ett kryddmått livskris

Just i denna dag tar vardagen vid efter allt jul- och nyårsfirande. Det känns sådär. Vet inte vad det är som gör att jag känner mig lite nere. Det kommer ju i perioder, säkert har alla någon gång varit med om dessa känslor när man inte riktigt vet vad det är som gnager inom en. Mitt liv är superbra som det är just nu, men ändå finns det något som gör att jag känner mig orolig inombords. Mest är det tankar om skolan, huruvida jag har valt rätt som valde att börja studera, kommer jag att klara av det, kommer jag att få ett jobb när jag är klar, kommer jag att komma någonstans i livet, kommer jag någon gång att få bo i ett eget hus med egen gård, kommer jag att ha tålamod att studera klart för att ha möjlighet att få ett bättre avlönat jobb så att jag kan ha möjlighet att skaffa hus tillsammans med den jag älskar och leva happily ever after. Det känns så konstigt, eftersom i vissa fall tycker man att människor som absolut inte har bra löner eller förmögenheter på banken tar lån och bygger stora kåkar, men när man själv tänker på det känns det som ett oöverkomligt berg, det här med pengarna. Vad ska man arbeta med för att kunna spara ihop 20 % av lånesumman om hus- och tomtpriser fortsätter stiga i samma takt som de gör nu? Som det är nu har jag inte råd att lägga undan 50 € i månaden, så att få köpa ett eget hus känns ganska avlägset. Det gör mig ledsen, eftersom jag börjar bli ganska trött på att bo på hyra och alltid fundera på vad man får skruva upp på väggarna eller inte, och inte få bestämma själv hur man vill att något ska se ut, och inte kunna lägga sin personliga prägel på någonting. Det suger.
Och så skulle jag vilja åka ut och resa. Till solen och värmen. Men det är väl också något man bara får drömma om. I det avseendet är internet bra, man kan lätt titta på bilder från kilometerlånga stränder var som helst i världen och önska att man slipper dit någon gång. Förhoppningsvis när man gått i pension, men då krossas ju de drömmarna med det faktum att min generation antagligen kommer att bli tvungna att arbeta tills vi dör. Om vi inte blir ersatta av robotar förstås, men då har väl min pension gått till att underhålla robotarna så kiselstränderna får väl i alla fall ligga där, orörda av mina fötter.
Jag lovade mig själv för några år sedan att för all framtid undvika negativa tankespiraler, eftersom de inte gör annat än förstör och gör en på dåligt humör. Du måste lära dig att ta tag i tanken på ett annat sätt, sa min psykolog till mig en gång i tiden, och jag lärde mig ganska bra att ta tag i negativa saker med en positiv attityd. Men den positiva attityden känns långt borta nu. Humöret sket på sig lite extra när jag upptäckte att jag har skola på fredagskvällen och hela lördagen, när jag hade planerat in en dag med friluftsliv och picknick i skogen med mina älsklingar på lördag. Jag hatar nyårslöften och vill inte kalla detta det, men jag har lovat mig själv att jag ska vara mera uppfinningsrik när det kommer till att umgås med Lillan det här året. Att inte tillåta en massa andra saker komma i vägen för tiden som jag ska spendera på henne och Smokey, och lära mig att inse att det inte alls är för sent att gå ut och hoppa i snön eller åka pulka fast det är mörkt ute, och att man faktiskt kan åka till stranden efter klockan fyra på kvällen när sommaren kommer. Och att vi ska åka till Storsand den här sommaren, något som aldrig blev av i fjol, och who the hell knows, kanske det blir ett besök till mumindalen i sommar. Det är väl att ta till vara på tiden man har tillsammans, även om ett liv känns långt så försvinner åren snabbare än vinden.
Nåja, och för att kompensera den uteblivna friluftshelgen blir det eventuellt tropiclandia på söndag, om det inte råkar vara strålande solsken ute, för då ska jag banne mig dra med mig familjen på utflykt, no excuses.

Nu ska jag göra mig i ordning för skoljävlen. Ska bli kul att träffa tjejerna igen i alla fall, och få sjunka in i en djup och allvarsam diskussion om livets mening och världens orättvisor över tallrikarna i skolmatsalen, känns som allt för länge sedan sist.