Jag började tänka på de som var med i krigen, både kvinnor och män, och det slog mig hur lite det pratas om lottorna. Varje självständighetsdag visas filmen Okänd soldat i två olika versioner, ofta ingår det långa tidningsreportage med intervjuer med de som var framme vid fronten och soldater uppmärksammas för sitt mod. Vilket är helt rätt, jag tycker det är bra att deras hjältemod lyfts fram, för utan dem skulle vi inte ha det vi har idag. Veteranerna blir allt färre och det är viktigt att de yngre generationerna är medvetna om vår historia.
Jag kan inte minnas att jag i historieundervisningen i grundskolan läste så mycket om lottorna och deras uppgifter under krigstiden. Det är först nu under senare tid som jag på riktigt blivit medveten om deras existens, och hur viktig deras insats var för Finland. Jag kan ibland fundera över hur det skulle ha gått i krigen om inte kvinnorna varit där och hjälpt till, axlat ansvaret för uppgifterna som fortfarande skulle utföras i hemmet och i byn, trots att kriget rasade för fullt långt borta. Hur skulle det ha gått om inte hundratusentals kvinnor frivilligt skulle ha vigt sitt liv åt att vårda och ta hand om de skadade, ordna med mat, ordna med ved för att få värme i byggnaderna där de skadade låg, och tagit hand om de som stupat.
Veteraaninperinto.fi skriver om hur över 20 000 kvinnor fungerade i frontens närhet under hela krigstiden. De var lottor, soldathemssystrar, hjälpsystrar, sjukskötare, läkare och arbetspliktiga. Över 200 000 kvinnor var medlem i Lotta Svärd-organisationen under fortsättningskriget, och av dessa utförde i medeltal 13 000 lottor kontinuerligt uppgifter inom krigsoperationsområdet. På hemmafronten verkade ca 50 000 lottor och de resterande över 100 000 lottorna utförde hjälparbete vid sidan om det egna arbetet. Under fortsättningskriget ökade signallottorna, och vid fronten jämte soldaterna fanns kantinlottor, sanitetslottor och provianteringslottor, största delen av luftbevakningen låg på lottornas ansvar. Den uppgift som var mest psykiskt tung utfördes av lottorna som verkade vid evakueringscentralerna för de stupade, de lade ner de avlidna i kistor som sedan skulle transporteras till hembygden.
Lottorna var sällan beväpnade, och undantagen utgjordes av det strålkastarbatteri som inrättades år 1944 för Helsingfors luftförsvar, och även lottorna som befann sig vid främsta linjen kunde bära pistol.
Från början av 1930-talet fanns även flickavdelningar som hörde till Lotta Svärd s.k "lillottor", och dessa avdelningar fungerade i anslutning till lokal- och byavdelningarna. Flicklottornas (namnet ändrades 1943) ålder var mellan 8 och 16 år, och under fortsättningskriget fanns det nästan 2000 flickavdelningar där ungefär 50 000 flickor var aktiva. Flicklottornas viktigaste verksamhetsform var arbetskvällarna, där det hölls föreläsningar, det samtalades, och mångsidiga underhållningsprogram ordnades, de ordnade även insamlingar till förmån för fadderbarn, krigsvärnlösa och invalider, folkhjälpen och vapenbröderna. Flicklottorna hjälpte även lottorna vid hemmafronten, och de äldre flicklottorna arbetade på provianteringsplatser, i kantiner, som jourhavande i luftskyddscentralerna och på byråer och sjukhus.
Gränsbevakningsvärdinnorna arbetade nära fronttrupperna, och under fredstid arbetade de på gränsbevakningens verksamhetsorter invid gränsen.När gränsbevakningstrupperna uppställdes i samband med att försvarsberedskapen höjdes, slog de flesta gränsbevakningsvärdinnor följe med sina trupper, och under kriget låg många arbetsplatser väldigt nära den främsta linjen.
Även de arbetspliktiga kvinnorna arbetade inom krigsområdet. De arbetspliktiga var 18-54 år gamla medborgare, således också kvinnor, dock var kvinnor som var försörjningsskyldiga för sina familjer befriade från arbetsplikten. En arbetspliktig kunde inte välja sitt arbete och kunde även beordras till att utföra arbete beläget utanför hembygden, och för detta betalades en bestämd lön. Mestadels av de arbetspliktiga kvinnorna utförde arbetet inom sin hemkommun, men flertalet var även stationerade inom krigsoperationsområdet. Till exempel arbetade de arbetspliktiga tillsammans med lottorna på de tvättåg som fanns nära fronten, och dessa kvinnors arbetsinsats var stor eftersom det på tågen månatligen tvättades ca 70 000 kg av soldaternas kläder.
Det rådde en stor brist på arbetskraft på hemmafronten under början av fortsättningskriget, till följd av att man mycket snabbt var tvungen att lösgöra 400 000 - 500 000 män från sina vanliga arbetsuppgifter för krigsoperationer. Därför var det viktigt med tanke på landets näringsliv och de fortsatta krigsoperationerna att åtminstone till viss del få dem ersatta med ny arbetskraft, och det var kvinnorna som påtog sig detta ansvar (se även Rosie the Riveter i USA och Fru Lojal i Sverige), och dessa kvinnor var tvungna att lära sig yrken som de aldrig tidigare utövat. arbetskraftsläget underlättades dock något i slutet av 1941 till följd av hemförlovningen av de äldre åldersgrupperna som inleddes just på grund av bristen på arbetskraft. Under hela tiden kriget pågick rådde det brist på yrkeskunnig arbetskraft, och kvinnorna utgjorde till slut nästan hälften av Finlands hela industriarbetskraft. Ungefär 140 000 var arbetstagare inom krigsförnödenhetsindustrin, och av dessa utgjordes ca 55 % av kvinnor, och detta visar att kvinnornas insats var viktigt för upprätthållande av landets industriproduktion.
Lantbrukshustrurnas börda på hemmafronten ökade också avsevärt när maken blev kallad till krig, och de var nu tvungna att utföra det lantbruksarbete som normalt tillhörde männen utöver sina egna uppgifter, således även tunga kroppsarbeten. På grund av den stora bristen på arbetskraft inom lantbruket användes tio tusentals sovjetiska krigsfångar som extra arbetskraft, och detta gjorde att lantbrukskvinnorna även fick uppgifter som arbetsledare vid sidan av sina egna göromål.
De arbetspliktiga kvinnorna på hemmafronten fick mycket skiftande arbetsuppdrag. Många kvinnor fanns inom lantbruket, år 1943 uppgick deras antal till 140 000, och även inom byggnadsarbete där en stor mängd kvinnor arbetat redan innan krigen. Kvinnorna arbetade även som chaufförer, postiljoner och spårvagnschaufförer.
Utöver arbeten inom krigsområdet eller på hemmafronten framträdde kvinnornas ansvar även i det övriga livet. Mödrarna i de förflyttade familjerna hade ensam ansvaret för de otal ärenden i anslutning till familjens placering och utkomst då fadern var vid fronten. Utöver de ökade antalet uppgifter vilade ansvaret för barnens uppfostran ofta helt och hållet på mödrarnas ansvar. Mödrarna stod uppoffrande ut med sina bördor och tack vare detta gjorde de så att hemmafronten höll. (källa, längst ner på denna sida finns vidare länkar om historier berättade av lottor och kvinnorna som var med under kriget)
Då kriget slutade år 1944 hade 287 lottor mist livet till följd av kriget, 113 av direkta krigshandlingar, 140 av olika sjukdomar och 34 i olyckor.
Under efterkrigstiden bestämde den allierade Kontrollkommissionen att samtliga, av kommissionen föregivna, "fascistiska" organisationer skulle förbjudas, även Lotta Svärd. Därför bestämde Finlands regering år 1944 att Lotta Svärd på grund av sitt samarbete med Skyddskårsrörelsen skulle förbjudas. källa
På Youtube finns filmen Rintamalotta från 1956, och även filmen Löftet från 2005 handlar om lottorna och kvinnornas uppgifter under krigsåren, denna film har blivit gjord med hälp av finansiering från Lotta Svärd-organisationen.
Jag vill inte på något sätt nedvärdera det som de manliga soldaterna gjorde för vårt land, utan jag vill även uppmärksamma alla de kvinnor som hjälpte till under krigen, och bidrog till vår självständighet och den fred vi har idag. Det känns som att kvinnorna ofta hamnar i skymundan när det gäller saker som krig, och jag tycker de behöver äras och uppmärksammas på samma sätt som männen som stred för vårt land.
Trevlig självständighetsdag!
1 kommentar:
Tack för en mycket viktig och informativ text, Lina. Historieskrivningen är så snedvriden och enögd och du bidrar med denna blogg att öppna båda ögonen. Bra jobbat!
Skicka en kommentar