stumpans corner: Behovet av att göra något som heter något som jag inte kommer på

Jag har gått flera dagar med en otroligt irriterande känsla i kroppen. En känsla som är irriterande för att jag inte kan sätta ord på den. Jag förösker komma på olika synonymer för att beskriva det; gruppera mig, alliera mig, ansluta mig, sluta förbund med (you gotta love synonymer.se)... Jag skulle helt enkelt behöva skaffa mig en typ av grupp av likasinnade människor, att träffa i fysiska livet och spy galla tillsammand med över allt jävelskap i världen. I och med mitt feministiska uppvaknande 2.0 får jag mer och mer behov av att diskutera, prata, argumentera, göra min röst och mina åsikter hörda FÖR VEM FAN SOM HELST. Jag kan tänka mig att den största stötestenen i hela detta dilemma är att jag är uppväxt och bor i Österbotten, där det finns en mentalitet att man inte ska sticka ut för mycket och inte vara för annorlunda. Och om man försöker hitta på något nytt blir det ändå till ingenting för ingen dyker upp och visar engagemang och så står man där med skammen hängande över sig. Men då är det en sak jag inte förstår med hela den grejen heller; jag har aldrig brytt mig om vad människor tycker om mig? Människors åsikter om mig har aldrig så mycket som rört mig i ryggen, hur groteska de än må vara. Jag pratar vitt och brett om hur jag skulle vilja starta en feministisk grupp här i Österbotten som inte är politiskt bunden (annars skulle jag engagera mig i Svenska Kvinnoförbundet, men de råkar ju vara anknutna till SFP, så tack men nej tack), helst börja med en liten diskussionsgrupp som träffas och försöker lösa världens problem över en kaffekopp eller ett glas vin. Starta något litet som kan utvecklas till något stort. I södra Finland finns det många olika forum för feminism, för att inte tala om i Sverige. Vad har vi här på de pampesiska slätterna? Idrottsföreningar och frimurare? Jag behöver träffa likasinnade människor och hitta på saker! Jag kan inte gå genom livet och göra ingenting, och ångra att jag inte följde min magkänsla när jag är gammal och skröplig. Jag vill också ordna feministfrukostar och manifestationer om alla möjliga viktiga saker, jag vill lyfta upp och visa hur viktig feminism och jämställdhet är i allt från dagvården till arbetsplatsen, jag vill knyta ihop likasinnade i Österbotten för att knyta nya kontakter och träffa nya människor. Det kan ju inte vara meningen att man ska sitta ensam med sina tankar och åsikter och skrika tysta skrik för döva öron. Det behövs en förändring, men jag vet inte om jag vågar göra det ensam...