fabo-power i sitt esse

Jag tänkte lämna ett bidrag till det fabulösa #FABOLESS, och även om jag skrivit om det förut tycker jag att det är värt att skrivas om igen. 

Som kvinna i en mansdominerad yrkesgrupp möter man på fabo-power i stort sett varje dag, och det sorgliga är att man anpassar sig, blir immun och möter ont med ont. Det började redan i yrkesskolan när jag som enda tjej i klassen alltid blev tvungen att förklara varför jag ville bli byggnadsarbetare. Precis som att pojkar föds med en hammare i handen, och tjejer med en visp eller frissa-sax, och när dessa verktyg byts ut till något icke könsstereotypt blir det helt plötsligt jättekonstigt. Kanske jag gick på byggnadslinjen för att få omge mig med män hela tiden? För att försöka vara något "speciellt"? Förklaringen att jag tyckte det var kul och jag hade ett intresse för det gick inte hem, och att jag dessutom tänkte på framtida arbetsutsikter godtogs inte heller som orsak till att söka sig till en mansdominerad bransch, När jag sedan kom ut i arbetslivet visste jag snabbt hur systemet skulle funka, och hur jag ska bete mig för att väja undan alla kommentarer och sneda blickar. Här tycker jag det är på sin plats att nämna att jag haft turen att omge mig med otroliga klasskamrater och arbetskompisar där jag arbetat, som inte i någon större utsträckning brytt sig om att jag är kvinna. Utan dem skulle jag knappast klarat det. När man har känslan av att alltid vara tvungen att försvara sin rätt att vara på en byggarbetsplats, att om man inte är där som städare verkligen vara tvungen att bevisa att man kan någonting. Att vara tvungen att bevisa att man kan bygga och måla "fast" man är kvinna. Att man inte får ordentlig service i byggvaruhus i jakten på arbetsskor stl 36, eftersom kvinnor inte hör hemma i byggbranschen och därför gör de inte så små skor. Att man hela tiden måste fundera på hur man går och står för att inte dra extra uppmärksamhet till sig. Att odla ett så hårt skinn på näsan som gör att inte helst de mest kränkande påhopp berör, att man viftar bort kommentarerna som irriterande spyflugor. 

Det tog fyra år för mig att arbeta mig upp till en position där jag känner att jag får respekt, att de som jag tidigare arbetat med kan säga att jag vet vad jag gör, Att min chef kan skicka mig till ställen där arbetsledaren inte ringer och frågar var den "riktiga" målaren är, fast jag står där framför hen. Nu vet jag att folk frågar om mig av min chef, var jag är och om jag inte ska komma och arbeta tillsammans med dem. Och ja, jag vet att det inte endast är pga att jag är jävligt duktig på det jag gör, utan att jag även är glad, trevlig, kan prata med alla (nästan) och inte TAR ÅT MIG. Jag har anpassats till männens värld, där jag använder männens jargong och skrattar tillsammans med dem. Jag som kvinna har oändligt mycket mera att bevisa än en man i samma situation. För dem är det ju något naturligt, att bygga, spika, bära tungt och bli smutsiga, det är männens värld.

Det mesta av motståndet jag mött har kommit från äldre män, som kanske växt upp i en värld där kvinnan stod vid spisen och mannen arbetade. Män som lever i den föreställningen att det ligger i mäns natur att bygga och i kvinnors att ta hand om ungar. Men man lär sig att handskas med dem. För de kan inte få vinna, och jag hoppas med nya generationer kommer även förändringar, där fler kvinnor kommer in i mansdominerade branscher, och tvärtom, fler män i kvinnodominerade yrken. 

Jag har haft lyckan att ha en bra chef, som till slut såg vad jag går för och behandlar mig som en jämlike, och tvingar andra människor att inse att även kvinnor kan arbeta lika bra som vilken karl som helst. Det ska inte hänga upp sig på styrkor och svagheter, för de skiljer sig från person till person. Argumentet att kvinnor är svagare än män anser jag oviktigt, eftersom till exempel närvårdaryrket kräver lika mycket fysisk styrka som inom byggnads, och därför håller det inte. 

När jag möter nyutbildade målare eller byggare som är kvinnor är jag noga med att uppmuntra dem, och säga åt dem att inte låta sig hunsas. De ska från första stund visa att de inte tar någon skit och att de ska kräva respekt, för annars blir de som rovdjur som ser ett eventuellt byte att förgöra. Allt handlar om strukturer och gamla inrotade könsnormer, och sådant finns till för att förändras och förgöras, på vägen mot en mer jämställd värld...

Gå in och bekanta er med Faboless och varför inte dela med er av er egen fabo-power-upplevelse...