Min tid är nu.

Jag har tänkt mycket på relationer på senare tid. Detta eftersom jag nyss avslutat ett förhållande som i dagarna skulle blivit fyra år, och det var helt och hållet på grund av mig det tog slut. Det var många olika faktorer som spelade in och bidrog till att jag fattade det tunga beslutet, men jag var tvungen att göra något åt det som jag känt pockat på uppmärksamhet under en längre tid, nämligen jag själv. Sedan jag var 13 år har jag befunnit mig i ett förhållande med någon, i kortare och längre perioder, ibland endast några veckor, ibland flera månader och år. Jag har aldrig varit singel någon längre tid eftersom jag alltid låtit känslorna styra och tyckt om tvåsamheten, att höra ihop med någon och ha en partner. Jag har aldrig tillbringat en sommar ensam, utan att vara ihop med någon. Jag har alltid varit ett "vi", "de" och "oss". När en ska på fest har det aldrig bara varit Lina som kommit dit utan det har alltid varit Lina med pojkvän, "jag och x kommer också". Anledningen till att jag haft så många olika relationer kan väl diskuteras i det evinnerliga, det har varit män med tvivelaktigt leverne, dålig tajming eller något annat som gjort att jag inte klarat av att stanna kvar i relationer någon längre tid. Jag har dock börjat se ett mönster som gör att jag börjar förstå varför jag blir så rastlös efter att en tid har gått. Jag tror att en stor orsak till att jag inte klarar av att känna mig nöjd i en relation är att jag inte vet vem jag själv är eller vad jag vill, eftersom jag aldrig gett mig själv tid att ta reda på det. Jag har alltid anpassat mig efter någon annan, byggt upp bilden av mig själv i relation till en annan människa, en man. Jag har skapat mig själv utgående från hans förhoppningar och föreställningar vilket har gjort att jag inte haft en jävla aning om vem jag egentligen är innerst inne. 

Mitt senaste förhållande tog slut på grund av dålig tajming, och det är så jävla synd för han jag levde med var en människa som jag verkligen kom överrens med, som det klickade med och som jag hade kunnat bli gammal med. Men det kom en punkt när jag kände att det inte kommer att gå. När jag började känna en stark avsky för att vara tillsammans med någon (inte just den här personen i fråga utan förhållanden i allmänhet), att ständigt kompromissa om mig själv som människa. När tanken på att vara ensam och bara ha mig själv och Lillan att tänka på blev allt mer lockande, att få komma och gå som jag vill utan att någon förväntar sig något av mig. Att jag ska behöva vara eller bete mig på ett visst sätt som förväntas av en i ett förhållande. Mitt förflutna kom ikapp mig och det var som att få en smäll på käften, när en känner att en inte vill längre. 
Jag har börjat ifrågasätta tvåsamheten, den föreställningen vi lever i att meningen med livet är att hitta en annan person att bli gammal med. Att människan ska ge all sin kärlek åt en enda person känns konstigt när det finns så jävla mycket kärlek att ge, hur mycket kärlek kan en människa ta emot innan det tar stopp? 
Att ta beslutet att avsluta ett så långt förhållande var verkligen att kasta sig ut i ett hål av ovetskap. Folk brukar prata om att en måste stiga ur sin comfort-zone hur jobbigt det än är för att få till stånd förändringar i livet, men detta var något utöver att ta ett steg ur bekvämlighetszonen. Detta var som att åka till andra sidan jorden utan packning, identitetsbevis eller pengar. Detta var som att verkligen slänga sig ner i ett svart hål utan vetskap om  vad som väntar på andra sidan. En börjar fundera på huruvida en har gjort rätt, eller var det ett beslut som togs i all hast under en period jag inte mådde så bra, hade det gått över? hade känslorna förändrats till det bättre bara jag väntat lite? har jag gjort fel? hur ska det gå? Men ju mer jag ältar fram och tillbaks, desto säkrare blir jag på att det var rätt beslut som togs. För även om jag väntat, gett det en chans till så hade det hänt förr eller senare. För det obearbetade förflutna kan en inte fly från. Jag vet vad jag behöver göra för att få ordning på mig själv, och det är att vara ensam, hålla mig undan fasta relationer och ta mig tiden till att börja lära känna MIG.

Jag är trött på relationer och känslor, jag vill inte dras in i något nytt känslomässigt inferno där all vett och sans blir åsidosatta. Och ja, jag vet, en kan inte rå för om en går och blir förälskad, det kunde jag inte för fyra år sedan när jag träffade A heller, det är sådant som bara händer. Men nu, med facit i hand undrar jag om det inte hade varit bättre om vi tagit det lugnare, inte hade haft så bråttom. Det är sådant en aldrig får svar på, men en sak vet jag, och det är att jag verkligen önskar honom allt gott. Jag hyser inget agg mot honom för det är inte han som gjort något fel, ingen av oss har gjort något fel. Det här är min last som jag måste arbeta med och det är jävligt synd att det skulle hända nu, men som sagt, hade det inte hänt nu hade det hänt senare. Jag måste lära mig att hantera mina känslor och tänka rationellt, även om det är roligt att vara kär och galen är det dags att sätta hjärnan framför hjärtat. Det känns som om historien upprepar sig om och om igen. Jag blir tillsammans med någon, är jättelycklig en tid, blir rastlös, ifrågasätter vår gemensamma framtid, gör slut, packar ihop mitt liv och flyttar hem till mamma. Det får vara slut med det nu. Jag vill inte kompromissa om min egen person längre, sätta mig själv åt sidan och undvika konflikter så att någon annan ska vara nöjd, orkar inte med det mera. 

Min tid är nu.