Lillans första barnkalas ever...

Ja, det är det stora som är på gång. I tisdags hittade jag en kalasinbjudan i postlådan av Lillans dagiskompis, skrivet på ett jättefint gammalt inbjudningskort. Mammahjärtat snörptes åt en aning och helt plötsligt såg jag tiden rusa ifrån mig, för några år sedan var Lillan en liten bebis som inte visste något om livets vedermödor, nu kan hon gå på toaletten själv och blir bjuden på barnkalas av sina kompisar. Rörande minst sagt. Lillan själv fattade inte först vad det var frågan om, men sedan när det sjönk in blev hon också jätteglad, frågade om det skulle bli tårta och funderade på vad vi ska köpa för present åt flickan som fyller.
Men värst är det nog för mig. Längst ner på kortet stod det nämligen att föräldrarna gärna får stanna på en kopp kaffe och tårtbit under den 1,5 timme som kalaset håller på. Vilket är helt förståeligt. Problemet är ju då detta: hur ska man bete sig på sådan här tillställningar? Jag har aldrig varit på ett barnkalas i rollen som mamma åt kalasbesökare tidigare, så jag vet inte över huvud taget hur jag ska förhålla mig till situationen. Man kan säga att jag minst sagt känner igen mig i Pippi Långstrump-avsnittet när hon blir bjuden på kafferep till Tommy och Annika, och hon vet inte hur man ska uppföra sig. Det bör ju också nämnas att jag inte heller känner mig bekväm när dagis ordnar "kaffestunder" då föräldrarna får komma till dagis och dricka kaffe och titta på kvistarna som ungarna målat och de 40 000 teckningarna de ritat under månaden som gått. Jag har ingenting att prata om med de andra föräldrarna, jag känner mig fel och malplacerad, och hittar inte någonting som skulle kunna vara en gemensam nämnare, förutom barnen då.
Så. Vad ska man klä på sig på kalas? Vilka samtalsämnen ska man ladda upp med? Jag hör ju till den gruppen småbarnsföräldrar som gärna skojar till det lite när jag pratar om barn och vad de hittar på. Något som jag kommit på inte alltid är uppskattat av andra mammor. De flesta av föräldrarna till Lillans dagiskompisar är också typ 20 år äldre än mig, och det känns som vi befinner oss så långt ifrån varandra som det bara går. Och nu säger jag inte att det är något dåligt eller fel på dessa människor, eftersom de är trevliga och helt vanliga personer, det är bara jag som inte passar in. Jag är ingen morsa som kör runt Lillan på tusen olika hobbyer i veckan, jag kan ibland se Youtube som min bästa vän om jag vill sysselsätta Lillan medan jag lagar mat, jag kan ibland (ganska sällan) med gott samvete lämna Lillan hos någon av sina släktingar över natten för att jag ska få åka ut och dansa och ta mig en öl. Vi lyssnar på musik som inte kanske alltid ses som "barnvänlig" och jag tycker inte man behöver bli tråkig bara för att man har barn. Vi har också kanske lite speciella intressen i min familj, så som gamla bilar och att åka på jänkarträffar och sådant, något som jag innerligt hoppas att Lillan också börjar gilla när hon blir äldre, men tyvärr vet jag ingen av de andra föräldrarna som delar det intresset eller har förståelse för de som gillar den stilen.
Jag brukar sällan vara osäker i mig själv, men i den här situationen känner jag mig nästan skräckslagen. Men, det är väl bara att ta det som det kommer, och det är ju aldrig fel att knyta nya kontakter med Lillans vänners föräldrar. Vem vet kanske jag hittar någon annan morsa med mörk, sarkastisk humor som gillar jänkare och Eddie Meduza.

bild från google

Och så är det ju presenten. Jag måste köpa en present, och vad köper man åt en fyraåring som inte är ens eget barn? Jag har ingen aning.



Vi var till hälsostationen igen idag för att kolla upp Lillans öra. Det röda hade försvunnit lite i det sjuka örat, men däremot så hade det andra örat också börjat bli inflammerat. Jippi alltså förbannade helvete. Men, vi kom överens om att vänta och se över helgen, och kurera med honungsvatten, saltlösning, örondroppar och vitlök och sedan komma tillbaks på måndag och se om det blivit bättre. Jag vill verkligen inte att hon ska behöva ta en till antibiotikakur, eftersom det resulterar i att hon blir sjuk igen inom en snar framtid. Så, hoppas hoppas det hjälper den mer naturliga vägen den här gången. Min mamma sa att det är det här huset som gör henne sjuk, vilket inte skulle förvåna mig alls, om man tänker på hur unket det luktar i trappuppgången är det nog något som inte står rätt till. Men hur gärna vi än vill flytta så är det inte så bara när det inte finns något att flytta till. Tyvärr. Själv sitter jag med en molande migränhuvudvärk som inte vill ge med sig trots att jag druckit litervis med vatten och tagit flera 1 g panadol, så det är väl något jag får stå ut med idag tydligen.

googlad bild