Så kommer kvinnodagen med pompa och ståt

Jag vill inte vakna upp och möta världen i morgon, jag vill stanna kvar i sängen, dra täcket över huvudet och ta skydd från alla glada tillrop och blommor som ges till höger och vänster i syfte att gratulera vissa människor för att de lyckats med bedriften att födas med fitta.
Jag vill inte vakna upp på den här dagen ännu ett år, och se hur den blivit allt mer kommersiell, hur vi blir erbjudna gratis drinkar, billigare gym, fina spetsbehåar och andra idiotiska förmåner en dag på året. Det känns som om människor är om möjligt ännu mer omedvetna om varför denna dag finns, det är inget att fira, det är inget att vara glad för. Den här dagen finns för att vi fortsättningsvis lever i en ojämställd och ojämlik värld, där det fortsättningsvis behövs en specifik dag på året för att uppmärksamma detta. Att kvinnodagen görs till ett kommersiellt jippo gör mig så oerhört frustrerad. Det vore en annan sak om en del av vinsten skulle ges till välgörande ändamål, som utbildning för flickor i Afghanistan, eller till skyddshem för kvinnor som blir utsatta för familjevåld, åt förebyggande undervisning i syfte att förhindra våldtäkter eller donera pengar åt verksamheter som tar hand om barn som fallit offer för trafficking. Vad fan som helst. Men där sitter de och gnider sina händer och ser ännu en chans att tjäna pengar på människors lidande, och vi sväljer skiten med hull och hår. Imorgon kommer inte vara en glädjens dag för mig, det kommer att vara en dag som påminner mig om folks ovilja att ta reda på varför denna dag uppmärksammas från första början, en dag som påminner mig om att vi blir allt mer avtrubbade inför verkligheten, och en dag som ger mig bevis på att världen inte alls förändras, trots att åren går. Jag orkar inte ens skriva något vettigt, för den här världen gör mig så jävla trött.

vad feminism är för mig, ett år senare.

För ungefär ett år sedan skrev jag det här inlägget, och det är nog lika aktuellt idag. På ett år har jag blivit ännu mer övertygad om varför feminism behövs, och nästan varje dag får jag bekräftelse på varför just jag för min kamp. Det kan vara allt från att min kompetens ifrågasätts på arbetsplatsen pga att jag är kvinna, att se hur min dotter börjar formas efter samhällsnormer jag vill ta avstånd från, till att läsa om övergrepp på icke-män och se sexism och annan typ av diskriminering dagligen florera i olika typer av media. Jag har kanske blivit mer duktig på min intersektionella analys, och framför allt intar jag inte försvarsställning när någon kallar mig radikal, för om det är att vara radikal att stå upp för alla människors lika värde, ja då är jag nog det med gott samvete. Den feministiska kampen förändras hela tiden, både på det personliga planet och på olika nivåer i samhället, det gäller att hänga med i tiden och hitta det som just du vill kämpa för. Och för mig är det en värld där patriarkatet inte ska finnas, där människor ska leva i harmoni med varandra och att folk tar bort de hatiska skynkena de har framför sina ögon som gör deras blick trångsynt och oförstående. För mig är feminism kärlek och systerskap, där vi håller varandra om ryggen och tar de utsattas parti, där jag som vit västerländsk feminist har möjlighet att tala för de som inte har en röst. För det handlar inte om att vi ska stjäla varandras kamper eller ta för givet hur andra människor upplever förtryck, det handlar om samarbete över gränser och det faktum att vi alla vill uppnå samma sak, en värld fri från förtryck där vi alla ser människor för vad de är, just som människor.

I låten Tagga ner beskrivs det ganska bra hur det är, att alltid placeras i fack och att en förväntas vara på ett speciellt sätt beroende på vad en har för olika roller. Fuck that säger jag bara. Låt ingen komma och säga åt dig hur du ska vara eller bete dig, det är dags att bryta mönster och sluta reproducera könsroller och andra gammaldags föreställningar om hur en ska vara utgående från sitt kön. När vi slutar med sådant trams blir livet så mycket mer rikare, och vi blir mer obegränsade i oss själva.

Mina älskade syskon, detta är till er

Jag har tänkt väldigt mycket på mina syskon under den senaste månaden. Jag tänker alltid på mina syskon, oroar mig, ligger sömnlös på nätterna och tänker på om de har det bra, om de är lyckliga, att de klarar sig. Men den senaste tiden har det hänt saker som har gjort att jag tänkt på oss tre lite extra mycket, vår uppväxt, vad som hände, vad vi såg som barn inte borde se, vilka spår det har lämnat och så vidare. Jag älskar mina syskon, Hanna och Viktor, så oerhört oerhört mycket så det finns ingen människa i världen som kan förstå det. Även om det går perioder när vi inte pratar så mycket, eller ses så mycket så går det inte en dag utan att jag tänker på dem. De finns alltid med mig, i allt jag gör. Det har alltid varit vi tre, även om världarna runt oss rasat samman och livet har sett fullkomligt bonkers ut, så vet vi att vi haft varandra. Det har inte varit lätt, vi har alla haft och har ännu våra egna krig att bekämpa, men som jag ser det finns det ingenting som skulle hindra mig från att ringa till någon av dem om jag behöver tröst eller hjälp med något.

Vi håller varandra om ryggen, bär på minnen som ingen annan vet något om och vi förstår varandra i hur det är, när saker inte går som en tänkt. Hur det känns när en inte riktigt passar in någonstans men ändå tvingas göra det. Det finns ingen som jag skrattar med som de, nu när vi är vuxna skrattar vi ju absolut mera än vad vi gjorde när vi var små, när vi helst ville ta livet av varandra. Så många gånger jag ville döda Viktor när han använde mig som slagpåse när han skulle leka Turtles eller träna "karate". Så många gånger jag avskydde Hanna när hon alltid skulle vara tvärtemot, envis som en åsna stampade hon i golvet och skrek i högan sky så djuren på gården gömde sig och byn trodde flyglarmet gick. När det är tre syskon i en skara blir det oundvikligt att en två ofta gaddar ihop sig mot en, vilket också hände hela tiden. Viktor försökte såga sig genom min dörr (som inte var låst), och Hanna bara skrek, som vanligt. Det finns ingen som en bråkar med som en gör med sina syskon, för en blir alltid sams igen. Fast stickorna yr och det osar svavel runt orden en kallar varann så har det oftast gått över till nästa dag för det måste vara så.
När vi blev tonåringar gled vi ifrån varandra lite. Dels för att jag flyttade hemifrån tidigt, och dels för att det var så mycket annat elände som hände då så vi skötte inte om relationen riktigt. Något som jag ångrar fruktansvärt mycket. Under den tiden de hade behövt mig som mest fanns jag inte där, utan jag förlitade mig på att de klarade sig ändå. Men det är för sent att göra sådant ogjort, utan en kan bara göra bättre från sig efter sina misstag, och nu känns det som vi äntligen på riktigt hittat tillbaks till varandra.

Det vi har varit med om har svetsat oss samman till vad vi är idag, lite galna, inte fullt normala, men ändå alldeles underbara människor. Hanna och Viktor, jag vill att ni ska veta, att er lycka är min lycka, liksom er sorg också är min sorg. Jag kommer alltid alltid att finnas här för er, oavsett vad som händer eller var i världen ni befinner er, så är jag bara ett samtal bort. Jag älskar er, jävla galningar.

 

Och innan det här året är över ska vi fan i mej stå på ett dansgolv tillsammans och rejva bort varenda jävla bekymmer som finns. I promise u.

Det här med Roosh V

Idag hade jag inte alls tänkt skriva om något sånt här. Hade tänkt skriva ett helt vanligt vardagsinlägg om mitt jobb och mitt liv i allmänhet. Men så kom Roosh V i min väg. Vilken clown var det första jag tänkte, men när jag gick in på hans hemsida för att läsa lite mer ingående om honom kunde jag bara tänka omg here we go again. Minns ni RSD med Julien Blanc i spetsen som härjade runt med sina värdelösa dejtingtips och ännu mer värdelösa kvinnosyn för några år sedan? Well, här kommer det igen, bara ännu värre. Läser en Roosh Vs texter ser en direkt att han inte är annat än en misogyn, kvinnohatande våldtäktsförespråkare, som på något vis har fått många män med sig världen över som tycker att hans syn på kvinnor är rätt så "okej". Han ska nu ordna massmöten världen över, och när folk börjar höja sina röster emot hans våldtäktsföreläsningar skriver han bl.a så här på sin hemsida: Since this meetup was never intended as a confrontation with unattractive women and their enablers, I’m moving to save as many of these meetups as I can before Saturday so that men can still meet in private away from a loud, obnoxious, dishonest, and potentially violent mob. (källa). 

Jag vet inte ens hur någon kan ta denna människa på allvar som skriver på det här sättet. Läser man vidare på hans sida och går in på djupet i hans kvinnosyn hittar en mycket godbitar som gör att en verkligen funderar om det är på riktigt eller bara ett väldigt duktigt internettroll som är i farten: Modern women are too broken, unreliable, and narcissistic to be give men anything reliable besides fornication, so this is what you must aim for if you want to get something out of the current oil boom. Any other strategy will result in disappointment and failure. (källa). Han jämför den moderna, självständiga kvinnan med en oljeboom, som ska utnyttjas så länge det varar, och detta endast i sexuella syften. 

Och nu kommer en favorit, där han uppmanar män att inte ha sex med feminister, att på samma sätt som män dissar tjocka tjejer ska de inte heller hoppa i säng med en feminist: For the same reason you pass on fat women, resigning them to an underclass of low-quality men who will fuck anything, you must now sexually discriminate against women for their man-hating belief system. (källa).

Detta är så förbannat galet så jag kan inte förstå hur så många män går på detta. Är det rädslan för att hamna i underläge som de måste börja behandla kvinnor ännu värre, och faktiskt legalisera våldtäkt för att de ska få vad de vill ha? Hur kan denna människa ha möjlighet att ordna möten världen över utan att någon reagerar? Regeringar blir galna över kvinnliga aktivister som visar brösten offentligt, medan sådan här skit får fortgå utan problem? Jag skulle inte vilja ge den här människan mer uppmärksamhet än vad han redan har, men jag kan inte låta det gå obemärkt förbi. Snälla människor, skriv på namninsamlingarna som sprids för att den här människan och hans gelikar inte ska få möjlighet att dra in fler i sina irrläror. 

Jag hatar dig, för att du är feminist.

I ett tidigare inlägg skrev jag om hur det känns som en skulle vissna på insidan när det känns som en bara motarbetas från alla håll hela tiden. Under senare tid har det mer och mer gått upp för mig att jag bor i en stad där det är mer accepterar att vara antifeminist och rasist, än tvärtom. Bara för att nämna ett exempel fick jag under ett krogbesök för någon vecka sedan höra av en man att han inte kan tåla mig för att jag är feminist, att han tycker det är skit det jag skriver och i princip hatar sådana som mig. Jag är van att få kritik för mina åsikter, kritik för att jag är på ett visst sätt eller skriver om vissa saker som folk kan tycka är obekväma. Men när någon uttryckligen säger att de hatar feminister eller inte TÅL mig på grund av mina åsikter, då är det precis samma sak som att de skulle säga att de hatar mig för att jag är kvinna. Att de hatar mig för mitt kön som jag föddes till och inte kan göra ett dugg åt.

Jag skulle förstå om det vore för att jag hade rasistiska eller andra åsikter som innebär att jag anser en annan folkgrupp mindre värda, om jag öppet skulle diskriminera och trycka ner andra människor. Då skulle jag kunna acceptera att människor inte tål mig på grund av mina åsikter. Men när jag blir hatad på grund av att jag vill att alla människor oavsett kön, hudfärg, etnicitet, funktionalitet, sexuell läggning osv. ska ha lika rättigheter och skyldigheter, att vi ska se varandra som människor och behandla varandra med respekt oavsett yttre attribut, det är något jag inte för mitt liv kan förstå. Att jag i många fall inte ens får en chans att berätta om varför jag är feminist, eller varför jag är antirasist eller tycker vi borde förändra på olika saker i samhället så att alla skulle få det bättre, utan en döms ut direkt på grund av hur jag ser ut eller vad jag skriver eller säger. Min mor brukar säga att det inte löns att slösa energi på att argumentera med idioter, för de drar ner en till deras nivå. Men jag kan då fråga mig själv, varför bara predika för de redan frälsta? Andra med samma åsikter som mig vet redan att världen är fucked up, att kvinnor (och män) världen över förtrycks på olika sätt och att bara för att jämställdhet är lagstadgat i ett land innebär det inte att det funkar i praktiken. De vet ju det redan, så varför ska jag berätta det åt dem? Jag önskar inställningen till feminism skulle förändras och bli mer öppen och tolerant, för det är ju inget dåligt, det är någonting som alla skulle gynnas av. Men folk behagar ju inte ens ta reda på, utan kräver att vi ska om och om igen berätta och slå hål på myter som flashback och dåliga krönikor sprider som gödsel över åkrarna.

När en vägrar att se orättvisorna som finns runt en, när en inte ens orkar ta sig en funderare på vad som gör att en har vissa beteenden eller vad dina förutfattade meningar gör med sättet du bemöter dina medmänniskor på, ja det är då intoleransen frodas. Jag kommer inte att ändra på mig bara för att du hatar mig, för min glöd är större än så. Jag tänker inte låta dig och dina hatiska blickar och fula ord trycka ner mig, för det är för mycket som står på spel. Ju fler vi är som vägrar kuva oss under de som sprider rädsla och hat, desto större är chansen att vi faktiskt kommer att kunna förändra något.

Om du säger att du hatar mig på grund av att jag är feminist, då hatar du mig för att jag är kvinna. Och då ger du mig ännu en orsak till varför jag anser att det inte finns några andra alternativ än att vara just det, feminist. 

Att älska sig själv för den man är

Detta inlägg känns väldigt jobbigt att skriva. Jobbigt för jag å ena sidan inte skulle vilja lägga mig i debatten, å andra sidan för jag skulle önska att denna typ av inlägg inte skulle behöva bli skrivna. Jag har själv inte läst ett enda blogginlägg om detta ämne som varit aktuellt de senaste dagarna (utom syrrans då), utan detta är utgående helt och hållet från mina egna åsikter och tankar om plastikkirurgi och skönhetsindustrin.

Under året som gått har jag egentligen för första gången i mitt liv lärt mig att verkligen älska min kropp för vad den verkligen är, en kropp, ett skal, ett yttre. Som många andra har jag i princip hela livet haft ångest över för mycket valkar här, för mycket hår där, brösten som inte blev sig lika efter att jag ammat min dotter, att jag kommer få dubbelhaka när jag blir gammal, jag är för kort, mina kärlekshandtag som inte går att få bort, mina tänder som är för sneda och därför vill jag aldrig le på foton. Listan kan göras lång. Och allt detta började i tidiga tonår, när man ville passa in, inte bli utstött. Det konstiga är att trots jag redan vägrade anpassa mig till ideal om hur en tonårig tjej ska vara så fanns den ändå där, oron över att en ska vara ful, oattraktiv och frånstötande. Men under det senaste året har jag verkligen tagit itu med mig själv och min självbild. Tänkt igenom riktigt ordentligt vad jag håller på med som ogillar mitt utseende mer och mindre beroende på tidpunkt. En stor del av detta är också det faktum att min sexåriga dotter mer och mer visar tendenser på utseendefixering, en oro över att hon är ful, ser tjock ut i vissa kläder och att hon också vill ha smink som många av hennes kompisar har. Hennes jämnåriga kompisar. Numera sminkar jag mig ogärna när hon ser på, för jag har allt för många gånger fått frågan "varför får du göra dig fin när jag måste vara ful?". Min dotter som ännu går i förskolan har redan lärt sig att smink = fin, osminkad = ful. Vad svarar en på en sån fråga? Jag kan inte börja berätta om skadliga ideal och förväntningar på hur kvinnor ska se ut för att bli accepterade av samhället, det är hon för ung för. Så det enda jag kan ge som svar är "för att vuxna är dumma i huvudet som tror att det behövs smink för att gå utanför dörren". Och ändå står jag där, täcker över blemmor och lägger maskara på ögonfransarna för att jag inte ska se sjuk ut.

Vad är det för värld vi låter våra barn växa upp i, där egenvärdet ligger i hur du ser ut, vilka kläder du bär och vad du väger. Barn som knappt fyllt tio svälter sig själva, vill ta livet av sig för att de tycker de är fula, och barn mobbar andra barn på grund av fel kläder eller skor. Och där står vi vuxna och klämmer och smetar och ändrar, hatar oss själva och tror att lösningen ligger i en ny näsa, en smalare midja eller ett par nya bröst. Är det verkligen så enkelt? Försvinner självhatet genom ett ingrepp på det yttre skalet? Har mycket svårt att tro det. Vi måste ställa oss frågan varför är jag missnöjd med mig själv? Vad är det som gör att jag hatar mina bröst som blivit lite hängiga efter att jag ammat ett eller flera barn? Det är inte naturen som skapat någon slags referensram för hur en människa "ska" se ut, det är vi människor som bygger upp föreställningar om hur en ska se ut för att vara bekväm med sig själv. Ofta i sådana här frågor gällande plastikkirurgi (i syfte att förbättra utseendet, plastikkirurgi för att återställa saker efter en olycka eller dylikt är en annan sak) hörs ofta frasen "min kropp, mitt val", men för mig är de som använder det argumentet på fiendens planhalva och spelar. Är det egentligen ditt val? Ställer du dig frågan varför du väljer att förstora brösten eller göra näsan mer rak? Är det inte efter skaparna av skönhetsidealets pipa ni dansar, ni som vill ändra på hur er kropp ursprungligen ser ut? Denna miljardindustri som tjänar mer och mer pengar ju mer missnöjda vi är med oss själva. En kvinnas kropp ska inte få avslöja att hon burit, fött och ammat barn, det ska heller inte synas att en åldras, för rynkor anses fult, iallafall i kvinnors ansikten. Vi ska ha glänsande hår och gnistrande vita tänder, hårlösa kroppar och tränade midjor. Gör vi detta för vår egen skull? Hell to the no. Vi gör det för att det förväntas av oss, det är så äkta kvinnor ska vara, ett resultat av ett ouppnåeligt ideal som gör att vi aldrig blir nöjda med oss själva.

Jag har funderar på vad jag skulle säga åt min dotter om jag opererat brösten, eller fettsugit magen, rätat ut näsan eller lyft ansiktet. När hon frågar varför jag ser annorlunda ut, skulle jag även då svara för att vuxna är dumma i huvudet som inte kan vara nöjda med hur de ser ut. Skulle jag kunna leva med tanken på att det kanske är jag som orsakar att min dotter vill ta livet av sig själv när hon är 12 för hon tycker hon är för ful att leva. Att se henne snurra och vrida sig framför spegeln, nypa i det obefintliga kroppsfett som finns och se på sig själv med dömande blick. Skulle jag kunna leva med tanken att mitt barn skulle svälta sig själv för att hon tror det är så en måste göra för att passa in? Leva med tanken att det är tack vare mig och mitt eget missnöje som gör att hon i sin tur börjar se på sig själv med kritiserande ögon. Det skulle jag aldrig kunna. Jag vill ge min dotter en uppfostran där hon lär sig älska sig själv och sin kropp precis som den är. Ja, kroppar förändras med ålder och graviditeter, men varför ska det döljas? Varför denna rädsla för förändring?
Vi behöver börja se på hela skönhetsindustrin ur ett större perspektiv, lyfta bort det från individnivå och se det som ett strukturellt problem. De som tjänar pengar på att vi mår dåligt över oss själva kommer att fortsätta så länge vi upprätthåller och återskapar dessa skeva skönhetsideal, som finns både för kvinnor och män, och som sjunker allt lägre ner i åldrarna. Jag tänker inte säga att alla ska älska sig själva och sina kroppar för vad de är, för jag vet att det inte funkar så. Men jag önskar verkligen folk skulle börja ta sig en ordentlig tankeställare när de säger att det är för ens eget välbefinnande och sin egen skull de väljer att förändra sitt utseende med plastikkirurgi. Naturen ställer inga krav på hur våra kroppar ser ut, i våra hjärnor finns ingen inbyggd mekanism som gör att vi blir lyckliga av att förstora brösten eller bleka tänderna. Vi intalar oss att det gör oss lyckliga, men sist och slutligen är det bara de där jävla ouppnåeliga kraven vi försöker fylla, och det känns bättre när vi intalar oss själva att vi gör det för vår egen skull. Precis som när vi sminkar oss, rakar benen och fixar håret. Vi gör det för vår egen skull.

När jag tog ett steg tillbaka, funderade över de komplex jag haft över min kropp och varför jag egentligen har dem, kom jag fram till att allt sitter i mitt eget huvud. Har någon någonsin sagt åt mig att jag är fet, att jag har hängiga bröst, sneda tänder eller dålig hy? Nej inte nu och inte heller för femton år sedan. Däremot får jag ofta väldigt positiv respons för mitt utseende, så varför kan jag bara inte acceptera att jag är bra som jag är och fokusera på viktigare saker, som att utveckla mitt intellekt, lära mig nya spännande saker och ta bort blicken från spegeln och titta på världen runt omkring? På grund av att det är så jävla svårt, att inte tänka på sitt utseende, att inte tänka på att söka bekräftelse, att säga "tack" när någon ger en komplimang istället för att börja racka ner på sig själv. Men det går, med mycket träning och en stark vilja att verkligen ta avstånd från de ideal vi förväntas se upp till. Jag vill inte att min dotter ska hata sig själv och sitt utseende som jag och många med mig gjort genom sin uppväxt, och i många fall fortfarande gör. Hon är värd så mycket mer än så.

Bilden jag kommer att visa er här nedanför gör att jag har en obehaglig känsla i magen. Att det inte egentligen är okej att visa en sådan här kropp, för den är varken tränad, slimmad eller opererad. Det är en kropp som varit gravid, ammat och släpat och slimpat barn, handelskassar, flyttlådor, målarhinkar och verktyg i många många år. Därför måste jag ha redigera sönder den så det ska kännas lite bättre. Men jag älskar den här jävla kroppen, för den är funktionsduglig, frisk och vacker.

När en börjar vissna.

Hittade gamla dagböcker häromdagen. Började ju bläddra i dem så klart, som en alltid brukar göra när sådana gamla skatter återfinns. Den här gången hände något speciellt inom mig när jag läste vad mitt fjortonåriga jag skrivit, i en värld av tonårshormoner och den ständiga jakten på att passa in, att finna sin grupp. Om man bortser från mindre bra formuleringar och vissa självmordsfunderingar (som jag tror alla tonåringar har åtminstone en gång) så tänkte jag precis på samma saker som jag gör nu. Mina första trevande feministiska tankar föddes där i mitt rum där väggarna var fullklistrade med Ebba Grön-texter och bilder på okända hc-band, konstateranden om hur orättvis världen är, och framför allt, det motstånd en möts av när försök till diskussioner görs. Det går i vågor, glöden och viljan att förändra världen. Ibland är det mer intensivt, en får ett uppsving och provocerar fram diskussioner, vill väcka tankar, förgäves står en och skriker mot väggar som inte svarar. Som skrattar en i ansiktet och kallar en lilla gumman som ska flytta hem till PK-Sverige. Och man blir så satans frustrerad på denna ovilja att förstå, oviljan att se på saker ur ett större perspektiv. "Jag har aldrig upplevt att jag blivit orättvist behandlad så därför existerar det inte".

I mina dagböcker läser jag om en tid när folk nätverkade, ordnade spelningar, demonstrationer, öppet hus med insamling för krigsoffer någon stans i världen. Det fanns en gemenskap och en kämpaglöd som jag saknar något otroligt. Men när en blir motarbetad tillräckligt mycket ger en tillslut upp. Viljan tar slut. Det är lättare att skita i allt och låta idioterna hållas, för ensam är inte stark i detta sammanhang. Mycket av diskussionerna har förflyttats från kaffeborden och McDonalds till olika forum på internet, och där är det lättare med personliga påhopp och att döma ut andra på ett fult sätt och sedan inte behöva ta ansvar för det. Även där är det som att diskutera med en vägg. Du kan skriva långa utläggningar om varför feminism behövs, fast tills fingrarna blöder, men det kommer alltid någon som gör att du ger upp, en kommentar om hur en har daddyissues, att alla feminister hatar män och hur vi vill ha det bättre än män. All denna okunskap som flödar, bara för att de inte orkar ta sig fem minuter och googla lite grundinfo om feminism och varför det behövs. Jag ger mig inte in i diskussioner om atombrytning, för jag kan inget om det. Men när det gäller feminism, eller någon annan typ av ideologi som berör orättvisor eller ojämställdhet, då har helt plötsligt alla en röst. Då behöver en inte respektera den som är påläst och kan saker inom ämnet, för då är källan fel eller en använder känsloargument. Hur en än försöker står de där, och spottar. Spottar på det som för mig är något av det viktigaste i världen, en tro på att kvinnor och män ska kunna leva jämställt, en tro på att folk ska öppna sina ögon och börja se istället för att bara titta.

När en bara är ensam orkar en inte hålla upp viljan att förändra. När en ser hur världen verkar bli allt mer trångsynt, när en ser rasistiska gatpatruller ta över ordningen i stan, när en hör och ser ett allt mer utbrett hat så vill en så gärna fortsätta hålla huvudet högt med en aldrig sinande vilja att förändra. Men istället vissnar jag inifrån. Jag har ingen att vädra mina åsikter med, ingen som har samma glöd som mig. Jag vill nätverka och binda samman alla oss som sitter hemma och vissnar. Jag förstår min syster som säger att hon aldrig skulle kunna flytta tillbaka hit, för hon höll också på att gå sönder inombords, men hon hann bort i tid. Ungefär femton år har gått sen jag skrev om att förändra världen i min dagbok. Det positiva och medvetna fjortonåriga jag hade ännu ett hopp om att jag kunde förändra. Och vad har jag gjort? Jag har hällt vatten på min glöd så den slocknat. Blivit som alla andra som inte bryr sig, för en kan ändå inte göra någon skillnad.
Men nu, nu vill jag inte slösa mer tid på detta, att titta bort och välja att inte ta diskussioner. Jag måste börja omge mig med människor som hjälper mig att få tillbaka glöden igen. Jag kan inte tillåta mig själv att vissna mera, för snart finns inget kvar, och då sitter jag där med en knuten näve i fickan men för rädd för att säga något om orättvisorna som pågår runt oss dagligen, hela tiden. Tillsammans kan vi göra skillnad. Vi måste bara hitta varandra först.

picky bitch

Jag har snart varit singel ett år. Det känns otroligt konstigt för jag har aldrig varit med om det under mitt vuxna liv, och tiden har bara flugit iväg. Jag trodde till en början att jag skulle upprepa samma mönster som jag gjort tidigare, att vara singel någon månad och sedan hitta en karl att bli helt störtförälskad i och så blev det med det singellivet. Men nej. Jag har mer och mer börjat trivas med ensamheten. Att komma hem till ingenting, att inte behöva ställa eller anpassa sig efter någon annan som har en massa förväntningar på en, utan jag kan komma och gå som jag vill (här syftar jag förstås på en partner, inte min dotter som jag så klart tar hänsyn till och anpassar mig efter). Det har hänt så mycket bra det här året också så behovet av att hitta en partner har inte funnits. Jag har fått nya vänner och funnit en vän som kompletterar mig på alla plan, hon har förgyllt mitt liv något otroligt sedan i somras när vi började hänga och jag tror det är mycket tack vare henne jag inte har något behov av en partner i mitt liv. För är det inte så, att om en omger sig med goda vänner som ger en den intellektuella, sociala och psykiska stimulans en behöver, vad ska en då med en henvän (pojk-/flickvän) till? Jag behöver ju som alla andra även fysisk tillfredsställelse men det behöver inte vara mer än så, inget mer än sex, sex utan känslor och no strings attached.
 Jag kan komma på mig själv med att sakna någon att äta helgfrukostar tillsammans med, dela på tidningen och föra diskussioner om läget ute i världen medan kaffet kallnar i kopparna. Jag kan också sakna någon att gå i bastun tillsammans med, dricka en öl och fundera på livets mening. Jag kan sakna någon som håller om mig på söndagsmorgonen efter en lördag fylld av fest, som kramar bort min bakfylleångest. Sånt kan jag sakna. Tills jag kommer på att jag visst har folk jag kan äta frukost med, gå i bastun med och skeda med! Jag behöver ingen etikettbelagd relation för att få det, för jag har mina vänner som jag kan göra sådana saker med. Mer och mer känner jag avsmak för tvåsamheten och finner en polyamorös livsstil mer tilltalande, dvs att en kan förälska sig i många olika människor av olika orsaker. Även om jag skulle hitta en partner nu vet jag med mig själv att jag snabbt blir uttråkad för hen kommer inte att kunna uppfylla de krav jag har på den människa som jag ska kunna ge mitt hjärta åt. För jag tillåter mig själv att vara kräsen, så förbannat kräsen. Det är slut med att vara tillsammans med någon -trots att- han har vissa egenskaper som stör mig eller gör mig irriterad. Jag skulle t.ex. aldrig vara med någon som "kanske är lite rasist, men han visar det bara när han är full", eller någon som hatar min familj och vägrar komma på familjesammankomster och jag får komma med dumma ursäkter om varför han aldrig är med. Jag skulle inte vilja vara med någon som inte har samma inställning till livet som mig, någon som endast tänker på pengar och materiella ting, något som jag försöker sluta med, det finns viktigare saker i livet än prylar. Jag vill inte vara med någon som inte är stöttande och finns för mig när jag behöver, så självupptagna människor går fett bort. Så vad är det för människa jag skulle kunna tänka mig att dela mitt liv med?
Tja, han ska vara klok och aldrig sluta jaga kunskap, han ska vara barnkär men ändå kanske inte själv vilja ha barn, han ska tycka om musik och kunna dansa, han ska vara lojal och få mig att skratta. Han ska ha mål i livet men inte sådana som gör att vi blir låsta, hellre ett mål att resa runt världen när vi fyller 50 än att bygga ett stort hus och vara skuldsatta resten av livet. Han ska klä sig snyggt. Gärna dela samma ideologiska värdegrunder som mig, och kunna stå upp för det när vi är ute bland folk. Han får gärna ha tatueringar. Han ska tycka om att vara hemma ibland, dricka vin och spela vinyl tills solen går upp, men vi ska också kunna gå på rejv och möta soluppgången från ett av taken på stans höghus. Det ska vara ett äventyr att leva med honom, men ändå kunna ha en vardag där vi längtar efter att få berätta för varandra hur dagen har varit när vi kommer hem från våra jobb. Han ska tycka om min mormor. Läsa böcker. Gärna spela instrument.

Ja, ni hör. Jag kommer inte att hitta någon som jag just beskrev om jag inte sänker mina krav, och det tänker jag inte göra ännu på länge, för jag är inte i behov av tvåsamhet som det är nu. Jag är så jävla nöjd med mitt liv, jag trivs i vår lägenhet, jag tar livet som det kommer och jag har slutat stressa upp mig över saker som det inte är värt att bli uppstressad över. Jag tar hand om mina vänner och ser till att ägna så mycket tid åt dem som möjligt när min dotter är hos sin far, för det är där jag samlar min energi, när man skrattar tills tårarna rinner, dansar tills fötterna blöder och vaknar i en hög i sängen och funderar vad fan som hände igår. Jag är inte redo för tvåsamhet, och gudarna ska veta när jag blir det.

Kategorierna som inte fick plats

Min syster skriver om vikthets och all negativitet det innebär i ett utomordentligt inlägg idag, så då finner jag det inte mer än rätt att jag skriver om den andra stora snackisen i den finlandssvenska bloggvärlden, nämligen bloggalan. När jag hörde det var bloggala på gång så brydde jag mig inte nämnvärt, eftersom jag visste att det antagligen skulle bli som alla andra liknande tillställningar, nämligen de som skriver om mode, inredning och hälsa kommer att synas mest. Och det har jag inget emot, låt dem synas, för det är ju ändå sådana bloggar som lockar mest läsare, de mer lättlästa, vackra och tilltalande bloggarna. Men nu när jag var inne och kollade igenom vilka kategorier en kan nominera bloggare i så måste jag nog erkänna att jag blev lite besviken.

Kategorierna är som följer:

Årets mode-/skönhetsblogg
Årets tränings-/hälsoblogg
Årets foto-/videoblogg
Årets personliga blogg
Årets familjeblogg
Årets kreativa blogg
Årets blogg
(+ kategorier som årets företagare osv men det tar jag inte upp här)

Inga överraskningar. Och det är det som stör mig lite. Var är "Årets provokatör", "Årets samhällskritiker", "Årets humorblogg" eller "Årets politiska blogg"? Och ja, utbudet är inte så stort av bloggande provokatörer i Svenskfinland, men att det inte helst finns en enda kategori som skulle rymma de som inte passar in tillsammans med modebloggarna eller träningsbloggarna. Det känns ledsamt. När det nu fanns en möjlighet att kanske lyfta fram någon som inte följer med strömmen, som skriver om saker som inte alltid är färgglatt och lättsmält, någon som kanske håller kvalitet före kvantitet. Vi överhopas av mode- och skönhetsbloggar från alla håll och kanter, så det vore ju trevligt med lite diversitet i utbudet, och som sagt, ge lite utrymme åt de som tar sig tid att ifrågasätta och som vill väcka diskussion. Och absolut inget illa menat om de som ordnat hela galan och lägger ner av sin tid för ett dylikt evenemang, ni är jävligt driftiga. Det är bara mångfalden jag saknar.

Men kanske det är fel forum, kanske vi som inte skriver om våra kläder och våra dieter helt enkelt passar in i en dylik tillställning. Kanske vi borde ha en egen liten gala, en gala för de konstiga, oestetiska, fuck you-bloggarna som vill vara en nagel i ögat på hela jävla samhället? Vi vill ju också att våra bloggar ska uppmärksammas och bli lästa, kanske främst av den orsaken att vi vill få folk att ifrågasätta sitt eget sätt att tänka och sin inställning till omvärlden och samhället.
Tyvärr är det väl ofta så, att det som kräver extra mycket tankekraft ofta förbises av den stora massan, att det är den lilla klicken intresserade människor som läser de djupare bloggarna och därför når de inte alltid ut till allmänheten på samma sätt som dagens outfit-bloggarna. Och sånt är livet, att alltid spotta i motvind, men det gör även att viljan att skriva inte sinar, eftersom de annorlunda bloggarna behövs. Vi borde bara bli duktigare på att lyfta varandra och få varandra att synas mer, med samarbete kommer vi långt. Och tänk vilka intressanta diskussioner det kunde bli på bloggträffarna för the outcasts, om hur vi ska störta patriarkatet och ändra på alla orättvisor i samhället. Det vore något det.

Annars vill jag önska lycka till åt alla som blir nominerade till pris på galan. Ni har arbetat hårt och är värda det, oavsett om ni får pris eller ej så är ni alla jätteduktiga.

Alla män är potentiella våldtäktsmän

Ja jag vet, ett provokativt statement som säkert får många att se rött. Men jag har velat skriva om det här länge, för det gör mig så arg att folk ska tala om för mig hur jag ska tänka och nedvärderar mina rädslor. För mig är alla penisbärare potentiella våldtäktsmän. Ingen skillnad var, när eller hur, men risken finns alltid där. Att bli våldtagen. Av en man.
När jag uttryckt mig om detta får jag ofta mothugg, "men så kan du inte tycka", "varför raggar du på män då?", "du är ju dum i huvudet som tycker så", "förjävligt att dra alla över en kam". Men jag kan, och jag gör det, Mina erfarenheter och de saker jag upplevt och varit med om i livet har gjort att jag kan tycka så. Jag har oändliga gånger känt mig sexuellt hotad eller utsatt av män, på olika sätt. Kommentarer på arbetsplatser, på krogen, på stan. Blickar, antydningar, sms, mail.. Allt av män. Det har aldrig hänt att jag (som kvinna) känt mig sexuellt utsatt eller hotad av en annan kvinna, vilket jag gärna lyfter fram eftersom (män) ofta gärna lyfter fram att även kvinnor kan våldta. Ja det kan de, men om en tittar på statistik är majoriteten av de våldtäkter som begås utförda av män, på både kvinnor och män. "Ja men tänk på alla fall som inte blir anmälda" säger ni då. Ja, tänk på alla fall där kvinnan väljer att inte anmäla när hon blivit våldtagen, jag tror inte andelen kvinnliga förövare skjuter i höjden för det.

Trots att jag känner såhär, rädslan för att försätta mig i situationer där jag kan råka ut för olika jobbiga saker, är jag bara människa med viljan att leva. Träffar jag en kille på krogen kan jag åka hem till honom (efter noga övervägning huruvida han är en psykopat eller ej), men jag är konstant medveten om att risken finns. Att jag försätter mig själv i en ofördelaktig situation, för hur nice han än verkar vara där och då, vet en inte vad som kan hända när dörren är stängd och taxin åkt iväg. Men jag tar den risken. Då får det mig att undra, om jag då skulle bli våldtagen får jag antagligen höra att jag får skylla mig själv som åkte hem med en främmande man, både från folk i min omgivning och även av rättsväsendet om saken tas till högre instanser. Men om jag då ska höra på folk som säger att det inte är sant, att alla män inte är potentiella våldtäktsmän, då borde det ju inte vara mitt fel att jag blev våldtagen. Så hur ska jag göra? Jo, jag ska tydligen fortsättningsvis göra som vi kvinnor blir lärda från barnsben; försätt dig inte i situationer där du kan bli våldtagen. Okej, så nu är det igen på mitt jävla ansvar att inte se för slampig ut, att inte le åt fel person, att inte sända ut "fel signaler", att inte "bjuda ut" mig, att inte ge sken av att vilja lära känna nya personer,.. För om jag har "sänt ut signaler" ger det mannen rätt att våldta mig? Är det det som är samtycke? Att han kanske tolkade situationen fel, att han trodde att jag ville fast jag sa nej, att nejet tolkades som ett kanske eller ett varför inte? När ska vi börja lära männen att det inte är okej att våldta?

Och så några ord om denna eviga myt som reproduceras av media och omvärlden, om den stereotypa våldtäktsmannen som den okände individen som hoppar fram ur buskarna och ger sig på den joggande tjejen en mörk torsdagskväll. Det scenariot händer också, inte för så länge sedan här i Vasa. Men en stor del av våldtäkterna som begås, begås ofta av en man som finns i närheten av kvinnan. En partner, en nära vän, en släkting. Vilket gör saker ännu mer svårare när det gäller att göra en anmälan, för det är svårt att som offer bli trodd, på grund av att det inte varit den "typiske" våldtäktsmannen som varit inblandad. Vi har en våldtäktskultur, och det pratas alldeles för lite om det. Det begås varenda dag, överallt, och det gör att ingen ska komma och säga åt mig vad jag ska vara rädd för eller inte. En man, som aldrig känt sig sexuellt hotad eller känt rädsla för att bli trakasserad, har inte den minsta rätt att berätta för mig att jag "tycker fel" i den här frågan. Jag känner det jag känner, och ju mer jag ser mig omkring vet jag att jag känner rätt. Tyvärr.




(Måste också följa med strömmen och skriva lite om den här Bloggalan som tydligen ska äga rum snart. Har ingen aning om var, när eller hur detta sker, är inte alls insatt och jag vet inte vilka priser som ska vinnas. Men jag kan inte förneka att jag log vid tanken på att om jag mot all förmodan skulle bli nominerad till någonting, och då delta i galan, så skulle jag garanterat göra en Lady Gaga och ha en klänning av rått kött eller något, bara för att det skulle vara så jävla legendariskt)

Är du knullbar, lilla vän?

Läste den här artikeln för några veckor sedan på svenska yle, och har länge känt att jag behöver skriva något om det, eller speciellt om de reaktioner som kommentarerna till artikeln väckte hos mig. Det är antagligen inget nytt för gemene man att kvinnor och män framställs olika i media och reklam, tror även att jag själv skrivit om det för någon tid sedan. Kvinnan ska vara vacker att titta på och sälja saker med sin sexighet, männen ska sälja saker med sin pondus och tuffhet. Inget nytt under solen för de flesta. Vi vet även att kvinnor framställs annorlunda i reportage och artiklar än män, till exempel i en intervju med en framgångsrik kvinnlig chef får hon ligga på ett skrivbord och fläka ut sig och prata om sin framgång i egenskap av kvinna, medan samma reportage om en man koncentrerar sig på mannens yrkesroll istället för det faktum att han är man.
Kommentarerna till dessa artiklar är alltid lika provocerande, och jag kan inte för mitt liv förstå hur vi inte kan se hur fel och skev bild av kvinnor OCH män vi reproducerar om och om igen. "Men kvinnor vill ju se bra ut och vara kvinnliga, de som säger något annat är bara avundsjuka för att de inte ser lika bra ut" typ. Då kan jag ställa frågan; har en som kvinna någon gång haft ett val, om en vill vara kvinnlig eller ej? Jag har aldrig blivit tillfrågad huruvida jag vill se bra ut och vara "kvinnlig" för att jag är född kvinna, det är något som tas för givet. Att det är av naturen bestämt att en som kvinna VILL vara vacker och se ut på ett speciellt sätt som anses vara feminint och tillfredsställande för männens blickar. Jag har aldrig känt att jag haft ett val att vara kvinnlig eller ej. När jag lämnade barndomen och blev mer medveten om mitt och andras utseende märkte jag snabbt vad som förväntades av mig som kvinna. Att jag skulle passa in i ett fack tillsammans med andra kvinnor, ett fack där vi vände ut och in på oss själva för att få mäns uppmärksamhet, vi skulle vara knullbara. Även om jag var punkare, rakade av mig allt hår på huvudet och hade konstiga kläder ville jag vara snygg, och "kvinnlig".

En behöver ju inte helst leta länge innan en ser mönstret i reklamer som vi matas med hela tiden. Det är snygga, smala sexiga kvinnor med kåt blick som säljer allt från parfymer till jeans och mat, medan männen säljer saker genom att se stora, starka och farliga ut. Och vi köper skiten, Vi ifrågasätter inte helst varför vi köper jeans som marknadsförts med modeller som ser ut som de just ska bli våldtagna. Vi har blivit så avtrubbade att vi inte orkar bry oss, och hur ska det då komma till en förändring? När vi lever i tron att det är så här det ska vara, att vi som kvinnor VILL framställas som köttstycken och objektifieras i tid och otid, för att vi tycker om att få männens uppmärksamhet.

källa

Hur ska vi komma från de stereotypa könsrollerna när vi inte ifrågasätter och vill ha en förändring? Våra barn får lära sig redan i förskolan hur viktigt utseende är, och det är otaliga gånger jag fått förklara för min sexåring att det inte spelar någon roll hur en ser ut, utan det viktiga är att det är bekvämt. Och hon är rädd för att de ska skratta åt henne om hon har fel leggings eller fel t-shirt. Hon är sex år. Hur ska det bli sedan, när hon är tio, tretton eller femton? När hon hela tiden ska klä sig för att få andras acceptans? 

När jag kommer ur duschen (där jag rakat bort allt hår från ställen där kvinnor inte ska ha hår, peelat huden, använt schampo och balsam som gör håret tjockare och mindre frissigt, peelat ansiktet och efteråt smort in mig med någon kokosdoftande salva över hela kroppen), och ställer mig framför spegeln för att ändra mitt utseende helt och hållet, vem gör jag det för? Jag vill intala mig själv att det är för min egen skull jag sminkar mig och fixar håret, för jag tycker det är roligt att se bra ut. Men jag vet även också att det förväntas av mig i egenskap av kvinna att jag ska göra allt detta, lägga ner tid på att lägga en mask på mitt eget ansikte. Lägga ner tid på att ha ångest över min kropp och min hy, för det finns alltid något som kunde vara lite bättre, lite smalare, lite fastare. Hur många mödrar står inte framför spegeln och svär över sina celluliter eller sina kärlekshandtag inför sina barn? Och vad gör det med dem, att redan från unga år påverkas både av sina föräldrar och av ett konstant flöde av reklam utifrån, som säger att du inte duger som du är? 

En kommentar från artikeln: Jag tror nog att kvinnor vill vara just kvinnor. Kvinnor vill inte vara män,jag frågar därför varför inte kvinnor får vara kvinnor? Ska dom vara något dom inte är och något dom kanske inte ens vill vara?

Vad är det att vara kvinna? Vad är det att vara man? Är det att vara kvinna om en erkänner sig underlägsen mannen och endast ses som ett kön? Är det att vara man att vara överlägsen alla andra levande ting och ses som människa, inte endast ett kön? Vad är det som gör att det ses annorlunda på kvinnlig respektive manlig framgång? Varför läggs det så mycket fokus på den kvinnliga chefens familjeliv eller klädstil, medan den manliga chefen verkligen får prata om sitt jobb och sin karriär? 

Innebär det att jag inte vill vara kvinna om jag inte accepterar de krav som ställs på mig och mitt utseende, att jag vägrar objektifieras? 

källa

Och det är ju inte bara kvinnor som far illa av detta, männen och bilden av hur en "riktig man" ska vara påverkas i lika stor utsträckning. Det är inget hälsosamt ideal som männen ska tvingas följa, att vara hård och alltid stark, inte visa känslor och absolut inte visa feminina sidor. Som sagt reproduceras dessa stereotypa roller genom vår tystnad, genom vår acceptans och det faktum att vi tror att det är så här det ska vara. Vi kommer aldrig att slippa sexism eller uppnå jämställdhet mellan könen om vi inte problematiserar och ser det absurda i de bilder som vi matas med varje dag, och ifrågasätter våra egna föreställningar om vad som är "kvinnligt" och "manligt".

Jag vill inte vara knullbar. Jag vill vara en människa som ska kunna se ut hur jag vill utan att behöva fundera över om jag är tillräckligt feminin eller uppfyller andras krav på hur jag borde se ut. Problematisera och ifrågasätt, gott folk, var jobbiga och säg emot, någonstans måste vi börja luckra upp dessa skadliga roller som tilldelas oss från den dagen vi föds. 

Tips: besök The Gender Ads Project för många skrämmande exempel på hur sexism och makt används i marknadsföring.

What goes around comes around

Jag borde inte skriva i det sinnestillstånd jag befinner mig i nu. Jag borde gå och lägga mig, inte tänka på alla idioter som finns i min omgivning och vänta på helgen som snart är här. Men vet ni vad? Precis över allt på alla tänkbara sociala medier som finns bombarderas jag av folk som delar artiklar i ren ilska och tänker inte en sekund extra på vad det är de delar. Så därför tänker jag låta känslorna skriva den här gången, för nu orkar jag inte hålla tillbaks längre.

I ungefär en veckas tid har det kommit mer och mer ren och skär rasism i mitt facebook-flöde. "Du har fel vänner" säger vissa, och ja det kan hända, men det som skrämmer mig är att det är folk som faktiskt är mina vänner som uttrycker främlingsfientliga och rasistiska åsikter, sådana mänskor jag faktiskt trott tänker längre än vad näsan räcker.
Världen står i brand och folk flyr för sina liv till ställen där de tror det är bättre för tillfället, länder där det inte finns krig och där folk är trevliga och vänliga. Nu har vi även börjat göra skillnad på riktiga flyktingar (kvinnor och barn) och låtsasflyktingar (män), och alla är inte välkomna, männen borde ha stannat hemma och krigat och inte komma hit och lämna sina familjer i sticket i hemlandet. Det är en sak jag undrar, om det verkligen inte är någon som tänkt tanken att detta inte var väntat? Har inte vi i väst oss själva att skylla när det gäller denna krissituation med folk på flykt som uppstått? Är det inte vi, som i årtionden har exploaterat, utnyttjat och våldtagit människor och samhällen som inte passat in i vår bild av hur ett korrekt samhälle ska se ut? Är det inte vi som bidragit till fattigdom och utarmning av naturresurser i världens fattigaste delar? Är det inte vi som tvingat på länder våra fantasier om att demokrati är det enda rätta och att alla samhällen måste ha samma system som oss? Se på Libyen, Afghanistan, Syrien och Egypten, har något blivit bättre där sedan västvärlden började föra in idéer om att diktaturen ska störtas och demokratiska val av vem som ska styra landet ska införas? Det har ju blivit sämre för människorna som lever i dessa länder nu! Förut kanske de inte kunde säga vad de ville och allt var inte tipp topp när det gällde mänskliga rättigheter, men de blodbad som pågår nu såg man inte av då. Nu har vi gerillagrupper som skjuter på varandra, Muslimska brödraskapet och IS förstör allt i sin väg, kvinnosynen har blivit om möjligt ännu sämre än var den varit förut och människor blir utan hus och hem i striderna mellan ländernas egna befolkningsgrupper. Så, vi i väst som har ett helt annat samhällssystem, som i århundraden haft möjlighet att bygga upp ett välfärdssamhälle med fungerande (nåja) beskattningssystem, gratis utbildning för alla barn, socialt skyddsnät och där människor har demokratiska rättigheter, vi förväntar oss att demokrati ska gå att införa över en natt i länder där en stor andel av befolkningen är analfabeter och inte vet vad en valurna är en gång. När ska vi sluta med dessa korståg där vi dikterar den enda rätta vägen för hela världen? Varför är vårt sätt att leva det enda rätta? Vi måste förstå att det handlar om helt olika kulturer, samhällen och synsätt på saker och ting, men även vi måste börja vara mer ödmjuka och sluta med dessa översittarfasoner. Det tar tid att förändra tusenåriga traditioner och mänskors sätt att leva, och låt oss ta kristendomens korståg som ett historiskt varnande exempel på hur vi inte vill ha det.

Så länge vi såg flyktingar i gummibåtar genom skärmar och på tv-nyheterna var det lugnt. De är ju så långt borta, fy så hemskt att de kvävdes till döds i en lastbil, ja det är nog tragiskt med alla barn som sköljs upp på land, någon borde göra något. De hölls på avstånd och vi kunde leva våra liv utan att något störde. Nu står de helt plötsligt på våra tågstationer och vid våra gränser, ber om hjälp och söker en fristad där det inte är krig och våldsamheter, och vad händer? Jo vi blir tokiga, ropar KOM INTE HIT! Vi vill inte ha er här, åk tillbaks till era länder och strid för er egen sak, vi har inte råd att ha er här, vi har fullt upp med vårt eget. Bilder och nyheter pumpas ut på flyktingar som våldtar, som rånar, som bara kommer hit för att sprida IS läror, Folk lämnar kyrkan för att de visar medmänsklighet och erbjuder sina lokaler till flyktingarna så de ska få tak över huvudet, är det det som är att vara kristen? Att göra skillnad på folk och folk? Newsflash: De flyktingar som kommer hit vill inte helst vara här, de vill hem till sina egna länder så fort situationen lugnat ner sig. Folk tror att alla som kommer hit nu ska lämna här, få uppehållstillstånd "och leva på bidrag". Så går det ju inte till, det handlar om att släcka de mest akuta bränderna och rädda människor i nöd. Vi har råd, vi har materiella möjligheter eftersom många av oss lever i överflöd. Vissa får det att låta som att alla flyktingar som kommer hit på en gång får en massa pengar som "vanliga" finländare inte får, men det funkar ju inte på det viset! Jag blir så jävla trött när det antas en massa saker hela tiden, och som vanligt, att folk inte tänker rationellt när det gäller att dela "nyheter" eller information. Vad fan är det för fel på människor? Tänk om Sverige skulle gjort likadant mot oss när finländarna utvandrade dit på 1960-talet för att få jobb, att de skulle satt lapp på luckan och bara "nännä, hit får ni inte komma". Eller när vi emigrerade till Amerika i slutet av 1800-talet. Eller när ungrare kom till Finland. Folk har rört på sig i alla tider av olika orsaker och vi måste kunna känna så pass mycket medmänsklighet att vi tar bort skygglapparna för ögonen och SER att de är människor precis som oss. Det är klart det finns de som har oärliga intentioner och utnyttjar krisen, men vi här uppe i Norden och i västvärlden måste sluta se oss som förmer än alla andra. Vi slår och misshandlar varandra lika mycket oavsett om det finns fler eller färre människor av utländsk härkomst, det har vi alltid gjort och kommer alltid att göra.

Jag vet att folk blir irriterade på det jag skriver, och alla har sina åsikter och måste få yttra dem, så även jag. Det enda jag vill är att vi måste börja tänka på andra än oss själva, det finns så mycket lidande i världen och vi kan hjälpa, speciellt nu när hjälpen verkligen behövs. Jag vill inte bråka med folk om vad som är rätt eller fel att tycka, jag vill bara att folk ska fatta att det handlar om sunt förnuft och förmåga att kunna känna någon slags tilltro till mänskligheten. Vi kan inte göra samma misstag som vi gjort genom historien, som bidragit till segregering, diskriminering och folkmord, låt oss vara smartare än så. Snälla.

dags att damma av och börja om

Nu är det dags att dra lakanen av möblerna, öppna gardinerna och damma av tangentbordet, för nu ska denna bortglömda blogg återuppväckas från en nästan fyra månader lång dvala. Som synes har jag haft en välbehövlig sommarpaus från skrivandet, för jag kände att jag inte kunde producera bra text och min hjärna fungerade inte alls som jag ville i början av sommaren. Min livssituation gjorde att jag ville koncentrera mig på allt annat än världens orättvisor, och i samma veva när det sista inlägget skrevs flyttade jag och Lillan in i lägenheten vi bor i nu. Så detta är ett stort moment, ska ni veta, detta är första blogginlägget som skrivs under detta tak och även om skrivarfingrarna är lite ringrostiga känner jag att nu är det dags. Nu är det dags att sakta men säkert återuppta det jag älskar allra allra mest, att ge er texter som får er att tänka till lite, och kanske även påverkar någons sätt att tänka. Skriver ju även annat mindre djupgående också så klart, men nu med en värld som står i brand kommer det att bli en hel del deeper stuff.

Men kan ju börja med en liten uppdatering om vad som hänt i mitt liv under sommaren. Som sagt flyttade vi hit i maj och trots att lägenheten är lite sliten trivs vi båda enormt bra, speciellt efter att jag fått den hemtrevligt inrett och i ordning med nya tapeter här och var. Måste även påpeka att det var ett bra terapiarbete för mig att på egen hand ordna allting här, för det gav mitt självförtroende en boost och det fick mig att verkligen inse att jag kan bara jag vill. Sommaren for förbi i rekordfart och fast vädret varit skit tycker jag att sommarn har varit riktigt bra. Några höjdpunkter var bl.a. AC/DC-konsert i Hämeenlinna och det som slår allt är Weekend Festial i Helsingfors som vi var på i augusti. Mitt sociala liv har exploderat och jag har fått så många nya vänner under de här senaste månaderna så det är inte klokt, mycket tack vare att jag blivit mer utåtriktad och mer orädd för att ta kontakt med människor. Jag har även dejtat en del, men inte i syfte att hitta en ny pojkvän utan mest för att lära känna nytt folk och för att ha något vettigt att fördriva tiden med. Är ju nu för tiden ganska aktiv inom nätdejtingens fascinerande värld och där finns både ett och annat kan jag lova.
Har även fått kontakt med människor som tidigare fanns i mitt liv men som av olika anledningar försvunnit, och det är spännande att se vad åren och livet gjort med oss och hur annorlunda vi är idag jämfört med 5-10 år sedan. Lillan har börjar förskolan, och hon har även börjat vara varannan vecka hos sin pappa vilket gör att jag har konstigt mycket fritid helt plötsligt. Fritid som jag lägger på att umgås med vänner eller på att vara ifred i ofta välbehövlig ensamhet.

När det gäller relationer och män överlag kan jag säga så mycket som att nej tack. Att dejta och strula runt funkar riktigt bra för mig för tillfället, för om jag för fyra månader sedan var trött på relationer är jag om möjligt ännu mer anti-förhållanden nu. Tanken på att ha någon nära hela tiden ger mig obehag och jag trivs nästan för bra i min ensamhet ibland, men jag behöver det nu och så får det vara. Problemet är väl att alla kanske inte förstår att man inte vill ha något allvarligare fast man dejtar eller är ute och raggar, så där kommer den viktiga faktorn fram, att vara ärlig med vad man vill från första början så man inte ger människor falska förhoppningar. Jag tycker om att bestämma själv hur och när jag gör saker, och att inte behöva anpassa mig efter någon annan än mig och Lillan.

Jag har även valt att ta paus från skolan åtminstone en termin, eftersom det står mig riktigt upp i halsen nu, allt vad den akademiska världen innebär. Jag trivs så oerhört bra på jobbet nu när allt flyter på som det ska och jag får uppskattning för det jag gör. Det är något med skolan som gnager inom mig, att jag inte passar in i den (finlandssvenska) akademiska världen, och att jag i princip utbildar mig till arbetslöshet gör inte saken bättre. Vet inte om det är mitt bultande arbetarklasshjärta som inte kan ställa in sig på tanken att vara högutbildad akademiker som stöpts i samma form som alla andra "kritiskt" tänkande i Svenskfinland, men det är något som inte passar in med mitt liv just nu. Jag har som dröm att skriva, var som helst om vad som helst, och för det behöver jag inte en högre högskoleexamen. Visst, det är lättare att få in foten på rätta ställen när man har en examen, men jag är rädd att mitt fria tänkande blir påverkat negativt av den akademiska världen och dess skäggiga gamla gubbar som bestämmer agendan. Så, tills vidare kommer jag att arbeta och försöka lägga undan lite pengar, så att jag kanske någon gång kan köpa mig ett litet hus åt mig och Lillan där vi kan bygga vårt liv ordentligt.

Så, nu ska jag börja blogga mera igen, för som sagt känner jag att lusten att skriva har kommit tillbaks. Det enda som är synd är ju att det måste krävas flyktingkriser och regeringens vansinniga sparbeslut för att jag ska triggas igång. Men det visar väl bara på att jag nu är redo att börja läsa och ta in nyheter igen, något jag inte gjort på hela sommarn pga tröttma på att världen är sjuk i huvudet.
Hoppas jag ännu har några läsare kvar, för nu ska här börja skrivas så tangenterna glöder igen.

Nej men hallåå...

Jisses, det var länge sedan jag skrev något och ska sanningen fram så befinner jag mig i ett sådant otroligt oflow när det gäller kreativitet och författarskap för tillfället, så bara detta känns som ett stort projekt att ta i tu med... Det känns konstigt att skriva längre meningar än film- eller låttitlar och jag vet inte alls var jag ska börja. Livet ser hemskt mycket mer annorlunda ut än vad det gjorde för en månad sedan, och det har gått väldigt hårt de senaste veckorna, något som slitit både på mig och Lillan. Nu när jag äntligen har kunnat börja andas ut och slappna av har en enorm matthet lagt sig över mig som gör att jag helst bara skulle vilja sova och inte ha någon som helst kontakt med den yttre världen. Ni känner säkert igen det, när en har så mycket att tänka på att en glömmer bort sig själv, och när en sedan slipper några stressmoment blir en smärtsamt medveten om den egna personen som blivit totalt ignorerad under en längre tid. Jag har dåligt samvete över att jag antagligen varit frånvarande (och i viss mån är det ännu) när det gäller Lillan, och inte det att jag inte har varit hos henne och funnits där, utan det att mina tankar konstant varit någon annanstans, alltid försökt vara ett steg i förväg än att leva här och nu. Så det mår jag dåligt över, men känner även att jag vet inte hur jag skulle ha gjort något annorlunda. Vi har vår egna lägenhet nu, hon har fått sitt eget rum och jag trivs redan fast allt inte ännu är klart i möbelväg och så, men bara att ha ett ställe som vi kan kalla hem känns helt otroligt. Skolan har hamnat på efterkälken eftersom jag är tvungen att arbeta nu så vi alls ska ha råd att bo här, för ett överflöd av pengar lever vi absolut inte i och jag ser det inte som en lösning att leva på stöd och må psykiskt dåligt över det. Så eftersom jag nu har möjligheten att arbeta och få ordentligt betalt gör jag det för mig och Lillan för att lätta lite på de eviga ångesttankarna över ekonomin.

Jag har varit väldigt inaktiv när det gäller internet och medier under de senaste månaderna. Jag har läst väldigt få bloggar och det är knappt så jag läst eller hört på nyheter heller. Jag blev less på världen och isolerade mig från det konstanta flöde som hela tiden pågår. Istället har jag kanske varit mer aktiv i verkliga livet när det kommer till att umgås med vänner, och att hitta tillbaka till gamla bekanta lika mycket som att jag fått nya vänner under de senaste månaderna. Jag mår bra, men det tar väl nog en stund ännu innan jag helt och fullt är återställd och helt kan slappna av och njuta av det nya livet...

Eftersom jag inte är så superaktiv här nu för tillfället kan ni som vill följa mig på instagram, där regerar jag under namnet Stumpans och uppdaterar nog mer frekvent än här.

saker vi gjort

Jahapp, nu tänkte jag berätta för er vad som hänt i mitt uberspännande liv under de senaste veckorna. Det har inte hänt så jättespännande saker om jag ska vara ärlig, men jag måste ju blogga om någonting..

Vi har klättrat i berg och varit himla friluftsaktiga under påsken. Det finns världens bästa klätterplatser där mamma bor, så det passar ju sig bra när vi nu råkar gilla att slira runt i skog och mark.

Vi har umgåtts med mammas kattfarm, detta är välkomnandet en får när en kommer hem på dagarna. En känner sig älskad iaf..

Tittat och förundrats över att saker faktiskt börjar växa. Har även lyssnat på tranor och koltrastar så det stått härliga till..

Så här ordnat är vårat liv för tillfället. Trots att detta börjar bli tolfte gången jag flyttar har mitt ordningssinne inte förbättrats, det är fortfarande bara kaos överallt. Men det är bara så det är, inget att göra åt. 

Vi var på leipis och lyssnade på 1g3b, en av bästa kvällarna det här året yes indeed. Stämningen var på topp och alla var helt galna, precis som det ska vara..

Har även varit till mällis och lyssnat och dansat till blues, en kväll som resulterade i nya bekantskaper som verkar vara ganska spännande..

Har ju även skaffat ny telefon som klarar av moderniteter som snapchat och instagram (vilket jag inte ännu använder mig av) så nu är en verkligen med i svängarna och får skicka mer och mindre intelligenta snaps åt mer eller mindre intresserade vänner..

Så, en snabb uppdatering från det som varit. Blir väl lite roligare att blogga från telefonen nu när den inte säger upp kontraktet varannan minut. Så ni får väl räkna med mer bilder i min blogg hädanefter, hoppas ni imte misstycker..

Allmänt kritisk till allt vi anser vara normalt

Jag har läst ganska mycket äldre litteratur under senare tid, främst på grund av skoluppgifter, men även för eget intresse eftersom det känns som vissa teman är väldigt aktuella i mitt liv just nu. För att fortsätta på relationstemat vill jag diskutera ännu mer om tvåsamhet och det faktum att det monogama förhållandet ses som det enda acceptabla idag. Jag läste några kapitel ur Engels Familjen, privategendomens och statens ursprung, där han hävdar att monogama förhållanden uppstod tack vare kapitalismen och äktenskap har genom tiderna ingåtts av ekonomiska och politiska skäl, och inte på grund av kärlek som vi ofta vill tro. Kärleken var något som kom med senare i bilden, då äktenskapet mellan två människor började anses som en mänsklig rättighet där båda parterna skulle ge sitt samtycke till att ingå äktenskap. Dock var detta något som mest var förunnat människorna som tillhörde de högre skikten i samhällsklassen, och berörde inte arbetarklassen. Vi lever fortfarande i ett klassamhälle, och jag anser Engels hade en väldigt bra poäng när han hävdar att först när kapitalismen och dess ägarförhållanden har undanröjts kan även monogama äktenskap med full frihet för båda parterna ingås. Så länge vi lever i en värld där mannen har mer makt än kvinnan, inte minst en ekonomisk överlägsen ställning, hur ska då jämställda äktenskap kunna existera? Ännu idag finns uppfattningen om att kvinnan är inte människa eller individ i första hand, utan hon existerar endast i relation till något annat, en man (hustru) eller barn (mor). En kvinna är alltid en kvinna medan mannen alltid är människa. Så, Engels hade ju höga förhoppningar om att hela det kapitalistiska samhället skulle elimineras, och på samma gång skulle mannens dominerande ställning i ekonomiska avseenden förändras, detta skulle i sin tur innebära att mannen och kvinnan som ingår äktenskap har jämställda positioner. Kvinnan skulle inte längre vara tvungen att gifta sig av ekonomiska skäl, och hon skulle inte längre behöva ge upp sitt liv till förmån för hushåll och barn, något som alltid fallit på kvinnans lott, att ge upp sitt liv och drömmar medan mannen lugnt får fortsätta med sitt. I samma text skriver även Engels att prostitutionen kommer att upphöra i och med upplösningen av det kapitalistiska samhället, eftersom det då inte längre kommer att finnas ett behov för kvinnor att sälja sina kroppar för att överleva. En utopi är väl vad det är, men han har ändå viktiga poänger som tåls att tänkas på. Synen på mäns och kvinnors sexualitet hänger även den ihop med monogama äktenskap och prostitution; kvinnornas sexualitet inskränks och ska endast finnas till för den äkta makens förmån innanför hemmets fyra väggar, (eller som i egenskap av prostituerad) medan männen genom alla tider uppmuntrats till att söka sig till andra kvinnor, trots att han är gift, något som även Kaari Utrio skriver om i Evas Döttrar (1984), hur männen i de första civiliserade samhällena uppmuntrades till att uppsöka bordeller, eftersom det verkar omöjligt för en man att nöja sig med sin fru. När det gäller prostitutionen så är det alltid den prostituerade som får stå till svars för de "val" hon gör, men ingen ifrågasätter männen som köper kvinnorna, de slipper ta ansvar i frågan huruvida det är etiskt och moraliskt korrekt att köpa sex. Enligt Engels teori är alltså det monogama äktenskapet och prostitution i det kapitalistiska samhället två oskiljbara motsatser, utan det ena existerar inte det andra, men när proletariatet slutar existera upphör även prostitutionen och män och kvinnor blir jämlika i samhället. 

"Det kommer att avgöras, när ett nytt släkte växt upp: ett släkte av män som aldrig i sitt liv kommit i det läget att de för pengar eller andra sociala maktmedel köpt en kvinna och ett släkte av kvinnor som aldrig kommit i det läget att varken av någon annan hänsyn än verklig kärlek hänge sig åt den älskade"
 Engels, 1884, s. 61

Jag väntar fortfarande på det släktet, och tror knappast detta släkte kommer att se dagens ljus under min livstid. Tvärtom, tror jag att vi håller på att gå åt ett håll där kapitalismen får ett allt starkare fotfäste och där individualismen slår sina klor allt hårdare om människan. Den dagen jag känner att jag fullt ut kan vara på samma plan som en man, när jag av samhället blir sedd på samma sätt som män blir sedda och när jag inte längre förväntas bli en hustru istället för människa, då kanske jag kan tänka mig att ingå äktenskap.

Anarkafeministen Emma Goldman (1910) hade samma tankar som Engels när det gäller äktenskap och prostitution. Hon har hävdat att äktenskapet till och med kan ses som en legitim form av prostitution, där kvinnan gifter sig med en man för att få sin ekonomiska framtid tryggad. Vi kvinnor i väst och i Norden kan i vissa avseenden ses som jämställda mannen, men det går inte att komma ifrån att vi är i ett underläge när det gäller den ekonomiska biten. Kvinnor har sämre betalt än mannen, har ofta underbetalda men tunga jobb, och ovanpå detta förväntas hon även sköta hushållet. Hon är hustrun och modern medan mannen är individen och människan. Även om det i lagar står skrivet att ingen ska diskrimineras på grund av sitt kön är verkligheten tyvärr en annan. 

Bara för ett år sedan kunde jag tänka mig att gifta mig. Jag kunde leva med tanken på att ge upp mitt efternamn och gifta mig i kyrkan fast jag inte egentligen ville eftersom jag inte är kristen. Idag känns detta absurt. Tanken på att jag skulle gifta mig bara för att det hör till, egentligen, och inte alls på mina egna villkor överhuvud taget. När jag tänker på äktenskap nu känns det som något väldigt främmande och overkligt, varför skulle jag gifta mig när det oundvikligen inte endast handlar om kärlek till en annan människa? Vi lever i ett samhälle där gifta par fortfarande har större rättigheter än vad samboende par har. Ta fastställandet av faderskapet till exempel. Som gift behöver du inte bli förhörd av en främmande människa på kommunen om huruvida det är säkert eller ej att fadern till ditt barn verkligen är det. För är du gift som man har du redan gett ett medgivande till att du är far till eventuella avkommor. Eftersom när en är gift är det fysiskt omöjligt att göra snedsteg och bli gravid med någon annan än sin partner, tydligen. Jag har ofta hört att människor gifter sig för att det är en "trygghet" för de gemensamma barnen, en trygghet som inte finns för barn till människor som endast är samboende. Vi lever på 2010-talet, men ändå håller vi på med sådant här trams. Klart folk ska gifta sig om de vill, men för mig personligen är det för mycket uppoffring för att det ska kännas som att det är för kärlekens skull en gifter sig. Så numera ställer jag mig kritisk till äktenskap och till viss del även monogama förhållanden, för en kan nog fundera på hur "naturligt" det egentligen är när det kommer till kritan, eller är det en social konstruktion precis som genus...? Ser en på andra delar av världen finns det varken "kärnfamiljer" eller monogama äktenskap, utan det handlar om kollektivt ansvar. Det är inte bara en eller två människors uppgift att ta hand om barn, försörja familjen eller ta hand om de gamla, utan det är allas uppgift oavsett kön, alla ska ta hand om varandra, ett tänk som jag verkligen saknar hos oss, där allt mer tankekraft verkar gå åt till att vara sin egen lyckas smed. 

Människan borde tänka efter lite mera på vad det egentligen är en vill här i livet. Det är lätt att följa de mönster och fåror som samhället färdigt har skapat åt en när en föds, att bara följa med strömmen och jaga de drömmar en förväntas vilja uppnå. Men när en sedan börjar ifrågasätta och kritisera allt detta, om än bara inom sig själv, då dyker det upp nya perspektiv en inte har tänkt på förut. Vems drömmar är det jag lever, egentligen? Och har jag så mycket tid att ge av mitt liv att jag ska jaga jaga jaga det som någon annan sagt är lyckan? Tänk om det inte är min lycka? Vi är så snabba på att kritisera de som väljer en annan väg än den vi själva anser är rätt, men kanske det är de som inte gör som alla andra som vi egentligen borde följa efter och lära oss av?

när någon annan säger det bättre än en själv

"To belong to a man like an object, to give him one´s whole will, one´s whole heart, one´s whole understanding, and to gear the employment of all one´s energies exclusively to his well-being - and to do this with full consciousness and joyfully - all that can probably make a woman happy. But why all this for only one person?... If one must forget oneself, then I would rather do it not just for one person alone, by preparing a good noon meal and a restful slumber for him; if such the case I will grant all that also to such-and-such unhappy ones..."

- Tatiana Shchepkina-Kupernik

En snabbis

Tänkte bara dela med mig av en snabb uppdatering innan jag fortsätter jakten på studiemotivationen som tycks ha packat sina väskor och left the building likt Elvis... Livet känns ganska bra just nu, trots den tidigare nämnda bristen på viljan att studera, trots det faktum att det är måndag och trots att det är gråare än Polen utomhus. Helgen har varit awesome som vanligt, på fredagen fick jag reda på att jag och Lillan ska få flytta till eget ställe från och med maj ---->

Detta behövde absolut firas så jag och min väna moder bestämde oss för att göra stan osäker och åka till O´malleys för att avnjuta lite blues. Passligt mycket folk, mycket skratt och jäävla bra musik gjorde kvällen lyckad, och den avslutades i rimlig tid vilket betydde att jag bara var nästan död på lördag. Om det hade att göra med den begränsade mängden alkohol som intogs eller på grund av intensivt dansande och andra alkoholförbrännande övningar går ju att spekulera i. Så, efter en lyckad fredag väntade en ännu bättre lördag, med 1G3B-spelning på Leipis. Förfestade i goda vänners lag, åkte till stan och levde livet tillsammans med hundra andra glada människor, 1G3B var bra som vanligt, hög ljudnivå och ett jävla drag, headbanging, hångel, dans på bord och tinnitustendenser var bara några av alla de saker som kvällen bjöd på.. Gårdagen var lite segare, fördrev tid genom att resumera helgen, lyssna på bakfyllelåtar och ha orimlig söndagshumor, och som traditionen lyder även åka på utfärd i jakten på mat, vilket denna gång förde oss till Maxmo och Nabben. Tror inte en kan förvänta sig så mycket mer av en kalashelg än så här... 

Påsken närmar sig och det innebär för min del lugn och ro med min dotter. Det ska väl gömmas ägg i vanlig ordning och så är väl det även dags för henne att vara påskhäxa "på riktigt" för första gången tillsammans med kompisar (jisses vad tiden går), så det ska bli riktigt roligt... 

Så, nu tillbaks till kandidatskrivande och kvinnovetenskapsstudier. Suck.

Gör om och gör rätt, Vasa against Racism

Igår ordnades evenemanget Vasa Against Racism på torget här i stan. Bra initiativ tyckte jag, det kan ju aldrig vara fel att vita tar ett steg tillbaka till förmån för andra grupper som kanske inte har lika lätt att få sina röster hörda. Nåväl, jag och Lillan begav oss till torget runt 17-tiden för att kolla läget och för att se på när Kpanlogo Yede skulle ha trum- och dansuppvisning. 
I förväg hade jag haft mina misstankar om att det hela skulle vara ganska vitt, med tanke på de artister som skulle uppträda, och banne mej om jag inte hade rätt. Under hela tiden vi stod och tittade på scenen och vad som hände där såg jag tre, max fyra färgade personer, resten var vita. Om jag inte på förhand hade vetat att det var en tillställning mot rasism hade jag nog haft svårt att förstå det om jag som oinsatt kommit dit, jag hade nog mer gissat på en promtionturné för Fredrik Furus nya cd eller något liknande. Och det gör mig nästan lite förbannad, att vita ordnar en tillställning mot rasism, men släpper inte fram de som det handlar om, de som verkligen blir utsatta för diskriminering på grund av sin hudfärg och ursprung. Nu vill jag inte gå till personangrepp mot någon, men när Fredrik Furu innan en låt berättade hur jobbigt det var när han som vit finlandssvensk flyttade till Stockholm, att han kände sig "lite ensam" där i stora staden, då tänkte jag sjunka genom jorden. När det står folk i publiken som kanske vandrat genom öknar, rest i gummibåtar över oceaner, varit utsatta för krig och övergrepp, levt i ett helvete innan de kommit till Finland, och när de sedan kommer hit blir de utsatta för rasism och folks rädsla för det främmande, då känns Fredrik Furus ensamhet ganska egal i jämförelse. 
När en ska ordna ett evenemang för att hylla det mångkulturella och lyfta fram att alla människor har lika rättigheter borde väl den privilegierade gruppen ta ett steg tillbaka och helst inte synas alls. Vara med och sköta det praktiska, ja. Ta upp all plats och prata om rasism som att de själva varit utsatta för det, nej. Hela Vasa är fullt av förmågor med rötter i andra länder som skulle bra behövt chansen att visa vad de kan. Konstnärer, rappare, musiker och dansare som skulle ha kunnat uppträda och visa att de finns. Men nej, det blev en fest där de vita fick känna sig lite duktiga, igen. Det finns människor från världens alla hörn som skulle ha kunnat göra och sälja mat på torget. Men nej, grillad korv var det som fanns att tillgå, som vanligt, inte helst Dognai-grillarna hade öppet. Var ligger mångfalden i det?
Ursäkta mig för att jag är bitter, men jag blir så trött när människor inte tänker ett steg längre. Det var ett jättebra initiativ, men nästa gång skulle jag önska att det blev en folkfest, en fest där de som verkligen upplever rasism i vardagen får möjlighet att vara i centrum för en gångs skull, och inte att vita än en gång ska ha all uppmärksamhet. Och ja, Kpanlogo Yede var överlägset bäst på hela evenemanget, men det var ingen överraskning, för de är jävligt duktiga. 

Vill ni uppleva en riktig fest där en verkligen får se kultur från hela världen, höra på bra musik och äta god mat ska ni besöka Agoo Africa Festival som ordnas i Vasa i sommar. Evenemanget finns på Facebook och vart efter sommaren närmar sig kommer mer info om uppträdanden och program.  

Just det ja, glad självständighetsdag får en ju säga, Minna Canth-dagen till ära :)