onsdag 1 april 2015

Allmänt kritisk till allt vi anser vara normalt

Jag har läst ganska mycket äldre litteratur under senare tid, främst på grund av skoluppgifter, men även för eget intresse eftersom det känns som vissa teman är väldigt aktuella i mitt liv just nu. För att fortsätta på relationstemat vill jag diskutera ännu mer om tvåsamhet och det faktum att det monogama förhållandet ses som det enda acceptabla idag. Jag läste några kapitel ur Engels Familjen, privategendomens och statens ursprung, där han hävdar att monogama förhållanden uppstod tack vare kapitalismen och äktenskap har genom tiderna ingåtts av ekonomiska och politiska skäl, och inte på grund av kärlek som vi ofta vill tro. Kärleken var något som kom med senare i bilden, då äktenskapet mellan två människor började anses som en mänsklig rättighet där båda parterna skulle ge sitt samtycke till att ingå äktenskap. Dock var detta något som mest var förunnat människorna som tillhörde de högre skikten i samhällsklassen, och berörde inte arbetarklassen. Vi lever fortfarande i ett klassamhälle, och jag anser Engels hade en väldigt bra poäng när han hävdar att först när kapitalismen och dess ägarförhållanden har undanröjts kan även monogama äktenskap med full frihet för båda parterna ingås. Så länge vi lever i en värld där mannen har mer makt än kvinnan, inte minst en ekonomisk överlägsen ställning, hur ska då jämställda äktenskap kunna existera? Ännu idag finns uppfattningen om att kvinnan är inte människa eller individ i första hand, utan hon existerar endast i relation till något annat, en man (hustru) eller barn (mor). En kvinna är alltid en kvinna medan mannen alltid är människa. Så, Engels hade ju höga förhoppningar om att hela det kapitalistiska samhället skulle elimineras, och på samma gång skulle mannens dominerande ställning i ekonomiska avseenden förändras, detta skulle i sin tur innebära att mannen och kvinnan som ingår äktenskap har jämställda positioner. Kvinnan skulle inte längre vara tvungen att gifta sig av ekonomiska skäl, och hon skulle inte längre behöva ge upp sitt liv till förmån för hushåll och barn, något som alltid fallit på kvinnans lott, att ge upp sitt liv och drömmar medan mannen lugnt får fortsätta med sitt. I samma text skriver även Engels att prostitutionen kommer att upphöra i och med upplösningen av det kapitalistiska samhället, eftersom det då inte längre kommer att finnas ett behov för kvinnor att sälja sina kroppar för att överleva. En utopi är väl vad det är, men han har ändå viktiga poänger som tåls att tänkas på. Synen på mäns och kvinnors sexualitet hänger även den ihop med monogama äktenskap och prostitution; kvinnornas sexualitet inskränks och ska endast finnas till för den äkta makens förmån innanför hemmets fyra väggar, (eller som i egenskap av prostituerad) medan männen genom alla tider uppmuntrats till att söka sig till andra kvinnor, trots att han är gift, något som även Kaari Utrio skriver om i Evas Döttrar (1984), hur männen i de första civiliserade samhällena uppmuntrades till att uppsöka bordeller, eftersom det verkar omöjligt för en man att nöja sig med sin fru. När det gäller prostitutionen så är det alltid den prostituerade som får stå till svars för de "val" hon gör, men ingen ifrågasätter männen som köper kvinnorna, de slipper ta ansvar i frågan huruvida det är etiskt och moraliskt korrekt att köpa sex. Enligt Engels teori är alltså det monogama äktenskapet och prostitution i det kapitalistiska samhället två oskiljbara motsatser, utan det ena existerar inte det andra, men när proletariatet slutar existera upphör även prostitutionen och män och kvinnor blir jämlika i samhället. 

"Det kommer att avgöras, när ett nytt släkte växt upp: ett släkte av män som aldrig i sitt liv kommit i det läget att de för pengar eller andra sociala maktmedel köpt en kvinna och ett släkte av kvinnor som aldrig kommit i det läget att varken av någon annan hänsyn än verklig kärlek hänge sig åt den älskade"
 Engels, 1884, s. 61

Jag väntar fortfarande på det släktet, och tror knappast detta släkte kommer att se dagens ljus under min livstid. Tvärtom, tror jag att vi håller på att gå åt ett håll där kapitalismen får ett allt starkare fotfäste och där individualismen slår sina klor allt hårdare om människan. Den dagen jag känner att jag fullt ut kan vara på samma plan som en man, när jag av samhället blir sedd på samma sätt som män blir sedda och när jag inte längre förväntas bli en hustru istället för människa, då kanske jag kan tänka mig att ingå äktenskap.

Anarkafeministen Emma Goldman (1910) hade samma tankar som Engels när det gäller äktenskap och prostitution. Hon har hävdat att äktenskapet till och med kan ses som en legitim form av prostitution, där kvinnan gifter sig med en man för att få sin ekonomiska framtid tryggad. Vi kvinnor i väst och i Norden kan i vissa avseenden ses som jämställda mannen, men det går inte att komma ifrån att vi är i ett underläge när det gäller den ekonomiska biten. Kvinnor har sämre betalt än mannen, har ofta underbetalda men tunga jobb, och ovanpå detta förväntas hon även sköta hushållet. Hon är hustrun och modern medan mannen är individen och människan. Även om det i lagar står skrivet att ingen ska diskrimineras på grund av sitt kön är verkligheten tyvärr en annan. 

Bara för ett år sedan kunde jag tänka mig att gifta mig. Jag kunde leva med tanken på att ge upp mitt efternamn och gifta mig i kyrkan fast jag inte egentligen ville eftersom jag inte är kristen. Idag känns detta absurt. Tanken på att jag skulle gifta mig bara för att det hör till, egentligen, och inte alls på mina egna villkor överhuvud taget. När jag tänker på äktenskap nu känns det som något väldigt främmande och overkligt, varför skulle jag gifta mig när det oundvikligen inte endast handlar om kärlek till en annan människa? Vi lever i ett samhälle där gifta par fortfarande har större rättigheter än vad samboende par har. Ta fastställandet av faderskapet till exempel. Som gift behöver du inte bli förhörd av en främmande människa på kommunen om huruvida det är säkert eller ej att fadern till ditt barn verkligen är det. För är du gift som man har du redan gett ett medgivande till att du är far till eventuella avkommor. Eftersom när en är gift är det fysiskt omöjligt att göra snedsteg och bli gravid med någon annan än sin partner, tydligen. Jag har ofta hört att människor gifter sig för att det är en "trygghet" för de gemensamma barnen, en trygghet som inte finns för barn till människor som endast är samboende. Vi lever på 2010-talet, men ändå håller vi på med sådant här trams. Klart folk ska gifta sig om de vill, men för mig personligen är det för mycket uppoffring för att det ska kännas som att det är för kärlekens skull en gifter sig. Så numera ställer jag mig kritisk till äktenskap och till viss del även monogama förhållanden, för en kan nog fundera på hur "naturligt" det egentligen är när det kommer till kritan, eller är det en social konstruktion precis som genus...? Ser en på andra delar av världen finns det varken "kärnfamiljer" eller monogama äktenskap, utan det handlar om kollektivt ansvar. Det är inte bara en eller två människors uppgift att ta hand om barn, försörja familjen eller ta hand om de gamla, utan det är allas uppgift oavsett kön, alla ska ta hand om varandra, ett tänk som jag verkligen saknar hos oss, där allt mer tankekraft verkar gå åt till att vara sin egen lyckas smed. 

Människan borde tänka efter lite mera på vad det egentligen är en vill här i livet. Det är lätt att följa de mönster och fåror som samhället färdigt har skapat åt en när en föds, att bara följa med strömmen och jaga de drömmar en förväntas vilja uppnå. Men när en sedan börjar ifrågasätta och kritisera allt detta, om än bara inom sig själv, då dyker det upp nya perspektiv en inte har tänkt på förut. Vems drömmar är det jag lever, egentligen? Och har jag så mycket tid att ge av mitt liv att jag ska jaga jaga jaga det som någon annan sagt är lyckan? Tänk om det inte är min lycka? Vi är så snabba på att kritisera de som väljer en annan väg än den vi själva anser är rätt, men kanske det är de som inte gör som alla andra som vi egentligen borde följa efter och lära oss av?



tisdag 31 mars 2015

när någon annan säger det bättre än en själv

"To belong to a man like an object, to give him one´s whole will, one´s whole heart, one´s whole understanding, and to gear the employment of all one´s energies exclusively to his well-being - and to do this with full consciousness and joyfully - all that can probably make a woman happy. But why all this for only one person?... If one must forget oneself, then I would rather do it not just for one person alone, by preparing a good noon meal and a restful slumber for him; if such the case I will grant all that also to such-and-such unhappy ones..."

- Tatiana Shchepkina-Kupernik

måndag 30 mars 2015

En snabbis

Tänkte bara dela med mig av en snabb uppdatering innan jag fortsätter jakten på studiemotivationen som tycks ha packat sina väskor och left the building likt Elvis... Livet känns ganska bra just nu, trots den tidigare nämnda bristen på viljan att studera, trots det faktum att det är måndag och trots att det är gråare än Polen utomhus. Helgen har varit awesome som vanligt, på fredagen fick jag reda på att jag och Lillan ska få flytta till eget ställe från och med maj ---->



Detta behövde absolut firas så jag och min väna moder bestämde oss för att göra stan osäker och åka till O´malleys för att avnjuta lite blues. Passligt mycket folk, mycket skratt och jäävla bra musik gjorde kvällen lyckad, och den avslutades i rimlig tid vilket betydde att jag bara var nästan död på lördag. Om det hade att göra med den begränsade mängden alkohol som intogs eller på grund av intensivt dansande och andra alkoholförbrännande övningar går ju att spekulera i. Så, efter en lyckad fredag väntade en ännu bättre lördag, med 1G3B-spelning på Leipis. Förfestade i goda vänners lag, åkte till stan och levde livet tillsammans med hundra andra glada människor, 1G3B var bra som vanligt, hög ljudnivå och ett jävla drag, headbanging, hångel, dans på bord och tinnitustendenser var bara några av alla de saker som kvällen bjöd på.. Gårdagen var lite segare, fördrev tid genom att resumera helgen, lyssna på bakfyllelåtar och ha orimlig söndagshumor, och som traditionen lyder även åka på utfärd i jakten på mat, vilket denna gång förde oss till Maxmo och Nabben. Tror inte en kan förvänta sig så mycket mer av en kalashelg än så här... 

Påsken närmar sig och det innebär för min del lugn och ro med min dotter. Det ska väl gömmas ägg i vanlig ordning och så är väl det även dags för henne att vara påskhäxa "på riktigt" för första gången tillsammans med kompisar (jisses vad tiden går), så det ska bli riktigt roligt... 

Så, nu tillbaks till kandidatskrivande och kvinnovetenskapsstudier. Suck.

torsdag 19 mars 2015

Gör om och gör rätt, Vasa against Racism

Igår ordnades evenemanget Vasa Against Racism på torget här i stan. Bra initiativ tyckte jag, det kan ju aldrig vara fel att vita tar ett steg tillbaka till förmån för andra grupper som kanske inte har lika lätt att få sina röster hörda. Nåväl, jag och Lillan begav oss till torget runt 17-tiden för att kolla läget och för att se på när Kpanlogo Yede skulle ha trum- och dansuppvisning. 
I förväg hade jag haft mina misstankar om att det hela skulle vara ganska vitt, med tanke på de artister som skulle uppträda, och banne mej om jag inte hade rätt. Under hela tiden vi stod och tittade på scenen och vad som hände där såg jag tre, max fyra färgade personer, resten var vita. Om jag inte på förhand hade vetat att det var en tillställning mot rasism hade jag nog haft svårt att förstå det om jag som oinsatt kommit dit, jag hade nog mer gissat på en promtionturné för Fredrik Furus nya cd eller något liknande. Och det gör mig nästan lite förbannad, att vita ordnar en tillställning mot rasism, men släpper inte fram de som det handlar om, de som verkligen blir utsatta för diskriminering på grund av sin hudfärg och ursprung. Nu vill jag inte gå till personangrepp mot någon, men när Fredrik Furu innan en låt berättade hur jobbigt det var när han som vit finlandssvensk flyttade till Stockholm, att han kände sig "lite ensam" där i stora staden, då tänkte jag sjunka genom jorden. När det står folk i publiken som kanske vandrat genom öknar, rest i gummibåtar över oceaner, varit utsatta för krig och övergrepp, levt i ett helvete innan de kommit till Finland, och när de sedan kommer hit blir de utsatta för rasism och folks rädsla för det främmande, då känns Fredrik Furus ensamhet ganska egal i jämförelse. 
När en ska ordna ett evenemang för att hylla det mångkulturella och lyfta fram att alla människor har lika rättigheter borde väl den privilegierade gruppen ta ett steg tillbaka och helst inte synas alls. Vara med och sköta det praktiska, ja. Ta upp all plats och prata om rasism som att de själva varit utsatta för det, nej. Hela Vasa är fullt av förmågor med rötter i andra länder som skulle bra behövt chansen att visa vad de kan. Konstnärer, rappare, musiker och dansare som skulle ha kunnat uppträda och visa att de finns. Men nej, det blev en fest där de vita fick känna sig lite duktiga, igen. Det finns människor från världens alla hörn som skulle ha kunnat göra och sälja mat på torget. Men nej, grillad korv var det som fanns att tillgå, som vanligt, inte helst Dognai-grillarna hade öppet. Var ligger mångfalden i det?
Ursäkta mig för att jag är bitter, men jag blir så trött när människor inte tänker ett steg längre. Det var ett jättebra initiativ, men nästa gång skulle jag önska att det blev en folkfest, en fest där de som verkligen upplever rasism i vardagen får möjlighet att vara i centrum för en gångs skull, och inte att vita än en gång ska ha all uppmärksamhet. Och ja, Kpanlogo Yede var överlägset bäst på hela evenemanget, men det var ingen överraskning, för de är jävligt duktiga. 

Vill ni uppleva en riktig fest där en verkligen får se kultur från hela världen, höra på bra musik och äta god mat ska ni besöka Agoo Africa Festival som ordnas i Vasa i sommar. Evenemanget finns på Facebook och vart efter sommaren närmar sig kommer mer info om uppträdanden och program.  

Just det ja, glad självständighetsdag får en ju säga, Minna Canth-dagen till ära :)

tisdag 17 mars 2015

det enda som kom var killen och lite blod på lakanet

Nu kommer det att handla om lust, kåthet och sex, så ni som känner att ni är pryda eller inte annars tycker om att läsa om sådant hänvisar jag någon annan stans. Jag vet även att mina föräldrar läser detta och det känns lite...konstigt...men jag antar att de vet att jag är sexuellt aktiv eftersom jag snart är 30 och har fött ett barn, såatteh... 

Anledningen till varför jag vill skriva om detta är dels tankarna som väcktes hos mig när jag läste Caitlin Morans senaste bok Konsten att skapa en tjej, samt Lena Dunhams Not that kind of girl, och dels för att jag tycker det skrivs och pratas allt för lite om den vardagliga, verkliga (kvinnliga) kåtheten. Jag gillade båda böckerna, och det jag reagerade på var att de båda hade något gemensamt, trots att böckerna i sig var ganska olika. Den gemensamma nämnaren var tjejers uppfattning om sex, och hur en ska bete sig som tjej i ett samlag med en man, vilka förväntningar som ställs på en, hur en ska se ut, låta, vad en ska ställa upp på och vad som anses vara "okej" att göra för en tjej när det gäller sex. Det var så bekant allting, när huvudpersonerna i böckerna skulle till att ha sex och all den ångest det framkallade, och hur fokus helst togs bort från den egna personen och istället lades allt krut på att mannen skulle bli tillfredsställd. Jag började fundera på varför det känns så bekant, hur är det möjligt att jag själv kände igen mig i de situationerna och i de tankarna, jag som ändå anser mig vara en självsäker person när det gäller sex. 
Jag tror det har att göra med att vi lär oss från tidig ålder att kåthet är något för killar, medan tjejer vill ha sex med någon de tycker om och det ska vara en massa känslor inblandade. En tjej ska inte vara kåt. Att en lär sig att män går omkring och är kåta och tänker på sex hela tiden är ju även det att förminska av männen, eftersom de inte är djur med oförmåga att styra sina sexuella lustar, vilket ofta vill lyftas fram vid våldtäkter t.ex, att det är något biologiskt att män inte kan styra sin sexualdrift och använder det som en ursäkt för ett brott som begåtts. Nåväl, tillbaks till saken. Som tjej får en berättat för sig genom sexualkunskap, film, böcker, tidningar, och vandringssägner att det är väldigt svårt för kvinnor att få orgasm, ibland kanske till och med omöjligt, och det är ju en tanke som kan ställa till det riktigt ordentligt för framtida sexuella relationer. Att en övertygar sig själv om att en hör till de personer som inte kan få orgasm när en har sex och istället för att göra något åt problemet skiter en i det och lägger all fokus på mannens njutning. "Jag blir tillfredsställd av att du blir tillfredsställd". Känns orden igen? Iallafall jag har sagt dem många gånger, speciellt i de fall där jag märkt av mannens totala ointresse att alls försöka tillfredsställa mig efter att han fått sitt. Och som man kan en ju tänka sig att en tar den lätta vägen och tror på vad ens partner säger, för vad skulle en annars göra? Det handlar om kommunikation och att kvinnan måste våga stå på sig när det gäller sex. Istället för att lägga sin egen kåthet åt sidan till förmån för någon annan måste en ju kunna säga vad en vill ha, hjälpas åt så att det ska vara skönt för båda och inte bara för en. Och jag säger inte att det inte nödvändigtvis är dåligt sex bara för att en inte får orgasm, för det är inte lätt för alla att få det att funka, men att en inte helst ställer lite krav på att få något i gengäld, det är det som är så synd. Jag vill också påpeka att det såklart är en stor tillfredsställelse för sig själv om en ser att den andra njuter, men det kan bli frustrerande efter en tid om det är den ena personens njutning som får allt fokus. 

Jag har skrivit om det förut men jag skriver om det igen, att det ska vara så otroligt svårt för kvinnor att få vara kåta, sexuella varelser som vill bli tillfredsställda, utan att någon börjar viska hora och peka finger. Det eviga tjatet om att killar får ligga runt och få cred för det medan tjejer som ligger runt blir kallade madrasser och inget att ha, gör mig så jävla trött. Vad är det för skillnad? Det är gamla tankegångar om att kvinnan ska vara så ren och hålla på sig tills hon hittar den rätte medan mannen ska sprida sin säd så länge han kan som gör att folk fortfarande lever med de här uppfattningarna. Det handlar inte om att en ska ligga med så många som möjligt, det handlar om att en ska få ligga med vem fan en vill utan att någon ska komma och säga någonting om det. Folk måste börja fatta att kvinnor är lika mycket eller lika lite kåta som män och nej, den vi ligger med behöver nödvändigtvis inte vara en potentiell partner, utan kanske bara ett one night stand som en aldrig vill se mera efter att hen har fullföljt sin uppgift. Det behöver inte handla om andra känslor än lust. Lust och kärlek behöver inte höra ihop, eftersom lust existerar hur bra som helst utan att kärlek måste vara närvarande. Jag vet inte om det handlar om rädslan att kvinnor ska börja bete sig som män när det gäller detta eller vad det är, men det handlar väl om att lyssna på sin egen kropp och sina egna behov. En ligger ju inte med en människa en inte känner sig attraherad av (så länge det inte är emot ens vilja men då pratar vi om andra saker), i alla fall är det ett av mina kriterier för eventuell sexpartner, att det ska finnas något där som gör att en känner att "yes, han kan jag tänka mig att ligga med". Det är ju bara sex, inget annat. Åter igen handlar det om föreställningar om att sex är så hyshpysh och det är något fint och intimt mellan två personer som älskar varandra, och ja, det kan det också vara, när en hittar människan en vill leva med och älskar, men det behöver inte betyda att en måste älska alla en ligger med eftersom det är två helt skilda saker. 

Jag skäms inte för att säga att jag är en sexuell person och jag har aldrig varit pryd när det gäller sådant här. Det behöver dock inte betyda att jag är lösaktig eller bjuder ut mig åt allt med en penis mellan benen, utan det betyder att jag inte tänker kväva min egen lust bara för att omvärlden anser att det inte passar sig för kvinnor att ta för sig av det vi vill ha. Jag pratar öppet om sex och jag anser att det inte är något en behöver skämmas för, eftersom det är något som hör livet till. Sex är så himla överskattat och det vet vi ju när en väntade på att förlora oskulden, när en förväntade sig att det skulle komma stjärnor och raketer första gången men allt som kom var killen och lite blod på lakanet. Och en tänkte att "jaha, var det här allt?", innan en började lära sig och utforska och pröva på olika saker. När en lär sig att känna sin egen kropp och andras, när en fattar att sex i verkligheten inte är som i porrfilmer och att det är jävligt svårt att få det att gå för vissa kvinnor endast genom penetrering. Män gynnas ju även av att sådant här pratas om, de behöver lika mycket vägledning som kvinnor och de måste lära sig att fråga hur partnern vill ha det, att kommunicera är a och o även i sängkammaren! Jag anser mig ha kommit så långt i livet och haft så pass mycket sex, att om inte killen klarar av att jag ställer krav och säger hur jag vill ha det, då får han söka efter någon annan att ligga med, livet är för kort för att en ska ha värdelöst sex.

Nej, det borde pratas mer om den kvinnliga kåtheten, eller varför inte mindre om den manliga? Det är behov som finns där och som måste bli tillfredsställda ibland, utan att någon ska behöva ifrågasätta det du gör så länge det inte skadar dig själv eller andra. Kvinnor vill också knulla utan att bli serverade frukost dagen efter eller ge sitt telefonnummer eller träffa någons mamma på brunch, så är det bara och det är på tiden att vi börjar acceptera det för vad det är. Vi är alla av samma skrot och korn, människor som behöver få ha det lite skönt ibland...

torsdag 12 mars 2015

Min tid är nu.

Jag har tänkt mycket på relationer på senare tid. Detta eftersom jag nyss avslutat ett förhållande som i dagarna skulle blivit fyra år, och det var helt och hållet på grund av mig det tog slut. Det var många olika faktorer som spelade in och bidrog till att jag fattade det tunga beslutet, men jag var tvungen att göra något åt det som jag känt pockat på uppmärksamhet under en längre tid, nämligen jag själv. Sedan jag var 13 år har jag befunnit mig i ett förhållande med någon, i kortare och längre perioder, ibland endast några veckor, ibland flera månader och år. Jag har aldrig varit singel någon längre tid eftersom jag alltid låtit känslorna styra och tyckt om tvåsamheten, att höra ihop med någon och ha en partner. Jag har aldrig tillbringat en sommar ensam, utan att vara ihop med någon. Jag har alltid varit ett "vi", "de" och "oss". När en ska på fest har det aldrig bara varit Lina som kommit dit utan det har alltid varit Lina med pojkvän, "jag och x kommer också". Anledningen till att jag haft så många olika relationer kan väl diskuteras i det evinnerliga, det har varit män med tvivelaktigt leverne, dålig tajming eller något annat som gjort att jag inte klarat av att stanna kvar i relationer någon längre tid. Jag har dock börjat se ett mönster som gör att jag börjar förstå varför jag blir så rastlös efter att en tid har gått. Jag tror att en stor orsak till att jag inte klarar av att känna mig nöjd i en relation är att jag inte vet vem jag själv är eller vad jag vill, eftersom jag aldrig gett mig själv tid att ta reda på det. Jag har alltid anpassat mig efter någon annan, byggt upp bilden av mig själv i relation till en annan människa, en man. Jag har skapat mig själv utgående från hans förhoppningar och föreställningar vilket har gjort att jag inte haft en jävla aning om vem jag egentligen är innerst inne. 

Mitt senaste förhållande tog slut på grund av dålig tajming, och det är så jävla synd för han jag levde med var en människa som jag verkligen kom överrens med, som det klickade med och som jag hade kunnat bli gammal med. Men det kom en punkt när jag kände att det inte kommer att gå. När jag började känna en stark avsky för att vara tillsammans med någon (inte just den här personen i fråga utan förhållanden i allmänhet), att ständigt kompromissa om mig själv som människa. När tanken på att vara ensam och bara ha mig själv och Lillan att tänka på blev allt mer lockande, att få komma och gå som jag vill utan att någon förväntar sig något av mig. Att jag ska behöva vara eller bete mig på ett visst sätt som förväntas av en i ett förhållande. Mitt förflutna kom ikapp mig och det var som att få en smäll på käften, när en känner att en inte vill längre. 
Jag har börjat ifrågasätta tvåsamheten, den föreställningen vi lever i att meningen med livet är att hitta en annan person att bli gammal med. Att människan ska ge all sin kärlek åt en enda person känns konstigt när det finns så jävla mycket kärlek att ge, hur mycket kärlek kan en människa ta emot innan det tar stopp? 
Att ta beslutet att avsluta ett så långt förhållande var verkligen att kasta sig ut i ett hål av ovetskap. Folk brukar prata om att en måste stiga ur sin comfort-zone hur jobbigt det än är för att få till stånd förändringar i livet, men detta var något utöver att ta ett steg ur bekvämlighetszonen. Detta var som att åka till andra sidan jorden utan packning, identitetsbevis eller pengar. Detta var som att verkligen slänga sig ner i ett svart hål utan vetskap om  vad som väntar på andra sidan. En börjar fundera på huruvida en har gjort rätt, eller var det ett beslut som togs i all hast under en period jag inte mådde så bra, hade det gått över? hade känslorna förändrats till det bättre bara jag väntat lite? har jag gjort fel? hur ska det gå? Men ju mer jag ältar fram och tillbaks, desto säkrare blir jag på att det var rätt beslut som togs. För även om jag väntat, gett det en chans till så hade det hänt förr eller senare. För det obearbetade förflutna kan en inte fly från. Jag vet vad jag behöver göra för att få ordning på mig själv, och det är att vara ensam, hålla mig undan fasta relationer och ta mig tiden till att börja lära känna MIG.

Jag är trött på relationer och känslor, jag vill inte dras in i något nytt känslomässigt inferno där all vett och sans blir åsidosatta. Och ja, jag vet, en kan inte rå för om en går och blir förälskad, det kunde jag inte för fyra år sedan när jag träffade A heller, det är sådant som bara händer. Men nu, med facit i hand undrar jag om det inte hade varit bättre om vi tagit det lugnare, inte hade haft så bråttom. Det är sådant en aldrig får svar på, men en sak vet jag, och det är att jag verkligen önskar honom allt gott. Jag hyser inget agg mot honom för det är inte han som gjort något fel, ingen av oss har gjort något fel. Det här är min last som jag måste arbeta med och det är jävligt synd att det skulle hända nu, men som sagt, hade det inte hänt nu hade det hänt senare. Jag måste lära mig att hantera mina känslor och tänka rationellt, även om det är roligt att vara kär och galen är det dags att sätta hjärnan framför hjärtat. Det känns som om historien upprepar sig om och om igen. Jag blir tillsammans med någon, är jättelycklig en tid, blir rastlös, ifrågasätter vår gemensamma framtid, gör slut, packar ihop mitt liv och flyttar hem till mamma. Det får vara slut med det nu. Jag vill inte kompromissa om min egen person längre, sätta mig själv åt sidan och undvika konflikter så att någon annan ska vara nöjd, orkar inte med det mera. 

Min tid är nu. 


tisdag 10 mars 2015

låt er inte suddas ut

Här hade jag tänkt skriva ett långt inlägg om relationer och hur trött jag är på sådana just nu. Men efter den här dagen kan jag inte göra annat än att sätta mig i soffan, ta några djupa andetag på samma gång som jag avnjuter en öl, för att sedan gå och lägga mig. Det har varit en tung dag på många olika sätt, så relationsinlägget får vänta tills imorgon. Men jag tänkte ändå spela en låt för er, en låt som är så himla talande när det gäller mitt liv just nu. För en gångs skull ska jag inte suddas ut, utan det är nu jag ska börja skapa mig själv som jag själv vill ha mig, och inte som någon annan vill att jag ska vara. Jag har låtit andra skapa mig i allt för lång tid, så nu är det banne mig färdigt med det.



Jag vill inte suddas ut
För kärleks skull
Även om den som suddar är alldeles kärleksfull
Näe jag vill inte suddas ut
För kärleks skull
Även om den som suddar är alldeles kärleksfull
Du ser mig som en tavla
som andra kluddat på
Du vill sudda allting bort
och fylla på med egna tecken
skriva dit låt stå
Näe jag vill inte suddas ut för kärleks skull
Även om den som suddar är öm och kärleksfull