tröttheten

Usch, sådana här dagar vill man helst inte minnas och än mindre genomleva igen. Har varit full rulle sedan 05.50 i morse, jobb heeela dagen och hela kvällen, och kört sammanlagt 120 km under dagens lopp. Najs. Nu känner jag mig som en urklämd trasa och är för trött för att prata, vill bara gå och lägga mig och sova en vecka. Men nej, 05.50 ringer klockan i morgon och cirkusen börjar på nytt. Lillan frågade mig varför jag måste till arbetet igen, när jag förde henne till hennes far förut ikväll, och det tar alltid lika ont i mig när jag inte har ett vettigt svar att komma med. "för att jag måste" var det smartaste jag kom på, och det fick mig att tänka på hur man redan från barnsben lär sig att man måste jobba, helst hela tiden. Men jag klagar inte, jag har själv valt det och jag är förbannat tacksam att jag har ett jobb överhuvud taget. Ibland känns det bara så idiotiskt, att slita ihjäl sig för pengar som ändå bara går till att betala räkningar, att det aldrig lämnar något över. Nä tvi vale säger jag bara.

Kan ju passa på att puffa för detta happening som sker i vår lilla by på lördag. Får hoppas på bra väder.