fredag 7 november 2014

FemFriday

Det har varit tyst här under veckan, och detta beror på att jag har haft så mycket att stå i under dagarna att jag legat likt Uma Thurman efter överdosen i Pulp Fiction i soffan på kvällarna. Alltså jag har inte orkat skriva fast jag haft en massa saker jag velat skriva om. Så där ser man hur för mycket stress dövar inspirationen. Idag är första helt lediga dagen på nästan två veckor, så det känns himla skönt att få sitta och dricka kaffe i lugn och ro medan Lillan tittar på bompa, och kommer och tittar in i köket för att kolla läget med jämna mellanrum. Jag tänkte inleda fredagen med lite feministpepp, och senare idag/kväll kommer det ett längre inlägg om viktiga saker...

Pepp 1

Jag är sällan ett fan av "ny" musik, men jag måste säga att Beatrice Eli har tagit mig med storm. Är helt övertygad om att den här låten kommer att bli vinterns partylåt, eftersom man bara vill hoppa runt när man hör den. Dessutom är hon cool som få och vågar verkligen sjunga om saker som länge har varit tabubelagda för kvinnliga artister att sjunga om. Så, jultomten, om du läser detta skulle jag inte alls ha något emot att få Beatrice Elis nya skiva till jul (tror det är 10 år sedan man önskade en cd sist), så jag får rocka loss till den i bilen...


Pepp 2

Ni vet catcallingvideon som cirkulerat på www under senare veckor? Där man filmat en kvinna som vandrat runt i N.Y och hur killar *fäller komplimanger* mest hela tiden? Efteråt följde ju otaliga diskussioner om huruvida den var äkta eller ej, om killarna som figurerade i videon var skådespelare och so on. I en nyhetssändning i CNN diskuterades videon tillsammans med en kvinnlig komiker och en ManTM, och det är en ganska intressant video att se på. Den visar precis hur det är att vara kvinna i dag, och hur man inte blir hörd när man försöker förklara att det är verkligen så här det går till. Nej för då kommer en ManTM och förklarar att "kvinnor förväntar sig och VILL att män ska kommentera dem och om det inte passar ska man vända sig om och säga ifrån". Jaja. Se själva och känn uppgivenheten...


Pepp 3

No word is needed for this one. Jag hoppas Lillan har den här inställningen om några år. Fuck sexism.

Pepp 4

Jag vill även tipsa om en blogg som jag upptäckte (igen efter en lång tid), som skrivs av en himla duktig tjej från Vasa. Jag blev så glad när jag hittade den eftersom jag inte numera behöver känna mig så ensam med den feministiska kampen i Österbotten, Sofia skriver jättebra och smarta saker, och dessutom är hennes blogg skitsnygg. Så in med er och läs HÄR



Pepp 5

Snygga väggsmyckningar. Karins Konstgrepp är också en av mina favoriter och jag skulle såå gärna vilja ha någon av hennes printar i ett framtida hem. Mina favoriter ur hennes webshop är dessa två:




Pepp 6

Det är nästan fem år sedan jag gjorde min första och hittills enda tatuering. Nu vill jag tatuera mig igen, och jag har länge funderat på vad jag ska pryda min kropp med eftersom det är så många olika motiv jag vill ha. Men efter många om och men har jag kommit fram till att jag gärna skulle vilja ha något som liknar denna som jag googlat mig fram till:


Det krävs viss modifiering, det ska inte stå "girl power" armen och så ska hon se ut som en riktig människa i ansiktet, men annars tycker jag den här är så jävla cool och tycker den skulle passa hur bra som helst på min arm/ben/skulderblad. Så bara jag tycker ekonomin tillåter ska jag trava iväg till tatueraren och boka tid...

Det var denna fredags Feministpepp! Jag önskar er alla en underbar fredag trots snö och kyla. Peace out.

söndag 2 november 2014

people like u just fuel my fire

Det finns väl inget bättre sätt att avsluta en tung vecka och peppa igång en ny lika tung vecka med lite bra musik. Och därför tycker jag vi lyssnar på lite Riot Grrrl tillsammans med L7 för att få lite inspiration...




Så nu önskar jag alla en härlig vecka fylld av glädje och kärlek (och fortsätta kampen för att krossa patriarkatet) peace and love to u all...

fredag 31 oktober 2014

jag firar inte halloween, men ändå...

Tänkte bara önska alla en trevlig halloween, festa med måtta och skräm inte livet ut varandra. Själv firar jag i min ensamhet eftersom Smokey arbetar nattskift, och till tröst har jag tillrett lite smör med popcorn (det ska vara så mycket smör att man knappt får tag i popcornen, eftersom de är så hala :D), oliver och rödvin. Om jag vågar ska jag se en riktig skräckfilmsklassiker från 1980-talet och hoppas att jag inte blir så rädd så jag måste sova med lampan tänd.


Eftersom jag inte ska på halloweenkalas och inte klä ut mig (vilket kanske vore ganska kul) så förvandlade jag mig själv till zombie, eftersom jag älskar zombies. I detta fall ser jag ut som en zombie med mens, och ska sanningen fram känns likheten med känslan när man har mens och den här bilden ganska, ja, slående. Så så rolig är jag att bo med när jag mensar loss, måste vara som ett avsnitt ur The walking dead. Stackars familj...

torsdag 30 oktober 2014

Forget your balls, and grow a pair of tits

Okej, nu ska det handla om BRÖST!

När jag i förrgår skrev om hur skönt det är att ta av sig behån och låta brösten fladdra fritt efter en lång dag, började min hjärna spåna vidare på bröst. Bröst (jag avser här de kvinnliga brösten för de som undrar) är något som jag aldrig riktigt förstått mig på, eller rättare sagt diskussionen om och samhällets syn på bröst. Vi kan börja med att ta ett exempel på hur bra och dåliga bröst ser ut, ur samhällets (patriarkatets) perspektiv:

Bra bröst





Dåliga bröst




(Jag känner mig tvungen att varna för att googla efter bröst, det dyker upp så mycket hemskheter så jag skulle råda er att låta bli, känner mig nu aningen traumatiserad)

Jämför man de "bra" eller kanske snarare de av samhället accepterade brösten med de "dåliga" eller oacceptabla brösten ser man ganska snart ett mönster. Bröst är bra när de sitter på en person som uppenbarligen har en funktion att tillfredsställa ett (manligt) öga. Bröst är bra när de är symmetriska, klädda i vackra underkläder (eller inga alls), inte för stora men absolut inte för små, de ska vara fasta och användas som ett verktyg för att tillfredsställa. De bra brösten återfinns ofta på personer som är vackra att se på, som ger ett intryck av att inte kräva något tillbaks och framför allt reduceras till ett objekt. Personen som brösten sitter på blir alltså inte så mycket annat än sina bröst.
De dåliga brösten är de bröst som uppfyller sin funktion: att ge mat åt bebisar. Bröst som visas på reklampelare på stan iförd spetsbehå = ok, bröst som används för amning av barn på offentlig plats = inte alls ok, istället ÄCKLIGT! Bröst som inte är fasta och runda som meloner är inte heller snygga, att ha hängbröst är ju något av det värsta som finns, och därför väljer många mammor att inte amma eftersom de inte vill att brösten ska bli hängiga. Och detta går även hand i hand med reaktionerna på om man har en behå på eller ej. Går man behålös med bröst som näpet visar sin existens á la anorektisk heroinberoende Kate Moss på 90-talet, eller har bara bröst under vit t-shirt i avsikt att vinna en wet t-shirt tävling, ja då är det bara att bränna behån. Men gud nåde dig om du går utanför dörren med dina hängbröst fria under tröjan, och någon skulle märka det, för det tycker ju folk är äckligt. Inte naturligt och inte okej. 

Jag har numera blivit ganska god vän med mina bröst. Vi hade en svacka i vårt förhållande efter att jag slutat amma (jag tror inte jag är den enda), och jag saknade de bröst som jag hade innan jag fick barn och blev en vandrande mjölkmaskin. Jag älskade mina bröst tfb (tiden före barn), de var snygga, inte för stora och inte för små, såg bra ut i urringat och var i god proportion till min övriga kropp. Efter att jag ynglat av mig växte mina bröst tre kupstorlekar och jag hatade det, jag hade mjölkstockning hela tiden och allt var bara tungt. Så efter tre månader slutade jag och mina bröst intog formen av två. lite ledsnare tygpåsar. Då lät jag normer och samhällets åsikter sänka mig och jag var absolut inte nöjd med mina bröst, jag kände mig ful och oattraktiv och kunde sitta och titta på gamla bilder på mig då mina bröst var i sina glansdagar (ok, jag skrattar när jag skriver detta). Ungefär som man skulle sörja ett par av sina bästa vänner som gått bort. Det gjorde inte saken bättre av att jag hela tiden fick pikar av den som då stod mig närmast att mina bröst var fula och att de var bättre förr (skrattar inte när jag skriver det här). Men efter en tid så gaskade jag upp mig och tänkte att wtf, jag har ju ändå lånat ut min kropp till en annan människa i nio månader, och matat denna människa i tre månader med mina bröst, så varför skulle inte det synas? Varför skulle det inte få synas att jag är mamma? Så numera tycker jag bra om mina bröst. Eller jag tänker inte på dem alls för de är ju bara en del av mina kropp som finns till för att mata eventuella nyfödingar. 

Nåja, jag vill spåna vidare på denna behå-ångest. Jag har varit med om gånger då jag faktiskt glömt att ta på mig behån innan jag gått ut (hemska öde). Alltså man har dragit en tröja över huvudet efter duschen och tänkt att brösten får härja fritt en stund innan man ska ut i verkligheten, men så GLÖMMER man att sätta på behån. Sådana dagar är lite speciella, eftersom allt känns mycket bättre, friare och gladare... Tills man kommer på att man glömt att stänga in sina boobs innan man gick hemifrån. Då känns det såhär:


Och hela livet ställs på sin spets. Tänk om någon ser att jag inte har någon behå på mig? Usch vad jag måste se ovårdad ut. Nu tycker säkert alla att jag har jättefula och HÄNGIGA bröst!! Hur ska detta gå? Hur ska jag överleva dagen utan behå? 

Så där håller man på, som en idiot, för att man glömt att sätta på sig bh. Alltså jag använder bh av bekvämlighetsskäl, eftersom det känns obekvämt att t.ex. arbeta och ha brösten fladdrandes över allt. Jag har mer stöd vid användandet av behå, helt enkelt. Men nu är det principen att man inte ska kunna gå ut utan behå utan att få en ångestattack som gör mig upprörd, att detta plagg har blivit så viktigt i kvinnors liv att det styr hela ens vardag. Det är ju bara bröst, varför ska det stressas så himlans mycket kring det? Klarar man av att se bröst klistrade guppande i musikvideor, på reklampelare, i tidningar, i tv, på nätet, ja överallt, så borde man ju i rimlighetens namn klara av att se bröst under en tröja utan behå. Eller blir man rädd för verkligheten? Blir man stött av att se att majoriteten av bröst inte ser ut som media och dylikt framställer dem, som runda sexmeloner som endast finns till som leksaker i sängkammaren? Är det rimligt att man som ammande mamma får påpekanden om att man ska "skyla sig" när man ger sitt barn mat offentligt, men att man på samma gång kan få se nästan barbröstade kvinnor i musikvideor som visas på restaurangens storbildsskärm? Nej, det är inte rimligt. 

Hur länge ska det ta innan vi får bort bilden av "hur bröst egentligen ska se ut" och istället fokusera på att brösten kan se ut hur som helst och alla former och storlekar är välkomna. Vi måste ta tillbaks våra bröst och själva börja bestämma över hur och när de ska visas, utan att det alltid måste vara på betraktarens villkor. Bröst måste sluta vara en mätning av knullbarhet, och bara vara vad de är. Bröst, klumpar av fett med hud utanpå.


onsdag 29 oktober 2014

problem med kommentarer..?

Det har ryktats att det ibland inte går att kommentera under mina inlägg, och jag vet faktiskt inte varför. Men nu har jag försökt fixa det genom att ändra så det kommer ett pop-up fönster där man skriver kommentaren. Så jag hoppas hoppas att det funkar bättre nu. Annars vet jag inte vad jag ska göra...

tisdag 28 oktober 2014

working class hero is something to be, heh..

Alltså idag är en sådan där dag när man bara skulle vilja lägga sig ner och inte stiga upp på en vecka.. När arbetsdagen äntligen var slut cyklade jag som ett tok efter Lillan till dagis, för att sedan komma hem och göra en "helvetisk tröttma"-landning på soffan:


Jag jobbar en hel del nu medan jag går i skolan och det tar verkligen ut sin rätt. Idag har jag legat på alla fyra och slipat och lackat golv hela dagen. Mina knän blöder, mina handleder sjunger klagosång, mina axlar och rygg känns som de ska kollapsa när som helst och min hjärna känns som den skulle skvalpa omkring i någon form av tjock lera. Jag är helt enkelt skittrött. Och inte är det bättre av att det är mörkt ute redan, hur skulle man orka göra något vettigt när det redan börjar bli mörkt? Nej fy. Borde ta itu med statistikuppgifter som ska vara inne imorgon bitti, men först tror jag att jag ska kasta av mig behån och ta en powernap på soffan, medan Lillan tittar på film, så skönt det kommer att bli.




Tack för responsen på inlägget jag skrev igår, jag är glad att folk läser det eftersom då blir ni även medvetna. Även om man inte kanske kan göra så mycket konkret för att hjälpa de utsatta, så är det ett stort steg åt rätt håll att människor är medvetna om vad som händer och att man inte bara tittar åt ett annat håll...




måndag 27 oktober 2014

Nu borde vi verkligen börja prata om Demokratiska republiken Kongo

Är det inte konstigt hur vi människor kan leva i en värld där det förekommer en sådan brutalitet att man inte kan föreställa sig, men vi bara rycker på axlarna och tittar åt ett annat, trevligare håll? Hur vi blir immuna mot allt elände som finns runt omkring oss, och vi väljer att inte beröras av saker som inte sker i vår närhet? När vi tänker att det inte är någon skillnad fast man bryr sig, eftersom det inte spelar någon roll vad lilla jag tycker..?
Jag råkade ut för en sådan käftsmäll i fredags när jag tittade på Skavlan från SVT 1, som gästades av Dr. Denis Mukwege, som arbetar med och för människor som fallit offer för sexuella övergrepp i Kongo. Jag vet att världen är grym, men när han beskrev vad han ser på daglig basis kunde jag inte hålla tillbaks tårarna.

Det pågår ett krig i Demokratiska republiken Kongo som få människor tycks veta om. Och det är inte ett krig som brutit ut på grund av religion eller ett krig mellan olika etniska grupper. Det är ett krig mellan olika gerillagrupper som alla vill ha makt över DR Kongos naturtillgångar, eftersom landet är ett av världens rikaste när det gäller just mineraler av olika slag. Mineraler som används till olika tekniska prylar som vi använder oss av, telefoner, laptops, tv-apparater och så vidare. Dessa olika grupper skrämmer bort invånarna som bor på ställen där dessa naturtillgångar finns, och de använder våldtäkt som ett mycket effektivt vapen i denna krigföring.

Konflikten i DR Kongo har varit långvarig, och trots att kriget officiellt slutade år 2002 blossar det upp konflikter med jämna mellanrum främst i de östra delarna av landet. Den beväpnade gruppen M23 tog kontroll över staden Goma år 2012, vilket resulterade i att oroligheterna ökade i både norra och södra Kivu, som är en del belägen i östra DR Kongo. Trots att M23 avväpnades av den kongolesiska armén och FN:s interventionsbrigad, har flertalet mindre beväpnade grupper bidragit till att våldet ökar. Som tidigare nämndes är DR Kongo ett land som är rikt på naturtillgångar, där finns bl.a. diamanter, kobolt, olja, koppar och coltan, men i stället för att använda dessa tillgångar till att främja den ekonomiska utvecklingen i landet, används tillgångarna till att bekosta kriget som pågår. Den konflikt som varit mest aktuell under senare tid är kampen om att få makten över ett gruvdistrikt beläget i östra delen av landet, och både rebeller, landets egen militär och utlänningar deltar i kampen om distriktet.
I och med att våldet och konflikterna ökat har även de sexuella övergreppen ökat. Våldtäkt används som ett strategiskt vapen för att lamslå hela byar och för att försvaga etniska grupper, och både rebellgrupper och kongolesiska säkerhetsstyrkor är delaktiga i övergreppen. I de östra delarna av DR Kongo är massvåldtäkt vanligt, och främst kvinnor och barn utsätts men även män råkar ut för de brutala våldtäkterna. Våldtäkt som vapen är väldigt effektivt, eftersom det slår hårt mot inte bara offret utan påverkar hela samhällen. En kvinna som blivit utsatt för våldtäkt blir ofta stigmatiserad och utfryst från sin familj, som sätter kvinnan i en svår situation både ekonomiskt och socialt. Spridningen av HIV och AIDS är också vanlig i östra DR Kongo, och den har fått sin fart genom det ökade sexuella våldet. Detta bidrar även till att kvinnor hindras att delta i samhällets politiska och sociala sfär, och har alltså inte samma rättigheter som män. Prostitutionen har även ökat i de konfliktdrabbade delarna av landet, eftersom offren blir utfrysta av sina familjer och de försätts i en situation där de behöver pengar och mat. Även närvaron av internationella styrkor gör att offren säljer sina kroppar i utbyte mot mat.

Genom att använda våldtäkt som vapen och att våldföra sig på kvinnor och barn framför ögonen på männen gör också att nativiteten påverkas. Dels för att kvinnorna får sina genitalier förstörda av gevärspipor och andra tillhyggen, vilket gör att de inte längre har möjlighet att få barn, och dels för att männen kan bli impotenta efter att ha sett sin fru eller någon annan kvinna bli våldtagen. Det är alltså ett effektivt vapen som kan bidra till hela stammars utrotning och även få människor på flykt från de områden där naturtillgångarna finns.
En studie från 2011, som jag läste om här, hävdar att ungefär 48 kvinnor blir våldtagna varje timme i DR Kongo. alltså 1 152 kvinnor per dag. Det är 26 gånger mer än vad som tidigare uppskattats av FN, som hävdade att det förekom 16 000 våldtäkter under ett års tid. 

För att återkoppla till Dr. Mukwege och hans arbete i DR Kongo ombads han i fredagens Skavlan att beskriva vad han får se i sitt jobb, och vilka skador dessa offer söker hjälp för. Han beskrev hur han två veckor innan han reste från landet fick in en två år gammal flicka vars underliv blivit helt förstört på grund av våldtäkt. Området mellan slidan och anus var söndertrasat och hon var inkontinent, alltså kunde hon inte längre kontrollera sin urinering. När jag hörde hans berättelse, som säkert är en i mängden av liknande upplevelelser, kunde jag inte förmå mig att hålla tillbaka tårarna. Jag började tänka på Lillan, och det finns inte ord som kan beskriva den känsla av avsky och hat som fyllde mig. Avsky mot dessa män som gör det här, hat mot de män som använder sig av detta medel för att eliminera fienden. Dr. Mukwege fortsatte att berätta om hur kvinnor kommer in med skador som orsakats av att olika typer av syror har förts in i deras underliv, hur de har skjutit sönder underliv och stuckit in bajonetter. Har ni 15 minuter över kan ni se klippet från Skavlan, och höra Dr. Mukweges berättelse..

http://www.svt.se/skavlan/kvinnors-underliv-forstors-med-gevar-efter-de-blivit-valdtagna

Hur kan vi tillåta detta att hända? Hur kan inte världen reagera på denna brutalitet? När vi har alla medel som behövs för att få slut på barbariet, men vi väljer att sitta och titta på, genom våra smartphones som delvis är orsaken till att detta sker i Kongo. Dr. Mukwege ber oss att ge de kongolesiska kvinnorna en röst, att vi ska lyfta fram deras lidande och hjälpa dem genom att låta dem synas. Skulle jag ha möjlighet skulle det vara en självklar sak för mig att på alla sätt och vis bidra ekonomiskt så att kvinnorna skulle få den hjälp de behöver. Men jag har inget annat än mina ord just nu. Jag kan inget annat göra än att hoppas att fler får upp ögonen för vad som försiggår i DR Kongo, och att någon någonstans vågar sätta ner foten och göra något som är till nytta för offren. 
Jag är så oerhört arg på den här världen, och mina problem har aldrig känts mer triviala än vad de gör just nu...

Källor: 

Fördjupning Kongo-Kinshasa

DR Congo - Women´s situation

Power over one´s own body