Jag hatar dig, för att du är feminist.

I ett tidigare inlägg skrev jag om hur det känns som en skulle vissna på insidan när det känns som en bara motarbetas från alla håll hela tiden. Under senare tid har det mer och mer gått upp för mig att jag bor i en stad där det är mer accepterar att vara antifeminist och rasist, än tvärtom. Bara för att nämna ett exempel fick jag under ett krogbesök för någon vecka sedan höra av en man att han inte kan tåla mig för att jag är feminist, att han tycker det är skit det jag skriver och i princip hatar sådana som mig. Jag är van att få kritik för mina åsikter, kritik för att jag är på ett visst sätt eller skriver om vissa saker som folk kan tycka är obekväma. Men när någon uttryckligen säger att de hatar feminister eller inte TÅL mig på grund av mina åsikter, då är det precis samma sak som att de skulle säga att de hatar mig för att jag är kvinna. Att de hatar mig för mitt kön som jag föddes till och inte kan göra ett dugg åt.

Jag skulle förstå om det vore för att jag hade rasistiska eller andra åsikter som innebär att jag anser en annan folkgrupp mindre värda, om jag öppet skulle diskriminera och trycka ner andra människor. Då skulle jag kunna acceptera att människor inte tål mig på grund av mina åsikter. Men när jag blir hatad på grund av att jag vill att alla människor oavsett kön, hudfärg, etnicitet, funktionalitet, sexuell läggning osv. ska ha lika rättigheter och skyldigheter, att vi ska se varandra som människor och behandla varandra med respekt oavsett yttre attribut, det är något jag inte för mitt liv kan förstå. Att jag i många fall inte ens får en chans att berätta om varför jag är feminist, eller varför jag är antirasist eller tycker vi borde förändra på olika saker i samhället så att alla skulle få det bättre, utan en döms ut direkt på grund av hur jag ser ut eller vad jag skriver eller säger. Min mor brukar säga att det inte löns att slösa energi på att argumentera med idioter, för de drar ner en till deras nivå. Men jag kan då fråga mig själv, varför bara predika för de redan frälsta? Andra med samma åsikter som mig vet redan att världen är fucked up, att kvinnor (och män) världen över förtrycks på olika sätt och att bara för att jämställdhet är lagstadgat i ett land innebär det inte att det funkar i praktiken. De vet ju det redan, så varför ska jag berätta det åt dem? Jag önskar inställningen till feminism skulle förändras och bli mer öppen och tolerant, för det är ju inget dåligt, det är någonting som alla skulle gynnas av. Men folk behagar ju inte ens ta reda på, utan kräver att vi ska om och om igen berätta och slå hål på myter som flashback och dåliga krönikor sprider som gödsel över åkrarna.

När en vägrar att se orättvisorna som finns runt en, när en inte ens orkar ta sig en funderare på vad som gör att en har vissa beteenden eller vad dina förutfattade meningar gör med sättet du bemöter dina medmänniskor på, ja det är då intoleransen frodas. Jag kommer inte att ändra på mig bara för att du hatar mig, för min glöd är större än så. Jag tänker inte låta dig och dina hatiska blickar och fula ord trycka ner mig, för det är för mycket som står på spel. Ju fler vi är som vägrar kuva oss under de som sprider rädsla och hat, desto större är chansen att vi faktiskt kommer att kunna förändra något.

Om du säger att du hatar mig på grund av att jag är feminist, då hatar du mig för att jag är kvinna. Och då ger du mig ännu en orsak till varför jag anser att det inte finns några andra alternativ än att vara just det, feminist. 

Att älska sig själv för den man är

Detta inlägg känns väldigt jobbigt att skriva. Jobbigt för jag å ena sidan inte skulle vilja lägga mig i debatten, å andra sidan för jag skulle önska att denna typ av inlägg inte skulle behöva bli skrivna. Jag har själv inte läst ett enda blogginlägg om detta ämne som varit aktuellt de senaste dagarna (utom syrrans då), utan detta är utgående helt och hållet från mina egna åsikter och tankar om plastikkirurgi och skönhetsindustrin.

Under året som gått har jag egentligen för första gången i mitt liv lärt mig att verkligen älska min kropp för vad den verkligen är, en kropp, ett skal, ett yttre. Som många andra har jag i princip hela livet haft ångest över för mycket valkar här, för mycket hår där, brösten som inte blev sig lika efter att jag ammat min dotter, att jag kommer få dubbelhaka när jag blir gammal, jag är för kort, mina kärlekshandtag som inte går att få bort, mina tänder som är för sneda och därför vill jag aldrig le på foton. Listan kan göras lång. Och allt detta började i tidiga tonår, när man ville passa in, inte bli utstött. Det konstiga är att trots jag redan vägrade anpassa mig till ideal om hur en tonårig tjej ska vara så fanns den ändå där, oron över att en ska vara ful, oattraktiv och frånstötande. Men under det senaste året har jag verkligen tagit itu med mig själv och min självbild. Tänkt igenom riktigt ordentligt vad jag håller på med som ogillar mitt utseende mer och mindre beroende på tidpunkt. En stor del av detta är också det faktum att min sexåriga dotter mer och mer visar tendenser på utseendefixering, en oro över att hon är ful, ser tjock ut i vissa kläder och att hon också vill ha smink som många av hennes kompisar har. Hennes jämnåriga kompisar. Numera sminkar jag mig ogärna när hon ser på, för jag har allt för många gånger fått frågan "varför får du göra dig fin när jag måste vara ful?". Min dotter som ännu går i förskolan har redan lärt sig att smink = fin, osminkad = ful. Vad svarar en på en sån fråga? Jag kan inte börja berätta om skadliga ideal och förväntningar på hur kvinnor ska se ut för att bli accepterade av samhället, det är hon för ung för. Så det enda jag kan ge som svar är "för att vuxna är dumma i huvudet som tror att det behövs smink för att gå utanför dörren". Och ändå står jag där, täcker över blemmor och lägger maskara på ögonfransarna för att jag inte ska se sjuk ut.

Vad är det för värld vi låter våra barn växa upp i, där egenvärdet ligger i hur du ser ut, vilka kläder du bär och vad du väger. Barn som knappt fyllt tio svälter sig själva, vill ta livet av sig för att de tycker de är fula, och barn mobbar andra barn på grund av fel kläder eller skor. Och där står vi vuxna och klämmer och smetar och ändrar, hatar oss själva och tror att lösningen ligger i en ny näsa, en smalare midja eller ett par nya bröst. Är det verkligen så enkelt? Försvinner självhatet genom ett ingrepp på det yttre skalet? Har mycket svårt att tro det. Vi måste ställa oss frågan varför är jag missnöjd med mig själv? Vad är det som gör att jag hatar mina bröst som blivit lite hängiga efter att jag ammat ett eller flera barn? Det är inte naturen som skapat någon slags referensram för hur en människa "ska" se ut, det är vi människor som bygger upp föreställningar om hur en ska se ut för att vara bekväm med sig själv. Ofta i sådana här frågor gällande plastikkirurgi (i syfte att förbättra utseendet, plastikkirurgi för att återställa saker efter en olycka eller dylikt är en annan sak) hörs ofta frasen "min kropp, mitt val", men för mig är de som använder det argumentet på fiendens planhalva och spelar. Är det egentligen ditt val? Ställer du dig frågan varför du väljer att förstora brösten eller göra näsan mer rak? Är det inte efter skaparna av skönhetsidealets pipa ni dansar, ni som vill ändra på hur er kropp ursprungligen ser ut? Denna miljardindustri som tjänar mer och mer pengar ju mer missnöjda vi är med oss själva. En kvinnas kropp ska inte få avslöja att hon burit, fött och ammat barn, det ska heller inte synas att en åldras, för rynkor anses fult, iallafall i kvinnors ansikten. Vi ska ha glänsande hår och gnistrande vita tänder, hårlösa kroppar och tränade midjor. Gör vi detta för vår egen skull? Hell to the no. Vi gör det för att det förväntas av oss, det är så äkta kvinnor ska vara, ett resultat av ett ouppnåeligt ideal som gör att vi aldrig blir nöjda med oss själva.

Jag har funderar på vad jag skulle säga åt min dotter om jag opererat brösten, eller fettsugit magen, rätat ut näsan eller lyft ansiktet. När hon frågar varför jag ser annorlunda ut, skulle jag även då svara för att vuxna är dumma i huvudet som inte kan vara nöjda med hur de ser ut. Skulle jag kunna leva med tanken på att det kanske är jag som orsakar att min dotter vill ta livet av sig själv när hon är 12 för hon tycker hon är för ful att leva. Att se henne snurra och vrida sig framför spegeln, nypa i det obefintliga kroppsfett som finns och se på sig själv med dömande blick. Skulle jag kunna leva med tanken att mitt barn skulle svälta sig själv för att hon tror det är så en måste göra för att passa in? Leva med tanken att det är tack vare mig och mitt eget missnöje som gör att hon i sin tur börjar se på sig själv med kritiserande ögon. Det skulle jag aldrig kunna. Jag vill ge min dotter en uppfostran där hon lär sig älska sig själv och sin kropp precis som den är. Ja, kroppar förändras med ålder och graviditeter, men varför ska det döljas? Varför denna rädsla för förändring?
Vi behöver börja se på hela skönhetsindustrin ur ett större perspektiv, lyfta bort det från individnivå och se det som ett strukturellt problem. De som tjänar pengar på att vi mår dåligt över oss själva kommer att fortsätta så länge vi upprätthåller och återskapar dessa skeva skönhetsideal, som finns både för kvinnor och män, och som sjunker allt lägre ner i åldrarna. Jag tänker inte säga att alla ska älska sig själva och sina kroppar för vad de är, för jag vet att det inte funkar så. Men jag önskar verkligen folk skulle börja ta sig en ordentlig tankeställare när de säger att det är för ens eget välbefinnande och sin egen skull de väljer att förändra sitt utseende med plastikkirurgi. Naturen ställer inga krav på hur våra kroppar ser ut, i våra hjärnor finns ingen inbyggd mekanism som gör att vi blir lyckliga av att förstora brösten eller bleka tänderna. Vi intalar oss att det gör oss lyckliga, men sist och slutligen är det bara de där jävla ouppnåeliga kraven vi försöker fylla, och det känns bättre när vi intalar oss själva att vi gör det för vår egen skull. Precis som när vi sminkar oss, rakar benen och fixar håret. Vi gör det för vår egen skull.

När jag tog ett steg tillbaka, funderade över de komplex jag haft över min kropp och varför jag egentligen har dem, kom jag fram till att allt sitter i mitt eget huvud. Har någon någonsin sagt åt mig att jag är fet, att jag har hängiga bröst, sneda tänder eller dålig hy? Nej inte nu och inte heller för femton år sedan. Däremot får jag ofta väldigt positiv respons för mitt utseende, så varför kan jag bara inte acceptera att jag är bra som jag är och fokusera på viktigare saker, som att utveckla mitt intellekt, lära mig nya spännande saker och ta bort blicken från spegeln och titta på världen runt omkring? På grund av att det är så jävla svårt, att inte tänka på sitt utseende, att inte tänka på att söka bekräftelse, att säga "tack" när någon ger en komplimang istället för att börja racka ner på sig själv. Men det går, med mycket träning och en stark vilja att verkligen ta avstånd från de ideal vi förväntas se upp till. Jag vill inte att min dotter ska hata sig själv och sitt utseende som jag och många med mig gjort genom sin uppväxt, och i många fall fortfarande gör. Hon är värd så mycket mer än så.

Bilden jag kommer att visa er här nedanför gör att jag har en obehaglig känsla i magen. Att det inte egentligen är okej att visa en sådan här kropp, för den är varken tränad, slimmad eller opererad. Det är en kropp som varit gravid, ammat och släpat och slimpat barn, handelskassar, flyttlådor, målarhinkar och verktyg i många många år. Därför måste jag ha redigera sönder den så det ska kännas lite bättre. Men jag älskar den här jävla kroppen, för den är funktionsduglig, frisk och vacker.

När en börjar vissna.

Hittade gamla dagböcker häromdagen. Började ju bläddra i dem så klart, som en alltid brukar göra när sådana gamla skatter återfinns. Den här gången hände något speciellt inom mig när jag läste vad mitt fjortonåriga jag skrivit, i en värld av tonårshormoner och den ständiga jakten på att passa in, att finna sin grupp. Om man bortser från mindre bra formuleringar och vissa självmordsfunderingar (som jag tror alla tonåringar har åtminstone en gång) så tänkte jag precis på samma saker som jag gör nu. Mina första trevande feministiska tankar föddes där i mitt rum där väggarna var fullklistrade med Ebba Grön-texter och bilder på okända hc-band, konstateranden om hur orättvis världen är, och framför allt, det motstånd en möts av när försök till diskussioner görs. Det går i vågor, glöden och viljan att förändra världen. Ibland är det mer intensivt, en får ett uppsving och provocerar fram diskussioner, vill väcka tankar, förgäves står en och skriker mot väggar som inte svarar. Som skrattar en i ansiktet och kallar en lilla gumman som ska flytta hem till PK-Sverige. Och man blir så satans frustrerad på denna ovilja att förstå, oviljan att se på saker ur ett större perspektiv. "Jag har aldrig upplevt att jag blivit orättvist behandlad så därför existerar det inte".

I mina dagböcker läser jag om en tid när folk nätverkade, ordnade spelningar, demonstrationer, öppet hus med insamling för krigsoffer någon stans i världen. Det fanns en gemenskap och en kämpaglöd som jag saknar något otroligt. Men när en blir motarbetad tillräckligt mycket ger en tillslut upp. Viljan tar slut. Det är lättare att skita i allt och låta idioterna hållas, för ensam är inte stark i detta sammanhang. Mycket av diskussionerna har förflyttats från kaffeborden och McDonalds till olika forum på internet, och där är det lättare med personliga påhopp och att döma ut andra på ett fult sätt och sedan inte behöva ta ansvar för det. Även där är det som att diskutera med en vägg. Du kan skriva långa utläggningar om varför feminism behövs, fast tills fingrarna blöder, men det kommer alltid någon som gör att du ger upp, en kommentar om hur en har daddyissues, att alla feminister hatar män och hur vi vill ha det bättre än män. All denna okunskap som flödar, bara för att de inte orkar ta sig fem minuter och googla lite grundinfo om feminism och varför det behövs. Jag ger mig inte in i diskussioner om atombrytning, för jag kan inget om det. Men när det gäller feminism, eller någon annan typ av ideologi som berör orättvisor eller ojämställdhet, då har helt plötsligt alla en röst. Då behöver en inte respektera den som är påläst och kan saker inom ämnet, för då är källan fel eller en använder känsloargument. Hur en än försöker står de där, och spottar. Spottar på det som för mig är något av det viktigaste i världen, en tro på att kvinnor och män ska kunna leva jämställt, en tro på att folk ska öppna sina ögon och börja se istället för att bara titta.

När en bara är ensam orkar en inte hålla upp viljan att förändra. När en ser hur världen verkar bli allt mer trångsynt, när en ser rasistiska gatpatruller ta över ordningen i stan, när en hör och ser ett allt mer utbrett hat så vill en så gärna fortsätta hålla huvudet högt med en aldrig sinande vilja att förändra. Men istället vissnar jag inifrån. Jag har ingen att vädra mina åsikter med, ingen som har samma glöd som mig. Jag vill nätverka och binda samman alla oss som sitter hemma och vissnar. Jag förstår min syster som säger att hon aldrig skulle kunna flytta tillbaka hit, för hon höll också på att gå sönder inombords, men hon hann bort i tid. Ungefär femton år har gått sen jag skrev om att förändra världen i min dagbok. Det positiva och medvetna fjortonåriga jag hade ännu ett hopp om att jag kunde förändra. Och vad har jag gjort? Jag har hällt vatten på min glöd så den slocknat. Blivit som alla andra som inte bryr sig, för en kan ändå inte göra någon skillnad.
Men nu, nu vill jag inte slösa mer tid på detta, att titta bort och välja att inte ta diskussioner. Jag måste börja omge mig med människor som hjälper mig att få tillbaka glöden igen. Jag kan inte tillåta mig själv att vissna mera, för snart finns inget kvar, och då sitter jag där med en knuten näve i fickan men för rädd för att säga något om orättvisorna som pågår runt oss dagligen, hela tiden. Tillsammans kan vi göra skillnad. Vi måste bara hitta varandra först.

Alla män är potentiella våldtäktsmän

Ja jag vet, ett provokativt statement som säkert får många att se rött. Men jag har velat skriva om det här länge, för det gör mig så arg att folk ska tala om för mig hur jag ska tänka och nedvärderar mina rädslor. För mig är alla penisbärare potentiella våldtäktsmän. Ingen skillnad var, när eller hur, men risken finns alltid där. Att bli våldtagen. Av en man.
När jag uttryckt mig om detta får jag ofta mothugg, "men så kan du inte tycka", "varför raggar du på män då?", "du är ju dum i huvudet som tycker så", "förjävligt att dra alla över en kam". Men jag kan, och jag gör det, Mina erfarenheter och de saker jag upplevt och varit med om i livet har gjort att jag kan tycka så. Jag har oändliga gånger känt mig sexuellt hotad eller utsatt av män, på olika sätt. Kommentarer på arbetsplatser, på krogen, på stan. Blickar, antydningar, sms, mail.. Allt av män. Det har aldrig hänt att jag (som kvinna) känt mig sexuellt utsatt eller hotad av en annan kvinna, vilket jag gärna lyfter fram eftersom (män) ofta gärna lyfter fram att även kvinnor kan våldta. Ja det kan de, men om en tittar på statistik är majoriteten av de våldtäkter som begås utförda av män, på både kvinnor och män. "Ja men tänk på alla fall som inte blir anmälda" säger ni då. Ja, tänk på alla fall där kvinnan väljer att inte anmäla när hon blivit våldtagen, jag tror inte andelen kvinnliga förövare skjuter i höjden för det.

Trots att jag känner såhär, rädslan för att försätta mig i situationer där jag kan råka ut för olika jobbiga saker, är jag bara människa med viljan att leva. Träffar jag en kille på krogen kan jag åka hem till honom (efter noga övervägning huruvida han är en psykopat eller ej), men jag är konstant medveten om att risken finns. Att jag försätter mig själv i en ofördelaktig situation, för hur nice han än verkar vara där och då, vet en inte vad som kan hända när dörren är stängd och taxin åkt iväg. Men jag tar den risken. Då får det mig att undra, om jag då skulle bli våldtagen får jag antagligen höra att jag får skylla mig själv som åkte hem med en främmande man, både från folk i min omgivning och även av rättsväsendet om saken tas till högre instanser. Men om jag då ska höra på folk som säger att det inte är sant, att alla män inte är potentiella våldtäktsmän, då borde det ju inte vara mitt fel att jag blev våldtagen. Så hur ska jag göra? Jo, jag ska tydligen fortsättningsvis göra som vi kvinnor blir lärda från barnsben; försätt dig inte i situationer där du kan bli våldtagen. Okej, så nu är det igen på mitt jävla ansvar att inte se för slampig ut, att inte le åt fel person, att inte sända ut "fel signaler", att inte "bjuda ut" mig, att inte ge sken av att vilja lära känna nya personer,.. För om jag har "sänt ut signaler" ger det mannen rätt att våldta mig? Är det det som är samtycke? Att han kanske tolkade situationen fel, att han trodde att jag ville fast jag sa nej, att nejet tolkades som ett kanske eller ett varför inte? När ska vi börja lära männen att det inte är okej att våldta?

Och så några ord om denna eviga myt som reproduceras av media och omvärlden, om den stereotypa våldtäktsmannen som den okände individen som hoppar fram ur buskarna och ger sig på den joggande tjejen en mörk torsdagskväll. Det scenariot händer också, inte för så länge sedan här i Vasa. Men en stor del av våldtäkterna som begås, begås ofta av en man som finns i närheten av kvinnan. En partner, en nära vän, en släkting. Vilket gör saker ännu mer svårare när det gäller att göra en anmälan, för det är svårt att som offer bli trodd, på grund av att det inte varit den "typiske" våldtäktsmannen som varit inblandad. Vi har en våldtäktskultur, och det pratas alldeles för lite om det. Det begås varenda dag, överallt, och det gör att ingen ska komma och säga åt mig vad jag ska vara rädd för eller inte. En man, som aldrig känt sig sexuellt hotad eller känt rädsla för att bli trakasserad, har inte den minsta rätt att berätta för mig att jag "tycker fel" i den här frågan. Jag känner det jag känner, och ju mer jag ser mig omkring vet jag att jag känner rätt. Tyvärr.




(Måste också följa med strömmen och skriva lite om den här Bloggalan som tydligen ska äga rum snart. Har ingen aning om var, när eller hur detta sker, är inte alls insatt och jag vet inte vilka priser som ska vinnas. Men jag kan inte förneka att jag log vid tanken på att om jag mot all förmodan skulle bli nominerad till någonting, och då delta i galan, så skulle jag garanterat göra en Lady Gaga och ha en klänning av rått kött eller något, bara för att det skulle vara så jävla legendariskt)

störiga personer och kvinnopepp

Har hittat så mycket bra och dåliga saker jag reagerat på idag så jag tänkte köra allt i samma inlägg, för att underlätta saker och ting.

Vi börjar med detta: 

Klicka på bilden för att komma till artikeln. Det handlar om en man som lurat över hundra kvinnor att delta i en "medicinsk studie", men istället har han drogat dem, våldtagit dem och sedan filmat hela skiten till på köpet. Och folk undrar varför en är feminist. Fy fan för dig, man!

En annan tråkig sak är att den nya moderskapslagen inte blir av, tack vare KD (ingen överraskning). Detta innebär att ingenting blir enklare för kvinnor som lever i registrerade parförhållanden som fått barn med hjälp av konstgjord befruktning, utan fortsättningsvis måste gå igenom den krångliga adoptionsprocessen. Det innebär även att i familjer där två kvinnor väljer att bli föräldrar är det endast den ena som har rätt att vara barnets "riktiga" förälder. Känns som någon tror att vi fortfarande lever på 1900-talet. Fy fan för det.

Nu till något trevligare! Känner ni igen den här kvinnan? 

Ingen? Nej det skulle jag inte heller ha gjort om någon frågade mig igår. Men idag är jag något klokare och denna kvinna hör numera till en av mina idoler. Detta är Jessica Meir som blivit antagen till Nasas astronaututbildning. Hon har alltså som plan att sätta sig i en rymdraket och sticka från den här planeten, och kanske vara den första människan som går på Mars! Och detta är inte allt, för vid en närmare anblick på hennes CV blir en milt sagt imponerad. HÄR kan ni läsa om hennes bedrifter fram till 2013, och jag lyfter verkligen på alla hattar jag äger för denna kvinna! Så hoppas hon får ta en tur i rymden en vacker dag, det har varit allt för få kvinnor där fram tills nu...

Efter att jag läst lite om Meir så väcktes min nyfikenhet över hur många kvinnor som verkligen varit i rymden, och det var ju en ganska dyster läsning en stötte på. 

Aftonbladet skriver bl.a om det här någon gång på 1990-talet (hittade inget datum). Klicka på bilden för att läsa artikeln.

Kvinnorna har nog försökt, men det har tydligen alltid varit en man i vägen för deras framgång. Det gör mig så jävla förbannad. Så folk behöver inte komma dragandes med påståenden som att kvinnor inte är "intresserade" av rymden, medicin, vetenskap eller vad som helst som ansetts viktigt och prestigefyllt genom tiderna. Hur ska en ha möjlighet att nå framgång om en motarbetas på grund av hur en är född och att en betraktas som en människa (om helst människa) med lägre intellekt pga innehavare av fitta? 

Läste sedan vidare om rymdstatistik på den här sidan, som var ganska lärorik men ack så ledsam. Här finns all möjlig statistik om astronauter och kosmonauter, hur länge de varit i rymden osv. Ser ni något intressant på denna bild? 

Först kommer den första personen som varit i rymden, sedan första amerikanen som varit i rymden, och sedan TADAAA första kvinnan som varit i rymden. Kvinnan står helt för sig själv i denna statistik, hon räknas varken som person (eftersom en tydligen antar att en person=man) eller som amerikan, utan hon måste benämnas som amerikansk kvinna, så inte missförstånd uppstår. Fy fan för dig, patriarkatet.

Söndags-feministpepp

Söndag. Humor behövs. Varsågod.

Älska Norrland, och älska igenkänningsfaktorn på den manliga attityden. "Det är disk i disken!!"

Produktiviteten ökar när en är arg, tydligen...

Jag har flera inlägg på gång, som bara ligger och bubblar och mojsar sig i min utomordentliga hjärna i väntan på att få plitas ner på papper (okej på skärmen då, men det låter mer proffsigt att använda papper). Jag ser fortfarande inlägget jag skrev om igår spridas som en löpeld på Facebook och det gör mig oerhört arg, folk måste ju (ursäkta min franska) vara helt dumma i huvudet om en inte kan ställa sig kritisk till sådan där smörja. Nåväl. Det gör mig arg och när jag är arg producerar jag texter bättre, tydligen.

Min syster tipsade om den här filmtrailern igår, och jag tittade på den när jag kom ur skolan och blev så PEPP! Hoppas hoppas den serien blir verklighet, för i alla fall jag tycker att jag fått nog av serier och filmer som handlar om hårdbarkade män som gör grabbiga saker och tjejerna får bara vara med på ett hörn. Att den är svensk och har flera bra skådespelare med gör ju inte saken sämre, så in och sprid sprid sprid!

Nu ska jag dricka sju koppar kaffe, göra skoluppgifter och sedan börja skriva på fler texter till le blog, för nu är jag mer ön vanligt bitter på omvärlden... Ha en bra dag!

musik musik musik och andra bra saker som inte har med julen att göra

Som ett litet avbrott bland all julpynt, julklappstips och julkalendrar tänkte jag tipsa om lite jävla bra musik, internet fanzines, och okej då jag erkänner, de tre julkalendrar jag följer måste jag väl dela med mig av. Vi börjar med musiken...

För alla er grrrls där ute som är trött på radioskval och juckande fram och tillbaks finns det en hemsida som heter 8tracks där en kan hitta spellistor av alla dess slag. Jag har redan hittat en massa bra listor fulla med arga qvinns, punkiga qvinns, qvinns som inte twerkar och qvinns som har sådan attityd så en blir lite rädd. Det är lätt att följa olika listor och det fungerar efter samma koncept som Spotify, bara att det är gratis och snyggare. Och så klart finns det annat än arg musik där, det är bara att leta och du skall finna vad du söker.

Sedan har jag upptäckt några "nya" band som gör livet i höstmörkret lättare att överleva.

Först ut är bandet Screaming Females vars frontfigur Marissa Paternoster är så himla talangfull, både när det gäller sången och att spela gitarr. Den här första låten är en cover på Because the night som Screaming Females sjunger tillsammans med Garbage, kan enligt mig tänkas vara den bästa versionen jag hört.

Här spelar de Sheryl Crows låt If it makes you happy, och även här får en ta del av Marissas utomordentliga gitarrspel. I den här låten tycker jag hennes röst påminner om Jello Biafras (f.d sångaren i legendariska punkbandet Dead Kennedys).

Låten Rotten Apple är även den trallvänlig och uppåt..

Vulkano är även det en ny upptäckt. Inget som jag kanske lyssnar på annars eftersom det är ganska elektroniskt, men efter att ha hört på deras nya skiva Live Wild and Die Free som en hittar på Spotify är jag ganska glad att jag gav dem en chans...

Ni som var unga medan Ztv fanns och var tonåringar under början på 2000-talet minns kanske bandet The Distillers med fräna Brody Dalle som sångare? Låt oss fräscha upp minnet lite:

Jisses vad jag älskade det här bandet, Brody var min förebild och jag minns hur jag ville ha hennes hår och sminkade mig med röd ögonskugga som fick mig att se ut som jag rökt gräs i flera veckor. Men fan vad cool jag var.,, Efter The Distillers har Brody Dalle haft egna projekt, och verkligen utvecklats som artist, bland annat Spinnerette är hennes påfund. Inte lika punkigt men inte alls dåligt.

Nu spelar hon under sitt eget namn Brody Dalle, och har återgått till det lite mer punkiga. Attityden är grym, och så även rösten.

Hon har precis som Marissa Paternoster gjort arbeten tillsammans med Shirley Manson från Garbage, och deras röster passar riktigt bra ihop..

Jag vill även tipsa om bandet Surunmaa, som är som namnet avslöjar inte är direkt munter musik, men det är (svensk)finsk melankoli när den är som bäst. Det finns bättre urval på Spotify än på Youtube, och jag rekommenderar dem varmt till alla som vill ligga och gråta under ett täcke någonstans....

Jag följer tre julkalendrar i år, Mikaelas, Lottas och Fittjournalens och de är lika bra allihopa. Via Fittjournalen får man himla många roliga tips, det är därifrån jag hittade 8track jag nämnde tidigare, samt det Internet fanzine jag ska berätta om senare. Mikaela tipsar om bloggar och svarar på frågor, och delar med sig av sina smarta tankar. Lotta postar egna serier som i alla fall jag tycker är helt fenomenala, så in med er och kolla på kalendrarna vettja!

Girls Get Busy Zine är ett internetfanzine där vem som helst får lämna in bidrag i form av texter eller konst som berör feminism av alla de slag. På sidan ISSUU hittar en även alla möjliga andra internet fanzines som är gratis att bläddra i, och om en har eget material en vill dela med sig av går det att ladda upp där bäst en vill. Även tidningen CHERRY ett feministiskt magasin som jag rekommenderar varmt! Girls Get Busy Zine finns även på tumblr.

Jag fick annars många reaktioner på mitt senaste inlägg om Alexander Wangs nya jeansreklam. Tror det är mitt mest lästa inlägg, till och med. Tänkte bara säga att på Alexander Wangs Facebook-sida har det nu dykt upp fler vidriga bilder, en värre än den andra, och är det någon som känner sig manad kan en gå in på sidan och skriva en kommentar om hur vidrig deras reklam är, det är bra om folk reagerar på sådan där skit...

Tack för mig, hoppas ni fick lite nytta av mina TIPS!

självständighetsdagen till ära

Idag uppmärksammar vi Finlands självständighetsdag. Det är inte så mycket firande och glädje runt denna dag, utan främst att man hedrar de som stred för Finlands självständighet och de svåra tider som landet och folket genomlevt. Personligen har jag och min familj aldrig uppmärksammat denna dag på något speciellt sätt, kanske ätit middag, hälsat på gammelmorfar som var med i kriget och tittat på gräddan som dansar i presidentslottet. För mig har denna dag alltid känts lite ledsam, inte ledsam över att vi är självständiga, så klart, utan det är en sorts melankolisk känsla jag inte kan sätta fingret på. Kanske det är vetskapen om att så många satt livet till för att kämpa för vår självständighet, och kanske för att vi som lever nu kan se hur det samhälle som tidigare generationer byggt upp nu plockas ner sten för sten. 

Jag började tänka på de som var med i krigen, både kvinnor och män, och det slog mig hur lite det pratas om lottorna. Varje självständighetsdag visas filmen Okänd soldat i två olika versioner, ofta ingår det långa tidningsreportage med intervjuer med de som var framme vid fronten och soldater uppmärksammas för sitt mod. Vilket är helt rätt, jag tycker det är bra att deras hjältemod lyfts fram, för utan dem skulle vi inte ha det vi har idag. Veteranerna blir allt färre och det är viktigt att de yngre generationerna är medvetna om vår historia. 
Jag kan inte minnas att jag i historieundervisningen i grundskolan läste så mycket om lottorna och deras uppgifter under krigstiden. Det är först nu under senare tid som jag på riktigt blivit medveten om deras existens, och hur viktig deras insats var för Finland. Jag kan ibland fundera över hur det skulle ha gått i krigen om inte kvinnorna varit där och hjälpt till, axlat ansvaret för uppgifterna som fortfarande skulle utföras i hemmet och i byn, trots att kriget rasade för fullt långt borta. Hur skulle det ha gått om inte hundratusentals kvinnor frivilligt skulle ha vigt sitt liv åt att vårda och ta hand om de skadade, ordna med mat, ordna med ved för att få värme i byggnaderna där de skadade låg, och tagit hand om de som stupat. 

Veteraaninperinto.fi skriver om hur över 20 000 kvinnor fungerade i frontens närhet under hela krigstiden. De var lottor, soldathemssystrar, hjälpsystrar, sjukskötare, läkare och arbetspliktiga. Över 200 000 kvinnor var medlem i Lotta Svärd-organisationen under fortsättningskriget, och av dessa utförde i medeltal 13 000 lottor kontinuerligt uppgifter inom krigsoperationsområdet. På hemmafronten verkade ca 50 000 lottor och de resterande över 100 000 lottorna utförde hjälparbete vid sidan om det egna arbetet. Under fortsättningskriget ökade signallottorna, och vid fronten jämte soldaterna fanns kantinlottor, sanitetslottor och provianteringslottor, största delen av luftbevakningen låg på lottornas ansvar. Den uppgift som var mest psykiskt tung utfördes av lottorna som verkade vid evakueringscentralerna för de stupade, de lade ner de avlidna i kistor som sedan skulle transporteras till hembygden. 

Lottorna var sällan beväpnade, och undantagen utgjordes av det strålkastarbatteri som inrättades år 1944 för Helsingfors luftförsvar, och även lottorna som befann sig vid främsta linjen kunde bära pistol. 
Från början av 1930-talet fanns även flickavdelningar som hörde till Lotta Svärd s.k "lillottor", och dessa avdelningar fungerade i anslutning till lokal- och byavdelningarna. Flicklottornas (namnet ändrades 1943) ålder var mellan 8 och 16 år, och under fortsättningskriget fanns det nästan 2000 flickavdelningar där ungefär 50 000 flickor var aktiva. Flicklottornas viktigaste verksamhetsform var arbetskvällarna, där det hölls föreläsningar, det samtalades, och mångsidiga underhållningsprogram ordnades, de ordnade även insamlingar till förmån för fadderbarn, krigsvärnlösa och invalider, folkhjälpen och vapenbröderna. Flicklottorna hjälpte även lottorna vid hemmafronten, och de äldre flicklottorna arbetade på provianteringsplatser, i kantiner, som jourhavande i luftskyddscentralerna och på byråer och sjukhus. 
Gränsbevakningsvärdinnorna arbetade nära fronttrupperna, och under fredstid arbetade de på gränsbevakningens verksamhetsorter invid gränsen.När gränsbevakningstrupperna uppställdes i samband med att försvarsberedskapen höjdes, slog de flesta gränsbevakningsvärdinnor följe med sina trupper, och under kriget låg många arbetsplatser väldigt nära den främsta linjen. 

Även de arbetspliktiga kvinnorna arbetade inom krigsområdet. De arbetspliktiga var 18-54 år gamla medborgare, således också kvinnor, dock var kvinnor som var försörjningsskyldiga för sina familjer befriade från arbetsplikten. En arbetspliktig kunde inte välja sitt arbete och kunde även beordras till att utföra arbete beläget utanför hembygden, och för detta betalades en bestämd lön. Mestadels av de arbetspliktiga kvinnorna utförde arbetet inom sin hemkommun, men flertalet var även stationerade inom krigsoperationsområdet. Till exempel arbetade de arbetspliktiga tillsammans med lottorna på  de tvättåg som fanns nära fronten, och dessa kvinnors arbetsinsats var stor eftersom det på tågen månatligen tvättades ca 70 000 kg av soldaternas kläder.

Det rådde en stor brist på arbetskraft på hemmafronten under början av fortsättningskriget, till följd av att man mycket snabbt var tvungen att lösgöra 400 000 - 500 000 män från sina vanliga arbetsuppgifter för krigsoperationer. Därför var det viktigt med tanke på landets näringsliv och de fortsatta krigsoperationerna att åtminstone till viss del få dem ersatta med ny arbetskraft, och det var kvinnorna som påtog sig detta ansvar (se även Rosie the Riveter i USA och Fru Lojal i Sverige), och dessa kvinnor var tvungna att lära sig yrken som de aldrig tidigare utövat. arbetskraftsläget underlättades dock något i slutet av 1941 till följd av hemförlovningen av de äldre åldersgrupperna som inleddes just på grund av bristen på arbetskraft. Under hela tiden kriget pågick rådde det brist på yrkeskunnig arbetskraft, och kvinnorna utgjorde till slut nästan hälften av Finlands hela industriarbetskraft. Ungefär 140 000 var arbetstagare inom krigsförnödenhetsindustrin, och av dessa utgjordes ca 55 % av kvinnor, och detta visar att kvinnornas insats var viktigt för upprätthållande av landets industriproduktion.

Lantbrukshustrurnas börda på hemmafronten ökade också avsevärt när maken blev kallad till krig, och de var nu tvungna att utföra det lantbruksarbete som normalt tillhörde männen utöver sina egna uppgifter, således även tunga kroppsarbeten. På grund av den stora bristen på arbetskraft inom lantbruket användes tio tusentals sovjetiska krigsfångar som extra arbetskraft, och detta gjorde att lantbrukskvinnorna  även fick uppgifter som arbetsledare vid sidan av sina egna göromål.
De arbetspliktiga kvinnorna på hemmafronten fick mycket skiftande arbetsuppdrag. Många kvinnor fanns inom lantbruket, år 1943 uppgick deras antal till 140 000, och även inom byggnadsarbete där en stor mängd kvinnor arbetat redan innan krigen. Kvinnorna arbetade även som chaufförer, postiljoner och spårvagnschaufförer.

Utöver arbeten inom krigsområdet eller på hemmafronten framträdde kvinnornas ansvar även i det övriga livet. Mödrarna i de förflyttade familjerna hade ensam ansvaret för de otal ärenden i anslutning till familjens placering och utkomst då fadern var vid fronten. Utöver de ökade antalet uppgifter vilade ansvaret för barnens uppfostran ofta helt och hållet på mödrarnas ansvar. Mödrarna stod uppoffrande ut med sina bördor och tack vare detta gjorde de så att hemmafronten höll. (källa, längst ner på denna sida finns vidare länkar om historier berättade av lottor och kvinnorna som var med under kriget)

Då kriget slutade år 1944 hade 287 lottor mist livet till följd av kriget, 113 av direkta krigshandlingar, 140 av olika sjukdomar och 34 i olyckor. 
Under efterkrigstiden bestämde den allierade Kontrollkommissionen att samtliga, av kommissionen föregivna, "fascistiska" organisationer skulle förbjudas, även Lotta Svärd. Därför bestämde Finlands regering år 1944 att Lotta Svärd på grund av sitt samarbete med Skyddskårsrörelsen skulle förbjudas. källa

På Youtube finns filmen Rintamalotta från 1956, och även filmen Löftet från 2005 handlar om lottorna och kvinnornas uppgifter under krigsåren, denna film har blivit gjord med hälp av finansiering från Lotta Svärd-organisationen.

Jag vill inte på något sätt nedvärdera det som de manliga soldaterna gjorde för vårt land, utan jag vill även uppmärksamma alla de kvinnor som hjälpte till under krigen, och bidrog till vår självständighet och den fred vi har idag. Det känns som att kvinnorna ofta hamnar i skymundan när det gäller saker som krig, och jag tycker de behöver äras och uppmärksammas på samma sätt som männen som stred för vårt land. 

Trevlig självständighetsdag!

är det nu det händer?

Alltså, under de senaste dagarna har det hänt så mycket roligt i mitt bloggliv så det är inte klokt alltså! Bl.a har bästa Linn Jung placerat min blogg i top 3 österbottniska feministbloggar, jag har blivit omnämnd på Finlandssvenska Bloggares hemsida, och besökarna på bloggen har ökat explosionsartat! Om ni skulle fatta hur gött detta känns, efter att ha bloggat i nästan sex år, och nu äntligen känner jag att jag verkligen når ut till folk som är intresserade. Tack till alla som länkat och gett mig så fin respons, och framför allt vill jag säga VÄLKOMNA! till alla nya läsare som hittat hit! Det värmer så i hjärtat att se vad som håller på att hända inom den finlandssvenska bloggvärlden, att fler kritiska (feminist)bloggar dyker upp, lättnaden att veta att en inte är ensam är otrolig. Det känns som det är stora grejer på gång just nu, och detta är bara början. Jag smider som bäst planer på att få igång någon typ av nätverkande mellan femibloggarna här i Pampas IRL, så vi skulle få träffas och syna varandra i sömmarna. Men mer om det i framtiden...

Har ni frågor? Tips på vad jag ska skriva om? Kommentera eller maila eller skicka brevduva, jag är öppen för förslag. Jag vågar inte ha någon "frågestund", eftersom det skulle kännas himla asigt om ingen skulle fråga någonting, så jag gör så här istället...

Än en gång TACK för all pepp! Har ni tur kommer det ett inlägg där jag visar en bild på mig själv ikväll. Fattar att det är jobbigt att läsa en blogg där man knappt vet hur hon som skriver ser ut. Dessutom ska jag genomgå radikala förändringar gällande mitt utseende också, det kan bli häftigt, men det kan lika väl gå åt helvete, den som lever får se...

En gif som beskriver känslan jag haft idag. Och inte blev det sämre när jag fick höra att golven som jag målar är mycket snyggare och bättre gjorda än min de som min chef målade. HAH! *stolt* Nu ska jag och Lillan till stan och döda tid, och kanske äta pizza... C u guys l8r...

people like u just fuel my fire

Det finns väl inget bättre sätt att avsluta en tung vecka och peppa igång en ny lika tung vecka med lite bra musik. Och därför tycker jag vi lyssnar på lite Riot Grrrl tillsammans med L7 för att få lite inspiration...

Så nu önskar jag alla en härlig vecka fylld av glädje och kärlek (och fortsätta kampen för att krossa patriarkatet) peace and love to u all...

Forget your balls, and grow a pair of tits

Okej, nu ska det handla om BRÖST!

När jag i förrgår skrev om hur skönt det är att ta av sig behån och låta brösten fladdra fritt efter en lång dag, började min hjärna spåna vidare på bröst. Bröst (jag avser här de kvinnliga brösten för de som undrar) är något som jag aldrig riktigt förstått mig på, eller rättare sagt diskussionen om och samhällets syn på bröst. Vi kan börja med att ta ett exempel på hur bra och dåliga bröst ser ut, ur samhällets (patriarkatets) perspektiv:

Bra bröst

Dåliga bröst

(Jag känner mig tvungen att varna för att googla efter bröst, det dyker upp så mycket hemskheter så jag skulle råda er att låta bli, känner mig nu aningen traumatiserad)

Jämför man de "bra" eller kanske snarare de av samhället accepterade brösten med de "dåliga" eller oacceptabla brösten ser man ganska snart ett mönster. Bröst är bra när de sitter på en person som uppenbarligen har en funktion att tillfredsställa ett (manligt) öga. Bröst är bra när de är symmetriska, klädda i vackra underkläder (eller inga alls), inte för stora men absolut inte för små, de ska vara fasta och användas som ett verktyg för att tillfredsställa. De bra brösten återfinns ofta på personer som är vackra att se på, som ger ett intryck av att inte kräva något tillbaks och framför allt reduceras till ett objekt. Personen som brösten sitter på blir alltså inte så mycket annat än sina bröst.

De dåliga brösten är de bröst som uppfyller sin funktion: att ge mat åt bebisar. Bröst som visas på reklampelare på stan iförd spetsbehå = ok, bröst som används för amning av barn på offentlig plats = inte alls ok, istället ÄCKLIGT! Bröst som inte är fasta och runda som meloner är inte heller snygga, att ha hängbröst är ju något av det värsta som finns, och därför väljer många mammor att inte amma eftersom de inte vill att brösten ska bli hängiga. Och detta går även hand i hand med reaktionerna på om man har en behå på eller ej. Går man behålös med bröst som näpet visar sin existens á la anorektisk heroinberoende Kate Moss på 90-talet, eller har bara bröst under vit t-shirt i avsikt att vinna en wet t-shirt tävling, ja då är det bara att bränna behån. Men gud nåde dig om du går utanför dörren med dina hängbröst fria under tröjan, och någon skulle märka det, för det tycker ju folk är äckligt. Inte naturligt och inte okej. 

Jag har numera blivit ganska god vän med mina bröst. Vi hade en svacka i vårt förhållande efter att jag slutat amma (jag tror inte jag är den enda), och jag saknade de bröst som jag hade innan jag fick barn och blev en vandrande mjölkmaskin. Jag älskade mina bröst tfb (tiden före barn), de var snygga, inte för stora och inte för små, såg bra ut i urringat och var i god proportion till min övriga kropp. Efter att jag ynglat av mig växte mina bröst tre kupstorlekar och jag hatade det, jag hade mjölkstockning hela tiden och allt var bara tungt. Så efter tre månader slutade jag och mina bröst intog formen av två. lite ledsnare tygpåsar. Då lät jag normer och samhällets åsikter sänka mig och jag var absolut inte nöjd med mina bröst, jag kände mig ful och oattraktiv och kunde sitta och titta på gamla bilder på mig då mina bröst var i sina glansdagar (ok, jag skrattar när jag skriver detta). Ungefär som man skulle sörja ett par av sina bästa vänner som gått bort. Det gjorde inte saken bättre av att jag hela tiden fick pikar av den som då stod mig närmast att mina bröst var fula och att de var bättre förr (skrattar inte när jag skriver det här). Men efter en tid så gaskade jag upp mig och tänkte att wtf, jag har ju ändå lånat ut min kropp till en annan människa i nio månader, och matat denna människa i tre månader med mina bröst, så varför skulle inte det synas? Varför skulle det inte få synas att jag är mamma? Så numera tycker jag bra om mina bröst. Eller jag tänker inte på dem alls för de är ju bara en del av mina kropp som finns till för att mata eventuella nyfödingar. 

Nåja, jag vill spåna vidare på denna behå-ångest. Jag har varit med om gånger då jag faktiskt glömt att ta på mig behån innan jag gått ut (hemska öde). Alltså man har dragit en tröja över huvudet efter duschen och tänkt att brösten får härja fritt en stund innan man ska ut i verkligheten, men så GLÖMMER man att sätta på behån. Sådana dagar är lite speciella, eftersom allt känns mycket bättre, friare och gladare... Tills man kommer på att man glömt att stänga in sina boobs innan man gick hemifrån. Då känns det såhär:

Och hela livet ställs på sin spets. Tänk om någon ser att jag inte har någon behå på mig? Usch vad jag måste se ovårdad ut. Nu tycker säkert alla att jag har jättefula och HÄNGIGA bröst!! Hur ska detta gå? Hur ska jag överleva dagen utan behå? 

Så där håller man på, som en idiot, för att man glömt att sätta på sig bh. Alltså jag använder bh av bekvämlighetsskäl, eftersom det känns obekvämt att t.ex. arbeta och ha brösten fladdrandes över allt. Jag har mer stöd vid användandet av behå, helt enkelt. Men nu är det principen att man inte ska kunna gå ut utan behå utan att få en ångestattack som gör mig upprörd, att detta plagg har blivit så viktigt i kvinnors liv att det styr hela ens vardag. Det är ju bara bröst, varför ska det stressas så himlans mycket kring det? Klarar man av att se bröst klistrade guppande i musikvideor, på reklampelare, i tidningar, i tv, på nätet, ja överallt, så borde man ju i rimlighetens namn klara av att se bröst under en tröja utan behå. Eller blir man rädd för verkligheten? Blir man stött av att se att majoriteten av bröst inte ser ut som media och dylikt framställer dem, som runda sexmeloner som endast finns till som leksaker i sängkammaren? Är det rimligt att man som ammande mamma får påpekanden om att man ska "skyla sig" när man ger sitt barn mat offentligt, men att man på samma gång kan få se nästan barbröstade kvinnor i musikvideor som visas på restaurangens storbildsskärm? Nej, det är inte rimligt. 

Hur länge ska det ta innan vi får bort bilden av "hur bröst egentligen ska se ut" och istället fokusera på att brösten kan se ut hur som helst och alla former och storlekar är välkomna. Vi måste ta tillbaks våra bröst och själva börja bestämma över hur och när de ska visas, utan att det alltid måste vara på betraktarens villkor. Bröst måste sluta vara en mätning av knullbarhet, och bara vara vad de är. Bröst, klumpar av fett med hud utanpå.

ny musik jeejee

Tänkte bara tipsa om att Imelda May har kommit med ett nytt album, Tribal, och jag snubblade över två av låtarna från skivan på Youtube. Jag har alltid tyckt om Imelda May, för hon gör bra musik, har bra röst och låtar med hög kvalitet, inte en massa skval... Det som överraskade mig positivt med videorna till dessa två låtar är att de ifrågasätter både könsroller och olika normer, och det gjorde mig själaglad, att man tar chansen att ifrågasätta och påverka när man har möjligheten att nå ut till en blandad publik....

Och lite annan kvinnlig rocka/psychobillyfägring kan jag ju tipsa om på samma gång. Jag har aldrig varit ett stort fan av Creepshow, men idag hittade jag en bra låt med en snygg compilation av bilder på bandet...

Ett till av dagens fynd; As Diabatz, en trio brudar som tyckte det var för lite kvinnor på den brasilianska psychobilly-scenen, så vad gör man? man startar ett eget band så klart! Tåfft...

Och det tyska bandet Thee Merry Widows, pondus så det förslår...

Grattis Conchita!

Jag trodde det inte var möjligt, utan jag var inställd på att trångsyntheten och konservatismen än en gång skulle visa sitt fula tryne i och med Conchita Wursts framträdande i ESC. MEN SÅ GÅR HON OCH VINNER!!! Enligt min åsikt (och tydligen många andras) hade hon bästa framträdandet, och när poängen räknades upp natten till idag satt jag i min ensamhet med tårar i ögonen av ren lycka, kan inte förstå att det är sant. Det är sådana här saker som gör att man orkar kämpa och orkar hålla upp hoppet om att världen kan förändras till det bättre. Och hennes ord som hon sa när hon tog emot priset, jisses alltså! Dock får ju inte glädjen vara långvarig, eftersom man snabbt tas ned på jorden när man loggar in på FB och ser allt hat som folk hyser mot att Conchita vann. Skulle det inte vara för det faktum att hon har skägg så skulle knappast någon reagera på det faktum att hon vann, men nu sticker det i ögonen på folk att någon som inte anpassar sig efter normen får plats i strålkastarljuset. Nä fy fan för sådana människor, som är så rädda för det som är annorlunda, och alldeles alldeles underbart...

googlad bild

Kvinnopepp

Nu är det dags för den första Kvinnopeppen! Jag har tänkt och tänkt, vem ska jag peppa först? Jag har ju så många qvinns jag vill lyfta fram, för de är så bra på alla möjliga olika saker. Så jag gjorde helt enkelt så att jag drog lott i min hjärna om vem som ska få vara den första att bli omskriven i Kvinnopeppen. Och vinnaren blev bloggaren Ellen! Hennes blogg har det fabulösa namnet Blejk, Fejt & Fab (önskar att jag hittat på det själv) och hon är bosatt i Jakobstad. Tyvärr känner jag henne inte personligen, men hittade hennes blogg för typ ett år sedan. Jag vet inte heller varför jag tycker att den är så bra, men hennes sätt att skriva gör att det är roligt att läsa, och hon verkar ha samma typ av humor som jag dvs, sådan som inte så många andra tycker kan kallas humor. Hon håller också på att skriva en bok och jobbar på Café After Eight i Jakobstad. Ellen är också vad jag förstått delaktig i planeringen av det kommande Jeppis Pride, och bara det är ju helt awesome. Hon skriver även en TV-kolumn i ÖT som brukar publiceras i tisdagstidningen om jag inte har fel. Varför vill jag peppa just Ellen då? Kanske för att jag tycker att man ska lyfta fram de skribenter som man själv tycker är bra, så att andra kan börja läsa vad de skriver. Och för att jag tycker det är roligt att det finns finlandssvenska, kvinnliga, intressanta och roliga bloggare och därför förtjänar de att uppmärksammas. Så nu tycker jag att alla kan gå in och läsa Ellens blogg iaf en gång, och även om ni inte tycker hon är lika fenomenal som jag tycker hon är, så vet ni ändå om hennes existens.

Bloggen Blejk, Fejt & Fab

Bilden tagen från google, men finns även på hennes blogg.