Ups and downs

Idag har det varit en jobbigare dag, igen. Det är konstigt hur det kan kasta från en dag till en annan. Att gå från att vara positiv och ha hopp om framtiden till att ramla ner i ett hål där en känner att en inte har kontroll över vad som händer i livet. Idag var en sådan dag, då jag inte sett ljuset i slutet av tunneln, utan jag har bara stått i den kolsvarta tunneljäveln med utsträckta armar utan att känna någonting. Det absolut värsta just nu är boendesituationen. Det är det som känns hopplöst. Att bo i en kappsäck ännu en gång och inte veta hur länge det tar innan vi hittar vårt eget ställe. För mig är det ingen skillnad, men med tanke på Lillan skulle jag vilja att allt detta skulle gå så smidigt som möjligt. Att hon inte skulle behöva kuska fram och tillbaka mellan hus och leva som en nomad utan fast punkt. Det är väl att göra det bästa av situationen och hoppas att karma finns och att den för en gångs skull skulle arbeta till min fördel.

Fyllde 27 år igår, och det firades med baksmällan från helvetet men med en av de roligaste kvällarna på länge i bagaget. Min syster hade ordnat överraskningsfest åt mig och även om det inte blev så stort och spektakulärt betydde det otroligt mycket för mig, speciellt nu. Och att sedan åka på krogen, få dansa och skratta så magmusklerna krampar var en bonus. Nästa helg ska vi fira igen, då jag velat samla mina allra närmaste väninnor för en gemensam middag på restaurang, eftersom alla mina vänner är det bästa jag har runt mig nu förutom familjen då, såklart. Vet inte vad jag skulle göra utan alla er som orkar hålla mitt humör uppe, och gör så jag orkar hålla mig ovanför vattenytan. För i ärlighetens namn känns det nog som det skulle vara lättare att låta mörkret ta över vissa dagar, men det är inte värt det. Det kan bara bli bättre härifrån, för blir det mycket sämre så vet jag inte vad jag ska ta mig till...

Och låten som spelar på repeat just nu för den får mig att må bra. Jag menar, när har Mark Knopfler fått någon att må dåligt? Aldrig skulle jag tro...