Det har under senaste dagar cirkulerat diverse artiklar om hur kvinnor har det i restaurangkök, med sexuella trakasserier och allt sådant som "hör till", och också diverse uttalanden av män som inte tycker att det förekommer så ofta för de har minsann inte märkt något, och om de märker något så uppfattas det ju bara som skämt, tjejerna skrattar ju med och skämtar minst lika mycket. Det är lätt att säga det är si och det är så i olika branscher, speciellt män har lätt att säga att de inte tycker att det förekommer varken sexism eller diskriminering inom mansdominerade yrken, "det är ju bara så killar är", "det är sådant man får ta", "har man gett sig in i leken får man leken tåla" och så vidare.
Jag har ganska lång erfarenhet när det kommer till att arbeta inom en mansdominerad bransch, och jag har verkligen fått lära mig den hårda vägen, och på så vis odlat ett jävligt tjockt skinn på näsan. För nästan tio år sedan inledde jag mina studier inom husbyggnad, ensam tjej på en klass med 12 killar, tror jag det var. Jag trivdes, jag ansåg mig själv lära mig bra och inte vara rädd för att ta i, och jag kom bra överens med mina klasskompisar. Jag upplevde aldrig några direkta sexistiska eller nedvärderande kommentarer av mina klasskompisar, dock kunde man på omvägar höra att man antagligen valt husbyggnadslinjen "bara för att jag ska få vara tillsammans med en massa karlar", och jag kände mig flera gånger åsidosatt av lärare som kanske omedvetet lät mig slippa undan de tyngsta momenten. Vi hade också en lärare som faktiskt rent ut kunde säga vidriga saker, som jag så här i efterhand inte borde ha accepterat, men det är lätt att vara efterklok. Det kunde komma kommentarer om mina bröst, om jag hade varit sjuk hade han alltid egna utredningar om vad jag har varit ute på för äventyr och han tyckte om att prata om mig när jag inte var närvarande. Jag fick alltid höra det av mina klasskompisar, och jag vet (och hoppas) att de alltid var ärliga med mig, eftersom de aldrig skämtade på samma sätt som den här läraren, utan jag fick alltid vara delaktig och skratta tillsammans med dem. Det förekom snack om brudar, sprit, knull och annat "killigt", men jag blev snabbt van med jargongen och var inte den som sa de skulle vårda sitt språk eftersom jag fann det stötande, för jag uppfattade det ju inte som det. Jag tog inte åt mig så länge det inte uttryckligen berörde ämnen jag tycker man inte ska skämta om, och om sådant förekom sa jag ifrån eller stängde av, vad som då var bättre vet jag ej. Men jag minns min tid i yrkesskolan med glädje, och det tack vara killarna på min klass som aldrig fick mig att känna mig som någonting annorlunda.
Så, år 2007 gjorde jag mitt inträde i arbetslivet, och det var som att beträda ett minfält. Då fick man snabbt lära sig hur man skulle vara, hur man skulle hålla upp garden och hur man skulle lära sig att ge svar på tal för att vinna respekt bland mina medarbetare. Och något jag snabbt insåg var hur mycket mer jag fick kämpa för att uppnå samma respekt som mina manliga jämnåriga arbetskamrater. Man fick alltid försöka bevisa lite mera, alltid visa att man klarar av skitjobben och förtjänar sin plats. Jag minns en gång när jag var på ett bygge i stan, då den nya minimani-affären byggdes, jag hade fått i uppgift att pika bort betong från golvet mellan den gamla och den nya delen där en vägg en gång suttit. Nemas problemas, jag körde igång och gjorde vad jag skulle. När jag höll på som bäst kom det en 55-ish finsktalande gubbe förbi och säger något, jag tittar upp, tar av mig hörselskydden och tittar frågande på honom, han säger igen: sådant där borde inte kvinnor göra, det där är arbete för riktiga män. Jag svarade honom med tystnad, fortsatte att arbeta och kände en känsla av att "jaha, är det så här det är, att vara kvinna i "fel" bransch". Och det där är inte enda gången det har hänt, de idiotiska kommentarerna man fått. Men man blir van, och man orkar inte engagera sig i att göra en stor sak av det, för man vet att det inte löns. Dock måste jag poängtera att jag alltid varit omgiven av otroliga jobbarkompisar, allt från den första firman jag började på efter yrkes, fram tills den firma jag till och från jobbar för idag som målare. När man har gjort sitt namn känt, och man lär känna de arbetare som man ofta är på samma ställe som så vinner man också respekten, efter att man har visat att man kan arbeta, att man är tillräckligt duktig på det jag gör.
Det värsta jag varit med om är när jag började få textmeddelande av en medelålders man som uttryckligen visste vem jag var genom arbetet, och textade åt mig under sena kvällar och nätter och tyckte jag skulle passa bra tillsammans med hans son, för han själv var ju allt för gammal för mig. Han skrev hur söt jag var och hur han såg mig arbeta på dagarna och att jag var en "kova tyttö". Då är det skoj att åka till jobbet följande morgon, när man inte vet vem av dessa 30 män på arbetsplatsen som tycker så här, som har min telefonnummer och som tar sig friheten att kontakta mig helt fräckt, vem har gett min nummer? hur vet han vad jag heter? vad vill han? Jag pratade med alla jag litade på, till och med den ansvariga byggmästaren frågade runt och försökte hjälpa mig. Det framkom senare vem det var, och efter tillsägning slutade han sända de där idiotiska smsen. Men jag vet ännu inte i denna dag vem som gav honom min nummer, eller berättade mitt namn åt honom, och det kan ännu störa mig något otroligt.
Sådana saker får man stå ut med, och det högst antagligen för att jag är tjej. Ett byte som gett sig in i leken och då ska man vara beredd på det värsta. Min nuvarande chef har många gånger berättat hur skeptisk han var i början till att anställa en tjej, men han har sett under åren hur duktig jag är och hur bra jag är på det jag gör. Det känns bra på ett sätt, men ändå finns det något som känns så fel. Att det ska ta flera år för mig att
bevisa att jag är bra på mitt jobb, att det inte är som med männen som beräknas ska kunna allt när de kommer ur skolan, som att det skulle ligga i deras natur att hålla i en hammare eller skruvdragare. Att jag måste kämpa så mycket mera bara på grund av det kön jag är, och stå ut med så mycket mera för att jag har bröst. Det är klart det förekommer sexism och en speciell jargong, och jag förstår tjejer som inte orkar med det, för om man inte ger sig fan på att man ska bevisa att man inte bryts ner så lätt så blir man ett offer och psyket tar stryk.
Innan jag verkligen fick bevisa vad jag kan så var min chef tvungen att tänka efter vart han placerade mig och på vilka jobb, för trots att han visste att jag skulle klara jobbet galant så var de andra cheferna skeptiska. "Ska hon verkligen klara det ensam", "vågar du lämna henne själv där, kommer hon att hinna klart". Efter att ha arbetat som målare i nästan sju år har jag äntligen uppnått samma status som en random kille som kanske har ett års arbetserfarenhet. Och trots att jag ibland kan vara yrkesmässigt mycket bättre än en man med lika lång arbetserfarenhet räknas jag alltid som lite sämre. När man kommer till ett nytt ställe med nya människor som inte sett mig arbeta, tar det alltid en eller två veckor innan jag har förtjänat min plats, när de ser att jag inte bara "fjollar runt" eller är där för att visa upp mig, som folk verkar tro att kvinnor inom tekniska branscher ofta gör.
Också när det gäller det här med att vara tvungen att bevisa sina kunskaper framträder starkt i fråga om när någon vill fråga någonting angående t.ex målning, som är mitt område. Hur säker man än låter när man säger hur det ska vara så tror de ändå inte riktigt på en, de tar mig inte på allvar förrän de hör samma instruktioner från någon annan med penis, som en försäkran att jag har gett rätt information. Sådant känns nästan värre än att höra en kommentar om hur man ser ut eller höra ett sexistiskt skämt uppenbart riktat åt mig. Att inte bli tagen på allvar när det kommer till det man arbetat med i nästan sju år, på grund av att man inte är man, det känns för fittit rent ut sagt.
Jag trivs med det yrke jag har, jag är glad att jag är duktig på att måla, att jag oftast är omgiven av arbetskamrater som respekterar mig och tycker jag är en jävligt duktig och trevlig tjej. Det finns alltid rötägg någonstans, men de finns inom alla branscher. Men det som jag stör mig mest på är att det måste vara på det här viset. Att man som kvinna måste lära sig att ta ifrån sig, och vara på rätt sätt, att anpassa sig efter mannen och mannens språk. Ingens ställer sig frågan om det verkligen är rätt att det ska gå till så här på arbetsplatserna, att man måste anpassa sig och odla skinn på näsan för att klara av det yrke man vill arbeta med. Och tyvärr är det också så att de kvinnor som väljer att säga ifrån till högre instanser om de känner sig felaktigt behandlade ändå inte kan vara kvar på arbetsplatsen på grund av utfrysning. Sådant som också sker om en man inte vill finna sig i den rasistiska och sexistiska jargong som ofta förekommer inom de mansdominerade yrkena.
I Finland har det av tradition varit en väldigt könssegregerade arbetsmarknad, sömnad och omvårdnadsyrken för kvinnorna, tekniska branscher för män. Så har det sett ut sedan industrialiseringen och så ser det tyvärr ut ännu idag.
När ska vi börja se en förändring och var behöver förändringen göras för att det ska ge resultat i framtiden? Antagligen måste man även här lära ungarna på dagis att det kön man har inte ska ha någon betydelse för det yrke man vill ha som vuxen. Och att det inte är ok att trycka ner, diskriminera, förlöjliga eller mobba andra människor what so ever.
Skulle inte jag ha fått den uppfostran jag fått skulle jag knappast aldrig ha tagit den här jobbiga vägen. Då hade jag väl fogat mig efter det som anses "normalt" och utbildat mig till något där man inte behöver föra psykologiskt krig för få en värdig position i yrket man har valt.
