Allmänt kritisk till allt vi anser vara normalt

Jag har läst ganska mycket äldre litteratur under senare tid, främst på grund av skoluppgifter, men även för eget intresse eftersom det känns som vissa teman är väldigt aktuella i mitt liv just nu. För att fortsätta på relationstemat vill jag diskutera ännu mer om tvåsamhet och det faktum att det monogama förhållandet ses som det enda acceptabla idag. Jag läste några kapitel ur Engels Familjen, privategendomens och statens ursprung, där han hävdar att monogama förhållanden uppstod tack vare kapitalismen och äktenskap har genom tiderna ingåtts av ekonomiska och politiska skäl, och inte på grund av kärlek som vi ofta vill tro. Kärleken var något som kom med senare i bilden, då äktenskapet mellan två människor började anses som en mänsklig rättighet där båda parterna skulle ge sitt samtycke till att ingå äktenskap. Dock var detta något som mest var förunnat människorna som tillhörde de högre skikten i samhällsklassen, och berörde inte arbetarklassen. Vi lever fortfarande i ett klassamhälle, och jag anser Engels hade en väldigt bra poäng när han hävdar att först när kapitalismen och dess ägarförhållanden har undanröjts kan även monogama äktenskap med full frihet för båda parterna ingås. Så länge vi lever i en värld där mannen har mer makt än kvinnan, inte minst en ekonomisk överlägsen ställning, hur ska då jämställda äktenskap kunna existera? Ännu idag finns uppfattningen om att kvinnan är inte människa eller individ i första hand, utan hon existerar endast i relation till något annat, en man (hustru) eller barn (mor). En kvinna är alltid en kvinna medan mannen alltid är människa. Så, Engels hade ju höga förhoppningar om att hela det kapitalistiska samhället skulle elimineras, och på samma gång skulle mannens dominerande ställning i ekonomiska avseenden förändras, detta skulle i sin tur innebära att mannen och kvinnan som ingår äktenskap har jämställda positioner. Kvinnan skulle inte längre vara tvungen att gifta sig av ekonomiska skäl, och hon skulle inte längre behöva ge upp sitt liv till förmån för hushåll och barn, något som alltid fallit på kvinnans lott, att ge upp sitt liv och drömmar medan mannen lugnt får fortsätta med sitt. I samma text skriver även Engels att prostitutionen kommer att upphöra i och med upplösningen av det kapitalistiska samhället, eftersom det då inte längre kommer att finnas ett behov för kvinnor att sälja sina kroppar för att överleva. En utopi är väl vad det är, men han har ändå viktiga poänger som tåls att tänkas på. Synen på mäns och kvinnors sexualitet hänger även den ihop med monogama äktenskap och prostitution; kvinnornas sexualitet inskränks och ska endast finnas till för den äkta makens förmån innanför hemmets fyra väggar, (eller som i egenskap av prostituerad) medan männen genom alla tider uppmuntrats till att söka sig till andra kvinnor, trots att han är gift, något som även Kaari Utrio skriver om i Evas Döttrar (1984), hur männen i de första civiliserade samhällena uppmuntrades till att uppsöka bordeller, eftersom det verkar omöjligt för en man att nöja sig med sin fru. När det gäller prostitutionen så är det alltid den prostituerade som får stå till svars för de "val" hon gör, men ingen ifrågasätter männen som köper kvinnorna, de slipper ta ansvar i frågan huruvida det är etiskt och moraliskt korrekt att köpa sex. Enligt Engels teori är alltså det monogama äktenskapet och prostitution i det kapitalistiska samhället två oskiljbara motsatser, utan det ena existerar inte det andra, men när proletariatet slutar existera upphör även prostitutionen och män och kvinnor blir jämlika i samhället. 

"Det kommer att avgöras, när ett nytt släkte växt upp: ett släkte av män som aldrig i sitt liv kommit i det läget att de för pengar eller andra sociala maktmedel köpt en kvinna och ett släkte av kvinnor som aldrig kommit i det läget att varken av någon annan hänsyn än verklig kärlek hänge sig åt den älskade"
 Engels, 1884, s. 61

Jag väntar fortfarande på det släktet, och tror knappast detta släkte kommer att se dagens ljus under min livstid. Tvärtom, tror jag att vi håller på att gå åt ett håll där kapitalismen får ett allt starkare fotfäste och där individualismen slår sina klor allt hårdare om människan. Den dagen jag känner att jag fullt ut kan vara på samma plan som en man, när jag av samhället blir sedd på samma sätt som män blir sedda och när jag inte längre förväntas bli en hustru istället för människa, då kanske jag kan tänka mig att ingå äktenskap.

Anarkafeministen Emma Goldman (1910) hade samma tankar som Engels när det gäller äktenskap och prostitution. Hon har hävdat att äktenskapet till och med kan ses som en legitim form av prostitution, där kvinnan gifter sig med en man för att få sin ekonomiska framtid tryggad. Vi kvinnor i väst och i Norden kan i vissa avseenden ses som jämställda mannen, men det går inte att komma ifrån att vi är i ett underläge när det gäller den ekonomiska biten. Kvinnor har sämre betalt än mannen, har ofta underbetalda men tunga jobb, och ovanpå detta förväntas hon även sköta hushållet. Hon är hustrun och modern medan mannen är individen och människan. Även om det i lagar står skrivet att ingen ska diskrimineras på grund av sitt kön är verkligheten tyvärr en annan. 

Bara för ett år sedan kunde jag tänka mig att gifta mig. Jag kunde leva med tanken på att ge upp mitt efternamn och gifta mig i kyrkan fast jag inte egentligen ville eftersom jag inte är kristen. Idag känns detta absurt. Tanken på att jag skulle gifta mig bara för att det hör till, egentligen, och inte alls på mina egna villkor överhuvud taget. När jag tänker på äktenskap nu känns det som något väldigt främmande och overkligt, varför skulle jag gifta mig när det oundvikligen inte endast handlar om kärlek till en annan människa? Vi lever i ett samhälle där gifta par fortfarande har större rättigheter än vad samboende par har. Ta fastställandet av faderskapet till exempel. Som gift behöver du inte bli förhörd av en främmande människa på kommunen om huruvida det är säkert eller ej att fadern till ditt barn verkligen är det. För är du gift som man har du redan gett ett medgivande till att du är far till eventuella avkommor. Eftersom när en är gift är det fysiskt omöjligt att göra snedsteg och bli gravid med någon annan än sin partner, tydligen. Jag har ofta hört att människor gifter sig för att det är en "trygghet" för de gemensamma barnen, en trygghet som inte finns för barn till människor som endast är samboende. Vi lever på 2010-talet, men ändå håller vi på med sådant här trams. Klart folk ska gifta sig om de vill, men för mig personligen är det för mycket uppoffring för att det ska kännas som att det är för kärlekens skull en gifter sig. Så numera ställer jag mig kritisk till äktenskap och till viss del även monogama förhållanden, för en kan nog fundera på hur "naturligt" det egentligen är när det kommer till kritan, eller är det en social konstruktion precis som genus...? Ser en på andra delar av världen finns det varken "kärnfamiljer" eller monogama äktenskap, utan det handlar om kollektivt ansvar. Det är inte bara en eller två människors uppgift att ta hand om barn, försörja familjen eller ta hand om de gamla, utan det är allas uppgift oavsett kön, alla ska ta hand om varandra, ett tänk som jag verkligen saknar hos oss, där allt mer tankekraft verkar gå åt till att vara sin egen lyckas smed. 

Människan borde tänka efter lite mera på vad det egentligen är en vill här i livet. Det är lätt att följa de mönster och fåror som samhället färdigt har skapat åt en när en föds, att bara följa med strömmen och jaga de drömmar en förväntas vilja uppnå. Men när en sedan börjar ifrågasätta och kritisera allt detta, om än bara inom sig själv, då dyker det upp nya perspektiv en inte har tänkt på förut. Vems drömmar är det jag lever, egentligen? Och har jag så mycket tid att ge av mitt liv att jag ska jaga jaga jaga det som någon annan sagt är lyckan? Tänk om det inte är min lycka? Vi är så snabba på att kritisera de som väljer en annan väg än den vi själva anser är rätt, men kanske det är de som inte gör som alla andra som vi egentligen borde följa efter och lära oss av?

störiga personer och kvinnopepp

Har hittat så mycket bra och dåliga saker jag reagerat på idag så jag tänkte köra allt i samma inlägg, för att underlätta saker och ting.

Vi börjar med detta: 

Klicka på bilden för att komma till artikeln. Det handlar om en man som lurat över hundra kvinnor att delta i en "medicinsk studie", men istället har han drogat dem, våldtagit dem och sedan filmat hela skiten till på köpet. Och folk undrar varför en är feminist. Fy fan för dig, man!

En annan tråkig sak är att den nya moderskapslagen inte blir av, tack vare KD (ingen överraskning). Detta innebär att ingenting blir enklare för kvinnor som lever i registrerade parförhållanden som fått barn med hjälp av konstgjord befruktning, utan fortsättningsvis måste gå igenom den krångliga adoptionsprocessen. Det innebär även att i familjer där två kvinnor väljer att bli föräldrar är det endast den ena som har rätt att vara barnets "riktiga" förälder. Känns som någon tror att vi fortfarande lever på 1900-talet. Fy fan för det.

Nu till något trevligare! Känner ni igen den här kvinnan? 

Ingen? Nej det skulle jag inte heller ha gjort om någon frågade mig igår. Men idag är jag något klokare och denna kvinna hör numera till en av mina idoler. Detta är Jessica Meir som blivit antagen till Nasas astronaututbildning. Hon har alltså som plan att sätta sig i en rymdraket och sticka från den här planeten, och kanske vara den första människan som går på Mars! Och detta är inte allt, för vid en närmare anblick på hennes CV blir en milt sagt imponerad. HÄR kan ni läsa om hennes bedrifter fram till 2013, och jag lyfter verkligen på alla hattar jag äger för denna kvinna! Så hoppas hon får ta en tur i rymden en vacker dag, det har varit allt för få kvinnor där fram tills nu...

Efter att jag läst lite om Meir så väcktes min nyfikenhet över hur många kvinnor som verkligen varit i rymden, och det var ju en ganska dyster läsning en stötte på. 

Aftonbladet skriver bl.a om det här någon gång på 1990-talet (hittade inget datum). Klicka på bilden för att läsa artikeln.

Kvinnorna har nog försökt, men det har tydligen alltid varit en man i vägen för deras framgång. Det gör mig så jävla förbannad. Så folk behöver inte komma dragandes med påståenden som att kvinnor inte är "intresserade" av rymden, medicin, vetenskap eller vad som helst som ansetts viktigt och prestigefyllt genom tiderna. Hur ska en ha möjlighet att nå framgång om en motarbetas på grund av hur en är född och att en betraktas som en människa (om helst människa) med lägre intellekt pga innehavare av fitta? 

Läste sedan vidare om rymdstatistik på den här sidan, som var ganska lärorik men ack så ledsam. Här finns all möjlig statistik om astronauter och kosmonauter, hur länge de varit i rymden osv. Ser ni något intressant på denna bild? 

Först kommer den första personen som varit i rymden, sedan första amerikanen som varit i rymden, och sedan TADAAA första kvinnan som varit i rymden. Kvinnan står helt för sig själv i denna statistik, hon räknas varken som person (eftersom en tydligen antar att en person=man) eller som amerikan, utan hon måste benämnas som amerikansk kvinna, så inte missförstånd uppstår. Fy fan för dig, patriarkatet.

självständighetsdagen till ära

Idag uppmärksammar vi Finlands självständighetsdag. Det är inte så mycket firande och glädje runt denna dag, utan främst att man hedrar de som stred för Finlands självständighet och de svåra tider som landet och folket genomlevt. Personligen har jag och min familj aldrig uppmärksammat denna dag på något speciellt sätt, kanske ätit middag, hälsat på gammelmorfar som var med i kriget och tittat på gräddan som dansar i presidentslottet. För mig har denna dag alltid känts lite ledsam, inte ledsam över att vi är självständiga, så klart, utan det är en sorts melankolisk känsla jag inte kan sätta fingret på. Kanske det är vetskapen om att så många satt livet till för att kämpa för vår självständighet, och kanske för att vi som lever nu kan se hur det samhälle som tidigare generationer byggt upp nu plockas ner sten för sten. 

Jag började tänka på de som var med i krigen, både kvinnor och män, och det slog mig hur lite det pratas om lottorna. Varje självständighetsdag visas filmen Okänd soldat i två olika versioner, ofta ingår det långa tidningsreportage med intervjuer med de som var framme vid fronten och soldater uppmärksammas för sitt mod. Vilket är helt rätt, jag tycker det är bra att deras hjältemod lyfts fram, för utan dem skulle vi inte ha det vi har idag. Veteranerna blir allt färre och det är viktigt att de yngre generationerna är medvetna om vår historia. 
Jag kan inte minnas att jag i historieundervisningen i grundskolan läste så mycket om lottorna och deras uppgifter under krigstiden. Det är först nu under senare tid som jag på riktigt blivit medveten om deras existens, och hur viktig deras insats var för Finland. Jag kan ibland fundera över hur det skulle ha gått i krigen om inte kvinnorna varit där och hjälpt till, axlat ansvaret för uppgifterna som fortfarande skulle utföras i hemmet och i byn, trots att kriget rasade för fullt långt borta. Hur skulle det ha gått om inte hundratusentals kvinnor frivilligt skulle ha vigt sitt liv åt att vårda och ta hand om de skadade, ordna med mat, ordna med ved för att få värme i byggnaderna där de skadade låg, och tagit hand om de som stupat. 

Veteraaninperinto.fi skriver om hur över 20 000 kvinnor fungerade i frontens närhet under hela krigstiden. De var lottor, soldathemssystrar, hjälpsystrar, sjukskötare, läkare och arbetspliktiga. Över 200 000 kvinnor var medlem i Lotta Svärd-organisationen under fortsättningskriget, och av dessa utförde i medeltal 13 000 lottor kontinuerligt uppgifter inom krigsoperationsområdet. På hemmafronten verkade ca 50 000 lottor och de resterande över 100 000 lottorna utförde hjälparbete vid sidan om det egna arbetet. Under fortsättningskriget ökade signallottorna, och vid fronten jämte soldaterna fanns kantinlottor, sanitetslottor och provianteringslottor, största delen av luftbevakningen låg på lottornas ansvar. Den uppgift som var mest psykiskt tung utfördes av lottorna som verkade vid evakueringscentralerna för de stupade, de lade ner de avlidna i kistor som sedan skulle transporteras till hembygden. 

Lottorna var sällan beväpnade, och undantagen utgjordes av det strålkastarbatteri som inrättades år 1944 för Helsingfors luftförsvar, och även lottorna som befann sig vid främsta linjen kunde bära pistol. 
Från början av 1930-talet fanns även flickavdelningar som hörde till Lotta Svärd s.k "lillottor", och dessa avdelningar fungerade i anslutning till lokal- och byavdelningarna. Flicklottornas (namnet ändrades 1943) ålder var mellan 8 och 16 år, och under fortsättningskriget fanns det nästan 2000 flickavdelningar där ungefär 50 000 flickor var aktiva. Flicklottornas viktigaste verksamhetsform var arbetskvällarna, där det hölls föreläsningar, det samtalades, och mångsidiga underhållningsprogram ordnades, de ordnade även insamlingar till förmån för fadderbarn, krigsvärnlösa och invalider, folkhjälpen och vapenbröderna. Flicklottorna hjälpte även lottorna vid hemmafronten, och de äldre flicklottorna arbetade på provianteringsplatser, i kantiner, som jourhavande i luftskyddscentralerna och på byråer och sjukhus. 
Gränsbevakningsvärdinnorna arbetade nära fronttrupperna, och under fredstid arbetade de på gränsbevakningens verksamhetsorter invid gränsen.När gränsbevakningstrupperna uppställdes i samband med att försvarsberedskapen höjdes, slog de flesta gränsbevakningsvärdinnor följe med sina trupper, och under kriget låg många arbetsplatser väldigt nära den främsta linjen. 

Även de arbetspliktiga kvinnorna arbetade inom krigsområdet. De arbetspliktiga var 18-54 år gamla medborgare, således också kvinnor, dock var kvinnor som var försörjningsskyldiga för sina familjer befriade från arbetsplikten. En arbetspliktig kunde inte välja sitt arbete och kunde även beordras till att utföra arbete beläget utanför hembygden, och för detta betalades en bestämd lön. Mestadels av de arbetspliktiga kvinnorna utförde arbetet inom sin hemkommun, men flertalet var även stationerade inom krigsoperationsområdet. Till exempel arbetade de arbetspliktiga tillsammans med lottorna på  de tvättåg som fanns nära fronten, och dessa kvinnors arbetsinsats var stor eftersom det på tågen månatligen tvättades ca 70 000 kg av soldaternas kläder.

Det rådde en stor brist på arbetskraft på hemmafronten under början av fortsättningskriget, till följd av att man mycket snabbt var tvungen att lösgöra 400 000 - 500 000 män från sina vanliga arbetsuppgifter för krigsoperationer. Därför var det viktigt med tanke på landets näringsliv och de fortsatta krigsoperationerna att åtminstone till viss del få dem ersatta med ny arbetskraft, och det var kvinnorna som påtog sig detta ansvar (se även Rosie the Riveter i USA och Fru Lojal i Sverige), och dessa kvinnor var tvungna att lära sig yrken som de aldrig tidigare utövat. arbetskraftsläget underlättades dock något i slutet av 1941 till följd av hemförlovningen av de äldre åldersgrupperna som inleddes just på grund av bristen på arbetskraft. Under hela tiden kriget pågick rådde det brist på yrkeskunnig arbetskraft, och kvinnorna utgjorde till slut nästan hälften av Finlands hela industriarbetskraft. Ungefär 140 000 var arbetstagare inom krigsförnödenhetsindustrin, och av dessa utgjordes ca 55 % av kvinnor, och detta visar att kvinnornas insats var viktigt för upprätthållande av landets industriproduktion.

Lantbrukshustrurnas börda på hemmafronten ökade också avsevärt när maken blev kallad till krig, och de var nu tvungna att utföra det lantbruksarbete som normalt tillhörde männen utöver sina egna uppgifter, således även tunga kroppsarbeten. På grund av den stora bristen på arbetskraft inom lantbruket användes tio tusentals sovjetiska krigsfångar som extra arbetskraft, och detta gjorde att lantbrukskvinnorna  även fick uppgifter som arbetsledare vid sidan av sina egna göromål.
De arbetspliktiga kvinnorna på hemmafronten fick mycket skiftande arbetsuppdrag. Många kvinnor fanns inom lantbruket, år 1943 uppgick deras antal till 140 000, och även inom byggnadsarbete där en stor mängd kvinnor arbetat redan innan krigen. Kvinnorna arbetade även som chaufförer, postiljoner och spårvagnschaufförer.

Utöver arbeten inom krigsområdet eller på hemmafronten framträdde kvinnornas ansvar även i det övriga livet. Mödrarna i de förflyttade familjerna hade ensam ansvaret för de otal ärenden i anslutning till familjens placering och utkomst då fadern var vid fronten. Utöver de ökade antalet uppgifter vilade ansvaret för barnens uppfostran ofta helt och hållet på mödrarnas ansvar. Mödrarna stod uppoffrande ut med sina bördor och tack vare detta gjorde de så att hemmafronten höll. (källa, längst ner på denna sida finns vidare länkar om historier berättade av lottor och kvinnorna som var med under kriget)

Då kriget slutade år 1944 hade 287 lottor mist livet till följd av kriget, 113 av direkta krigshandlingar, 140 av olika sjukdomar och 34 i olyckor. 
Under efterkrigstiden bestämde den allierade Kontrollkommissionen att samtliga, av kommissionen föregivna, "fascistiska" organisationer skulle förbjudas, även Lotta Svärd. Därför bestämde Finlands regering år 1944 att Lotta Svärd på grund av sitt samarbete med Skyddskårsrörelsen skulle förbjudas. källa

På Youtube finns filmen Rintamalotta från 1956, och även filmen Löftet från 2005 handlar om lottorna och kvinnornas uppgifter under krigsåren, denna film har blivit gjord med hälp av finansiering från Lotta Svärd-organisationen.

Jag vill inte på något sätt nedvärdera det som de manliga soldaterna gjorde för vårt land, utan jag vill även uppmärksamma alla de kvinnor som hjälpte till under krigen, och bidrog till vår självständighet och den fred vi har idag. Det känns som att kvinnorna ofta hamnar i skymundan när det gäller saker som krig, och jag tycker de behöver äras och uppmärksammas på samma sätt som männen som stred för vårt land. 

Trevlig självständighetsdag!

så görs ett patriarkat, del 1

Nu blir det lite kvinnohistoria, mina vänner! Eftersom detta verkar bli ett långdraget projekt kommer jag att dela upp texterna i olika delar, eftersom ingen vettig människa orkar läsa kilometerlånga blogginlägg, hur intressanta de än är. Så jag vill informera världen om hur och varför patriarkatet har uppstått, och varför synen på kvinnan har ändrats så drastiskt från tidernas begynnelse fram tills idag. Som underlag har jag förutom min egen briljans, Kaari Utrios bok Evas döttrar (1984), som jag rekommenderar varmt till de som är intresserade av sådana här saker. Så, nu kör vi igång med första delen som handlar om hur det patriarkala samhället uppstod.

Jag upplever det som att det ofta florerar missuppfattningar och rent ut felaktiga föreställningar om hur det var ”förr i tiden”, när det gäller kvinnor och män och jämställdheten oss emellan. I debattartiklar har det efterlysts ”riktiga grottmän” och ”karlakarlar”, och inte är det sällan det pratas om hur männen nu för tiden står för det kvinnliga och kvinnorna har blivit mer manliga än männen. Sådant dravel som en blir ganska trött av med andra ord.

Vi lever ju med fantasibilden av att människor levde som Flintstones på stenåldern, hur männen gick omkring med stora klubbor som användes för att klubba ner både mammutar och kvinnor, och den klassiska bilden av att grottmannen släpar in kvinnan i hennes hår i sin grotta för att para sig med henne har vi ju fått uppmålade för oss sedan barnsben. Det hänvisas även ofta till stenåldern när det diskuteras om kvinnors och mäns biologiska olikheter, och att visst var det så att mannen var den som jagade och försörjde familjen, och kvinnorna skötte ungarna och låg med särade ben när mannen kom hem efter mammutjakten (låter inte som att världen eller dess föreställningar har ändrats så mycket sedan stenåldern i såna fall). Sanningen är ju den att ingen riktigt vet hur uppgifter fördelades mellan kvinnor och män under stenåldern, eftersom ingen obviously var där och kunde se det, vad man däremot vet är att kvinnor även begravdes med jaktvapen och andra föremål som även männen hade i sina gravar. Av detta har då arkeologer kunnat dra slutsatsen att alla medlemmar i en stam som var kapabla till att skaffa fram mat genom jakt eller samlande gjorde det, kvinna som man. Barn och äldre individer stannade hemma och såg efter varandra. Så vi kan ju en gång för alla slå hål på den myten att hemmafruidealet härstammar från stenåldern, och istället fundera på vad det var som gick snett när det helt plötsligt blev skillnad på vem som gjorde vad i ett samhälle.

I Utrios Evas döttrar beskrivs kvinnohistoria världen över. Boken tar avstamp i fornstaden Catal Hüyük i Antalonien i Turkiet, som var en stad full av liv i nästan tusen år, och under tiden som staden existerade övergick samhället från jakt- och samlarstadiet till jordbruk och boskapsskötsel. Utrio skriver att det är genom att iaktta Catal Hüyük som vi även kan se övergången från det klasslösa samhället där kvinnor och män var jämlikar, till det österrikiska system som i princip utgör grunden för den europeiska civilisationen. Innan staden ”civiliserades” hade kvinnan en ganska stark roll i samhället, och det fanns flertalet översteprästinnor, det har även hittats fler män än kvinnor begravda i staden, ofta omgivna med ståtliga utsmyckningar. När samlandet övergavs och jordbruket tog vid, fick samhället även jordbrukets dubbelmoraliska inställning till kvinnan på köpet. Kvinnan är älskad och åtrådd, men fruktad och hatad på samma gång.

Modersgudinna från Catal Hüyük, från ca 6000 f.Kr.
källa

Det finns teorier om att stammarna levde ett fridfullt och fredligt liv. Det fanns tillräckligt med utrymme och det fanns tillräckligt med mat så en obetydlig del av dagen gick åt för att hitta föda. Människorna hade alltså gott om tid att bara vara och umgås med varandra, och inom grupperna var människorna jämbördiga sinsemellan, den främsta egenskapen människan besatt var att hon var social och utan den egenskapen skulle hon knappast ha klarat sig någon längre tid.

I och med att befolkningsmängden ökar krävs även intensifiering i produktionen så att alla ska ha möjlighet att leva, detta leder till utarmning av miljön och ytterligare effektivisering, och att bemästra balansen mellan dessa två är något mänskligheten ännu i denna dag kämpar med för att ha möjligheten att försörja hela jordens befolkning på ett hållbart sätt.

I slutet av den senaste istiden (ca 10 000 f.Kr) försvann de stora villebråden så som mammutarna från Europas slätter. Detta bidrog till att våra förfäder för första gången stod inför kravet på effektivisering för att överleva. När maten blev allt svårare att hitta förändrades människornas beteende och de blev våldsammare, de började plundra och det i sin tur ledde till slut till krig. I detta skede uppfanns jordbruket, av kvinnan, och det påstås att det är jordbruket som ledde in mänskligheten på civilisationens väg. När man började bedriva jordbruk såddes fröet till utvecklingen av jordbesittningsrätt och annan privat äganderätt, något som inte förekommit i de tidigare samhällena. Där jordbruken fanns behövdes vatten och bevattningssystem, och där system finns krävs också en närvaro av en stat, och staten är ett samhälle bestående av flera skikt där det finns en arbetsfördelning, härskare och undersåtar.

De mest uppenbara faktorerna som bidragit till uppkomsten och formandet av den våldsamma människan är utvecklingen av den privata äganderätten (oberoende om denna uppkom genom byteshandel eller jordbruk) och befolkningstillväxten. Det samhälle som består av jordbrukande och boskapskötande människor är patriarkaliskt, detta eftersom mannen nu har underkuvat kvinnan, och kvinnan har övergått från att vara en människa till att vara egendom, vars sexuella funktioner övervakades väldigt strängt. Nu var inte kvinnan lika mycket människa som mannen. Mannen var människan medan kvinnan endast var kvinnan.

”Grunden för det patriarkala samhället är den att kvinnan samtycker till att ägas av en man, medan männen officiellt eller inofficiellt kan äga flera hustrur. En kvinna som inte går med på att begränsa sina sexuella aktiviteter till en enda man måste straffas. Däremot anses männen enbart manligare ju fler kvinnor de nyttjar. Kvinnornas uppfattning om sig själva är nyckeln till det hela. Systemet rasar samman, om kvinnorna inte går med på att iaktta de restriktioner som männen ställer upp för dem. Det är därför som det inom det patriarkaliska samhället är så viktigt att få kvinnorna att tro, att den sexuella friheten gör kvinnan ovärdig.” (Utrio, 1984, s. 14).

Hm. Låter det bekant, eller?