fredag 6 mars 2015

I år har jag inte tid att stå på barrikaderna, jag ska vara hemma och göra sallad och föna håret

På söndag är det som alla vet internationella kvinnodagen. Denna dag som skapar så mycket förvirring, när äkta män tror att de måste köpa blommor till sina kvinnor och säga "grattis grattis för att du föddes med fitty, bra gjort!". Jag tappar hoppet lite mer för varje år som går, eftersom det allt mer verka glömmas bort varför i helvete vi UPPMÄRKSAMMAR denna dag, för det är sannerligen inte något att fira. I dagens informationssamhälle tycker jag inte det borde vara så svårt att använda valfri sökmotor, skriva in "internationella kvinnodagen" och BAM! får man vetskap om vad det handlar om egentligen. Detta kan jag lugnt påstå att Citymarket inte har gjort, utan de måste ha förväxlat kvinnodagen med mors dag, eller valfri annan dag som konsumtionen ska skjuta i höjden...


En hel sida tillägnad kvinnodagen. En sida där vi får veta att vi kan köpa diverse skönhetsprodukter lite billigare än vanligt, och det är ju tur, så vi har råd att se ut som riktiga kvinnor dagen till ära. Till och med några hjärtan har fått komma med, tihi. 


Och så var det det här med maten. Ingen blodig biff eller McDonaldsmat här inte, nejnej, men en JÄTTEGOD sallad med jordgubbar och avokado (jordgubbar i mars? come on) det är grejer det! 

Så nu vet jag vad kvinnodagen handlar om, det handlar om att fortsättningsvis upprätthålla kvinnoideal och stereotypa könsuppfattningar, samt att göra männen ännu mer förvirrade genom att lura dem till att tro att kvinnodagen är alla kvinnors födelsedag och att de måste köpa gåvor annars får de med stekpannan i huvudet. 

För att få lite motvikt återpublicerar jag texten jag skrev i VBL för ett år sedan. Och inte mycket har hänt på ett år, tyvärr.

Det första jag hörde när jag slog på radion på onsdag morgon, var nyheten om att nästan hälften (47 %) av de finländska kvinnorna över 15 år någon gång varit utsatta för fysiskt eller sexuellt våld. En nedslående men dock ingen förvånande nyhet. Det är EU´s byrå för jämställdhet FRA som genomfört undersökningen bland 48 000 kvinnor i 28 EU-länder, och undersökningen visar också att 22 % av kvinnorna har blivit utsatta för fysiskt eller sexuellt våld av sin partner.
Den 8 mars firas den internationella kvinnodagen, en dag som från början uppstod ur arbetarrörelsen i USA och Europa i början av 1900-talet. År 1910 ordnades den första internationella kvinnokonferensen i Köpenhamn, och Clara Zetkin från den socialistiska världsorganisationen Andra Internationalen var initiativtagaren till införandet av en internationell kvinnodag. Denna dag skulle främja kvinnors rösträtt och hedra kvinnokampen. Året därpå uppmärksammades den internationella kvinnodagen i fyra länder, Tyskland, Danmark, Schweiz och Österrike, och kvinnorna krävde bland annat rösträtt, bättre arbetsrättigheter och tillträde till offentliga ämbeten.

Vid den första internationella kvinnokonferensen som FN ordnade år 1975 togs initiativet till införandet av en gemensam kvinnodag för hela världen, och sedan 1978 finns den internationella kvinnodagen med på FN´s lista över högtidsdagar. I och med att FN´s erkännande ändrades den internationella kvinnodagen från att ha varit en socialistisk kampdag till en opolitisk högtidsdag.
Hur uppmärksammas då kvinnodagen här hos oss? Jag tror det är få som egentligen vet varför vi egentligen har en kvinnodag, och dess historiska innebörd. Här handlar det mera om att köpa tulpaner och gratulera kvinnan till bedriften att födas utan penis. Facebook svämmar över av ”grattis på kvinnodagen”-hälsningar och också de alltid förekommande kommentarerna om varför inte männen får ha en ”egen” dag, precis som om de skulle behöva det. Så länge vi har en kvinnodag visar det också på att vi inte har ett jämställt samhälle. Det faktum att det finns ett behov att uppmärksamma en sådan här dag visar på att det är något som är fel någonstans, och att vi fortfarande inte har uppnått de mål som grundarna till den internationella kvinnodagen från första början ville uppnå. Man kan ställa sig frågan om kvinnodagen skulle ha mått bättre av att få ha fortsatt vara en politisk högtidsdag, där man uppmärksammar de orättvisor som kvinnor faktiskt utsätts för runt om i världen. Trots att vi i Finland har det relativt bra ställt med jämställdheten mellan kvinnor och män finns det fortfarande mycket att arbeta med.
 En sak som jag personligen ofta reagerar på är den allmänna förnekelse av problemen som förekommer, och att man gärna vill lyfta fram att männen minsann också blir utsatta för orättvisor och diskriminering. Jag förnekar inte att diskriminering av män förekommer, det gör det säkert, men varför ska man underminera de problem som kvinnor möter varje dag, bara för att de är kvinnor? Att vi går miste om ett jobb på grund av att vi kanske får för oss att föda barn inom de närmsta tio åren. Att kvinnodominerade yrken ofta är lågavlönade och oattraktiva. Att rätten till att bestämma över våra egna kroppar håller på att inskränkas i och med ändringar i abortlagar. Att det fortfarande ofta förekommer att offret skuldbeläggs vid en våldtäkt. Att våra barn lär sig från tidig ålder hur man ska vara och bete sig beroende på vilket kön man råkar födas till. Att man som kvinna får så lov att acceptera att utsättas för sexism i vardagslivet, och att man är ”humorbefriad” eller ”har fått ligga för lite” om man säger ifrån. Att man som kvinna får lära sig hur man ska klä sig och bete sig för att undvika att bli våldtagen, istället för att lära männen att inte våldta.

Det finns mer orättvisor bland oss än vad vi tror, och så länge människor är ovilliga att se problemen som finns rakt framför näsan på dem kommer vi att behöva dagar som den internationella kvinnodagen. Jag vill inte ha tulpaner eller gratulationer den 8 mars, jag vill att människor ska ta sig tid och fundera på varför vi uppmärksammar den här dagen och vad som behöver göras för att så småningom förhoppningsvis kunna stryka den ur kalendern. Ingen kan komma och säga att feminismen inte behövs, för det gör den, speciellt i Svenskfinland där det finns en gammal tradition av uppdelning mellan könen som inte är till kvinnans fördel. Det är mer viktigt än någonsin att kvinnorna sträcker på sig, är obekväma och börjar visa att vi inte accepterar att bli behandlade hur som helst. Tystnaden och det faktum att ingen ifrågasätter de rådande könsnormerna är farligast, eftersom det är ett bevis på att vi accepterar orättvisorna och diskrimineringen som kvinnor systematiskt utsätts för varje dag, året om.

måndag 2 mars 2015

Ups and downs

Idag har det varit en jobbigare dag, igen. Det är konstigt hur det kan kasta från en dag till en annan. Att gå från att vara positiv och ha hopp om framtiden till att ramla ner i ett hål där en känner att en inte har kontroll över vad som händer i livet. Idag var en sådan dag, då jag inte sett ljuset i slutet av tunneln, utan jag har bara stått i den kolsvarta tunneljäveln med utsträckta armar utan att känna någonting. Det absolut värsta just nu är boendesituationen. Det är det som känns hopplöst. Att bo i en kappsäck ännu en gång och inte veta hur länge det tar innan vi hittar vårt eget ställe. För mig är det ingen skillnad, men med tanke på Lillan skulle jag vilja att allt detta skulle gå så smidigt som möjligt. Att hon inte skulle behöva kuska fram och tillbaka mellan hus och leva som en nomad utan fast punkt. Det är väl att göra det bästa av situationen och hoppas att karma finns och att den för en gångs skull skulle arbeta till min fördel.

Fyllde 27 år igår, och det firades med baksmällan från helvetet men med en av de roligaste kvällarna på länge i bagaget. Min syster hade ordnat överraskningsfest åt mig och även om det inte blev så stort och spektakulärt betydde det otroligt mycket för mig, speciellt nu. Och att sedan åka på krogen, få dansa och skratta så magmusklerna krampar var en bonus. Nästa helg ska vi fira igen, då jag velat samla mina allra närmaste väninnor för en gemensam middag på restaurang, eftersom alla mina vänner är det bästa jag har runt mig nu förutom familjen då, såklart. Vet inte vad jag skulle göra utan alla er som orkar hålla mitt humör uppe, och gör så jag orkar hålla mig ovanför vattenytan. För i ärlighetens namn känns det nog som det skulle vara lättare att låta mörkret ta över vissa dagar, men det är inte värt det. Det kan bara bli bättre härifrån, för blir det mycket sämre så vet jag inte vad jag ska ta mig till...

Och låten som spelar på repeat just nu för den får mig att må bra. Jag menar, när har Mark Knopfler fått någon att må dåligt? Aldrig skulle jag tro...


onsdag 25 februari 2015

svar på kommentarer

Under senaste veckan har det ramlat in kommentarer på gamla inlägg som jag tänkte besvara, eftersom de är ganska långa och i rimlighetens namn kan jag inte bara låta dem passera utan respons. 

Den första kom från Liisa som kommenterat under det här inlägget om könsstympning och kvinnors sexualitet jag skrev för så länge sedan att jag var tvungen att läsa det igen för att minnas vad jag skrivit egentligen.


"Liisa sa...
De "öppna förhållanden" som förespråkades på 1960 och 1970-talen och som kvinnor än idag ibland uppmanas att ha för att uppnå sexuell frigörelse kan bli en tvingande norm på precis samma sätt som rakning, bantning, skönhetsoperationer o.s.v.

Sex ska en ha för sin egen skull, inte för att bryta normer eller bevisa för omvärlden hur härligt frigjord en är. En behöver inte nödvändigtvis ständigt utöva sin sexualitet med så många personer som möjligt för att uppnå frigörelse. Och med det sagt är det självklart så att olika sätt att leva passar olika personer.

Själv älskar jag att knulla, men öppna förhållanden är inget jag är det minsta intresserad av. Dels för att jag enbart älskar att knulla med någon jag är verkligt attraherad av, och de flesta män attraherar mig inte det minsta. Jag tycker helt enkelt att de flesta män är fula och oattraktiva. Dels för att jag helt enkelt inte vill knulla med någon jag inte gillar också som människa och känner gemenskap med. Jag vill inte ta efter det beteende heterosexuella män haft i årtusenden och ha sex med människor jag ser ned på och föraktar.

Trivs andra kvinnor med att leva i öppna förhållanden är det deras ensak och jag dömer inte ut dem. Men att däremot förespråka öppna förhållanden som en feministisk strategi tror jag är farligt, eftersom det kan få kvinnor att känna sig pressade till sex med män de inte är attraherade av , eller få kvinnor att känna sig onormala om de inte känner lust till vilken man som helst, när som helst."

Tack för din kommentar, jag håller med dig till viss del. Sex ska en ha för sin egen skull och med vem man vill. Jag kan dock inte påstå att vi har kommit så långt i utvecklingen av synen på den kvinnliga sexualiteten att kvinnor "uppmanas" att ha öppna förhållanden och sex med många olika partners (förutom inom feministiska kretsar kanske). Problemet som jag ser det är att det fortfarande inte är okej för kvinnor att bara vara kåta och vilja ha sex, utan en massa känslor inblandade. Alla har ju olika krav för hur en potentiell sexpartner ska vara och vissa människor vill bara ha sex för en kväll och aldrig se människan i fråga mera. Detta beteende är mer okej för män än för kvinnor. Män ses som "riktiga" män när de lyckas ligga med många kvinnor och hans etik och moral ifrågasätts inte på samma sätt som när en kvinna beter sig på samma sätt. En kvinna som ligger med många män bara för att hon vill det blir kallad hora, madrass och ingenting att ha, och det är det som jag tycker är för jävligt. Att gamla föreställningar om kvinnors renhet ännu hänger med, och att kvinnor fortfarande inte ses som varelser som kan bli kåta och vill knulla, utan det ska hela tiden vara en massa känslor inblandade och att hon alltid är på jakt efter en potentiell partner. Förr i tiden (och inte allt för länge sedan dessutom) tvångssteriliserades kvinnor som ansågs ha ett "omoraliskt leverne", något som männen inte blivit utsatta för fast hur många bastarder de satte till världen.
När det kommer till det med öppna förhållanden tycker jag att alla får göra som de själv vill, Personligen vet jag att jag aldrig skulle klara av det eftersom jag skulle bli svartsjuk. Endera har en ett förhållande eller så har en inte det. Då är det väl lättare att inte lägga etiketter på saker om en inte vill binda sig, men en måste ju då även vara medveten om att folk kan bli ledsna och sårade. Som sagt det är upp till var och en vilken typ av förhållande en vill ha, det viktigaste är att alla är på samma våglängd.
För mig är det en stor skillnad på sex och kärlek. Sex är något en kan ha när en känner för det och människan en har sex med behöver inte väcka andra känslor än just kåthet för att duga som partner för en natt. Jag har aldrig tålt snacket om att "vänta på den rätte" och att en ska hålla på sig tills det dyker upp någon som en verkligen tycker om och vill "ge sig själv åt". Varför ska en det? Sex är kul och avslappnande och så länge en har roligt och njuter av det ska en väl göra vad en vill utan att behöva känna att det måste vara en massa extra känslor inblandade. När en sedan hittar någon en blir förälskad i blir ju sexet en bonus, för det är väl inte alltid pga det sexuella en blir kär i en annan människa. Jag dömer ingen för de val de gör när det kommer till förhållanden och sex, och jag skulle gärna önska att andra gjorde likadant, gav fan i vem eller hur många en ligger med, det är ju ändå ett personligt val en gör. 

Nästa kommentar berör det här inlägget där jag skrivit om att värnplikten borde vara till för alla oavsett kön.

"Sebastian Lundh sa...
"Jag tycker att det borde införas obligatorisk värnplikt för ALLA dvs oavsett kön, eftersom jag anser att det är ett bra sätt att förbereda unga för vuxenlivet, samt att det ger en stunds betänketid på vad en vill göra i framtiden när det gäller jobb och skola."
På vilket sätt skulle det vara ett bra sätt att förbereda folk för vuxenlivet? Och jag tror att man kan skaffa betänktetid utan att bli kidnappad av staten.

" det handlar om hur en lär sig att förhålla sig till andra människor, att inte bara kunna tänka på sig själv hela tiden, hur en löser eventuella nödsituationer och hur en själv reagerar under olika slags prövningar."
Om man inte redan har lärt sig det, så tror jag inte att en värnplikt hjälper särskilt mycket, och jag tror nog att ett arbetsliv skulle kunna fixa det lika väl.
"unga får åka hemifrån, klippa navelsträngen till sina föräldrar och bli egna individer"
Eller så skaffar man ett jobb.

"jag handlar om att de redan har fått känna på hur det är att ha en given uppgift och att få vara del av ett sammanhang, att vara behövd."
Vilket folk brukar lära sig i tonåren, eller i början av tjugioårsålder, utan värnplikten. Visst, en del gör inte det (inkl. mig), men det är ingen ursäkt för värnplikten"

Tack för din kommentar! Egentligen så besvarar ju inlägget jag skrev på dina frågor. De människor jag känner som gjort värnplikten har enligt min åsikt haft lättare att komma in i arbetslivet och vetat vad de vill göra efter armén, än de som inte gjort värnplikten av olika anledningar. Vet ej vad det beror på men jag tror det har att göra med just det jag skrev, att en får komma hemifrån, syssla med annat och tänka över vad en vill göra med livet. Jag har även upplevt att värnplikten haft en positiv inverkan på människor som tidigare kanske hört till riskgruppen för att bli marginaliserade eller annars hamna snett i livet. Alla har inte verktygen som krävs för att lära sig att bete sig som folk med andra människor, speciellt inte i dagens samhälle när allt fler unga är söndercurlade av sina föräldrar innan de fyllt 15. Det är inte heller så lätt att få ett jobb som ung idag och då är värnplikten en bra lösning och som sagt, ger betänketid för vad en vill syssla med. Många tonåringar befinner sig inte i sammanhang där de känner att de behövs och hamnar därför lätt i arbetslöshet och destruktivt beteende, så hur skulle värnplikten på något sätt vara dåligt för människor som kanske redan står på ruinens brant? Jag håller fortfarande fast vid min åsikt att det borde vara obligatoriskt för alla oavsett kön att åka hemifrån i 6-12 månader för miljöombyte och betänketid för framtiden. 
De av mina manliga vänner som gjort värnplikten (vilket är nästan alla) pratar om tiden i armén som något bra, inte för att de lärde sig använda vapen eller krypa i skogen, utan för att de fick vänner för livet och de lärt sig saker som de annars inte skulle haft möjlighet till. Och det är klart, alla trivs inte där osv, men på det stora hela tycker jag ändå det är en bra grej som behövs i tider som dessa, när allt är osäkert och att få ett jobb efter andra stadiets utbildning inte är en självklarhet.

fredag 20 februari 2015

Tänka sig, att Pitbull sa en sak som berörde

Not in a million years trodde jag att dessa ord skulle lämna min mun, att Mr Worldwide aka Pitbull uttryckte något som jag tyckte kändes riktat till mig. Satt i bilen och skulle till att starta den, kämpade med att undvika en ångestattack som kommit med jämna mellanrum de senaste dagarna och riktade min ilska mot bilstereon när jag hörde Pitbull säga något som fick mig lugnare. I samma ögonblick jag bytte kanal till världens sämsta radiokanal, Loop, hörde jag detta:

"This for anybody going through tough times, believe me, been there done that. But everyday above ground is a good day, remember that."

Och ja ba jaaa du Mr, Worldwide, där sa du något som jag verkligen behövde. Fast allt är skit måste en ändå vara glad över att en lever, för det kunde vara värre... Jag tänkte ju också så klart att det där har mannen utan haka inte kommit på själv, och fatta segerkänslan när jag luskade ut att orden "everyday above ground is a good day" även sagts i Scarface.

Här är låten i fråga. Den är ganska skit sådär annars, men där runt tre minuter blir det lite djupt.


måndag 16 februari 2015

när allt blir annorlunda

Tystnaden här inne beror på att saker händer i mitt liv som gör att jag inte orkar blogga, eftersom all min energi går åt att hålla ihop mig själv för att inte ramla ihop i tusen bitar. Jag skulle så gärna vilja ge er djupsinniga och ögonöppnande analyser av världens alla eländen. Men det går inte just nu. Jag måste få ordning på mitt liv och efter det kan jag börja om från början med ny energi, hoppas jag. Är annars i behov av ett nytt boende i Solf, så om någon känner någon eller råkar ha en lägenhet i bakfickan som väntar på hyresgäst får ni gärna kontakta mig. Känns ganska bråttom också... Ha det gott tills vidare, så hörs vi snart igen...

fredag 6 februari 2015

är det hälsosamt att längta efter sommaren så här mycket?

Ingen missade väl det fina vädret idag. Solen värmde och snön droppade från taken, bar asfalt och solglasögon i bilen. Jag längtar efter sommaren så det gör ont i hela kroppen. Jag vill åka raggarbil och vara vaken hela natten, höra på samma låt om och om igen utan att någon bryr sig, hänga med vänner och inte tänka på dagen efter. (Och jag som mor längtar ju så klart efter strandhäng, mjukglass, fiske och karusellåkning varannan helg :) ) Usch vad jag längtar efter sommaren!

Blues at the Beach, Norrnäs 2013 och bästa sommarlåten.



Strawberry Margerita på Nabben i Maxmo. Firade sommaren med några av de bästa vänner en kan ha <3

Vem fan är det här?! Närå, det är jag, på Rauma Blues sommaren 2010. Dåligt omdöme vad hårfärgen anbelangar, men det var en av de roligaste helgerna i mitt liv som jag aldrig aldrig glömmer. 


Ååå jag saknar dig där du står i mormors garage. Mörkt och kallt är det och du är säkert jätterädd. Men snart snart får även du känna av vårsolen och varm asfalt.

Den här sommaren var jag 20 år, tyckte livet var allmänt piss men visst festade en för det. På både gott och ont. Längtar inte tillbaks dit, men alla har väl sådana tider i sitt liv, som en helst hade sluppit..



...och att få dansa fast fötterna blöder och känna slapbasen göra slarvsylta av din själ. Det är grejer det. Så sommaren, komsi komsi!

onsdag 4 februari 2015

störiga personer och kvinnopepp

Har hittat så mycket bra och dåliga saker jag reagerat på idag så jag tänkte köra allt i samma inlägg, för att underlätta saker och ting.

Vi börjar med detta: 


Klicka på bilden för att komma till artikeln. Det handlar om en man som lurat över hundra kvinnor att delta i en "medicinsk studie", men istället har han drogat dem, våldtagit dem och sedan filmat hela skiten till på köpet. Och folk undrar varför en är feminist. Fy fan för dig, man!

En annan tråkig sak är att den nya moderskapslagen inte blir av, tack vare KD (ingen överraskning). Detta innebär att ingenting blir enklare för kvinnor som lever i registrerade parförhållanden som fått barn med hjälp av konstgjord befruktning, utan fortsättningsvis måste gå igenom den krångliga adoptionsprocessen. Det innebär även att i familjer där två kvinnor väljer att bli föräldrar är det endast den ena som har rätt att vara barnets "riktiga" förälder. Känns som någon tror att vi fortfarande lever på 1900-talet. Fy fan för det.

Nu till något trevligare! Känner ni igen den här kvinnan? 


Ingen? Nej det skulle jag inte heller ha gjort om någon frågade mig igår. Men idag är jag något klokare och denna kvinna hör numera till en av mina idoler. Detta är Jessica Meir som blivit antagen till Nasas astronaututbildning. Hon har alltså som plan att sätta sig i en rymdraket och sticka från den här planeten, och kanske vara den första människan som går på Mars! Och detta är inte allt, för vid en närmare anblick på hennes CV blir en milt sagt imponerad. HÄR kan ni läsa om hennes bedrifter fram till 2013, och jag lyfter verkligen på alla hattar jag äger för denna kvinna! Så hoppas hon får ta en tur i rymden en vacker dag, det har varit allt för få kvinnor där fram tills nu...

Efter att jag läst lite om Meir så väcktes min nyfikenhet över hur många kvinnor som verkligen varit i rymden, och det var ju en ganska dyster läsning en stötte på. 

Aftonbladet skriver bl.a om det här någon gång på 1990-talet (hittade inget datum). Klicka på bilden för att läsa artikeln.


Kvinnorna har nog försökt, men det har tydligen alltid varit en man i vägen för deras framgång. Det gör mig så jävla förbannad. Så folk behöver inte komma dragandes med påståenden som att kvinnor inte är "intresserade" av rymden, medicin, vetenskap eller vad som helst som ansetts viktigt och prestigefyllt genom tiderna. Hur ska en ha möjlighet att nå framgång om en motarbetas på grund av hur en är född och att en betraktas som en människa (om helst människa) med lägre intellekt pga innehavare av fitta? 
Läste sedan vidare om rymdstatistik på den här sidan, som var ganska lärorik men ack så ledsam. Här finns all möjlig statistik om astronauter och kosmonauter, hur länge de varit i rymden osv. Ser ni något intressant på denna bild? 


Först kommer den första personen som varit i rymden, sedan första amerikanen som varit i rymden, och sedan TADAAA första kvinnan som varit i rymden. Kvinnan står helt för sig själv i denna statistik, hon räknas varken som person (eftersom en tydligen antar att en person=man) eller som amerikan, utan hon måste benämnas som amerikansk kvinna, så inte missförstånd uppstår. Fy fan för dig, patriarkatet.