på torken

Påsken är över och lugnt har det varit. Lillan for till sin far på fredagen, så för mig har det blivit att hänga mest hemmavid hela helgen. Det blev en spontanfylla för mig och syrran på lördag, när hon inte slapp till stan och lämnade hos mig och drack hotshots istället, vilket resulterade i en sedvanlig megakrapula på lördagen. En lugn och najs påsk med andra ord. 

Igår kom då dagen som jag bävat för ganska länge, nämligen dagen då Smokey for till Sverige för att jobba, i tre veckor ska han vara borta och det känns grymt tungt. Under vår tid tillsammans har vi aldrig varit ifrån varandra mer än fem dagar i sträck, så detta känns som någon typ av samborehab eller liknande. Ska jag vara ärlig känns det som jag skulle sakna ett livsviktigt inre organ, något som jag inte kan leva utan och som får mig att må jättekonstigt. Kanske inte så normalt men så är det, och det om något känns det som ett bevis på att man verkligen har hittat sin soulmate. Lillan har säkert frågat 10 gånger idag när Smokey kommer hem, idag? imorgon? efter maten? Det är inte så lätt när man är liten och inte har så bra tidsbegrepp, då vet man inte hur länge tre veckor är... 

Ikväll har jag och Lillan fördrivit tid med att åka till stan och jaga vår-utebyxor och vårskor till henne, och det var ju inte lättaste projektet ska jag säga. Använder inte ungar utebyxor längre? De enda vi hittade på de vanliga barnarbetsaffärerna (Lindex, Kappahl, H&M) var svarta, tråkiga och fel storlek. Hittade dock en jättefin "bättre" jacka åt Lillan att ha när hon inte ska bada i lera eller klättra i träd. Så jag körde på det säkra kortet och for till Citymarket för att titta på skor. Och där hittade vi ett jättefint par som inte var så himla dyra, och Lillan var även hon nöjd, såg ut som en liten Usain Bolt när hon sprang fram och tillbaka på gården när vi kom hem. Något som gnagde i mitt huvud som alltid när man ska handla nya kläder är skammen att högt behöva säga åt Lillan att "mamma inte har råd" med vad det nu är hon vill ha. Den här gången använde jag pengar som hon fått av släktingar just för detta ändamål (alltså kläder som hon behöver), för att kunna köpa det hon verkligen ville ha. Men ändå när vi stod och tittade på skorna och hon hittade ett par som kostade 60 euro var jag tvungen att säga att de är för dyra (varför barnskor kostar 60 euro är ju också ganska intressant). Så även om pengar inte är något som jag försöker hänga upp mig på kan jag inte säga att jag inte väntar på den dagen man har en bra lön och inte behöver säga jag har inte råd när Lillan vill ha något som hon tycker är fint. Och för att förtydliga. Jag menar ju inte att man ska göra ungarna bortskämda bara för att man har pengar, men känslan av att aldrig riktigt ha råd med det bästa som de är värda är ganska påfrestande. Hur som helst, Lillan fick skor, täckbyxor och finjacka för under 100 euro, så det är väl ganska bra för att inte vara second hand, som jag annars handlar.

Har också så jäävla mycket i skolan just nu, så mycket så jag inte kommer någon stans. Hela dagen i dag har jag suttit och skrivit uppsats om Irlands välfärdssystem, om familjeplanering och reproduktiv hälsa runt om i världen, och försökt förbereda ett muntligt föredrag på finska som jag ska ha på torsdag. Gick inte så bra, någon mening här, något stödord där, hittade mera källor som jag inte vet var jag ska använda och allt känns bara bajs. Men jag ska klara det. Snart är det färdigt. Ja, eftersom det mesta ska vara färdigt om en vecka så måste det vara klart nästa vecka, så jag får inleda arbetet med analys av typ 5 inte så lättlästa artiklar om socialpolitiska modeller i förändring. Jeij.

Vitsen med det här inlägget var att säga att jag saknar Smokey sjukt sjukt mycket, och han har varit borta lite mer än ett dygn, och under det här dygnet har jag hunnit glömma bort att han är borta ca 20 gånger, och bara väntat att han ska ringa och prata om ingenting som han brukar, eller bara komma in genom dörren kl 16.10 som  vanligt. Och nej, det är inte för att jag är typ beroende av honom, att jag inte skulle klara mig själv utan honom, det är själva känslan av att halva hjärtat är borta som är problemet. När man fortfarande är lika förälskad i en människa efter att ha varit tillsammans över tre år, så tycker inte jag det är konstigt att man är ledsen när föremålet för ens kärlek inte är i närheten, och ska vara borta i tre veckor. Många man pratat med tycker att "det bara är hälsosamt för förhållandet" att vara i från varandra ett tag, men det här tycker jag inte alls känns hälsosamt, det känns ju bara plågsamt. Och vad är det för förhållande man har om man måste vara ifrån varandra för att få det bättre? Fullkomligt ologiskt. Nej, jag vill ha min kärlek här hos mig, och inte 800 km bort vid sjön Tjaktjajaure i närheten av Sarek nationalpark... :(