När en börjar vissna.

Hittade gamla dagböcker häromdagen. Började ju bläddra i dem så klart, som en alltid brukar göra när sådana gamla skatter återfinns. Den här gången hände något speciellt inom mig när jag läste vad mitt fjortonåriga jag skrivit, i en värld av tonårshormoner och den ständiga jakten på att passa in, att finna sin grupp. Om man bortser från mindre bra formuleringar och vissa självmordsfunderingar (som jag tror alla tonåringar har åtminstone en gång) så tänkte jag precis på samma saker som jag gör nu. Mina första trevande feministiska tankar föddes där i mitt rum där väggarna var fullklistrade med Ebba Grön-texter och bilder på okända hc-band, konstateranden om hur orättvis världen är, och framför allt, det motstånd en möts av när försök till diskussioner görs. Det går i vågor, glöden och viljan att förändra världen. Ibland är det mer intensivt, en får ett uppsving och provocerar fram diskussioner, vill väcka tankar, förgäves står en och skriker mot väggar som inte svarar. Som skrattar en i ansiktet och kallar en lilla gumman som ska flytta hem till PK-Sverige. Och man blir så satans frustrerad på denna ovilja att förstå, oviljan att se på saker ur ett större perspektiv. "Jag har aldrig upplevt att jag blivit orättvist behandlad så därför existerar det inte".

I mina dagböcker läser jag om en tid när folk nätverkade, ordnade spelningar, demonstrationer, öppet hus med insamling för krigsoffer någon stans i världen. Det fanns en gemenskap och en kämpaglöd som jag saknar något otroligt. Men när en blir motarbetad tillräckligt mycket ger en tillslut upp. Viljan tar slut. Det är lättare att skita i allt och låta idioterna hållas, för ensam är inte stark i detta sammanhang. Mycket av diskussionerna har förflyttats från kaffeborden och McDonalds till olika forum på internet, och där är det lättare med personliga påhopp och att döma ut andra på ett fult sätt och sedan inte behöva ta ansvar för det. Även där är det som att diskutera med en vägg. Du kan skriva långa utläggningar om varför feminism behövs, fast tills fingrarna blöder, men det kommer alltid någon som gör att du ger upp, en kommentar om hur en har daddyissues, att alla feminister hatar män och hur vi vill ha det bättre än män. All denna okunskap som flödar, bara för att de inte orkar ta sig fem minuter och googla lite grundinfo om feminism och varför det behövs. Jag ger mig inte in i diskussioner om atombrytning, för jag kan inget om det. Men när det gäller feminism, eller någon annan typ av ideologi som berör orättvisor eller ojämställdhet, då har helt plötsligt alla en röst. Då behöver en inte respektera den som är påläst och kan saker inom ämnet, för då är källan fel eller en använder känsloargument. Hur en än försöker står de där, och spottar. Spottar på det som för mig är något av det viktigaste i världen, en tro på att kvinnor och män ska kunna leva jämställt, en tro på att folk ska öppna sina ögon och börja se istället för att bara titta.

När en bara är ensam orkar en inte hålla upp viljan att förändra. När en ser hur världen verkar bli allt mer trångsynt, när en ser rasistiska gatpatruller ta över ordningen i stan, när en hör och ser ett allt mer utbrett hat så vill en så gärna fortsätta hålla huvudet högt med en aldrig sinande vilja att förändra. Men istället vissnar jag inifrån. Jag har ingen att vädra mina åsikter med, ingen som har samma glöd som mig. Jag vill nätverka och binda samman alla oss som sitter hemma och vissnar. Jag förstår min syster som säger att hon aldrig skulle kunna flytta tillbaka hit, för hon höll också på att gå sönder inombords, men hon hann bort i tid. Ungefär femton år har gått sen jag skrev om att förändra världen i min dagbok. Det positiva och medvetna fjortonåriga jag hade ännu ett hopp om att jag kunde förändra. Och vad har jag gjort? Jag har hällt vatten på min glöd så den slocknat. Blivit som alla andra som inte bryr sig, för en kan ändå inte göra någon skillnad.
Men nu, nu vill jag inte slösa mer tid på detta, att titta bort och välja att inte ta diskussioner. Jag måste börja omge mig med människor som hjälper mig att få tillbaka glöden igen. Jag kan inte tillåta mig själv att vissna mera, för snart finns inget kvar, och då sitter jag där med en knuten näve i fickan men för rädd för att säga något om orättvisorna som pågår runt oss dagligen, hela tiden. Tillsammans kan vi göra skillnad. Vi måste bara hitta varandra först.