lördagsmys 2.0

Efter en relativt skön lördag håller lugnet på att sänka sig över hushållet, bolibompa är förbi, godnattsagan är läst, Lillan läser den sedvanliga sagan för sina gosedjur medan hon väntar på att Peter Pan ska komma och hämta henne, Puppe och Vovva med den gyllene båten till landet Ingenstans (på vuxenspråk kan man säga att hon kommer att somna inom 15 minuter). Lördagsgodiset ligger i en skål och väntar på att förtäras och jag BORDE skriva färdigt sista uppgiften i sociologi-kursen, men melodifestivalen och bloggläsning lockar lite mer.
Jag är ju gräsänka den här helgen, Smokey har åkt till Vuokatti för att ägna sig åt benbrytarsport även kallad snowboardåkning, och jag lämnade hemma på grund av otroligt bristande intresse för att åka hals över huvud ner för en brant backe med fötterna fastspända på en bräda, och för att jag kanske älskar mitt liv och min kropp medan den är kompakt för mycket för att riskera att söndra mig själv.
Jag tycker inte om när Smokey åker ifrån mig. Inte för att jag inte klarar mig själv, det gör jag, absolut. Jag tycker bara inte om att inte ha honom hos mig, att veta att han är långt bort och inte kommer att sova bredvid mig i natt och inte kommer att ligga på soffan och läsa söndagstidningen i morgon förmiddag. Att inte få diskutera världens händelser över frukosten och nästan bli osams över någon trivial sak som står i tidningen eller sägs i radio på grund av att vi inte alltid är av samma åsikt (thank god) känns konstigt. Trots att vi på onsdag varit tillsammans i två år och sambos i ett år saknar jag honom helt sjukt mycket när han inte är hemma på en längre tid, det räcker med att han kommer hem sent en kväll för att jag ska hinna börja sakna honom. Löjligt, kanske ni tycker. Men det tycker inte jag. Man ska väl vara bra så länge det känns så, att man saknar den man är tillsammans med fast han bara åker till butiken för att köpa mjölk. Nu ska ni inte tro att jag är någon crazy biaatch som vill låsa in honom och ha honom för mig själv och aldrig mer släppa ut honom. Inte alls. Man måste vara ifrån varandra för att kunna sakna den man älskar, och jag är otroligt lycklig så länge det känns som att han tar med sig en bit av mitt hjärta vart han än åker, eftersom det betyder att jag alltid blir lika glad när han kommer hem. Trots att det gått två år känns det ändå att jag är kär, förälskad och blir varm inombords bara av att tänka på Smokey, och även om vi ibland är sura på varandra och visar våra dåliga sidor vet jag att det är han jag alltid vill vakna upp med och bli grå i håret tillsammans med. Svårt att beskriva den där speciella känslan som uppstår när man inte får vara tillsammans med sitt livs kärlek och sin bästa vän, det är som en del av hjärtat inte funkar som det ska och som om hela själen är ensam. Låter ju inte klokt. Måste vara ett tecken på att våren är på väg. Man börjar prata strunt. Smokey är borta till måndag, om någon undrade. "Det är en lång tid för den som älskar"-sa hon med en suck lika djup som Marianergraven.
Det var något annat jag tänkte berätta om också, men det försvann, så jag lämnar er med en låt som jag helt glömt bort fast jag lyssnade på den typ 600000000 gånger den här tiden för två år sedan.