Jisses, det var länge sedan jag skrev något och ska sanningen fram så befinner jag mig i ett sådant otroligt oflow när det gäller kreativitet och författarskap för tillfället, så bara detta känns som ett stort projekt att ta i tu med... Det känns konstigt att skriva längre meningar än film- eller låttitlar och jag vet inte alls var jag ska börja. Livet ser hemskt mycket mer annorlunda ut än vad det gjorde för en månad sedan, och det har gått väldigt hårt de senaste veckorna, något som slitit både på mig och Lillan. Nu när jag äntligen har kunnat börja andas ut och slappna av har en enorm matthet lagt sig över mig som gör att jag helst bara skulle vilja sova och inte ha någon som helst kontakt med den yttre världen. Ni känner säkert igen det, när en har så mycket att tänka på att en glömmer bort sig själv, och när en sedan slipper några stressmoment blir en smärtsamt medveten om den egna personen som blivit totalt ignorerad under en längre tid. Jag har dåligt samvete över att jag antagligen varit frånvarande (och i viss mån är det ännu) när det gäller Lillan, och inte det att jag inte har varit hos henne och funnits där, utan det att mina tankar konstant varit någon annanstans, alltid försökt vara ett steg i förväg än att leva här och nu. Så det mår jag dåligt över, men känner även att jag vet inte hur jag skulle ha gjort något annorlunda. Vi har vår egna lägenhet nu, hon har fått sitt eget rum och jag trivs redan fast allt inte ännu är klart i möbelväg och så, men bara att ha ett ställe som vi kan kalla hem känns helt otroligt. Skolan har hamnat på efterkälken eftersom jag är tvungen att arbeta nu så vi alls ska ha råd att bo här, för ett överflöd av pengar lever vi absolut inte i och jag ser det inte som en lösning att leva på stöd och må psykiskt dåligt över det. Så eftersom jag nu har möjligheten att arbeta och få ordentligt betalt gör jag det för mig och Lillan för att lätta lite på de eviga ångesttankarna över ekonomin.
Jag har varit väldigt inaktiv när det gäller internet och medier under de senaste månaderna. Jag har läst väldigt få bloggar och det är knappt så jag läst eller hört på nyheter heller. Jag blev less på världen och isolerade mig från det konstanta flöde som hela tiden pågår. Istället har jag kanske varit mer aktiv i verkliga livet när det kommer till att umgås med vänner, och att hitta tillbaka till gamla bekanta lika mycket som att jag fått nya vänner under de senaste månaderna. Jag mår bra, men det tar väl nog en stund ännu innan jag helt och fullt är återställd och helt kan slappna av och njuta av det nya livet...
Eftersom jag inte är så superaktiv här nu för tillfället kan ni som vill följa mig på instagram, där regerar jag under namnet Stumpans och uppdaterar nog mer frekvent än här.
måndag 18 maj 2015
onsdag 8 april 2015
saker vi gjort
Jahapp, nu tänkte jag berätta för er vad som hänt i mitt uberspännande liv under de senaste veckorna. Det har inte hänt så jättespännande saker om jag ska vara ärlig, men jag måste ju blogga om någonting..
Vi har klättrat i berg och varit himla friluftsaktiga under påsken. Det finns världens bästa klätterplatser där mamma bor, så det passar ju sig bra när vi nu råkar gilla att slira runt i skog och mark.
Vi har umgåtts med mammas kattfarm, detta är välkomnandet en får när en kommer hem på dagarna. En känner sig älskad iaf..
Tittat och förundrats över att saker faktiskt börjar växa. Har även lyssnat på tranor och koltrastar så det stått härliga till..
Så här ordnat är vårat liv för tillfället. Trots att detta börjar bli tolfte gången jag flyttar har mitt ordningssinne inte förbättrats, det är fortfarande bara kaos överallt. Men det är bara så det är, inget att göra åt.
Vi var på leipis och lyssnade på 1g3b, en av bästa kvällarna det här året yes indeed. Stämningen var på topp och alla var helt galna, precis som det ska vara..
Har även varit till mällis och lyssnat och dansat till blues, en kväll som resulterade i nya bekantskaper som verkar vara ganska spännande..
Har ju även skaffat ny telefon som klarar av moderniteter som snapchat och instagram (vilket jag inte ännu använder mig av) så nu är en verkligen med i svängarna och får skicka mer och mindre intelligenta snaps åt mer eller mindre intresserade vänner..
Så, en snabb uppdatering från det som varit. Blir väl lite roligare att blogga från telefonen nu när den inte säger upp kontraktet varannan minut. Så ni får väl räkna med mer bilder i min blogg hädanefter, hoppas ni imte misstycker..
onsdag 1 april 2015
Allmänt kritisk till allt vi anser vara normalt
Jag har läst ganska mycket äldre litteratur under senare tid, främst på grund av skoluppgifter, men även för eget intresse eftersom det känns som vissa teman är väldigt aktuella i mitt liv just nu. För att fortsätta på relationstemat vill jag diskutera ännu mer om tvåsamhet och det faktum att det monogama förhållandet ses som det enda acceptabla idag. Jag läste några kapitel ur Engels Familjen, privategendomens och statens ursprung, där han hävdar att monogama förhållanden uppstod tack vare kapitalismen och äktenskap har genom tiderna ingåtts av ekonomiska och politiska skäl, och inte på grund av kärlek som vi ofta vill tro. Kärleken var något som kom med senare i bilden, då äktenskapet mellan två människor började anses som en mänsklig rättighet där båda parterna skulle ge sitt samtycke till att ingå äktenskap. Dock var detta något som mest var förunnat människorna som tillhörde de högre skikten i samhällsklassen, och berörde inte arbetarklassen. Vi lever fortfarande i ett klassamhälle, och jag anser Engels hade en väldigt bra poäng när han hävdar att först när kapitalismen och dess ägarförhållanden har undanröjts kan även monogama äktenskap med full frihet för båda parterna ingås. Så länge vi lever i en värld där mannen har mer makt än kvinnan, inte minst en ekonomisk överlägsen ställning, hur ska då jämställda äktenskap kunna existera? Ännu idag finns uppfattningen om att kvinnan är inte människa eller individ i första hand, utan hon existerar endast i relation till något annat, en man (hustru) eller barn (mor). En kvinna är alltid en kvinna medan mannen alltid är människa. Så, Engels hade ju höga förhoppningar om att hela det kapitalistiska samhället skulle elimineras, och på samma gång skulle mannens dominerande ställning i ekonomiska avseenden förändras, detta skulle i sin tur innebära att mannen och kvinnan som ingår äktenskap har jämställda positioner. Kvinnan skulle inte längre vara tvungen att gifta sig av ekonomiska skäl, och hon skulle inte längre behöva ge upp sitt liv till förmån för hushåll och barn, något som alltid fallit på kvinnans lott, att ge upp sitt liv och drömmar medan mannen lugnt får fortsätta med sitt. I samma text skriver även Engels att prostitutionen kommer att upphöra i och med upplösningen av det kapitalistiska samhället, eftersom det då inte längre kommer att finnas ett behov för kvinnor att sälja sina kroppar för att överleva. En utopi är väl vad det är, men han har ändå viktiga poänger som tåls att tänkas på. Synen på mäns och kvinnors sexualitet hänger även den ihop med monogama äktenskap och prostitution; kvinnornas sexualitet inskränks och ska endast finnas till för den äkta makens förmån innanför hemmets fyra väggar, (eller som i egenskap av prostituerad) medan männen genom alla tider uppmuntrats till att söka sig till andra kvinnor, trots att han är gift, något som även Kaari Utrio skriver om i Evas Döttrar (1984), hur männen i de första civiliserade samhällena uppmuntrades till att uppsöka bordeller, eftersom det verkar omöjligt för en man att nöja sig med sin fru. När det gäller prostitutionen så är det alltid den prostituerade som får stå till svars för de "val" hon gör, men ingen ifrågasätter männen som köper kvinnorna, de slipper ta ansvar i frågan huruvida det är etiskt och moraliskt korrekt att köpa sex. Enligt Engels teori är alltså det monogama äktenskapet och prostitution i det kapitalistiska samhället två oskiljbara motsatser, utan det ena existerar inte det andra, men när proletariatet slutar existera upphör även prostitutionen och män och kvinnor blir jämlika i samhället.
"Det kommer att avgöras, när ett nytt släkte växt upp: ett släkte av män som aldrig i sitt liv kommit i det läget att de för pengar eller andra sociala maktmedel köpt en kvinna och ett släkte av kvinnor som aldrig kommit i det läget att varken av någon annan hänsyn än verklig kärlek hänge sig åt den älskade"
Engels, 1884, s. 61
Jag väntar fortfarande på det släktet, och tror knappast detta släkte kommer att se dagens ljus under min livstid. Tvärtom, tror jag att vi håller på att gå åt ett håll där kapitalismen får ett allt starkare fotfäste och där individualismen slår sina klor allt hårdare om människan. Den dagen jag känner att jag fullt ut kan vara på samma plan som en man, när jag av samhället blir sedd på samma sätt som män blir sedda och när jag inte längre förväntas bli en hustru istället för människa, då kanske jag kan tänka mig att ingå äktenskap.
Anarkafeministen Emma Goldman (1910) hade samma tankar som Engels när det gäller äktenskap och prostitution. Hon har hävdat att äktenskapet till och med kan ses som en legitim form av prostitution, där kvinnan gifter sig med en man för att få sin ekonomiska framtid tryggad. Vi kvinnor i väst och i Norden kan i vissa avseenden ses som jämställda mannen, men det går inte att komma ifrån att vi är i ett underläge när det gäller den ekonomiska biten. Kvinnor har sämre betalt än mannen, har ofta underbetalda men tunga jobb, och ovanpå detta förväntas hon även sköta hushållet. Hon är hustrun och modern medan mannen är individen och människan. Även om det i lagar står skrivet att ingen ska diskrimineras på grund av sitt kön är verkligheten tyvärr en annan.
Bara för ett år sedan kunde jag tänka mig att gifta mig. Jag kunde leva med tanken på att ge upp mitt efternamn och gifta mig i kyrkan fast jag inte egentligen ville eftersom jag inte är kristen. Idag känns detta absurt. Tanken på att jag skulle gifta mig bara för att det hör till, egentligen, och inte alls på mina egna villkor överhuvud taget. När jag tänker på äktenskap nu känns det som något väldigt främmande och overkligt, varför skulle jag gifta mig när det oundvikligen inte endast handlar om kärlek till en annan människa? Vi lever i ett samhälle där gifta par fortfarande har större rättigheter än vad samboende par har. Ta fastställandet av faderskapet till exempel. Som gift behöver du inte bli förhörd av en främmande människa på kommunen om huruvida det är säkert eller ej att fadern till ditt barn verkligen är det. För är du gift som man har du redan gett ett medgivande till att du är far till eventuella avkommor. Eftersom när en är gift är det fysiskt omöjligt att göra snedsteg och bli gravid med någon annan än sin partner, tydligen. Jag har ofta hört att människor gifter sig för att det är en "trygghet" för de gemensamma barnen, en trygghet som inte finns för barn till människor som endast är samboende. Vi lever på 2010-talet, men ändå håller vi på med sådant här trams. Klart folk ska gifta sig om de vill, men för mig personligen är det för mycket uppoffring för att det ska kännas som att det är för kärlekens skull en gifter sig. Så numera ställer jag mig kritisk till äktenskap och till viss del även monogama förhållanden, för en kan nog fundera på hur "naturligt" det egentligen är när det kommer till kritan, eller är det en social konstruktion precis som genus...? Ser en på andra delar av världen finns det varken "kärnfamiljer" eller monogama äktenskap, utan det handlar om kollektivt ansvar. Det är inte bara en eller två människors uppgift att ta hand om barn, försörja familjen eller ta hand om de gamla, utan det är allas uppgift oavsett kön, alla ska ta hand om varandra, ett tänk som jag verkligen saknar hos oss, där allt mer tankekraft verkar gå åt till att vara sin egen lyckas smed.
Människan borde tänka efter lite mera på vad det egentligen är en vill här i livet. Det är lätt att följa de mönster och fåror som samhället färdigt har skapat åt en när en föds, att bara följa med strömmen och jaga de drömmar en förväntas vilja uppnå. Men när en sedan börjar ifrågasätta och kritisera allt detta, om än bara inom sig själv, då dyker det upp nya perspektiv en inte har tänkt på förut. Vems drömmar är det jag lever, egentligen? Och har jag så mycket tid att ge av mitt liv att jag ska jaga jaga jaga det som någon annan sagt är lyckan? Tänk om det inte är min lycka? Vi är så snabba på att kritisera de som väljer en annan väg än den vi själva anser är rätt, men kanske det är de som inte gör som alla andra som vi egentligen borde följa efter och lära oss av?
"Det kommer att avgöras, när ett nytt släkte växt upp: ett släkte av män som aldrig i sitt liv kommit i det läget att de för pengar eller andra sociala maktmedel köpt en kvinna och ett släkte av kvinnor som aldrig kommit i det läget att varken av någon annan hänsyn än verklig kärlek hänge sig åt den älskade"
Engels, 1884, s. 61
Jag väntar fortfarande på det släktet, och tror knappast detta släkte kommer att se dagens ljus under min livstid. Tvärtom, tror jag att vi håller på att gå åt ett håll där kapitalismen får ett allt starkare fotfäste och där individualismen slår sina klor allt hårdare om människan. Den dagen jag känner att jag fullt ut kan vara på samma plan som en man, när jag av samhället blir sedd på samma sätt som män blir sedda och när jag inte längre förväntas bli en hustru istället för människa, då kanske jag kan tänka mig att ingå äktenskap.
Anarkafeministen Emma Goldman (1910) hade samma tankar som Engels när det gäller äktenskap och prostitution. Hon har hävdat att äktenskapet till och med kan ses som en legitim form av prostitution, där kvinnan gifter sig med en man för att få sin ekonomiska framtid tryggad. Vi kvinnor i väst och i Norden kan i vissa avseenden ses som jämställda mannen, men det går inte att komma ifrån att vi är i ett underläge när det gäller den ekonomiska biten. Kvinnor har sämre betalt än mannen, har ofta underbetalda men tunga jobb, och ovanpå detta förväntas hon även sköta hushållet. Hon är hustrun och modern medan mannen är individen och människan. Även om det i lagar står skrivet att ingen ska diskrimineras på grund av sitt kön är verkligheten tyvärr en annan.
Bara för ett år sedan kunde jag tänka mig att gifta mig. Jag kunde leva med tanken på att ge upp mitt efternamn och gifta mig i kyrkan fast jag inte egentligen ville eftersom jag inte är kristen. Idag känns detta absurt. Tanken på att jag skulle gifta mig bara för att det hör till, egentligen, och inte alls på mina egna villkor överhuvud taget. När jag tänker på äktenskap nu känns det som något väldigt främmande och overkligt, varför skulle jag gifta mig när det oundvikligen inte endast handlar om kärlek till en annan människa? Vi lever i ett samhälle där gifta par fortfarande har större rättigheter än vad samboende par har. Ta fastställandet av faderskapet till exempel. Som gift behöver du inte bli förhörd av en främmande människa på kommunen om huruvida det är säkert eller ej att fadern till ditt barn verkligen är det. För är du gift som man har du redan gett ett medgivande till att du är far till eventuella avkommor. Eftersom när en är gift är det fysiskt omöjligt att göra snedsteg och bli gravid med någon annan än sin partner, tydligen. Jag har ofta hört att människor gifter sig för att det är en "trygghet" för de gemensamma barnen, en trygghet som inte finns för barn till människor som endast är samboende. Vi lever på 2010-talet, men ändå håller vi på med sådant här trams. Klart folk ska gifta sig om de vill, men för mig personligen är det för mycket uppoffring för att det ska kännas som att det är för kärlekens skull en gifter sig. Så numera ställer jag mig kritisk till äktenskap och till viss del även monogama förhållanden, för en kan nog fundera på hur "naturligt" det egentligen är när det kommer till kritan, eller är det en social konstruktion precis som genus...? Ser en på andra delar av världen finns det varken "kärnfamiljer" eller monogama äktenskap, utan det handlar om kollektivt ansvar. Det är inte bara en eller två människors uppgift att ta hand om barn, försörja familjen eller ta hand om de gamla, utan det är allas uppgift oavsett kön, alla ska ta hand om varandra, ett tänk som jag verkligen saknar hos oss, där allt mer tankekraft verkar gå åt till att vara sin egen lyckas smed.
Människan borde tänka efter lite mera på vad det egentligen är en vill här i livet. Det är lätt att följa de mönster och fåror som samhället färdigt har skapat åt en när en föds, att bara följa med strömmen och jaga de drömmar en förväntas vilja uppnå. Men när en sedan börjar ifrågasätta och kritisera allt detta, om än bara inom sig själv, då dyker det upp nya perspektiv en inte har tänkt på förut. Vems drömmar är det jag lever, egentligen? Och har jag så mycket tid att ge av mitt liv att jag ska jaga jaga jaga det som någon annan sagt är lyckan? Tänk om det inte är min lycka? Vi är så snabba på att kritisera de som väljer en annan väg än den vi själva anser är rätt, men kanske det är de som inte gör som alla andra som vi egentligen borde följa efter och lära oss av?
tisdag 31 mars 2015
när någon annan säger det bättre än en själv
"To belong to a man like an object, to give him one´s whole will, one´s whole heart, one´s whole understanding, and to gear the employment of all one´s energies exclusively to his well-being - and to do this with full consciousness and joyfully - all that can probably make a woman happy. But why all this for only one person?... If one must forget oneself, then I would rather do it not just for one person alone, by preparing a good noon meal and a restful slumber for him; if such the case I will grant all that also to such-and-such unhappy ones..."
- Tatiana Shchepkina-Kupernik
- Tatiana Shchepkina-Kupernik
måndag 30 mars 2015
En snabbis
Tänkte bara dela med mig av en snabb uppdatering innan jag fortsätter jakten på studiemotivationen som tycks ha packat sina väskor och left the building likt Elvis... Livet känns ganska bra just nu, trots den tidigare nämnda bristen på viljan att studera, trots det faktum att det är måndag och trots att det är gråare än Polen utomhus. Helgen har varit awesome som vanligt, på fredagen fick jag reda på att jag och Lillan ska få flytta till eget ställe från och med maj ---->
Detta behövde absolut firas så jag och min väna moder bestämde oss för att göra stan osäker och åka till O´malleys för att avnjuta lite blues. Passligt mycket folk, mycket skratt och jäävla bra musik gjorde kvällen lyckad, och den avslutades i rimlig tid vilket betydde att jag bara var nästan död på lördag. Om det hade att göra med den begränsade mängden alkohol som intogs eller på grund av intensivt dansande och andra alkoholförbrännande övningar går ju att spekulera i. Så, efter en lyckad fredag väntade en ännu bättre lördag, med 1G3B-spelning på Leipis. Förfestade i goda vänners lag, åkte till stan och levde livet tillsammans med hundra andra glada människor, 1G3B var bra som vanligt, hög ljudnivå och ett jävla drag, headbanging, hångel, dans på bord och tinnitustendenser var bara några av alla de saker som kvällen bjöd på.. Gårdagen var lite segare, fördrev tid genom att resumera helgen, lyssna på bakfyllelåtar och ha orimlig söndagshumor, och som traditionen lyder även åka på utfärd i jakten på mat, vilket denna gång förde oss till Maxmo och Nabben. Tror inte en kan förvänta sig så mycket mer av en kalashelg än så här...
Påsken närmar sig och det innebär för min del lugn och ro med min dotter. Det ska väl gömmas ägg i vanlig ordning och så är väl det även dags för henne att vara påskhäxa "på riktigt" för första gången tillsammans med kompisar (jisses vad tiden går), så det ska bli riktigt roligt...
Så, nu tillbaks till kandidatskrivande och kvinnovetenskapsstudier. Suck.
torsdag 19 mars 2015
Gör om och gör rätt, Vasa against Racism
Igår ordnades evenemanget Vasa Against Racism på torget här i stan. Bra initiativ tyckte jag, det kan ju aldrig vara fel att vita tar ett steg tillbaka till förmån för andra grupper som kanske inte har lika lätt att få sina röster hörda. Nåväl, jag och Lillan begav oss till torget runt 17-tiden för att kolla läget och för att se på när Kpanlogo Yede skulle ha trum- och dansuppvisning.
I förväg hade jag haft mina misstankar om att det hela skulle vara ganska vitt, med tanke på de artister som skulle uppträda, och banne mej om jag inte hade rätt. Under hela tiden vi stod och tittade på scenen och vad som hände där såg jag tre, max fyra färgade personer, resten var vita. Om jag inte på förhand hade vetat att det var en tillställning mot rasism hade jag nog haft svårt att förstå det om jag som oinsatt kommit dit, jag hade nog mer gissat på en promtionturné för Fredrik Furus nya cd eller något liknande. Och det gör mig nästan lite förbannad, att vita ordnar en tillställning mot rasism, men släpper inte fram de som det handlar om, de som verkligen blir utsatta för diskriminering på grund av sin hudfärg och ursprung. Nu vill jag inte gå till personangrepp mot någon, men när Fredrik Furu innan en låt berättade hur jobbigt det var när han som vit finlandssvensk flyttade till Stockholm, att han kände sig "lite ensam" där i stora staden, då tänkte jag sjunka genom jorden. När det står folk i publiken som kanske vandrat genom öknar, rest i gummibåtar över oceaner, varit utsatta för krig och övergrepp, levt i ett helvete innan de kommit till Finland, och när de sedan kommer hit blir de utsatta för rasism och folks rädsla för det främmande, då känns Fredrik Furus ensamhet ganska egal i jämförelse.
När en ska ordna ett evenemang för att hylla det mångkulturella och lyfta fram att alla människor har lika rättigheter borde väl den privilegierade gruppen ta ett steg tillbaka och helst inte synas alls. Vara med och sköta det praktiska, ja. Ta upp all plats och prata om rasism som att de själva varit utsatta för det, nej. Hela Vasa är fullt av förmågor med rötter i andra länder som skulle bra behövt chansen att visa vad de kan. Konstnärer, rappare, musiker och dansare som skulle ha kunnat uppträda och visa att de finns. Men nej, det blev en fest där de vita fick känna sig lite duktiga, igen. Det finns människor från världens alla hörn som skulle ha kunnat göra och sälja mat på torget. Men nej, grillad korv var det som fanns att tillgå, som vanligt, inte helst Dognai-grillarna hade öppet. Var ligger mångfalden i det?
Ursäkta mig för att jag är bitter, men jag blir så trött när människor inte tänker ett steg längre. Det var ett jättebra initiativ, men nästa gång skulle jag önska att det blev en folkfest, en fest där de som verkligen upplever rasism i vardagen får möjlighet att vara i centrum för en gångs skull, och inte att vita än en gång ska ha all uppmärksamhet. Och ja, Kpanlogo Yede var överlägset bäst på hela evenemanget, men det var ingen överraskning, för de är jävligt duktiga.
Vill ni uppleva en riktig fest där en verkligen får se kultur från hela världen, höra på bra musik och äta god mat ska ni besöka Agoo Africa Festival som ordnas i Vasa i sommar. Evenemanget finns på Facebook och vart efter sommaren närmar sig kommer mer info om uppträdanden och program.
Just det ja, glad självständighetsdag får en ju säga, Minna Canth-dagen till ära :)
I förväg hade jag haft mina misstankar om att det hela skulle vara ganska vitt, med tanke på de artister som skulle uppträda, och banne mej om jag inte hade rätt. Under hela tiden vi stod och tittade på scenen och vad som hände där såg jag tre, max fyra färgade personer, resten var vita. Om jag inte på förhand hade vetat att det var en tillställning mot rasism hade jag nog haft svårt att förstå det om jag som oinsatt kommit dit, jag hade nog mer gissat på en promtionturné för Fredrik Furus nya cd eller något liknande. Och det gör mig nästan lite förbannad, att vita ordnar en tillställning mot rasism, men släpper inte fram de som det handlar om, de som verkligen blir utsatta för diskriminering på grund av sin hudfärg och ursprung. Nu vill jag inte gå till personangrepp mot någon, men när Fredrik Furu innan en låt berättade hur jobbigt det var när han som vit finlandssvensk flyttade till Stockholm, att han kände sig "lite ensam" där i stora staden, då tänkte jag sjunka genom jorden. När det står folk i publiken som kanske vandrat genom öknar, rest i gummibåtar över oceaner, varit utsatta för krig och övergrepp, levt i ett helvete innan de kommit till Finland, och när de sedan kommer hit blir de utsatta för rasism och folks rädsla för det främmande, då känns Fredrik Furus ensamhet ganska egal i jämförelse.
När en ska ordna ett evenemang för att hylla det mångkulturella och lyfta fram att alla människor har lika rättigheter borde väl den privilegierade gruppen ta ett steg tillbaka och helst inte synas alls. Vara med och sköta det praktiska, ja. Ta upp all plats och prata om rasism som att de själva varit utsatta för det, nej. Hela Vasa är fullt av förmågor med rötter i andra länder som skulle bra behövt chansen att visa vad de kan. Konstnärer, rappare, musiker och dansare som skulle ha kunnat uppträda och visa att de finns. Men nej, det blev en fest där de vita fick känna sig lite duktiga, igen. Det finns människor från världens alla hörn som skulle ha kunnat göra och sälja mat på torget. Men nej, grillad korv var det som fanns att tillgå, som vanligt, inte helst Dognai-grillarna hade öppet. Var ligger mångfalden i det?
Ursäkta mig för att jag är bitter, men jag blir så trött när människor inte tänker ett steg längre. Det var ett jättebra initiativ, men nästa gång skulle jag önska att det blev en folkfest, en fest där de som verkligen upplever rasism i vardagen får möjlighet att vara i centrum för en gångs skull, och inte att vita än en gång ska ha all uppmärksamhet. Och ja, Kpanlogo Yede var överlägset bäst på hela evenemanget, men det var ingen överraskning, för de är jävligt duktiga.
Vill ni uppleva en riktig fest där en verkligen får se kultur från hela världen, höra på bra musik och äta god mat ska ni besöka Agoo Africa Festival som ordnas i Vasa i sommar. Evenemanget finns på Facebook och vart efter sommaren närmar sig kommer mer info om uppträdanden och program.
Just det ja, glad självständighetsdag får en ju säga, Minna Canth-dagen till ära :)
tisdag 17 mars 2015
det enda som kom var killen och lite blod på lakanet
Nu kommer det att handla om lust, kåthet och sex, så ni som känner att ni är pryda eller inte annars tycker om att läsa om sådant hänvisar jag någon annan stans. Jag vet även att mina föräldrar läser detta och det känns lite...konstigt...men jag antar att de vet att jag är sexuellt aktiv eftersom jag snart är 30 och har fött ett barn, såatteh...
Anledningen till varför jag vill skriva om detta är dels tankarna som väcktes hos mig när jag läste Caitlin Morans senaste bok Konsten att skapa en tjej, samt Lena Dunhams Not that kind of girl, och dels för att jag tycker det skrivs och pratas allt för lite om den vardagliga, verkliga (kvinnliga) kåtheten. Jag gillade båda böckerna, och det jag reagerade på var att de båda hade något gemensamt, trots att böckerna i sig var ganska olika. Den gemensamma nämnaren var tjejers uppfattning om sex, och hur en ska bete sig som tjej i ett samlag med en man, vilka förväntningar som ställs på en, hur en ska se ut, låta, vad en ska ställa upp på och vad som anses vara "okej" att göra för en tjej när det gäller sex. Det var så bekant allting, när huvudpersonerna i böckerna skulle till att ha sex och all den ångest det framkallade, och hur fokus helst togs bort från den egna personen och istället lades allt krut på att mannen skulle bli tillfredsställd. Jag började fundera på varför det känns så bekant, hur är det möjligt att jag själv kände igen mig i de situationerna och i de tankarna, jag som ändå anser mig vara en självsäker person när det gäller sex.
Jag tror det har att göra med att vi lär oss från tidig ålder att kåthet är något för killar, medan tjejer vill ha sex med någon de tycker om och det ska vara en massa känslor inblandade. En tjej ska inte vara kåt. Att en lär sig att män går omkring och är kåta och tänker på sex hela tiden är ju även det att förminska av männen, eftersom de inte är djur med oförmåga att styra sina sexuella lustar, vilket ofta vill lyftas fram vid våldtäkter t.ex, att det är något biologiskt att män inte kan styra sin sexualdrift och använder det som en ursäkt för ett brott som begåtts. Nåväl, tillbaks till saken. Som tjej får en berättat för sig genom sexualkunskap, film, böcker, tidningar, och vandringssägner att det är väldigt svårt för kvinnor att få orgasm, ibland kanske till och med omöjligt, och det är ju en tanke som kan ställa till det riktigt ordentligt för framtida sexuella relationer. Att en övertygar sig själv om att en hör till de personer som inte kan få orgasm när en har sex och istället för att göra något åt problemet skiter en i det och lägger all fokus på mannens njutning. "Jag blir tillfredsställd av att du blir tillfredsställd". Känns orden igen? Iallafall jag har sagt dem många gånger, speciellt i de fall där jag märkt av mannens totala ointresse att alls försöka tillfredsställa mig efter att han fått sitt. Och som man kan en ju tänka sig att en tar den lätta vägen och tror på vad ens partner säger, för vad skulle en annars göra? Det handlar om kommunikation och att kvinnan måste våga stå på sig när det gäller sex. Istället för att lägga sin egen kåthet åt sidan till förmån för någon annan måste en ju kunna säga vad en vill ha, hjälpas åt så att det ska vara skönt för båda och inte bara för en. Och jag säger inte att det inte nödvändigtvis är dåligt sex bara för att en inte får orgasm, för det är inte lätt för alla att få det att funka, men att en inte helst ställer lite krav på att få något i gengäld, det är det som är så synd. Jag vill också påpeka att det såklart är en stor tillfredsställelse för sig själv om en ser att den andra njuter, men det kan bli frustrerande efter en tid om det är den ena personens njutning som får allt fokus.
Jag har skrivit om det förut men jag skriver om det igen, att det ska vara så otroligt svårt för kvinnor att få vara kåta, sexuella varelser som vill bli tillfredsställda, utan att någon börjar viska hora och peka finger. Det eviga tjatet om att killar får ligga runt och få cred för det medan tjejer som ligger runt blir kallade madrasser och inget att ha, gör mig så jävla trött. Vad är det för skillnad? Det är gamla tankegångar om att kvinnan ska vara så ren och hålla på sig tills hon hittar den rätte medan mannen ska sprida sin säd så länge han kan som gör att folk fortfarande lever med de här uppfattningarna. Det handlar inte om att en ska ligga med så många som möjligt, det handlar om att en ska få ligga med vem fan en vill utan att någon ska komma och säga någonting om det. Folk måste börja fatta att kvinnor är lika mycket eller lika lite kåta som män och nej, den vi ligger med behöver nödvändigtvis inte vara en potentiell partner, utan kanske bara ett one night stand som en aldrig vill se mera efter att hen har fullföljt sin uppgift. Det behöver inte handla om andra känslor än lust. Lust och kärlek behöver inte höra ihop, eftersom lust existerar hur bra som helst utan att kärlek måste vara närvarande. Jag vet inte om det handlar om rädslan att kvinnor ska börja bete sig som män när det gäller detta eller vad det är, men det handlar väl om att lyssna på sin egen kropp och sina egna behov. En ligger ju inte med en människa en inte känner sig attraherad av (så länge det inte är emot ens vilja men då pratar vi om andra saker), i alla fall är det ett av mina kriterier för eventuell sexpartner, att det ska finnas något där som gör att en känner att "yes, han kan jag tänka mig att ligga med". Det är ju bara sex, inget annat. Åter igen handlar det om föreställningar om att sex är så hyshpysh och det är något fint och intimt mellan två personer som älskar varandra, och ja, det kan det också vara, när en hittar människan en vill leva med och älskar, men det behöver inte betyda att en måste älska alla en ligger med eftersom det är två helt skilda saker.
Jag skäms inte för att säga att jag är en sexuell person och jag har aldrig varit pryd när det gäller sådant här. Det behöver dock inte betyda att jag är lösaktig eller bjuder ut mig åt allt med en penis mellan benen, utan det betyder att jag inte tänker kväva min egen lust bara för att omvärlden anser att det inte passar sig för kvinnor att ta för sig av det vi vill ha. Jag pratar öppet om sex och jag anser att det inte är något en behöver skämmas för, eftersom det är något som hör livet till. Sex är så himla överskattat och det vet vi ju när en väntade på att förlora oskulden, när en förväntade sig att det skulle komma stjärnor och raketer första gången men allt som kom var killen och lite blod på lakanet. Och en tänkte att "jaha, var det här allt?", innan en började lära sig och utforska och pröva på olika saker. När en lär sig att känna sin egen kropp och andras, när en fattar att sex i verkligheten inte är som i porrfilmer och att det är jävligt svårt att få det att gå för vissa kvinnor endast genom penetrering. Män gynnas ju även av att sådant här pratas om, de behöver lika mycket vägledning som kvinnor och de måste lära sig att fråga hur partnern vill ha det, att kommunicera är a och o även i sängkammaren! Jag anser mig ha kommit så långt i livet och haft så pass mycket sex, att om inte killen klarar av att jag ställer krav och säger hur jag vill ha det, då får han söka efter någon annan att ligga med, livet är för kort för att en ska ha värdelöst sex.
Nej, det borde pratas mer om den kvinnliga kåtheten, eller varför inte mindre om den manliga? Det är behov som finns där och som måste bli tillfredsställda ibland, utan att någon ska behöva ifrågasätta det du gör så länge det inte skadar dig själv eller andra. Kvinnor vill också knulla utan att bli serverade frukost dagen efter eller ge sitt telefonnummer eller träffa någons mamma på brunch, så är det bara och det är på tiden att vi börjar acceptera det för vad det är. Vi är alla av samma skrot och korn, människor som behöver få ha det lite skönt ibland...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


