Är det inte konstigt hur vi människor kan leva i en värld där det förekommer en sådan brutalitet att man inte kan föreställa sig, men vi bara rycker på axlarna och tittar åt ett annat, trevligare håll? Hur vi blir immuna mot allt elände som finns runt omkring oss, och vi väljer att inte beröras av saker som inte sker i vår närhet? När vi tänker att det inte är någon skillnad fast man bryr sig, eftersom det inte spelar någon roll vad lilla jag tycker..?
Jag råkade ut för en sådan käftsmäll i fredags när jag tittade på Skavlan från SVT 1, som gästades av Dr. Denis Mukwege, som arbetar med och för människor som fallit offer för sexuella övergrepp i Kongo. Jag vet att världen är grym, men när han beskrev vad han ser på daglig basis kunde jag inte hålla tillbaks tårarna.
Det pågår ett krig i Demokratiska republiken Kongo som få människor tycks veta om. Och det är inte ett krig som brutit ut på grund av religion eller ett krig mellan olika etniska grupper. Det är ett krig mellan olika gerillagrupper som alla vill ha makt över DR Kongos naturtillgångar, eftersom landet är ett av världens rikaste när det gäller just mineraler av olika slag. Mineraler som används till olika tekniska prylar som vi använder oss av, telefoner, laptops, tv-apparater och så vidare. Dessa olika grupper skrämmer bort invånarna som bor på ställen där dessa naturtillgångar finns, och de använder våldtäkt som ett mycket effektivt vapen i denna krigföring.
Konflikten i DR Kongo har varit långvarig, och trots att kriget officiellt slutade år 2002 blossar det upp konflikter med jämna mellanrum främst i de östra delarna av landet. Den beväpnade gruppen M23 tog kontroll över staden Goma år 2012, vilket resulterade i att oroligheterna ökade i både norra och södra Kivu, som är en del belägen i östra DR Kongo. Trots att M23 avväpnades av den kongolesiska armén och FN:s interventionsbrigad, har flertalet mindre beväpnade grupper bidragit till att våldet ökar. Som tidigare nämndes är DR Kongo ett land som är rikt på naturtillgångar, där finns bl.a. diamanter, kobolt, olja, koppar och coltan, men i stället för att använda dessa tillgångar till att främja den ekonomiska utvecklingen i landet, används tillgångarna till att bekosta kriget som pågår. Den konflikt som varit mest aktuell under senare tid är kampen om att få makten över ett gruvdistrikt beläget i östra delen av landet, och både rebeller, landets egen militär och utlänningar deltar i kampen om distriktet.
I och med att våldet och konflikterna ökat har även de sexuella övergreppen ökat. Våldtäkt används som ett strategiskt vapen för att lamslå hela byar och för att försvaga etniska grupper, och både rebellgrupper och kongolesiska säkerhetsstyrkor är delaktiga i övergreppen. I de östra delarna av DR Kongo är massvåldtäkt vanligt, och främst kvinnor och barn utsätts men även män råkar ut för de brutala våldtäkterna. Våldtäkt som vapen är väldigt effektivt, eftersom det slår hårt mot inte bara offret utan påverkar hela samhällen. En kvinna som blivit utsatt för våldtäkt blir ofta stigmatiserad och utfryst från sin familj, som sätter kvinnan i en svår situation både ekonomiskt och socialt. Spridningen av HIV och AIDS är också vanlig i östra DR Kongo, och den har fått sin fart genom det ökade sexuella våldet. Detta bidrar även till att kvinnor hindras att delta i samhällets politiska och sociala sfär, och har alltså inte samma rättigheter som män. Prostitutionen har även ökat i de konfliktdrabbade delarna av landet, eftersom offren blir utfrysta av sina familjer och de försätts i en situation där de behöver pengar och mat. Även närvaron av internationella styrkor gör att offren säljer sina kroppar i utbyte mot mat.
Genom att använda våldtäkt som vapen och att våldföra sig på kvinnor och barn framför ögonen på männen gör också att nativiteten påverkas. Dels för att kvinnorna får sina genitalier förstörda av gevärspipor och andra tillhyggen, vilket gör att de inte längre har möjlighet att få barn, och dels för att männen kan bli impotenta efter att ha sett sin fru eller någon annan kvinna bli våldtagen. Det är alltså ett effektivt vapen som kan bidra till hela stammars utrotning och även få människor på flykt från de områden där naturtillgångarna finns.
En studie från 2011, som jag läste om här, hävdar att ungefär 48 kvinnor blir våldtagna varje timme i DR Kongo. alltså 1 152 kvinnor per dag. Det är 26 gånger mer än vad som tidigare uppskattats av FN, som hävdade att det förekom 16 000 våldtäkter under ett års tid.
För att återkoppla till Dr. Mukwege och hans arbete i DR Kongo ombads han i fredagens Skavlan att beskriva vad han får se i sitt jobb, och vilka skador dessa offer söker hjälp för. Han beskrev hur han två veckor innan han reste från landet fick in en två år gammal flicka vars underliv blivit helt förstört på grund av våldtäkt. Området mellan slidan och anus var söndertrasat och hon var inkontinent, alltså kunde hon inte längre kontrollera sin urinering. När jag hörde hans berättelse, som säkert är en i mängden av liknande upplevelelser, kunde jag inte förmå mig att hålla tillbaka tårarna. Jag började tänka på Lillan, och det finns inte ord som kan beskriva den känsla av avsky och hat som fyllde mig. Avsky mot dessa män som gör det här, hat mot de män som använder sig av detta medel för att eliminera fienden. Dr. Mukwege fortsatte att berätta om hur kvinnor kommer in med skador som orsakats av att olika typer av syror har förts in i deras underliv, hur de har skjutit sönder underliv och stuckit in bajonetter. Har ni 15 minuter över kan ni se klippet från Skavlan, och höra Dr. Mukweges berättelse..
http://www.svt.se/skavlan/kvinnors-underliv-forstors-med-gevar-efter-de-blivit-valdtagna
Hur kan vi tillåta detta att hända? Hur kan inte världen reagera på denna brutalitet? När vi har alla medel som behövs för att få slut på barbariet, men vi väljer att sitta och titta på, genom våra smartphones som delvis är orsaken till att detta sker i Kongo. Dr. Mukwege ber oss att ge de kongolesiska kvinnorna en röst, att vi ska lyfta fram deras lidande och hjälpa dem genom att låta dem synas. Skulle jag ha möjlighet skulle det vara en självklar sak för mig att på alla sätt och vis bidra ekonomiskt så att kvinnorna skulle få den hjälp de behöver. Men jag har inget annat än mina ord just nu. Jag kan inget annat göra än att hoppas att fler får upp ögonen för vad som försiggår i DR Kongo, och att någon någonstans vågar sätta ner foten och göra något som är till nytta för offren.
Jag är så oerhört arg på den här världen, och mina problem har aldrig känts mer triviala än vad de gör just nu...
Källor:
Fördjupning Kongo-Kinshasa
DR Congo - Women´s situation
Power over one´s own body
3 kommentarer:
Det är så vidrigt att det går inte att ta in helt enkelt. Det händer "där borta" men vi är mer än vill veta inblandade i detta helvete. Vi köper nya telefoner stup i kvarten utan att tänka på vilka offer som krävs för att vi vill ha en nyare och coolare modell. Det är så vidrigt. Vad kan vi göra här för att hjälpa dessa människor? Någonting borde vi kunna göra annat än att själva bli så deprimerade att vi vill bara gömma oss. Hur kan vi utnyttja ilskan för att hjälpa? Vi borde kunna göra någonting och du har ju redan gjort något - du har skrivit om ett av de värsta helveteshålen på denna jord. Männen och pojkarna är så förstörda att de är kapabla att göra vad som helst. De behöver också hjälp. Men vi kanske ska tänka en gång extra när vi står där och tittar på den senaste modellen av smarttelefonen....
Usch så hemskt det är att läsa om vad som egentligen pågår i Kongo. Det är hemskt att läsa, men nödvändigt. Bra att du tar upp detta jobbiga ämne till ytan, så att fler blir medvetna om situationen! Det är så lätt att tänka att sånt här händer någonstans långt borta där man inte själv har någon makt att påverka, men faktum är att det är ju vi i västvärlden som delvis bidrar till problematiken genom vårt köpbehov.
Det är bra om det väcker känslor, för det är det som måste ske för att förändring ska komma till stånd. Men nog känns det jobbigt att inte kunna göra mer, men man måste göra det lilla man har möjlighet till i alla fall...
Skicka en kommentar