Mina älskade syskon, detta är till er

Jag har tänkt väldigt mycket på mina syskon under den senaste månaden. Jag tänker alltid på mina syskon, oroar mig, ligger sömnlös på nätterna och tänker på om de har det bra, om de är lyckliga, att de klarar sig. Men den senaste tiden har det hänt saker som har gjort att jag tänkt på oss tre lite extra mycket, vår uppväxt, vad som hände, vad vi såg som barn inte borde se, vilka spår det har lämnat och så vidare. Jag älskar mina syskon, Hanna och Viktor, så oerhört oerhört mycket så det finns ingen människa i världen som kan förstå det. Även om det går perioder när vi inte pratar så mycket, eller ses så mycket så går det inte en dag utan att jag tänker på dem. De finns alltid med mig, i allt jag gör. Det har alltid varit vi tre, även om världarna runt oss rasat samman och livet har sett fullkomligt bonkers ut, så vet vi att vi haft varandra. Det har inte varit lätt, vi har alla haft och har ännu våra egna krig att bekämpa, men som jag ser det finns det ingenting som skulle hindra mig från att ringa till någon av dem om jag behöver tröst eller hjälp med något.

Vi håller varandra om ryggen, bär på minnen som ingen annan vet något om och vi förstår varandra i hur det är, när saker inte går som en tänkt. Hur det känns när en inte riktigt passar in någonstans men ändå tvingas göra det. Det finns ingen som jag skrattar med som de, nu när vi är vuxna skrattar vi ju absolut mera än vad vi gjorde när vi var små, när vi helst ville ta livet av varandra. Så många gånger jag ville döda Viktor när han använde mig som slagpåse när han skulle leka Turtles eller träna "karate". Så många gånger jag avskydde Hanna när hon alltid skulle vara tvärtemot, envis som en åsna stampade hon i golvet och skrek i högan sky så djuren på gården gömde sig och byn trodde flyglarmet gick. När det är tre syskon i en skara blir det oundvikligt att en två ofta gaddar ihop sig mot en, vilket också hände hela tiden. Viktor försökte såga sig genom min dörr (som inte var låst), och Hanna bara skrek, som vanligt. Det finns ingen som en bråkar med som en gör med sina syskon, för en blir alltid sams igen. Fast stickorna yr och det osar svavel runt orden en kallar varann så har det oftast gått över till nästa dag för det måste vara så.
När vi blev tonåringar gled vi ifrån varandra lite. Dels för att jag flyttade hemifrån tidigt, och dels för att det var så mycket annat elände som hände då så vi skötte inte om relationen riktigt. Något som jag ångrar fruktansvärt mycket. Under den tiden de hade behövt mig som mest fanns jag inte där, utan jag förlitade mig på att de klarade sig ändå. Men det är för sent att göra sådant ogjort, utan en kan bara göra bättre från sig efter sina misstag, och nu känns det som vi äntligen på riktigt hittat tillbaks till varandra.

Det vi har varit med om har svetsat oss samman till vad vi är idag, lite galna, inte fullt normala, men ändå alldeles underbara människor. Hanna och Viktor, jag vill att ni ska veta, att er lycka är min lycka, liksom er sorg också är min sorg. Jag kommer alltid alltid att finnas här för er, oavsett vad som händer eller var i världen ni befinner er, så är jag bara ett samtal bort. Jag älskar er, jävla galningar.

 

Och innan det här året är över ska vi fan i mej stå på ett dansgolv tillsammans och rejva bort varenda jävla bekymmer som finns. I promise u.

saker vi gjort

Jahapp, nu tänkte jag berätta för er vad som hänt i mitt uberspännande liv under de senaste veckorna. Det har inte hänt så jättespännande saker om jag ska vara ärlig, men jag måste ju blogga om någonting..

Vi har klättrat i berg och varit himla friluftsaktiga under påsken. Det finns världens bästa klätterplatser där mamma bor, så det passar ju sig bra när vi nu råkar gilla att slira runt i skog och mark.

Vi har umgåtts med mammas kattfarm, detta är välkomnandet en får när en kommer hem på dagarna. En känner sig älskad iaf..

Tittat och förundrats över att saker faktiskt börjar växa. Har även lyssnat på tranor och koltrastar så det stått härliga till..

Så här ordnat är vårat liv för tillfället. Trots att detta börjar bli tolfte gången jag flyttar har mitt ordningssinne inte förbättrats, det är fortfarande bara kaos överallt. Men det är bara så det är, inget att göra åt. 

Vi var på leipis och lyssnade på 1g3b, en av bästa kvällarna det här året yes indeed. Stämningen var på topp och alla var helt galna, precis som det ska vara..

Har även varit till mällis och lyssnat och dansat till blues, en kväll som resulterade i nya bekantskaper som verkar vara ganska spännande..

Har ju även skaffat ny telefon som klarar av moderniteter som snapchat och instagram (vilket jag inte ännu använder mig av) så nu är en verkligen med i svängarna och får skicka mer och mindre intelligenta snaps åt mer eller mindre intresserade vänner..

Så, en snabb uppdatering från det som varit. Blir väl lite roligare att blogga från telefonen nu när den inte säger upp kontraktet varannan minut. Så ni får väl räkna med mer bilder i min blogg hädanefter, hoppas ni imte misstycker..

Allmänt kritisk till allt vi anser vara normalt

Jag har läst ganska mycket äldre litteratur under senare tid, främst på grund av skoluppgifter, men även för eget intresse eftersom det känns som vissa teman är väldigt aktuella i mitt liv just nu. För att fortsätta på relationstemat vill jag diskutera ännu mer om tvåsamhet och det faktum att det monogama förhållandet ses som det enda acceptabla idag. Jag läste några kapitel ur Engels Familjen, privategendomens och statens ursprung, där han hävdar att monogama förhållanden uppstod tack vare kapitalismen och äktenskap har genom tiderna ingåtts av ekonomiska och politiska skäl, och inte på grund av kärlek som vi ofta vill tro. Kärleken var något som kom med senare i bilden, då äktenskapet mellan två människor började anses som en mänsklig rättighet där båda parterna skulle ge sitt samtycke till att ingå äktenskap. Dock var detta något som mest var förunnat människorna som tillhörde de högre skikten i samhällsklassen, och berörde inte arbetarklassen. Vi lever fortfarande i ett klassamhälle, och jag anser Engels hade en väldigt bra poäng när han hävdar att först när kapitalismen och dess ägarförhållanden har undanröjts kan även monogama äktenskap med full frihet för båda parterna ingås. Så länge vi lever i en värld där mannen har mer makt än kvinnan, inte minst en ekonomisk överlägsen ställning, hur ska då jämställda äktenskap kunna existera? Ännu idag finns uppfattningen om att kvinnan är inte människa eller individ i första hand, utan hon existerar endast i relation till något annat, en man (hustru) eller barn (mor). En kvinna är alltid en kvinna medan mannen alltid är människa. Så, Engels hade ju höga förhoppningar om att hela det kapitalistiska samhället skulle elimineras, och på samma gång skulle mannens dominerande ställning i ekonomiska avseenden förändras, detta skulle i sin tur innebära att mannen och kvinnan som ingår äktenskap har jämställda positioner. Kvinnan skulle inte längre vara tvungen att gifta sig av ekonomiska skäl, och hon skulle inte längre behöva ge upp sitt liv till förmån för hushåll och barn, något som alltid fallit på kvinnans lott, att ge upp sitt liv och drömmar medan mannen lugnt får fortsätta med sitt. I samma text skriver även Engels att prostitutionen kommer att upphöra i och med upplösningen av det kapitalistiska samhället, eftersom det då inte längre kommer att finnas ett behov för kvinnor att sälja sina kroppar för att överleva. En utopi är väl vad det är, men han har ändå viktiga poänger som tåls att tänkas på. Synen på mäns och kvinnors sexualitet hänger även den ihop med monogama äktenskap och prostitution; kvinnornas sexualitet inskränks och ska endast finnas till för den äkta makens förmån innanför hemmets fyra väggar, (eller som i egenskap av prostituerad) medan männen genom alla tider uppmuntrats till att söka sig till andra kvinnor, trots att han är gift, något som även Kaari Utrio skriver om i Evas Döttrar (1984), hur männen i de första civiliserade samhällena uppmuntrades till att uppsöka bordeller, eftersom det verkar omöjligt för en man att nöja sig med sin fru. När det gäller prostitutionen så är det alltid den prostituerade som får stå till svars för de "val" hon gör, men ingen ifrågasätter männen som köper kvinnorna, de slipper ta ansvar i frågan huruvida det är etiskt och moraliskt korrekt att köpa sex. Enligt Engels teori är alltså det monogama äktenskapet och prostitution i det kapitalistiska samhället två oskiljbara motsatser, utan det ena existerar inte det andra, men när proletariatet slutar existera upphör även prostitutionen och män och kvinnor blir jämlika i samhället. 

"Det kommer att avgöras, när ett nytt släkte växt upp: ett släkte av män som aldrig i sitt liv kommit i det läget att de för pengar eller andra sociala maktmedel köpt en kvinna och ett släkte av kvinnor som aldrig kommit i det läget att varken av någon annan hänsyn än verklig kärlek hänge sig åt den älskade"
 Engels, 1884, s. 61

Jag väntar fortfarande på det släktet, och tror knappast detta släkte kommer att se dagens ljus under min livstid. Tvärtom, tror jag att vi håller på att gå åt ett håll där kapitalismen får ett allt starkare fotfäste och där individualismen slår sina klor allt hårdare om människan. Den dagen jag känner att jag fullt ut kan vara på samma plan som en man, när jag av samhället blir sedd på samma sätt som män blir sedda och när jag inte längre förväntas bli en hustru istället för människa, då kanske jag kan tänka mig att ingå äktenskap.

Anarkafeministen Emma Goldman (1910) hade samma tankar som Engels när det gäller äktenskap och prostitution. Hon har hävdat att äktenskapet till och med kan ses som en legitim form av prostitution, där kvinnan gifter sig med en man för att få sin ekonomiska framtid tryggad. Vi kvinnor i väst och i Norden kan i vissa avseenden ses som jämställda mannen, men det går inte att komma ifrån att vi är i ett underläge när det gäller den ekonomiska biten. Kvinnor har sämre betalt än mannen, har ofta underbetalda men tunga jobb, och ovanpå detta förväntas hon även sköta hushållet. Hon är hustrun och modern medan mannen är individen och människan. Även om det i lagar står skrivet att ingen ska diskrimineras på grund av sitt kön är verkligheten tyvärr en annan. 

Bara för ett år sedan kunde jag tänka mig att gifta mig. Jag kunde leva med tanken på att ge upp mitt efternamn och gifta mig i kyrkan fast jag inte egentligen ville eftersom jag inte är kristen. Idag känns detta absurt. Tanken på att jag skulle gifta mig bara för att det hör till, egentligen, och inte alls på mina egna villkor överhuvud taget. När jag tänker på äktenskap nu känns det som något väldigt främmande och overkligt, varför skulle jag gifta mig när det oundvikligen inte endast handlar om kärlek till en annan människa? Vi lever i ett samhälle där gifta par fortfarande har större rättigheter än vad samboende par har. Ta fastställandet av faderskapet till exempel. Som gift behöver du inte bli förhörd av en främmande människa på kommunen om huruvida det är säkert eller ej att fadern till ditt barn verkligen är det. För är du gift som man har du redan gett ett medgivande till att du är far till eventuella avkommor. Eftersom när en är gift är det fysiskt omöjligt att göra snedsteg och bli gravid med någon annan än sin partner, tydligen. Jag har ofta hört att människor gifter sig för att det är en "trygghet" för de gemensamma barnen, en trygghet som inte finns för barn till människor som endast är samboende. Vi lever på 2010-talet, men ändå håller vi på med sådant här trams. Klart folk ska gifta sig om de vill, men för mig personligen är det för mycket uppoffring för att det ska kännas som att det är för kärlekens skull en gifter sig. Så numera ställer jag mig kritisk till äktenskap och till viss del även monogama förhållanden, för en kan nog fundera på hur "naturligt" det egentligen är när det kommer till kritan, eller är det en social konstruktion precis som genus...? Ser en på andra delar av världen finns det varken "kärnfamiljer" eller monogama äktenskap, utan det handlar om kollektivt ansvar. Det är inte bara en eller två människors uppgift att ta hand om barn, försörja familjen eller ta hand om de gamla, utan det är allas uppgift oavsett kön, alla ska ta hand om varandra, ett tänk som jag verkligen saknar hos oss, där allt mer tankekraft verkar gå åt till att vara sin egen lyckas smed. 

Människan borde tänka efter lite mera på vad det egentligen är en vill här i livet. Det är lätt att följa de mönster och fåror som samhället färdigt har skapat åt en när en föds, att bara följa med strömmen och jaga de drömmar en förväntas vilja uppnå. Men när en sedan börjar ifrågasätta och kritisera allt detta, om än bara inom sig själv, då dyker det upp nya perspektiv en inte har tänkt på förut. Vems drömmar är det jag lever, egentligen? Och har jag så mycket tid att ge av mitt liv att jag ska jaga jaga jaga det som någon annan sagt är lyckan? Tänk om det inte är min lycka? Vi är så snabba på att kritisera de som väljer en annan väg än den vi själva anser är rätt, men kanske det är de som inte gör som alla andra som vi egentligen borde följa efter och lära oss av?

utflykt

Idag efter att jag hämtat Lillan från sin pappa kände jag ett överväldigande behov av att åka bort. Bort från människor och bilar, till ett ställe som är tyst och nära havet. När jag känner den känslan är jag tacksam över att jag inte har flera hundra kilometer till närmsta vatten eller lugn natur, utan jag kan stuva in barnet i bilen och åka iväg. Det gjorde vi idag, åkte hem via och byltade på oss mera kläder och sedan bar det av mot Björkö. Det såg ut som det skulle bli dåligt väder, men trots kampen mot klockan hann vi fram till Svedjehamn innan solen sänkte sig bakom träden, och jag fick till och med några skapliga bilder. Jag kan dock känna ett smärre obehag av att det nästan alltid är några andra turister där som ska vandra på stigarna och fascineras över utsikten från Saltkaret, eftersom det innebär att jag inte får vara ifred. Men en kan ju inte få allt här i världen. Vädret var fint och det blåste passligt kallt, så Lillan hade inte riktigt tålamod att vara kvar så länge, men jag fick i alla fall lufta på mig lite... 

Det var ganska svårt att tänka sig att senast vi var här var det sommarens varmaste dag och typ 30 grader varmt. Som vanligt är inte ljuset riktigt bra på solbilderna, men jag orkade inte hålla på och ställa in kameran så det fick bli såhär den här gången. 

Jag fick även tillfälle att testa mina nya vildmarksbyxor som Smokey köpte åt mig för en tid sedan. De var himla bekväma och smidiga, trots sitt pris på 40 euro, kan tänka mig att de duger minst lika bra som dyra Fjällräven, även om kvaliteten kan vara lite sämre, det återstår att se. 

Hursomhelst var det skönt att komma bort lite, dofta på havet och längta efter sommaren ännu mer...

Shit, en årsresumé

Ja, jag är ju inte den som är den. Så därför ska jag för kanske första gången under min bloggkarriär försöka mig på en resumé över året som gått. Tar samma lista som alla andra använder så blir det lättast. Tjoflöjt.

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?

Njae, inte vad jag kan komma på egentligen. Färgade håret rosa och blått kanske? Stigit upp klockan 5 en sommarmorgon för att åka och meta med familjen och inte få någon fisk, men upplevelsen i sig var så härlig så det gjorde inget. Ja, och börjat använda menskopp förstås.

Smokeys bild från en av de otaliga gångerna vi fiskade i somras

Vilka länder besökte du?

Sverige och Estland (för första gången, så det platsar ju även in på första frågan).

Är det något du saknar 2014 som du vill ha år 2015?

Skulle väl vara ett större ställe att bo på, annars orkar jag inte lägga energi på att tänka på saker jag inte har, och glädjas åt det jag har (kan jag ju försöka inbilla mig själv)

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?

Nå, jag minns ju alltid mina närmastes födelsedagar och min och Smokeys årsdag, Annars vet jag inte vilket datum som skulle vara specifikt eller värt att minnas. 

Största misstaget?

I don´t do mistakes. Nånää... Kanske att jag prioriterat jobbet lite för mycket framför skolan i år igen, vilket har resulterat i att jag velat flytta ut i ödemarken för evigt och bara vara ifred från alla måsten ett flertal gånger under hösten. 

Bästa köpet?

Guu vilka tråkiga frågor. Menskoppen antagligen. Och all god mat och middagar som jag och Smokey fått uppleva under året är bra inköp.

Vad spenderade du mest pengar på?

Tråkiga saker som kommer på köpet med livet. Hyra, kostnader för fordon och bensin, och dagisräkningar.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Många saker gjorde mig glad under året. Bl.a att jag, Smokey och Lillan fick spendera nästan hela sommaren tillsammans utan måsten, utan vi fick bara njuta av sommaren och vad den erbjöd. Det gjorde mig också glad att få besöka Power Meet i Västerås igen och att få fortsätta traditionen med att åka på Blues at the Farm/Beach med pappa och co. Det gjorde och gör mig också jätteglad när jag vet att jag har så många braiga människor i mitt liv, som gör mig glad...

Världshistoriens bästa familjebild, tagen innan Lillan klippte av sig håret, tydligen.

Första natten på Mälarcampingen på PBM, kuskade Volvo i år, bästa husbilen ever..

Jag och Smokey på Blues at the Farm i Närpes

Cruising i Västerås, ser mer ut som Miami med tanke på det palm-liknande trädet i bakgrunden

Raggare så långt ögat kan nå <3

Vilka böcker kommer alltid att påminna dig om 2014?

Säg det du. Jag läste många böcker, men jag tror inte jag kommer att tänka tillbaks på någon speciell som påminner mig om just det här året? Läste Nina Björks Under det rosa täcket, men den kommer jag knappast att koppla ihop med det "feministiska" året 2014...

Var du gladare eller ledsnare jämfört med tidigare år?

Både och. Gladare för att jag fått spendera så mycket tid med folk jag tycker om. Ledsnare för att världen är så jävla dum i huvudet.

Vad önskar du att du gjort mer?

Varit och dansat med Smokey mera, det känns att vi inte varit lika aktiva på den fronten i år som tidigare år. 

Vad önskar du att du gjort mindre?

Angstat över saker som en ändå inte kan göra något åt. Önskar även att jag haft mindre jobbig PMS.

Favoritprogram på TV?

Sa du tv så väljer jag tv. Historieätarna. Trotsa att jag börjar bli riktigt less på att se Erik Haags röv/skrev i varje avsnitt, plus att han beter sig väldigt ouppfostrat i vissa situationer. Älskar Lotta Lundgren dock, skulle vilja ha henne som bästa vän för evigt.

Bästa boken du läste i år?

Oj. Lågan som brinner, Under det rosa täcket, Caitlin Morans How to be a woman och Morantologi, Eddie Meduza-biografin och Liv Strömqvists 100% fett...

Vad gjorde du på din födelsedag?

Drack champagne till frukost, fick fina presenter och blev uppvaktad av min familj och vänner. Somnade på soffan framför tv på kvällen as usual. Det är inte så mycket action när en fyller 26.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Har svårt att tro det. Har haft ett riktigt bra år, och jag tror 2015 blir minst lika bra om inte bättre. Den som lever får se :):):):):):):):):):):):)

Och så min nya favoritlåt på det..

syster ond

Idag är en bra dag för idag kommer min syster hem från fjärran land. Jag har saknat henne något enormt på senare tid och mitt systerhjärta har värkt något infernaliskt. Så nu känns det himla bra att veta att vi ska få tid till att vara fjantiga tillsammans, dricka oansenliga mängder vin och spy galla över alla världens orättvisor. Välkommen hem, söstra mi!

kvällen då vi var på ollis och lyssnade på Lillasyster (såhär ser vi ju verkligen inte ut idag)

Lillasyster med Lillasyster-sångare

Världens bästa moster

Och nu följer Två systrar och en webcam+vin

Den här låten skickade Hanna åt mig någon gång i tiderna. Kanske bästa systerlåten evörz...

att menstruera mitt i julstöket

Under de senaste dagarna har det varit storstädning och julpynt på schemat i vår familj. Det har gått över förväntan bra, och jag har till och med tagit itu med de förbannade skräplådorna som är fulla med en massa småprylar som en inte vet vart en ska placera, utan en skyfflar ner allt i närmsta låda eller skåp. Och jag kan även erkänna att jag och Smokey borde få pris i förmågan att skapa varje låda/skåp till ett totalt inferno av obestämbara föremål. Jag har till exempel hittat både visdomständer, tanga-kalsonger och en miljon klädnypor på konstiga ställen under dessa dagar som jag städat. Men nu är det i ordning, så nu får det fyllas på med mera skit. Det finns en skåp som borde redas upp ännu, men att öppna dörren till den är som att öppna dörren till världens avgrund, och en vet inte om en tar sig ur det projektet levande. Som det är nu är det på egen risk att öppna skåpdörren, eftersom random föremål kan falla dig i huvudet om en äventyrar ödet och faktiskt öppnar porten till helvetet. 
Jag hatar att städa inför julen, eftersom det känns som en har så stor press på sig att städa på ställen som en annars förbiser vid en "vanlig" städning. Städa och torka ur skåp, torka skåpdörrar, dammsuga under soffan och hitta ett halvt års förlorade leksaker och godis, städa garderoben (HATA), städa och reda upp i bokhyllan (och gråtande tvinga sig själv att rensa bort böcker en inte läst på 10 år), slänga bort döda blommor som aldrig kommer att återuppstå trots tappra försök osv osv. Men nu är allt det jobbiga gjort, utom att städa ur garderoben för det fruktar både jag och Smokey, men jag har satt deadlinen innan jul, då ska det vara städat. 
Och så var det ju det här med att få upp det förbannade julpyntet efter att en städat sig svettig, och varje år är det samma sak, men i år var det lite värre eftersom jag PMS:ade och mensade under hela pyntningsprocessen, och det förklarar mina känslor så här i efterhand. 

När en ska hänga upp julgardiner och inte hittar hälften och sedan trasslar in sig i dem och håller på att falla ihjäl när de ska hängas upp...

När en fått upp julgardinerna och ska ha hänga stjärnor i fönstren och inga av lamporna funkar (som alla fungerade när stjärnorna togs ner i januari)...

En skiter i stjärnlamporna och bestämmer sig för att ta fram slingorna med fina färggranna lampor för att lägga någonstans som får placeringen att se spontan men ändå otroligt smakfull ut...

... och en undrar vem i helvete som inte ordnade upp ljusen när de togs ner sist...

.. änglaspelet ska byggas ihop och en av "pinnarna" som ska plinga är spårlöst försvunnen...

Lillan har tjatat om att baka pepparkakor hela veckan, och när vi äntligen fått utkavlat degen och stansat några kakor, vill hon inte baka längre än 5 minuter, eftersom:

Och så var det ju den obligatoriska julmarknaden på Stundars som ska besökas. Ingen bra idé på mensens första dag + mensvärk, när humöret åker berg och dalbana och en skulle vilja mörda allt som rör sig, då är det inte skönt att vara med 6000 andra julhandlare på ett litet utrymme...

Mängden julglädje är obeskrivlig. Men konstigt nog så är julen en av de högtider jag tycker mest om, trots att den innebär mest stress och för höga förväntningar. Nu ska jag sätta mig ner, dricka glögg och njuta av att lägenheten är nystädad (vilket den kommer att vara i cirka 1 timme, max). Hoppas ni haft en trevlig första advent. Själv längtar jag efter 22 december när jag får ta efterlängtat JULLOV!

vad är en dag utan lite sexism och övergrepp? ingen dag alls skulle jag tro

Alltså den här videon, kolla in den och dö inombords en smula:

"I´ve got a waterbed" alltså what the actual fuck? Och det kusliga är att detta inte är något som endast sker i stora metropoler som L.A och New York, utan det räcker med att ta sig till lilla Vasa, bli lite full och sedan ta sig till en taxikö för att man ska råka ut för diverse "hjälpsamma" män. Man kan alltså dra slutsatsen att där det finns fulla kvinnor finns även män som ser en chans att ha lite skoj i sin waterbed, och inte är rädda att ta den chansen = att utnyttja en full kvinna. Och sedan om något skulle hända kan man ju slå vad om att man själv bär skulden, FÖR DU VAR JU FULL! Det var självförvållat och som kvinna borde man veta bättre än att gå omkring och vara full hur som helst. Nej hemska tanke, att en som kvinna ska kunna röra sig fritt, nykter eller full, utan att bli betraktad som ett stycke kött...

Och det här, jag finner inga ord... 

Usch vad lessen jag blev, att människor inte säger till.. De står där och dricker kaffe, och en frågar t.o.m om de kan vänta med sitt gräl så hon får gå ut först?!?! Nej gott folk, ser ni människor, oavsett kön, som blir utsatta för våld ska ni säga till, det är det värsta som finns att stå på sidan och hålla käft, det när denna våldskultur ännu mer..

Hur har dagen annars varit då? Ja, sådär om jag ska vara ärlig. Lillan fyller ju fem idag, och som present fick hon feber så jag fick hämta hem henne från dagis tidigare idag. Vet inte vad hon har för fel, liknar lite det hon drogs med sist hon var sjuk. Feber, och så kräktes hon en gång och efter det blev hon bättre i skick, påminner lite om migrän. Jag hoppas inte jag fört över mina migrängener på henne, för då har jag nog dåligt samvete som mor. Hon somnade som ett ljus strax efter åtta, helt färdig stackaren, så imorgon hoppas jag hon blir kryare. Och själv har jag blivit förkyld, känns som hjärnan ska tränga ut genom pannbenet och snoret rinner hela tiden. Så nu ska jag hälla i mig lite finrexin och sedan gå och krypa till kojs bredvid mitt febriga barn, för jag orkar inte mer med den här dagen. Tack å hej.

Till min dotter

Imorgon är det exakt fem år sedan du såg ljuset av lysrör för första gången, och i skrivande stund är det exakt fem år sedan jag svor på att jag aldrig skulle klara mig levande ur förlossningen. Du gjorde det inte lätt för mig, och efter ett dygn av sammandragningar men ingen bebis ville jag lägga ihop benen och sluta vänta på att du skulle behaga göra entré med vad som kändes som samma grace som ett 40-tals soffmöblemang. Men efter 36 timmars krigföring kom du ut, och du var den härligaste lilla människa jag någonsin sett, och att du levt rövare inne i mig i nio månader kändes ofattbart, att jag kunde bygga en liten människa med hjälp av min kropp. Jag visste ingenting om bebisar, knappt vad som var fram och bak, än mindre visste jag om hur jag skulle hålla i dig så du inte gick i tusen bitar. Jag sov inte en blund under första natten på BB, av rädsla för att du skulle sluta andas om jag så mycket som blundade längre än en sekund. Jag visste inte vad framtiden hade med sig, vad som skulle hända med oss och hur det skulle gå, det enda jag visste var att du hädanefter var meningen med mitt liv, och att det var detta jag förberett mig på i nio månader; att bli din mamma. Jag minns hur jag satt och såg in i dina gråa ögon som förundrat vandrade fram och tillbaka, och jag hade så svårt att förstå vad som hade skett. Vad innebar min nya roll? Hur ska jag bete mig? Tänk om jag inte kan vara mamma, tänk om jag inte vet hur man gör? Men det gick bra, allt löste sig och det visade sig att jag var ganska duktig på att vara mamma. Även om vi hunnit vara med om mycket motgångar under de fem åren som gått har vi tagit oss igenom dem, och vi kom ut helskinnade och starkare än någonsin. Och nu, när du har uppnått den magiska ålder av fem år, kan jag inte låta bli att tänka på allt som kommer att möta dig i framtiden.

Du blev omhöljd av ett rosa täcke några minuter efter att du föddes, och du benämndes som "nr 2 - flicka" på ditt födelsebevis. Det kom rosa kläder från alla håll och kanter, och du var så söt och allas lilla prinsessa som kunde charma en sten med dina glada ögon och ditt härliga skratt, vilket du ännu kan. Det har aldrig varit så uppenbart för mig som nu i dessa dagar, när jag inser att du håller på att bli stor, att det där rosa täcket, och den där tvåan på pappret, har format den väg som du färdats på fram tills denna dag. För i dessa två saker, hur triviala de än må verka, så ligger det förväntningar och krav som ska uppfyllas hela livet igenom. Dessa förväntningar och krav talar om för dig hur du ska uppföra dig, hur du ska klä dig, hur du ska bete dig och vad din uppgift som Kvinna är, och trots att jag varit medveten om detta sedan du blev född och försöker motverka det, omges vi av ett helt samhälle som gör allt för att du ska uppfylla dessa krav korrekt. För annars gills du inte. Annars är du inte normal, annars är du inte Kvinna. Jag har aldrig tvingat dig att ha kläder med en viss färg, eller sagt att du inte får leka med dockor, jag har försökt att ge dig alternativ till allt det där som automatiskt kommer med när man föds som flicka. Jag har försökt få dig att inse att det finns så mycket mer än pojk- och flickfärger, pojk- och flickleksaker och pojk- och flicklekar, hela världen ligger för dina fötter, barn, det är bara att välja och vraka mellan allt underbart och hemskt som omvärlden har att erbjuda. Med all min kraft försöker jag få dig att vidga dina vyer, att inte begränsa dig till de normer där femåriga tjejer ska befinna sig, att lära dig att vara dig själv. Med det är inte lätt, när alla andra gör precis tvärt emot vad jag önskar dig, när de berömmer hur fin du är, hur söt du är, frågar om du vill bli prinsessa när du blir stor och om du vill gifta dig med en prins. Det värker i mitt modershjärta när du tittar upp på mig med stora, vädjande ögon och frågar är jag fin nu, mamma? Visst är jag fin? Säg att jag är fin... Och jag vill säga att det finns så mycket viktigare saker än att vara fin. Du är intelligent, rolig och snäll mot alla som du möter. Men det är inte egenskaper som är viktiga. Man kommer ingenstans genom att vara snäll här i livet, och det kommer även du att få uppleva.

Jag bävar för den dag när du kommer hem från skolan och någon har sagt att du är ful. Eller när du börjar raka dina ben som ännu knappt fått hår, eller står och nyper dig i huden och tycker du är tjock, fast du inte alls är det. För jag vet att dessa dagar kommer att komma, för jag har också upplevt dem. Jag har också stått där och hatat mig själv för att någon idiot har sagt det ena eller andra om mitt utseende, jag har också rakat bort hår på min kropp för att jag trott att man inte ska vara hårig om man är tjej. Jag har också fått uppleva det som miljoner andra kvinnor går igenom, endast för att de är kvinnor. Du kommer att få höra från alla håll och kanter hur du ska se ut, vilka kläder du ska ha, hur du ska bete dig i sängen, hur du ska tillfredsställa din man, hur du ska träna för att uppnå den ouppnåeliga perfekta kroppen, hur du ska sminka dig för att se osminkad ut, hur du ska styla håret för att det ska se naturligt ut, hur du ska göra för att bli åtråvärd. Direktiven för kvinnligheten har redan börjat i och med att du ikläddes det rosa täcket för fem år sedan. 

Jag önskar något annat för dig, min älskade dotter, jag önskar att du växer upp till en stark och enastående person, som är dig själv och inte låter folk trampa på dig. Det kommer att vara svårt, och det kommer att ta sin tid innan du inser att det finns så mycket mer än det som planerats för dig, men du kommer att upptäcka det förr eller senare, för det gjorde även jag. Jag vill inte att du ska begränsas av ouppnåeliga ideal som gör dig till någon som du inte egentligen är, som gör dig till det som samhället vill att du ska bli; en kvinna som ständigt är i jakt på en Kvinnlighet som inte egentligen existerar, och som man aldrig kan uppfylla, hur hårt man än försöker.

Älskade dotter, du är mitt allt och jag kommer alltid att finnas där för dig, vilka vägar du än väljer. Jag kommer aldrig att svika dig och jag kommer alltid att stöda dig i dina val, och jag kommer att uppmuntra dig att vara dig själv och jag tänker alltid uppmuntra dig att följa ditt hjärta. Då kommer det nog att bli bra...

Grattis på födelsedagen min älskade älskade flicka, du är bäst i världen, och jag vet att du kommer att vinka till mig från rymden en vacker dag, eller uppfinna ett nytt vaccin, eller fixa folks hår, oavsett vilket ditt öde är kommer jag alltid att vara stolt över dig...

vab

Ja så gjorde den obligatoriska höstförkylningen sin ankomst och jag sitter nu hemma med ett snorigt och hostigt barn. Jag hade hunnit inbilla mig att vi skulle klara oss i år, eftersom Lillan inte visat tecken på förkylning sedan hon började dagis efter sommaren, något som annars brukar ske. Men nu är det någon konstig smitta som många verkar drabbas av, och Lillan var en av dem. Hon är inte helt utslagen, men det innebär att hon kommer att klättra på väggarna innan hon är tillräckligt frisk för att återgå till vardagen, om hon inte får högre feber vill säga. Hon befinner sig i det där jobbiga mellanläget när hon är för sjuk för att vara på dagis, men för frisk för att ligga stilla under täcket. 

Det var meningen att jag skulle arbeta den här veckan, men det får jag nog lägga på hyllan ett par dagar, Smokey gav sig iväg på kurs till huvudstaden i morse så han är inte heller hemma för att ge lite avlastning. Men jag måste se möjligheterna med situationen, nämligen att jag ska göra gurksallad av den enorma skörden gurkor som ligger och väntar på att göras något åt, jag får lägga mer äpplen på tork och baka paj på de otroligt goda äpplena vi hämtade från gammelmorfar igår, och jag får göra skoluppgifter och börja ta itu med litteratursökningarna till kandidatuppsatsen. Så långtråkigt lär det ju inte bli, fast vi är instängda inom fyra väggar...

sommarbilder

Nåjaa, då har jag slösat bort några timmar av mitt liv och redigerat några bilder från den gångna sommaren. De här är de "anständiga" bilderna från systemkameran, eftersom jag inte helst tittat igenom bilderna från digikameran. Men, här är de i alla fall, bilderna på vad vi sysslat med i sommar...

De första bilderna är från juni och midsommarhelgen. Det var ju rövkallt hela juni så vi gick mest med vinterjackor och stickade mössor för att inte frysa ihjäl, men vi var ändå ute i skären och firade midsommaren som var kallare än julen...

 vi har paddlat...

 och sprungit på klippor...

 tittat på intressanta saker...

 sprungit på ännu mera klippor..

 förundrats över den vackra naturen...

samlat fjädrar som sig bör...

 klätt ut oss...

och kikat..

I juli åkte Smokey ut på motorcykeltur och vi stormade även iväg till Power Big Meet i Västerås. Vi valde att ta båten över till Umeå och sedan köra ner till Västerås därifrån, en resa som hette duga. Men vi körde i ett sträck och anlände till Mälarcampingen runt halv tre på följande morgon. I juli var vi också mycket ute på sjön, både i Närpes men vi blev också bjudna på utfärd till Valsörarna tillsammans med min far och R. Vi badade och var på stranden och hann med flera middagar i Oravais. Den afrikanska festivalen Agoo Africa ordnades också i stan där mamma var med och uppträdde så några bilder av det kommer också. 

 Påväg ner genom Sverige längs med Höga kusten, så vackert så man vill dö..

 Såg vackra regnbågar som en bild på intet sätt gör rättvisa

 Natten sänkte sig över landet och älvorna dansade på ängarna..

Solnedgång i Sundsvall..

 Vi har dansat så hatten fallit av..

Middag under kastanjen i Oravais

 Badat på Storsand..

 Legat och plaskat på en madrass..

 Båtutfärd åter igen..

 På upptäcktsfärd på Sandgrynnan

 <3

 Mina filosofer..

 Mera spring..

 Flottpaddling igen, nu är det dock lite varmare..

 Här är vi på väg ut till Valsörarna, på sommarens kanske varmaste dag... 

 om jag inte tar fel är det här utsikten från "Brånnin", och även om jag varit där många gånger i mitt liv har jag aldrig sett ett sådant lugnt hav.

 En liten stuga utanför Valsörarna. Där skulle jag kunna bo..

 Doften av varm ljung och enris, man kastas tillbaks i tiden ca 20 år..

 Självaste fyren

 Ännu mera hav. <3

 Afrikansk festival i Vasa centrum

 Ännu en sjukt varm dag, nästan lite för varmt..

 Mamma dansar (hon med det stora håret)

 Jag blev oerhört irriterad på mig själv när jag gick igenom bilderna, eftersom jag tydligen har väldiga problem med att hålla kameran rakt när jag ska ta "landskapsbilder". Så det måste jag arbeta på. Ingen vill se sneda horisonter.. Hur som helst. Här var våran sommar och solen har gassat mest hela tiden...