Vad ser era ungar på?

Nu kommer ett för mig ovanligt inlägg. Jag tänkte nämligen fundera lite kring barn och barnprogram, något som inte annars kanske brukar förekomma så mycket här i min inte så jätte-familjära blogg. Anledningen till detta inlägg är att jag undrar vilka typer av tv-program eller filmer ni låter era ungar titta på, och varför? 

Min dotter är fem år och älskar film av alla de slag, nästan iallafall. Jag minns när hon blev så pass gammal att hon orkade sitta still en timme för att se sin första Disney-film som självklart blev Askungen eftersom det är min favorit. Eller det var min favorit, för efter att ha sett den femtio tusen gånger under de senaste tre åren är den inte så bra längre. Jag fattade inte heller till en början varför Lillan bara ville se samma film om och om igen, men då läste jag någonstans att barn tycker om upprepningar eftersom det bidrar till någon slags trygghetskänsla, så då var det ju mer förståeligt. Vi har även Barnkanalen här hemma som ofta slentrianmässigt läggs på under helgmornarna när mamman (jag alltså) vill sova en halvtimme till på soffan medan Lillan tittar på det som råkar komma. Och jag måste i ärlighetens namn säga att HELVETE vilka jädra program det kommer från den kanalen. Det är inte bara en gång jag vaknat med hjärtat i halsgropen och trott att ryssen anfaller när någon av de hemska jinglarna spelas, och en går och trallar låtar om servettmän och superhjälte-marsvin resten av dagen. En liten lista på barnprogram som jag inte tycker om så värst mycket: Supertrion (fula djur som sjunger genom hela programmet typ), Servettmannen (tack vare intro som fastnar på hjärnan), Charlie och Lola (skulle Lola vara min syster skulle jag ha tagit livet av henne för länge sedan, stackars stackars Charlie), Små Einsteins (samma som supertrion, bara att det är ungar som sjunger sig igenom 20 minuter), Pingvinerna från Madagaskar (alltså, kan ingen bara ge dem medicin för vilken typ av diagnos de nu har? Snacka om hysteriskt), och alla dubbade program som inte är tecknade, som Farfar i fickan. För att väga upp allt negativt kan jag ju påpeka att det finns en hel del bra program också, som Pax jordiska äventyr, Spökjägarna (tror det heter så) och MI High, som är Lillans favorit. Och Buu klubben tycker jag inte heller om, kanske för att det är så himla finlandssvenskt att mumintrollen låter som närpeser, och det faktum att alla barnprogram dubbats till "finlandssvenska" gör att jag får fel i huvu. (Inget ont om de som pratar "riktig" finlandssvenska, men när en är uppvuxen i Österbotten låter dialekten som pratas i södra Finland så överartikulerat att det blir lite jobbigt. Precis på samma sätt kan jag tänka mig att de från Hesa tycker att vi Pampeser låter som obildade bönder när vi bräker på med våra dialekter).

Supertrion, fyfan

Servettmannen

Så, eftersom jag då inte tycker att Barnkanalen är så himla bra så kan en ju tacka de som kom på internet och alla möjligheter som det ger. Nämligen att streama film från mer eller mindre lagliga sidor och Youtube. Jag har medvetet gjort ett val att låta Lillan se på film som kanske är tänkt för lite äldre barn, och att jag då finns närvarande och förklara saker som hon inte förstår. Nu pratar vi inte om Det sjunde inseglet direkt, utan olika japanska anime-filmer och serier, samt engelska komedier och familjefilmer samt musikaler. Sailor Moon är hennes absoluta favorit, och även om jag finner budskapet om vikten av tjejer utseende lite tvivelaktigt i serien kan jag ändå påpeka åt Lillan att det inte är viktigt hur en ser ut. Hon leker de olika Sailor-hjältinnorna och jag har uppfattat det som bra förebilder de där tjejerna (att Maskerade Rosen ska komma och lägga sig i tid och otid kan ju dock vara lite jobbigt, men det är väl sådant en får ta). Studio Ghibli som producerar japanska anime-filmer tycker vi båda om, speciellt jag, eftersom de är vackra, har bra historier och sällan handlar det om en kvinna som ska räddas av en man och så är historien slut, som Disneyfilmerna ofta gör. 

Sailor Moon

Ghibli-filmerna kan vara otäcka och ibland våldsamma, men det finns så mycket utrymme för fantasi och ofta förekommer det magi och roliga figurer, något som jag tycker är bra i dagens samhälle där allt ska vara så himla verkligt hela tiden. Favoriterna är Min Granne Totoro, Kikis Expressbud, Howls Moving Castle, Ponyo, The Return of the Cat och Spirited Away. Vi har även försökt med Prinsessan Monoke, men där fick jag nog sätta stopp, den var alldeles för konstig och otäck i detta skede. En annan film Lillan gillar är den tecknade filmen om Wonder Woman  från 2009, och den kanske inte heller anses barnvänlig, men Lillan leker wonder woman så det står härliga till och jag själv är noga med att säga att hon absolut inte behöver se på något hon inte tycker om. Astrid Lindgren är också en självklarhet, lika så gamla filmer som Resan till Melonia och Fem myror är fler än fyra elefanter. För mig är det viktigt att Lillan får se på film och serier som har starka kvinnokaraktärer som motvikt till all Disney, Barbie och Monster High. Jag vill inte att hon ska säga att flickor inte kan göra si eller så för att de är flickor, eller att hon tror att en måste se ut på ett visst sätt för att komma någonstans i livet. 

Spirited Away

Totoro

Jag tror även att det är vi vuxna som skapar barnens referensramar när det gäller vad de uppfattar som hemskt eller ej. Säger jag att grådvärgarna eller vildvittrorna i Ronja Rövardotter är hemska, då tycker Lillan högst antagligen det också. Säger jag att det stinkande havsmonstret i Spirited Away är otäckt tycker Lillan det också. Precis på samma sätt som att jag skulle säga att en maträtt inte är god eller att jag inte tycker om en viss låt, så även om Lillan tyckte om maten i fråga innan så gör hon inte det längre när jag sagt att jag inte tycker det är gott (som var fallet med sill. Lillan tyckte om sill tills jag gjorde misstaget och sa att jag inte tycker om det, så nu äter hon inte sill längre). Det är även vi vuxna som tar livet av barnens fantasi när de uppnår en viss ålder, så det är ju även rimligt att barn börjar tycka att saker är hemska om vi vuxna säger att de är hemska. Har jag däremot en positiv inställning till det som visas, även om det kan vara obehagligt (och nu pratar jag inte om skräckfilmer eller blodiga mord eller folk som tar livet av varandra, det får hon ju såklart inte se på) blir Lillan mer medveten om att även mindre trevliga figurer har plats i fantasin. Säger en att mörkret är hemskt så uppfattar barnen att mörkret är hemskt, men säger en istället att mörker är bra för då får hjärnan och ögonen vila förstår de varför mörker måste finnas. Och det att allt ser likadant ut i mörker som i ljus försöker jag också påpeka. Jag tror inte det är hälsosamt om barn bara får se på program där det bara finns mjuka former och alla är glada hela tiden. Genom att se och lära sig att ta in olika känslor lär sig barnen även att känna igen och handskas med sina egna känslor. Jag kommer aldrig att glömma när jag och Lillan var hemma med flunsa, och vi såg på Grease. I scenen när John Travolta blivit dumpad av Olivia Newton John på drive-in bion och han sjunger en sorglig låt börjar Lillan, 4 år, storgråta och hulkar fram att hon tycker så synd om pojken som sjunger så sorgligt. Precis på samma sätt som jag blev helt förstörd över filmen Black Beauty när jag var liten, och grät mig genom hela filmen på grund av att de var så elaka mot häststackaren. 

Wonder Woman

 Så, vad ser era ungar på och vad tycker ni är lämpligt eller olämpligt i fråga om underhållning för barn?