vår?

En förkylning slog ut mig på måndagskvällen, det kom från ingenstans, började frysa ända in in benet, halsen började värka och allt kändes BAJS. Natten var febrig och orolig, svettades och frös om vartannat och gårdagen tillbringades ungefär på samma sätt; sovande en orolig febersömn. Idag känns det lite bättre, förutom att jag låter som någon som rökt ett paket grönt nortti om dagen i 20 års tid, och strupen känns som om den är samma storlek som ett sugrör och svetten sprutar så fort jag gör något. Men det blir nog skola idag. Blev ganska sur i går på morgonen när jag konstaterade att jag inte skulle klara av att åka till skolan, eftersom jag hade förberett mig så bra för träffen med de finskspråkiga studerandena från Vasa Univirsitet, jag var inte helst nervös eller uppjagad, utan jag hade kommit till ro med mig själv och det faktum att jag skulle "socialisera" med finskspråkiga elever. Men. Så är det.

Det här med våren ja. När jag gick med Lillan till dagis i morse trodde jag det skulle vara svinkallt när jag såg soluppgången genom fönstret. Men det var det ju inte. Det var ju varmt, och fåglarna kvittrade. Det kändes som en liten tussilago började kämpa sig uppåt mot ljuset inombords, trots halsont och dunkande bihålor. Man ska inte ta ut något i förskott, det har man nog lärt sig efter 25 upplevda vårar i vårt oförutsägbara klimat. Men det känns äntligen som vi är på väg mot bättre tider, det börjar vara ljust tidigt på morgonen och det är ljust efter klockan 18 på kvällen. Nu längtar jag efter våren och sommaren, doft av gräs, varma dammiga vägar, blommiga klänningar, den speciella doften som lägger sig när det är så där kvävande varmt så man inte vet vart man ska vända sig, efter-regn-känslan, V8-muller och doft av varm bilinredning.... (Note: nu snöar det igen.Kämpa på tussilago, din tid är snart här)

När jag satt och läste tidningen i morse började jag må riktigt fysiskt illa, och det var inte långt till tårarna när jag läste om rättegången som inletts mot pappan och styvmamman till den åttaåriga flickan som mördades i fjol. Det stod att hela flickans liv hade varit tungt, att hon redan vid 6 månaders ålder första gången kommit i kontakt med socialen, när hennes föräldrar inte kom överens om vad de skulle kalla henne. Jag blir kall inombords när jag tänker på vad hon måste ha gått igenom, hur hon måste ha lidit. Och att hon trots upprepade varningssignaler och anmälningar från omgivningen blir tillbakaskickad till sin far som senare tog livet av henne gör allt mer ännu mera tragiskt. Man vet ju inte varför det gick som det gick, var det brast i systemet, och det är lätt att skylla på socialarbetarna, men man ska komma ihåg att de har tystnadsplikt och inte kan gå ut med info om hur det egentligen gick till. Men ändå måste det ha gått väldigt fel någonstans i systemet när det kunde gå på det där viset. I och med sådana här händelser tycker jag det borde vara dags för myndigheter att öppna ögonen och börja inse att alla människor inte är menade att vara föräldrar, och vad är det som säger att man automatiskt hyser en oövervinnelig kärlek till sina barn efter att de fötts? När allt går som det ska, och man är "normalt" funtad i huvudet ska det ju vara så, man ska älska sina barn och man ska inte vilja göra dem illa. Men tragiskt nog är alla människor inte på samma plan i den mentala utvecklingen, och eftersom det inte finns lämplighetstest för de som vill skaffa barn så får man räkna med att det finns dårar utan empati som inte ser sina barn som en förlängning av en själv och kanske på grund av vanföreställningar och inbillningar ser barnet som ett hot. Det pratas mycket om barns rätt till föräldrar och föräldrarnas rätt till sina barn, men i situationer där föräldrar utgör ett hot mot sina barn och deras liv tycker jag personligen det vore skäl till att bortse från blodsbanden och utreda andra eventuella lösningar för att tillgodose barnens behov och deras rätt till ett värdigt liv. Ett barn kan få kärlek och ömhet från andra håll än från sina föräldrar, och barnets bästa ska alltid komma i första hand, är inte föräldrarna kapabla till att ta hand om sitt barn ska de heller inte göra det. Speciellt inte efter upprepade fall av vanskötsel eller misshandel ska en förälder sköta om ett barn, eftersom det om något måste väl vara ett bevis på att man är olämplig som förälder. Jag blir bara så ledsen när jag läser och hör om sådana här saker, och kanske jag är mer känslig för att jag själv har barn. Det gör ont i hela mig att tänka att någon kan utsätta sina barn för fara och misshandel. Finns det något som är så oskyldigt som ett barn? Det finns ingenting som de skulle kunna göra eller ha gjort som skulle ge föräldrar rätt att misshandla sitt barn, varken psykiskt eller fysiskt.
Fy för människorna.