hela tiden. Redan den här morgonen har jag haft nära till tårarna när jag läser om inbördeskriget i södra Sudan och vad det innebär för alla människor som bor där. Svält, undernäring och sjukdomar följer i spåren av kriget, och enligt Vasabladet står landet inför en omfattande svältkatastrof, 235 000 människor lider av undernäring och nästan en miljon barn under fem år hotas av akut undernäring vilket hämmar deras utveckling. I samma tidning beskrivs det hur spannmålspriserna är så låga så det finns ett överskott av spannmål i Finland, och man vet inte riktigt vart man ska göra av det. För några dagar sedan presenterade EU sina krav för att ge stödpaket till de jordbrukare och grönsaksodlare som drabbas negativt av Rysslands importstopp av olika varor från övriga Europa; alla varor som inte ska säljas måste förstöras, detta för att undvika att priserna på livsmedlen dumpas och det blir obalans på marknaden. Så här har vi ett överskott av prima spannmål som vi inte vet vad vi ska göra av, och EU kräver att vi ska förstöra mat som inte kan exporteras, på samma gång som stora delar av världens befolkning svälter och lider av undernäring. Det är någonting som inte stämmer. 

Varje dag hör man om IS framfart i Irak och i Syrien, den ena attacken värre än den andra. Tusentals kvinnor kidnappas och förs bort som sexslavar, och barn utsätts för övergrepp och utnyttjas sexuellt, människor halshuggs och de använder huvudena till att spela fotboll med, och de avrättar människor som vägrar konvertera till deras "tro" och de dödar människor bara för att de råkar vara på fel plats vid fel tidpunkt. Och vad gör omvärlden för att stoppa dem? Inte ett skit verkar det som. IS vinner större och större mark och det finns risk för att ett folkmord kommer att äga rum, något som egentligen redan har inletts. Och så har vi striderna mellan Israel och Palestina, där tusentals människor dör och mister sina familjer och hem. Boko Haram härjar i Afrika och kidnappar flickor och fördömer "västerländska influenser".

Hur ska man inte drabbas av ångest? Hur ska man kunna stänga ute allt som händer runt omkring oss och hur har vi kunnat släppa världen att se ut så här? Det är sådana här dagar jag skulle vilja flytta ut till skogen och mind my own business, inte se och inte höra vad som händer runt mig, eftersom det får mig att må fysiskt dåligt... 

Nu ska jag ta Lillan i handen lite extra hårt, så ska vi baka bullar och drömma om såpade trägolv och Lillan ska få berätta hur hon vill att hennes framtida egna rum ska se ut. Glömma omvärlden för några timmar och låtsas vara ovetande om all grymhet som omger oss...

1a maj och avståndstagande

Ja, glad första maj då. Själv ska jag hålla mig så långt borta från stan och konsumtionshysterin det bara går. Åka till min mormor och äta klimpsoppa och ägna en extra tanke åt de som vi firar den här dagen för egentligen, de som kämpade för att vi ska ha åtta timmars arbetsdag och drägliga arbetsförhållanden, bland annat.

Har ni inget annat för er kan ni ju alltid läsa lite om var hur och varför vi uppmärksammar 1:a maj...

20-års jubileum!

Ja hörrni gott folk. I år, 2014, är det 20 år sedan våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades i Finland! 

Det borde ju firas, kanske man tycker. Dock kan det lägga lite sordin på stämningen med vetskapen om att det under 6 av mina 26 år i livet alltså varit lagligt att våldta sin fru. Senare kommer det ett lite längre inlägg om den rådande våldtäktskulturen i vårt samhälle, en kultur som inte helst borde finnas. Men med tanke på att våldtäkt inom äktenskapet varit olagligt i 20 ynka år är det kanske inte konstigt att synen på våldtäkt kanske inte är så allvarlig som den borde vara....

Behovet av att göra något som heter något som jag inte kommer på

Jag har gått flera dagar med en otroligt irriterande känsla i kroppen. En känsla som är irriterande för att jag inte kan sätta ord på den. Jag förösker komma på olika synonymer för att beskriva det; gruppera mig, alliera mig, ansluta mig, sluta förbund med (you gotta love synonymer.se)... Jag skulle helt enkelt behöva skaffa mig en typ av grupp av likasinnade människor, att träffa i fysiska livet och spy galla tillsammand med över allt jävelskap i världen. I och med mitt feministiska uppvaknande 2.0 får jag mer och mer behov av att diskutera, prata, argumentera, göra min röst och mina åsikter hörda FÖR VEM FAN SOM HELST. Jag kan tänka mig att den största stötestenen i hela detta dilemma är att jag är uppväxt och bor i Österbotten, där det finns en mentalitet att man inte ska sticka ut för mycket och inte vara för annorlunda. Och om man försöker hitta på något nytt blir det ändå till ingenting för ingen dyker upp och visar engagemang och så står man där med skammen hängande över sig. Men då är det en sak jag inte förstår med hela den grejen heller; jag har aldrig brytt mig om vad människor tycker om mig? Människors åsikter om mig har aldrig så mycket som rört mig i ryggen, hur groteska de än må vara. Jag pratar vitt och brett om hur jag skulle vilja starta en feministisk grupp här i Österbotten som inte är politiskt bunden (annars skulle jag engagera mig i Svenska Kvinnoförbundet, men de råkar ju vara anknutna till SFP, så tack men nej tack), helst börja med en liten diskussionsgrupp som träffas och försöker lösa världens problem över en kaffekopp eller ett glas vin. Starta något litet som kan utvecklas till något stort. I södra Finland finns det många olika forum för feminism, för att inte tala om i Sverige. Vad har vi här på de pampesiska slätterna? Idrottsföreningar och frimurare? Jag behöver träffa likasinnade människor och hitta på saker! Jag kan inte gå genom livet och göra ingenting, och ångra att jag inte följde min magkänsla när jag är gammal och skröplig. Jag vill också ordna feministfrukostar och manifestationer om alla möjliga viktiga saker, jag vill lyfta upp och visa hur viktig feminism och jämställdhet är i allt från dagvården till arbetsplatsen, jag vill knyta ihop likasinnade i Österbotten för att knyta nya kontakter och träffa nya människor. Det kan ju inte vara meningen att man ska sitta ensam med sina tankar och åsikter och skrika tysta skrik för döva öron. Det behövs en förändring, men jag vet inte om jag vågar göra det ensam... 

bildkälla

Överlag skulle jag behöva göra något drastiskt, jag känner det här året är året för drastiska åtgärder. Jag behöver bara komma på VAD!

Hur långt har vi egentligen kommit

"Vad är det vi ska begära? Samma rättigheter? Ja - men främst samma ansvar! Vad måste vi ha? Utbildning - utbildning!
Med eld i själen är Birgit Key-Åberg kommen igen från Genevé. Hon är generalsekreterare i den Internationella Kvinnoalliansen, den organisation som vill tillvarata kvinnornas intressen över gränserna. Hon siktar nu på Neapel i september - det är Internationella Kvinnoalliansen som skilts och skall mötas, det är kvinnor från jorden runt som med brännande iver strävar mot en bättre framtid för mänskligheten, för människovärdig existens åt miljoner mödrar vilkas ord aldrig blir noterade, för kvinnor på ömse sidor om gränser - nationella gränser, rasgränser, sociala gränser, känslomässiga, ekonomiska, juridiska... när skall lejonen beta jämte lammen? När skall utopierna förverkligas?
Med en blandning av intellekt och temperament summerar Birgit Key-Åberg ihop några intryck av dessa kvinnor i alla färger - vita, bruna, gula, svarta - ivriga, lyfta av storslagna idéer, fjättrade av traditioner, generösa, stingsliga, en knippa av pulserande liv från alla väderstreck, i en atmosfär som i ett nötskal låter ana något av mänsklighetens språngförmåga, evigt sammanvuxen med svaghet. "Kvinnor", säger hon, "systrar, fästmör, hustrur, mödrar - miljontals individer som än i dag i de flesta länder icke betraktas som annat än släktet där man alltid hittar lydiga slavar!"
Hon fortsätter "Man kan i fantasien föreställa sig alla dessa protesterande, accepterande...men ändock alltmer och mer inställda på att på allvar gripa in i sitt samhälle och axla sitt ansvar. En och annan framgång kan tyckas den överlägsne fattig, men för dock närmare målet: självförtroende, respekt för den personliga insatsen, jämlikhet, skydd för barnen även utom äktenskapet - lika rätt som mannen när det gäller vården av barnen inom äktenskapet och den personliga egendomen..."
Birgit Key-Åberg vet att allt det här är rätt naturligt för oss i Skandinavien. Men så är det inte i många länder. Så berättar hon om de egendomliga färgnyanser som dyker upp i kaleidoskopet...kvinnorna från satellitstaterna t.ex. dyker som talar för kvinnans nya oanade möjligheter. Vari skulle de ligga? Jo, i hennes förmåga att med lätthet låta sig formas om av omständigheterna, hennes lätthet att acceptera nya förhållanden. "Och plötsligt insåg man hur kanske just den största faran i nutiden ligger i denna medfödda smidighet, denna ödmjuka anpassningsförmåga. Den kan leda oss till motsatsen av vår strävan - till en slavtillvaro".
En annan episod: Makens och hustruns lika ställning gentemot barnen skulle fastslås, ett resolutionsförslag var uppe. Vem stjälpte det? Jo, en engelsk delegat. "Ett barn kan inte känna faderns auktoritet om modern och han har samma rätt enligt lagen". En engelska - från suffragetternas land och själv hemma i Trade Union och Labour. "Det var bara att med någon bitterhet konstatera att vi inte alltid är mogna".

Så amerikanskorna - i mycket föregångare bland världens kvinnor. Men de har sin piedestal att skydda! För dem passar endast "likalönsprincipen". I många andra avseenden tycks de oss svenskor konservativa.
Utbildningsfrågan är och förblir den fundamentala för allt mellanfolkligt samförstånd. "Ju mer man tränger in i de många ländernas förhållanden märker man hur just utbildningsfrågan ligger oss i fatet. Vi måste gå in för samma möjligheter för både pojkar och flickor. Vid alliansens sextonde internationella kongress i Neapel i september står också fostran till medborgarskap främst på programmet. Den tid är förbi när kvinnan skulle var till lyst allena. Det är inte bara politisk rätt som behövs utan lagar om skydd mot prostitution och övervåld, lagar för hygien och födelsekontroll. Och skolning och upplysning och åter upplysning - det enda som hjälper på lång sikt, vare sig det gäller hem eller yrkesarbete eller inställningen till nästan.Skolning, kunskap - och så kärlek!"

Också den kan det visst vara klent beställt med även i de bästa kretsar. Birgit Key-Åberg har inte kunnat undgå att höra åtskilliga giftigheter eller klumpigheter avfyrade mellan mötesdeltagarna. T.ex. när någon frågade sin japanska gäst, en högtstående universitetsprofessor, om hon hade vetat om överfallet på Pearl Harbour på förhand. Det förekom flera stickiga inpass mellan delegater från länder i bittra ras- och kolonifrågor. 
Ett tiden underliga tecken - som ju kan iakttagas inom många andra områden inom dagens liv - är att kvinnorna noterat hur man i panik för kommunismen piskat fram andra rörelser som i sig själva är föga önskvärda och utpräglat reaktionära. Sådana rörelser som gör att kravet på slöjans återinförande växer i muhammedanska länder. "Detta måste väl förorsaka cellpsykos om något", menar fru Key-Åberg och förvånar sig inte över att ungdomar som reaktion kan dras till kommunisternas välarrangerade möten och samkväm. 
Slutligen har Birgit Key-Åberg några kloka och tänkvärda ord att säga om det väsentliga, om "roten till det onda" - i den mån det nu är möjligt att få tag på något fördolt: "På dessa internationella konferenser, som ibland går en alldeles förbi, måste mer och mer siktas på att finna en lösning på grundorsakerna till allt ont, det vämjeliga som för till krig. Varje flicka och pojke måste få äta sig mätt och växa ut i sin fulla längd, inte kuta rygg och vara strykrädd. Kanske har, när jag tänker efter, den slitna gamla italienska kvinna rätt, henne jag stötte på medan man hyvade upp en gänglig pojke i en polisbil. Hon stod där, en knotig, soltorkad ek, som inga stormar kunnat vräka. Blicken var fjärrskådande, då hon entonigt lät frasen falla: så går det när dom inte får gro, han blir märkt för livet. 
GRO. Ordet har susat i mina öron sedan dess. Männen sår, ofta utan ansvar. Hos kvinnorna skall ständigt nya släkten spira. Bort med svält och umbäranden, låt män och kvinnor dela ansvaret lika. Kanske kan vi sen på allvar få tala om hur vi ska få samma rättigheter".

Kan vi kvinnor mötas över gränserna? Husmodern nr 20, 1952. s.13.

Så, hur långt har vi kommit i kampen för jämställdhet? Detta var för ungefär 60 år sedan, och vi pratar om stort sett samma saker i dag, vi använder bara ett modernare språk.

Vårt land vårt land

Det var inte det här som jag tänkte skriva om idag. Men jag måste ändå skriva någonting. Jag har en olustig känsla i kroppen efter att ha hört på nyheterna om regeringens nya rambudget, och det att Vänsterförbundet lämnade regeringen i går kväll. 

Ja, vad ska man säga... Det som av förklarliga skäl berörde mig mest var det att det ska skäras ner i barnbidraget. Detta för att jag själv berörs av det och dels för att det har varit en stödform som Finland har kunnat stoltsera med i långa tider. Barnbidraget kom till för att förebygga barnadödlighet och fattigdom, och för att göra det mer ekonomiskt jämlikt mellan barnfamiljer och familjer utan barn. Det har varit som många andra familjepolitiska förmåner i Finland "en helig ko" som man varit rädd för att röra desto mera. Och även om nedskärningen av barnbidraget är en relativt liten del av hela sparpaketet så känns det ändå som om detta kommer att drabba en av de utsatta grupperna i samhället i olika utsträckning. För vissa familjer med låga inkomster spelar barnbidraget en stor roll för att ha möjlighet att lägga mat på bordet och få livet att gå runt. 

Det pratas mycket om att Finlands folk kollektivt måste arbeta och bidra för att få landet på fötter igen, och att den nya budgeten strävar efter social rättvisa. Jag vet inte, men mitt sunda förnuft säger att man inte arbetar för den sociala rättvisan om man tar ganska många beslut som kommer att drabba de svagaste i samhället, barn och barnfamiljer, pensionärer och sjuka. I europeisk jämförelse så är Finlands skuldsättning inte så jätte stor, enligt uppgifter jag hittade på Google baserade på Eurostats data så hade Finland en statsskuld på 53,6 % av BNP år 2012. Tyskland hade en statsskuld på 81 % av BNP, Storbritannien hade en skuld på 90,2 %, Irland hade en skuld på 117,4 % och Grekland hade en statsskuld på 156,9 %. Jag har för mig att vi närmar oss 60 %-gränsen med stormsteg, men i relation till ett antal övriga EU-länder så har vi väl det ganska bra? Det känns också som att det vore en bättre lösning att verkligen investera i befolkningen under sämre tider, eftersom det ger bättre resultat på lång sikt. Flera rapporter har kommit angående de som var barn och unga under krisen i början av 1990-talet har en större benägenhet att ha psykiska problem, marginaliseras och hamna på samhällets botten än andra. Vad gjorde man i början av 1990-talet för att komma sig ur krisen? Man skar ner, många människor förlorade sina jobb och förblev långtidsarbetslösa. Vad månne de människorna har kostat samhället?

Jag undrar också hur villiga ministrarna är att "ställa sig till kollektivet" och minska på sina löner och tillägg. Och hur mycket har inte alla utredningar angående kommunreformer och SOTE-reformen kostat? Som har manglats fram och tillbaks i flera år och man kommer ingen vart. 

Vänsterförbundet valde att gå ur sixpack-regeringen, och det har jag också delade känslor för. Det är bra att de visar någon typ av ryggrad och vägrar gå med på förändringar som går emot deras principer, dock känns det som att de kastar in handduken och låter de borgerliga partierna härja fritt. SDP orkar jag inte helst prata om för de har enligt mig tappat allt vad socialdemokratin en gång var. Det är väl också en tidsfråga innan De Gröna tackar för sig, i och med kärnkraftsbygget i Pyhäjoki, SOM VI FINLÄNDARE INTE HELLER VERKAR BRY OSS SÅ HÅRT OM! En härdsmälta hit eller dit gör väl ingen skillnad, så länge vi inte bygger vindkraftverk som drar ner priset på våra tomter...

Det känns oroligt i luften, och enligt mig är det inte alls någon omöjlighet att gatorna snart ser ut som de har gjort runt om i Europa under de senaste åren. Det finns en gräns för hur mycket folk klarar av att ta, och den börjar vi närma oss med stormsteg.

bildkälla + intressant artikel

vad är det som händer egentligen?

Usch, jag blir så ledsen och framför allt förbannad när jag läser om det som hände i Malmö natten till söndag. Att nynazister går till attack mot personer som deltagit i en feministisk manifestation på internationella kvinnodagen. Och ett av offren ligger med livshotande skador på sjukhus, en man som är feminist och arbetat aktivt för att motverka homofobin på fotbollsläktare i Malmö. Vad är det som händer med världen? Ska man faktiskt behöva vara rädd för att bli mördad om man vill kämpa för lika rättigheter för alla människor oavsett kön, sexualitet, hudfärg, osv....? De får starkare fotfäste hela tiden, högerextremisterna, och det är inte bara det synliga våldet vi behöver oroa oss för, utan också det som sker under ytan och som inte får stora rubriker i media. Vi har väl bara sett börja än, och det här kan man kalla ett hot mot demokratin, inte det att Jimmie Åkesson får en tårta i ansiktet, som bl.a. min syster spot on uttryckte det....








Edit: HEJ BLEKK! skriver så otroligt bra om det som hände. vi måste skrika högre nu..

Internationella kvinnodagen

Denna text publicerades också i dagens Vasabladet.

Det första jag hörde när jag slog på radion på onsdag morgon, var nyheten om att nästan hälften (47 %) av de finländska kvinnorna över 15 år någon gång varit utsatta för fysiskt eller sexuellt våld. En nedslående men dock ingen förvånande nyhet. Det är EU´s byrå för jämställdhet FRA som genomfört undersökningen bland 48 000 kvinnor i 28 EU-länder, och undersökningen visar också att 22 % av kvinnorna har blivit utsatta för fysiskt eller sexuellt våld av sin partner.

Den 8 mars firas den internationella kvinnodagen, en dag som från början uppstod ur arbetarrörelsen i USA och Europa i början av 1900-talet. År 1910 ordnades den första internationella kvinnokonferensen i Köpenhamn, och Clara Zetkin från den socialistiska världsorganisationen Andra Internationalen var initiativtagaren till införandet av en internationell kvinnodag. Denna dag skulle främja kvinnors rösträtt och hedra kvinnokampen. Året därpå uppmärksammades den internationella kvinnodagen i fyra länder, Tyskland, Danmark, Schweiz och Österrike, och kvinnorna krävde bland annat rösträtt, bättre arbetsrättigheter och tillträde till offentliga ämbeten.

Vid den första internationella kvinnokonferensen som FN ordnade år 1975 togs initiativet till införandet av en gemensam kvinnodag för hela världen, och sedan 1978 finns den internationella kvinnodagen med på FN´s lista över högtidsdagar. I och med att FN´s erkännande ändrades den internationella kvinnodagen från att ha varit en socialistisk kampdag till en opolitisk högtidsdag.

Hur uppmärksammas då kvinnodagen här hos oss? Jag tror det är få som egentligen vet varför vi egentligen har en kvinnodag, och dess historiska innebörd. Här handlar det mera om att köpa tulpaner och gratulera kvinnan till bedriften att födas utan penis. Facebook svämmar över av ”grattis på kvinnodagen”-hälsningar och också de alltid förekommande kommentarerna om varför inte männen får ha en ”egen” dag, precis som om de skulle behöva det. Så länge vi har en kvinnodag visar det också på att vi inte har ett jämställt samhälle. Det faktum att det finns ett behov att uppmärksamma en sådan här dag visar på att det är något som är fel någonstans, och att vi fortfarande inte har uppnått de mål som grundarna till den internationella kvinnodagen från första början ville uppnå. Man kan ställa sig frågan om kvinnodagen skulle ha mått bättre av att få ha fortsatt vara en politisk högtidsdag, där man uppmärksammar de orättvisor som kvinnor faktiskt utsätts för runt om i världen. Trots att vi i Finland har det relativt bra ställt med jämställdheten mellan kvinnor och män finns det fortfarande mycket att arbeta med. En sak som jag personligen ofta reagerar på är den allmänna förnekelse av problemen som förekommer, och att man gärna vill lyfta fram att männen minsann också blir utsatta för orättvisor och diskriminering. Jag förnekar inte att diskriminering av män förekommer, det gör det säkert, men varför ska man underminera de problem som kvinnor möter varje dag, bara för att de är kvinnor? Att vi går miste om ett jobb på grund av att vi kanske får för oss att föda barn inom de närmsta tio åren. Att kvinnodominerade yrken ofta är lågavlönade och oattraktiva. Att rätten till att bestämma över våra egna kroppar håller på att inskränkas i och med ändringar i abortlagar. Att det fortfarande ofta förekommer att offret skuldbeläggs vid en våldtäkt. Att våra barn lär sig från tidig ålder hur man ska vara och bete sig beroende på vilket kön man råkar födas till. Att man som kvinna får så lov att acceptera att utsättas för sexism i vardagslivet, och att man är ”humorbefriad” eller ”har fått ligga för lite” om man säger ifrån. Att man som kvinna får lära sig hur man ska klä sig och bete sig för att undvika att bli våldtagen, istället för att lära männen att inte våldta.

Det finns mer orättvisor bland oss än vad vi tror, och så länge människor är ovilliga att se problemen som finns rakt framför näsan på dem kommer vi att behöva dagar som den internationella kvinnodagen. Jag vill inte ha tulpaner eller gratulationer den 8 mars, jag vill att människor ska ta sig tid och fundera på varför vi uppmärksammar den här dagen och vad som behöver göras för att så småningom förhoppningsvis kunna stryka den ur kalendern. Ingen kan komma och säga att feminismen inte behövs, för det gör den, speciellt i svenskfinland där det finns en gammal tradition av uppdelning mellan könen som inte är till kvinnans fördel. Det är mer viktigt än någonsin att kvinnorna sträcker på sig, är obekväma och börjar visa att vi inte accepterar att bli behandlade hur som helst. Tystnaden och det faktum att ingen ifrågasätter de rådande könsnormerna är farligast, eftersom det är ett bevis på att vi accepterar orättvisorna och diskrimineringen som kvinnor systematiskt utsätts för varje dag, året om.

googlad bild

Kvinnans rätt till sin egen kropp

Förändringens vindar blåser över Europa på många olika, kontroversiella områden. Abortlagstiftningar reformeras och ifrågasätts, och bland annat i Norge har man skärpt abortlagstiftningen på det viset att man inte får abortera foster efter vecka 22, om inte moderns eller barnets liv är i fara. I Spanien föreslår man att den enda grund som ska finnas för att tillåta en laglig abort är om graviditeten uppstått av en våldtäkt eller om moderns liv är i fara. Precis som på flera andra ställen i Europa försöker man rucka på de rättigheter kvinnor har kämpat för i hundratals år, och inskränka kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp. I tider när det ekonomiska läget är instabilt och folk blir allt mer missnöjda med sina ledare, då får också konservativa och högervridna vindar större kraft.
Det är inte bara en gång jag har hört debatter om abortens vara eller icke vara, senast förra veckan diskuterades det i slaget efter 12 på Radio Vega. Egentligen förekom det inget nytt under solen i den debatten, och det som upprörde mig mest var att en av deltagarna (kvinnlig dessutom) hade sin tro och Gud som argument till varför aborter inte borde vara tillåtna. Hon sa det inte rakt ut, men jag tolkade det så att om hon skulle ha fått prata klartext skulle hon säkert ha sagt det, abort är mord och så vidare.

För mig är det fullkomligt ofattbart hur man kan säga att i det ögonblick en kvinna blir befruktad förlorar hon också rätten till sin kropp. Då blir plötsligt embryots liv mera värt än kvinnans och oavsett vilket lidande hon har gått igenom eller vilket lidande hon kommer att gå igenom så har embryot rätt till liv. Graviditeten kan ha skett som resultat av en våldtäkt eller av incest, men embryot har rätt till att leva. En femtonåring kan bli gravid av ren oaktsamhet och är bara barnet själv, men embryot ska ha rätten att födas, oavsett konsekvenserna. Om man knappt har möjlighet att ta hand om sig själv, hur ska man då ha möjligheten att ta hand om ett barn?
Det finns ingenting som säger att en mor automatiskt känner en övernaturlig kärlek till sitt barn när det föds, och därför anser jag att argumentet att "de flesta ångrar inte sitt val om de valt att behålla barnet istället för att göra abort" inte håller. Man kan inte jämföra själva graviditeten med att ha det fysiska barnet i sin famn, eftersom  när man är gravid kan man inte förutspå vad man kommer att känna när barnet föds. Är det bättre att fullfölja en graviditet fast man inte egentligen vill ha barn, bara för att "det kanske känns bättre bara barnet är här"? Är det ett värdigt liv för barnet att födas och inte vara önskat? Har man blivit gravid genom en våldtäkt, finns det absolut några anledningar till att vilja fullfölja den graviditeten och föda ett barn som påminner modern om ett brott som begåtts?

Det ska finnas gränser för hur sent man ska få genomföra en abort utan medicinska grunder, men jag har svårt att tro att kvinnor bestämmer sig för att göra abort efter att halva tiden av graviditen gått, bara för att de inte vill ha barn. Det är också en myt att kvinnor använder sig av aborter i stället för att använda preventivmedel, som vissa vill försöka påstå, och jag tror ingen genomför en abort utan att ha tänkt igenom det och övervägt alternativen.

 googlad bild

Det är heller inte sällan man skuldbelägger de som av misstag blivit gravida, genom att säga "det skulle ni ha tänkt på före" "är man redo för sex ska man också vara redo för barn" "som man bäddar får man ligga" osv. Vad handlar det om egentligen? Ska man inte få ha sex utan att göra barn? Nej, inte enligt kristna värdegrunder i alla fall. Därför är det viktigt med en högkvalitativ sexualundervisning i skolorna så ungdomarna är medvetna om vad som kan hända om man har oskyddat sex, och ja man ska ha huvudet med sig när man bestämmer sig för att ha sex, men misstag händer även om man använder skydd. De som väljer att göra en abort behöver inte få mer skit slängda på sig och behöver inte bli ifrågasatta över sina beslut, eftersom det är kvinnans kropp och det är hon som bestämmer.

Mannen då? Hur är det med mannen och hans rätt att besluta i frågor om abort. Ja, man behöver oftast vara två för att kvinnan ska bli gravid, men jag anser att det är kvinnan som ska ha sista ordet i frågan om att behålla eller inte behålla ett barn. Det är kvinnan som ska agera hyreslägenhet åt en annan människa i nio månader, som inte behöver vara en dans på rosor, det är kvinnan som ska genomgå förlossningen med risk att få hela snippan och andra viktiga organ demolerade för resten av livet, och det är kvinnan som till syvene och sist också har huvudansvaret för barnets välmående om fadern inte är närvarande. Det är lättare för en man att säga "klart vi ska ha barn" och sedan beslutar sig för att lämna kvinnan i sticket när de upptäcker att det kanske inte var så skoj i alla fall. Och då sitter hon där, ensam och kanske inte alls redo för ett barn. Så därför är jag av den åsikten att det är kvinnan som ska ha sista ordet när det kommer till att fullfölja graviditet eller ej.

Och det finns heller ingenting som säger att aborterna skulle minska bara för att de förbjuds. Varför skulle de? Kvinnor har gjort aborter på alla möjliga groteska vis med det egna livet som insats i århundraden, och förbjuds aborter innebär det att kvinnor vänder sig till illegala metoder som är långt ifrån säkra, vilket i sin tur innebär att fler kvinnor dör. Är det då inte klokare att det finns säkra och trygga möjligheter för kvinnor att avbryta sina graviditeter och inte behöva föda barn som de själv vet att de inte har möjlighet att ta hand om? Vill vi gå tillbaks till en tid då man dränkte ungar i bäcken eller lämnade dem i en korg på kyrktrappan (vilket fortfarande förekommer)? Är det faktiskt så, att kvinnor än en gång måste börja kämpa för rätten till att bestämma över våra egna kroppar, att vi måste börja från noll och upprepa historien ännu en gång?
Det verkar som om världen har börjat snurra bakåt, och på samma gång så inskränks kvinnors rättigheter allt mer. Är det dags att börja ge sig ut på gatorna igen, att visa att vi inte går med på vilken skit som helst och visa att inga män i hela världen kan komma och säga vad vi ska göra med våra kroppar?

googlad bild

sträck på dig och lär dig ta plats

Läste just denna utomordentliga krönika av allas vår Lady D, och det var verkligen tankeväckande och än en gång kan man utbrista "preciiis så är det".

Det här har jag och mina vänner diskuterat flera gånger, hur vi kvinnor borde lära oss att vara mer som männen. Ta mera plats, prata högre, sträcka på axlarna och inte försöka göra sig osynlig. Jag har själv försökt börja tänka på att inte låta som att jag ursäktar mig så fort jag säger något, att inte söka efter en bekräftelse på att det jag säger är sant. Lära mig att säga min åsikt med kraft och övertygelse som gör att åhörarna faktiskt tänker över vad man sagt. Också när det kommer till situationer på krogen, när man står vid bardisken och väntar på att få beställa en öl, och så kommer det ett gäng med gubbar som också vill beställa öl. Vad händer?
1. De lägger märke till att man står där, beslutar sig för att ändå tränga sig bredvid mig medan en står med sitt skrev mot min rygg, vilket får mig att känna mig ytterst obekväm och gå någon annanstans.
2. De lägger uppenbarligen inte märke till att man står där, de samlas i en klump bakom min rygg, armbågar mig i huvudet, skrattar och härjar, trampar på mina hälar, och jag får lejdon och går därifrån.
3. Gruppen med män lägger märke till mig och jag känner en hand på min röv. Jag vänder mig om och ser tre dudes som står och visslar och tittar åt olika håll, jag får lejdon och går i väg.

Alltså, jag vet inte, men handlar det bara om dålig uppfostran, eller är det så svårt att låta bli att bete sig som grottmänniskor efter några öl? Jag skulle aldrig göra på det där viset, dels för att jag tycker man ska visa respekt mot andra människor, inte utföra sexuella trakasserier genom att nypa okända människor i baken, och jag anser också att man ska kunna stå i kö och vänta på sin tur, utan att ha ett kroppsspråk liknande gerillasoldater.
I och med detta har jag verkligen börjat försöka tänka på det här när jag är ute på krogen, att man ska säga ifrån och få männen att fatta att det inte är okej att bete sig som svin. Man behöver inte vara otrevlig när man säger det, otrevligheten kan man ta fram om männen i fråga uppenbarligen inte förstår att man känner sig obekväm med att de står med hela sin vikt på min fot, eller har hela sitt kön tryckt mot min svank. Det handlar för fan om gott uppförande.

Och det vanliga; alla män är inte så här och det finns också kvinnor som uppför sig illa och bla bla bla. Men eftersom det är enligt mig ett väldigt vanligt förekommande fenomen och jag råkat ut för det här beteendet hos män fler än en gång, tycker jag också att jag har befogenhet att skriva om det utgående från mina egna erfarenheter och upplevelser.