Därför är jag feminist.

Det här inlägget har jag länge gått och filat på, tänkt på hur jag ska formulera mig och nå ut med vad jag vill ha sagt. Men det är väl bara att skriva och så blir det som det blir, så ordnar det sig nog.

I Finland och då främst Svenskfinland finns det enligt min uppfattning ett stort motstånd när det gäller användningen av ordet feminist som en beskrivning av sig själv. Ofta dras det likhetstecken mellan feminism och manshat, feminismen ses som något "pjasot" som svenskarna sysslar med och som sakta men säkert kommer att leda Sverige ner i fördärvet, och därför kan vi inte hålla på med sådant. Jag ryggar alltid tillbaka när jag möter kvinnor som säger att de aldrig skulle kunna kalla sig själva feminister, för jag kan inte för mitt liv förstå varför en som kvinna inte kan se de orättvisor och strukturer som gör att världen inte är jämställd. För även om en inte upplever sig själv som förtryckt eller orättvist behandlad så finns det alltid de situationer där kvinnan är i underläge, och även om en tror att en gör ett bestämt val för sitt liv så lever vi i en värld där mannen är norm och kvinnan kommer på andra plats. Det är inte heller sällan folk säger att de är för jämställdhet men de skulle aldrig kunna kalla sig feminist eller ta till sig feminismen som ideologi. Även det visar på hur lätt det är att få saker om bakfoten, och vilka missuppfattningar som skapas när en inte läser in sig på ett ämne eller tar reda på vad feminism egentligen innebär. Jämställdheten är målet med feminismen. Feminismen är verktyget som vi använder för att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män. Feminism innebär kampen för att alla människor ska ha lika värde, oavsett kön, hudfärg, etnicitet, sexualitet eller funktionalitet. Feminismen är till för alla, eftersom alla gynnas av den. 

Jag tror att problemet människor har med feminismen är att de ofta hänger upp sig på ordet feminism och de associationer som fås när ordet används. Människor tror att det endast handlar om kvinnor, och att endast kvinnor gynnas av feminism. Vissa drar det riktigt långt och hävdar att feminister vill få mer makt än männen, skapa ett matriarkat där kvinnorna är det överlägsna könet och männen hamnar i underläge. Ursäkta mig, men det är ju så vi lever idag, skillnaden är bara att det är ett patriarkat där mannen har makten och kvinnan kommer på andra plats redan från födseln. Det är ju så vi inte vill ha det. Vissa människor (som ofta hänger i kommentarfälten på nyhetssidor) hävdar bestämt att det inte finns några strukturer, utan att det är något som feminister har hittat på för att kunna få männen att hamna i dålig dager. Ett annat vanligt påstående är att alla har lika förutsättningar oavsett kön, eftersom det är förbjudet enligt lagen att diskriminera någon på grund av könstillhörighet. Well, det är även enligt lagen att köra rattfull, misshandla andra människor eller stjäla annans egendom, och ändå sker det varje dag. Så varför skulle det vara så otroligt att människor blir diskriminerade på grund av sitt kön bara för att det är förbjudet enligt lag? Ett osakligt argument med andra ord. 

Jag är feminist och har varit det mer och mindre aktivt hela mitt liv. Jag har växt upp i en familj där kvinnorna har haft en stark ställning och jag har fått lära mig att stå på mig om jag vill komma någon stans i livet. När en stannar upp ett ögonblick och börjar se vad som pågår runt en, och blir medveten om hur jag som kvinna har andra förutsättningar än en man, då går en aldrig tillbaks till att inte låtsas se problemen. Att bara glida med och tänka att det inte går att göra något åt, för det är bara så världen är, det är för mig fullkomligt otänkbart. Jag vill skapa en bättre värld genom att upplysa folk om att feminismen behövs, och att det är inget dåligt att vara feminist. Skulle vi leva i en perfekt värld där alla har lika förutsättningar och ingen blir behandlad annorlunda på grund av orsaker en inte kan göra något åt, då skulle feminismen inte behövas. Jag hoppas vi kommer dit någon dag, men det är ännu en lång väg att gå.

Män som lever i ett patriarkat är sällan själva medvetna om vilka fördelar de har. Det blir ju ofta så att en blir lite hemmablind, och när en inte själv blir utsatt för orättvis behandling lägger en inte märke till att sådant förekommer. Män mår inte heller bra av att leva i ett patriarkalt samhälle, eftersom det innebär även förväntningar på män och manlighet lika mycket som på kvinnor och kvinnlighet. Även män läggs in i fack och förväntas leva efter normer som blivit reproducerade i generationer, och det leder till snäva föreställningar om hur en Riktig Man ska bete sig. Så det handlar om så mycket mer än att kvinnor lever i underläge i ett patriarkat, ingen gynnas av det i längden. 
Uttrycket "vill äta kakan och samtidigt ha den kvar" är ganska passande när det gäller att beskriva patriarkatet och elimineringen av detta. För att uppnå jämställdhet är det nödvändigt att den del av befolkningen som har största delen av makten avvarar en del av denna till förmån för de som inte har samma möjligheter att vara med och bestämma. Och den stora frågan är ju hur vi ska gå till väga för att uppnå detta? Hur ska en få en människa som fått känna på maktens sötma att frivilligt avstå från en del av denna för att samhället ska bli mer rättvist? Jag sitter inte på svaret på den frågan, men jag vet att det inte är en omöjlighet. Genom att utbilda, informera och medvetandegöra människor om hur världen och samhället ser ut börjar fler människor ifrågasätta de existerande strukturerna. Ingen människa mår bra av att leva i ett samhälle där en del av befolkningen lever på bekostnad av andra, inte helst de som innehar den överlägsna positionen vinner på det i längden.

Feminismen är även klasskamp, eftersom det även där handlar om att sudda ut klasskillnader och att öka jämlikheten mellan människor på ett ekonomiskt plan. De ekonomiska klyftorna ökar i samhället och det leder inte till något gott, att de som är rika blir rikare och de som är fattiga blir fattigare. Som jag tidigare nämnde innebär feminismen en strävan till ett samhälle där alla ska bli lika behandlade oavsett kön, etnicitet, hudfärg osv, men även oberoende av socioekonomisk bakgrund. Det innebär olika förutsättningar i livet beroende på om du föds i en rik eller fattig familj, även i vårt land, och det är sådant som jag som feminist vill råda bot på. Alla människor ska få samma chans, oavsett hur deras bankkonton ser ut. 

Som feminist är jag även antirasist och jag föraktar all sorts diskriminering som sker av människor med annan hudfärg. etnicitet eller religionstillhörighet. För även det är en självklarhet. Här kan jag ibland uppleva en viss problematik när det gäller feminismen, eftersom det ibland känns som att jag som vit inte ska få föra talan för kvinnor med annan hudfärg eller ursprung, eftersom jag inte har tolkningsföreträde i frågor som närmast berör dem. Det får mig att undra vem som ska föra deras talan, när de själva ofta inte har möjlighet eller helst tillåts uttrycka sig. Är det inte min uppgift som privilegierad med möjlighet att lyfta upp problemen som dessa kvinnor upplever, att få omvärlden att se vad som händer i länder med förfärlig kvinnosyn, eftersom dessa kvinnor inte har möjlighet att göra det själva? Eller ska jag bara stå bredvid och titta på medan ingenting görs? Jag vill inte trampa på någons tår eller "föra någon annans kamp" men jag vill inte heller avskärma mig från omvärlden och sitta i min vita privilegie-bubbla och skita i vad som händer i andra delar av världen där kvinnor uppenbart lever i förtryck och på vissa ställen inte betraktas som fullvärdiga människor. Den vita mannen har ställt till med mycket skit genom historien, och jag kan ibland skämmas för allt det. Men jag kan inte göra något åt att jag föddes vit och vill göra världen till ett bättre ställe. Det är något som skaver när en å ena sidan inte ska göra skillnad på människor beroende på hudfärg, och att alla är lika värda oavsett varifrån de kommer, men på samma gång spelar hudfärg helt plötsligt roll när det gäller vem som ska få lyfta vissa frågor och vem som ska få föra vilken typ av kamp. 

Hittills har jag aldrig varit rädd att kalla mig feminist. Men ibland funderar en nog två gånger innan en säger som det är. Men jag har kommit till en punkt då jag aldrig skulle skämmas eller vara rädd för att kalla mig för vad jag är. Att vara feminist innebär inte att en vill skada en annan folkgrupp, eller att en vill sätta sig över andra människor. Att vara feminist innebär att en är medmänsklig och tror på alla människors lika värde, och hur kan något sådant vara dåligt? När kvinnor börjar hävda sin rätt blir männen obekväma, eftersom det innebär att strukturer ifrågasätts och saker inte längre är som de brukade vara. Och det är på tiden att ge världen ett wake up-call, för detta är inte hållbart på något sätt. Jag är feminist på grund av att det inte finns något alternativ just nu.

Detta är bara en liten droppe i havet, feminismen är så mångbottnad och bred att det är svårt att omfamna allt genom ett blogginlägg. Men det är en början i alla fall. Huvudsaken är att en aldrig slutar kritisera och ifrågasätta omvärlden, och även dig själv och dina egna värderingar...

"Patriarken accepterar en kvinna som känner sin begränsning, han till och med älskar henne. Kvinnohataren, misogynen, avskyr kvinnan hur undergiven hon än må vara" Kaari Utrio, 1984.