måndag 25 januari 2016

När en börjar vissna.

Hittade gamla dagböcker häromdagen. Började ju bläddra i dem så klart, som en alltid brukar göra när sådana gamla skatter återfinns. Den här gången hände något speciellt inom mig när jag läste vad mitt fjortonåriga jag skrivit, i en värld av tonårshormoner och den ständiga jakten på att passa in, att finna sin grupp. Om man bortser från mindre bra formuleringar och vissa självmordsfunderingar (som jag tror alla tonåringar har åtminstone en gång) så tänkte jag precis på samma saker som jag gör nu. Mina första trevande feministiska tankar föddes där i mitt rum där väggarna var fullklistrade med Ebba Grön-texter och bilder på okända hc-band, konstateranden om hur orättvis världen är, och framför allt, det motstånd en möts av när försök till diskussioner görs. Det går i vågor, glöden och viljan att förändra världen. Ibland är det mer intensivt, en får ett uppsving och provocerar fram diskussioner, vill väcka tankar, förgäves står en och skriker mot väggar som inte svarar. Som skrattar en i ansiktet och kallar en lilla gumman som ska flytta hem till PK-Sverige. Och man blir så satans frustrerad på denna ovilja att förstå, oviljan att se på saker ur ett större perspektiv. "Jag har aldrig upplevt att jag blivit orättvist behandlad så därför existerar det inte".

I mina dagböcker läser jag om en tid när folk nätverkade, ordnade spelningar, demonstrationer, öppet hus med insamling för krigsoffer någon stans i världen. Det fanns en gemenskap och en kämpaglöd som jag saknar något otroligt. Men när en blir motarbetad tillräckligt mycket ger en tillslut upp. Viljan tar slut. Det är lättare att skita i allt och låta idioterna hållas, för ensam är inte stark i detta sammanhang. Mycket av diskussionerna har förflyttats från kaffeborden och McDonalds till olika forum på internet, och där är det lättare med personliga påhopp och att döma ut andra på ett fult sätt och sedan inte behöva ta ansvar för det. Även där är det som att diskutera med en vägg. Du kan skriva långa utläggningar om varför feminism behövs, fast tills fingrarna blöder, men det kommer alltid någon som gör att du ger upp, en kommentar om hur en har daddyissues, att alla feminister hatar män och hur vi vill ha det bättre än män. All denna okunskap som flödar, bara för att de inte orkar ta sig fem minuter och googla lite grundinfo om feminism och varför det behövs. Jag ger mig inte in i diskussioner om atombrytning, för jag kan inget om det. Men när det gäller feminism, eller någon annan typ av ideologi som berör orättvisor eller ojämställdhet, då har helt plötsligt alla en röst. Då behöver en inte respektera den som är påläst och kan saker inom ämnet, för då är källan fel eller en använder känsloargument. Hur en än försöker står de där, och spottar. Spottar på det som för mig är något av det viktigaste i världen, en tro på att kvinnor och män ska kunna leva jämställt, en tro på att folk ska öppna sina ögon och börja se istället för att bara titta.

När en bara är ensam orkar en inte hålla upp viljan att förändra. När en ser hur världen verkar bli allt mer trångsynt, när en ser rasistiska gatpatruller ta över ordningen i stan, när en hör och ser ett allt mer utbrett hat så vill en så gärna fortsätta hålla huvudet högt med en aldrig sinande vilja att förändra. Men istället vissnar jag inifrån. Jag har ingen att vädra mina åsikter med, ingen som har samma glöd som mig. Jag vill nätverka och binda samman alla oss som sitter hemma och vissnar. Jag förstår min syster som säger att hon aldrig skulle kunna flytta tillbaka hit, för hon höll också på att gå sönder inombords, men hon hann bort i tid. Ungefär femton år har gått sen jag skrev om att förändra världen i min dagbok. Det positiva och medvetna fjortonåriga jag hade ännu ett hopp om att jag kunde förändra. Och vad har jag gjort? Jag har hällt vatten på min glöd så den slocknat. Blivit som alla andra som inte bryr sig, för en kan ändå inte göra någon skillnad.
Men nu, nu vill jag inte slösa mer tid på detta, att titta bort och välja att inte ta diskussioner. Jag måste börja omge mig med människor som hjälper mig att få tillbaka glöden igen. Jag kan inte tillåta mig själv att vissna mera, för snart finns inget kvar, och då sitter jag där med en knuten näve i fickan men för rädd för att säga något om orättvisorna som pågår runt oss dagligen, hela tiden. Tillsammans kan vi göra skillnad. Vi måste bara hitta varandra först.



måndag 14 december 2015

picky bitch

Jag har snart varit singel ett år. Det känns otroligt konstigt för jag har aldrig varit med om det under mitt vuxna liv, och tiden har bara flugit iväg. Jag trodde till en början att jag skulle upprepa samma mönster som jag gjort tidigare, att vara singel någon månad och sedan hitta en karl att bli helt störtförälskad i och så blev det med det singellivet. Men nej. Jag har mer och mer börjat trivas med ensamheten. Att komma hem till ingenting, att inte behöva ställa eller anpassa sig efter någon annan som har en massa förväntningar på en, utan jag kan komma och gå som jag vill (här syftar jag förstås på en partner, inte min dotter som jag så klart tar hänsyn till och anpassar mig efter). Det har hänt så mycket bra det här året också så behovet av att hitta en partner har inte funnits. Jag har fått nya vänner och funnit en vän som kompletterar mig på alla plan, hon har förgyllt mitt liv något otroligt sedan i somras när vi började hänga och jag tror det är mycket tack vare henne jag inte har något behov av en partner i mitt liv. För är det inte så, att om en omger sig med goda vänner som ger en den intellektuella, sociala och psykiska stimulans en behöver, vad ska en då med en henvän (pojk-/flickvän) till? Jag behöver ju som alla andra även fysisk tillfredsställelse men det behöver inte vara mer än så, inget mer än sex, sex utan känslor och no strings attached.
 Jag kan komma på mig själv med att sakna någon att äta helgfrukostar tillsammans med, dela på tidningen och föra diskussioner om läget ute i världen medan kaffet kallnar i kopparna. Jag kan också sakna någon att gå i bastun tillsammans med, dricka en öl och fundera på livets mening. Jag kan sakna någon som håller om mig på söndagsmorgonen efter en lördag fylld av fest, som kramar bort min bakfylleångest. Sånt kan jag sakna. Tills jag kommer på att jag visst har folk jag kan äta frukost med, gå i bastun med och skeda med! Jag behöver ingen etikettbelagd relation för att få det, för jag har mina vänner som jag kan göra sådana saker med. Mer och mer känner jag avsmak för tvåsamheten och finner en polyamorös livsstil mer tilltalande, dvs att en kan förälska sig i många olika människor av olika orsaker. Även om jag skulle hitta en partner nu vet jag med mig själv att jag snabbt blir uttråkad för hen kommer inte att kunna uppfylla de krav jag har på den människa som jag ska kunna ge mitt hjärta åt. För jag tillåter mig själv att vara kräsen, så förbannat kräsen. Det är slut med att vara tillsammans med någon -trots att- han har vissa egenskaper som stör mig eller gör mig irriterad. Jag skulle t.ex. aldrig vara med någon som "kanske är lite rasist, men han visar det bara när han är full", eller någon som hatar min familj och vägrar komma på familjesammankomster och jag får komma med dumma ursäkter om varför han aldrig är med. Jag skulle inte vilja vara med någon som inte har samma inställning till livet som mig, någon som endast tänker på pengar och materiella ting, något som jag försöker sluta med, det finns viktigare saker i livet än prylar. Jag vill inte vara med någon som inte är stöttande och finns för mig när jag behöver, så självupptagna människor går fett bort. Så vad är det för människa jag skulle kunna tänka mig att dela mitt liv med?
Tja, han ska vara klok och aldrig sluta jaga kunskap, han ska vara barnkär men ändå kanske inte själv vilja ha barn, han ska tycka om musik och kunna dansa, han ska vara lojal och få mig att skratta. Han ska ha mål i livet men inte sådana som gör att vi blir låsta, hellre ett mål att resa runt världen när vi fyller 50 än att bygga ett stort hus och vara skuldsatta resten av livet. Han ska klä sig snyggt. Gärna dela samma ideologiska värdegrunder som mig, och kunna stå upp för det när vi är ute bland folk. Han får gärna ha tatueringar. Han ska tycka om att vara hemma ibland, dricka vin och spela vinyl tills solen går upp, men vi ska också kunna gå på rejv och möta soluppgången från ett av taken på stans höghus. Det ska vara ett äventyr att leva med honom, men ändå kunna ha en vardag där vi längtar efter att få berätta för varandra hur dagen har varit när vi kommer hem från våra jobb. Han ska tycka om min mormor. Läsa böcker. Gärna spela instrument.

Ja, ni hör. Jag kommer inte att hitta någon som jag just beskrev om jag inte sänker mina krav, och det tänker jag inte göra ännu på länge, för jag är inte i behov av tvåsamhet som det är nu. Jag är så jävla nöjd med mitt liv, jag trivs i vår lägenhet, jag tar livet som det kommer och jag har slutat stressa upp mig över saker som det inte är värt att bli uppstressad över. Jag tar hand om mina vänner och ser till att ägna så mycket tid åt dem som möjligt när min dotter är hos sin far, för det är där jag samlar min energi, när man skrattar tills tårarna rinner, dansar tills fötterna blöder och vaknar i en hög i sängen och funderar vad fan som hände igår. Jag är inte redo för tvåsamhet, och gudarna ska veta när jag blir det.

tisdag 20 oktober 2015

Kategorierna som inte fick plats

Min syster skriver om vikthets och all negativitet det innebär i ett utomordentligt inlägg idag, så då finner jag det inte mer än rätt att jag skriver om den andra stora snackisen i den finlandssvenska bloggvärlden, nämligen bloggalan. När jag hörde det var bloggala på gång så brydde jag mig inte nämnvärt, eftersom jag visste att det antagligen skulle bli som alla andra liknande tillställningar, nämligen de som skriver om mode, inredning och hälsa kommer att synas mest. Och det har jag inget emot, låt dem synas, för det är ju ändå sådana bloggar som lockar mest läsare, de mer lättlästa, vackra och tilltalande bloggarna. Men nu när jag var inne och kollade igenom vilka kategorier en kan nominera bloggare i så måste jag nog erkänna att jag blev lite besviken.

Kategorierna är som följer:

Årets mode-/skönhetsblogg
Årets tränings-/hälsoblogg
Årets foto-/videoblogg
Årets personliga blogg
Årets familjeblogg
Årets kreativa blogg
Årets blogg
(+ kategorier som årets företagare osv men det tar jag inte upp här)

Inga överraskningar. Och det är det som stör mig lite. Var är "Årets provokatör", "Årets samhällskritiker", "Årets humorblogg" eller "Årets politiska blogg"? Och ja, utbudet är inte så stort av bloggande provokatörer i Svenskfinland, men att det inte helst finns en enda kategori som skulle rymma de som inte passar in tillsammans med modebloggarna eller träningsbloggarna. Det känns ledsamt. När det nu fanns en möjlighet att kanske lyfta fram någon som inte följer med strömmen, som skriver om saker som inte alltid är färgglatt och lättsmält, någon som kanske håller kvalitet före kvantitet. Vi överhopas av mode- och skönhetsbloggar från alla håll och kanter, så det vore ju trevligt med lite diversitet i utbudet, och som sagt, ge lite utrymme åt de som tar sig tid att ifrågasätta och som vill väcka diskussion. Och absolut inget illa menat om de som ordnat hela galan och lägger ner av sin tid för ett dylikt evenemang, ni är jävligt driftiga. Det är bara mångfalden jag saknar.

Men kanske det är fel forum, kanske vi som inte skriver om våra kläder och våra dieter helt enkelt passar in i en dylik tillställning. Kanske vi borde ha en egen liten gala, en gala för de konstiga, oestetiska, fuck you-bloggarna som vill vara en nagel i ögat på hela jävla samhället? Vi vill ju också att våra bloggar ska uppmärksammas och bli lästa, kanske främst av den orsaken att vi vill få folk att ifrågasätta sitt eget sätt att tänka och sin inställning till omvärlden och samhället.
Tyvärr är det väl ofta så, att det som kräver extra mycket tankekraft ofta förbises av den stora massan, att det är den lilla klicken intresserade människor som läser de djupare bloggarna och därför når de inte alltid ut till allmänheten på samma sätt som dagens outfit-bloggarna. Och sånt är livet, att alltid spotta i motvind, men det gör även att viljan att skriva inte sinar, eftersom de annorlunda bloggarna behövs. Vi borde bara bli duktigare på att lyfta varandra och få varandra att synas mer, med samarbete kommer vi långt. Och tänk vilka intressanta diskussioner det kunde bli på bloggträffarna för the outcasts, om hur vi ska störta patriarkatet och ändra på alla orättvisor i samhället. Det vore något det.

Annars vill jag önska lycka till åt alla som blir nominerade till pris på galan. Ni har arbetat hårt och är värda det, oavsett om ni får pris eller ej så är ni alla jätteduktiga.

fredag 16 oktober 2015

Alla män är potentiella våldtäktsmän

Ja jag vet, ett provokativt statement som säkert får många att se rött. Men jag har velat skriva om det här länge, för det gör mig så arg att folk ska tala om för mig hur jag ska tänka och nedvärderar mina rädslor. För mig är alla penisbärare potentiella våldtäktsmän. Ingen skillnad var, när eller hur, men risken finns alltid där. Att bli våldtagen. Av en man.
När jag uttryckt mig om detta får jag ofta mothugg, "men så kan du inte tycka", "varför raggar du på män då?", "du är ju dum i huvudet som tycker så", "förjävligt att dra alla över en kam". Men jag kan, och jag gör det, Mina erfarenheter och de saker jag upplevt och varit med om i livet har gjort att jag kan tycka så. Jag har oändliga gånger känt mig sexuellt hotad eller utsatt av män, på olika sätt. Kommentarer på arbetsplatser, på krogen, på stan. Blickar, antydningar, sms, mail.. Allt av män. Det har aldrig hänt att jag (som kvinna) känt mig sexuellt utsatt eller hotad av en annan kvinna, vilket jag gärna lyfter fram eftersom (män) ofta gärna lyfter fram att även kvinnor kan våldta. Ja det kan de, men om en tittar på statistik är majoriteten av de våldtäkter som begås utförda av män, på både kvinnor och män. "Ja men tänk på alla fall som inte blir anmälda" säger ni då. Ja, tänk på alla fall där kvinnan väljer att inte anmäla när hon blivit våldtagen, jag tror inte andelen kvinnliga förövare skjuter i höjden för det.

Trots att jag känner såhär, rädslan för att försätta mig i situationer där jag kan råka ut för olika jobbiga saker, är jag bara människa med viljan att leva. Träffar jag en kille på krogen kan jag åka hem till honom (efter noga övervägning huruvida han är en psykopat eller ej), men jag är konstant medveten om att risken finns. Att jag försätter mig själv i en ofördelaktig situation, för hur nice han än verkar vara där och då, vet en inte vad som kan hända när dörren är stängd och taxin åkt iväg. Men jag tar den risken. Då får det mig att undra, om jag då skulle bli våldtagen får jag antagligen höra att jag får skylla mig själv som åkte hem med en främmande man, både från folk i min omgivning och även av rättsväsendet om saken tas till högre instanser. Men om jag då ska höra på folk som säger att det inte är sant, att alla män inte är potentiella våldtäktsmän, då borde det ju inte vara mitt fel att jag blev våldtagen. Så hur ska jag göra? Jo, jag ska tydligen fortsättningsvis göra som vi kvinnor blir lärda från barnsben; försätt dig inte i situationer där du kan bli våldtagen. Okej, så nu är det igen på mitt jävla ansvar att inte se för slampig ut, att inte le åt fel person, att inte sända ut "fel signaler", att inte "bjuda ut" mig, att inte ge sken av att vilja lära känna nya personer,.. För om jag har "sänt ut signaler" ger det mannen rätt att våldta mig? Är det det som är samtycke? Att han kanske tolkade situationen fel, att han trodde att jag ville fast jag sa nej, att nejet tolkades som ett kanske eller ett varför inte? När ska vi börja lära männen att det inte är okej att våldta?

Och så några ord om denna eviga myt som reproduceras av media och omvärlden, om den stereotypa våldtäktsmannen som den okände individen som hoppar fram ur buskarna och ger sig på den joggande tjejen en mörk torsdagskväll. Det scenariot händer också, inte för så länge sedan här i Vasa. Men en stor del av våldtäkterna som begås, begås ofta av en man som finns i närheten av kvinnan. En partner, en nära vän, en släkting. Vilket gör saker ännu mer svårare när det gäller att göra en anmälan, för det är svårt att som offer bli trodd, på grund av att det inte varit den "typiske" våldtäktsmannen som varit inblandad. Vi har en våldtäktskultur, och det pratas alldeles för lite om det. Det begås varenda dag, överallt, och det gör att ingen ska komma och säga åt mig vad jag ska vara rädd för eller inte. En man, som aldrig känt sig sexuellt hotad eller känt rädsla för att bli trakasserad, har inte den minsta rätt att berätta för mig att jag "tycker fel" i den här frågan. Jag känner det jag känner, och ju mer jag ser mig omkring vet jag att jag känner rätt. Tyvärr.




(Måste också följa med strömmen och skriva lite om den här Bloggalan som tydligen ska äga rum snart. Har ingen aning om var, när eller hur detta sker, är inte alls insatt och jag vet inte vilka priser som ska vinnas. Men jag kan inte förneka att jag log vid tanken på att om jag mot all förmodan skulle bli nominerad till någonting, och då delta i galan, så skulle jag garanterat göra en Lady Gaga och ha en klänning av rått kött eller något, bara för att det skulle vara så jävla legendariskt)

måndag 5 oktober 2015

Är du knullbar, lilla vän?

Läste den här artikeln för några veckor sedan på svenska yle, och har länge känt att jag behöver skriva något om det, eller speciellt om de reaktioner som kommentarerna till artikeln väckte hos mig. Det är antagligen inget nytt för gemene man att kvinnor och män framställs olika i media och reklam, tror även att jag själv skrivit om det för någon tid sedan. Kvinnan ska vara vacker att titta på och sälja saker med sin sexighet, männen ska sälja saker med sin pondus och tuffhet. Inget nytt under solen för de flesta. Vi vet även att kvinnor framställs annorlunda i reportage och artiklar än män, till exempel i en intervju med en framgångsrik kvinnlig chef får hon ligga på ett skrivbord och fläka ut sig och prata om sin framgång i egenskap av kvinna, medan samma reportage om en man koncentrerar sig på mannens yrkesroll istället för det faktum att han är man.
Kommentarerna till dessa artiklar är alltid lika provocerande, och jag kan inte för mitt liv förstå hur vi inte kan se hur fel och skev bild av kvinnor OCH män vi reproducerar om och om igen. "Men kvinnor vill ju se bra ut och vara kvinnliga, de som säger något annat är bara avundsjuka för att de inte ser lika bra ut" typ. Då kan jag ställa frågan; har en som kvinna någon gång haft ett val, om en vill vara kvinnlig eller ej? Jag har aldrig blivit tillfrågad huruvida jag vill se bra ut och vara "kvinnlig" för att jag är född kvinna, det är något som tas för givet. Att det är av naturen bestämt att en som kvinna VILL vara vacker och se ut på ett speciellt sätt som anses vara feminint och tillfredsställande för männens blickar. Jag har aldrig känt att jag haft ett val att vara kvinnlig eller ej. När jag lämnade barndomen och blev mer medveten om mitt och andras utseende märkte jag snabbt vad som förväntades av mig som kvinna. Att jag skulle passa in i ett fack tillsammans med andra kvinnor, ett fack där vi vände ut och in på oss själva för att få mäns uppmärksamhet, vi skulle vara knullbara. Även om jag var punkare, rakade av mig allt hår på huvudet och hade konstiga kläder ville jag vara snygg, och "kvinnlig".

En behöver ju inte helst leta länge innan en ser mönstret i reklamer som vi matas med hela tiden. Det är snygga, smala sexiga kvinnor med kåt blick som säljer allt från parfymer till jeans och mat, medan männen säljer saker genom att se stora, starka och farliga ut. Och vi köper skiten, Vi ifrågasätter inte helst varför vi köper jeans som marknadsförts med modeller som ser ut som de just ska bli våldtagna. Vi har blivit så avtrubbade att vi inte orkar bry oss, och hur ska det då komma till en förändring? När vi lever i tron att det är så här det ska vara, att vi som kvinnor VILL framställas som köttstycken och objektifieras i tid och otid, för att vi tycker om att få männens uppmärksamhet.


Hur ska vi komma från de stereotypa könsrollerna när vi inte ifrågasätter och vill ha en förändring? Våra barn får lära sig redan i förskolan hur viktigt utseende är, och det är otaliga gånger jag fått förklara för min sexåring att det inte spelar någon roll hur en ser ut, utan det viktiga är att det är bekvämt. Och hon är rädd för att de ska skratta åt henne om hon har fel leggings eller fel t-shirt. Hon är sex år. Hur ska det bli sedan, när hon är tio, tretton eller femton? När hon hela tiden ska klä sig för att få andras acceptans? 
När jag kommer ur duschen (där jag rakat bort allt hår från ställen där kvinnor inte ska ha hår, peelat huden, använt schampo och balsam som gör håret tjockare och mindre frissigt, peelat ansiktet och efteråt smort in mig med någon kokosdoftande salva över hela kroppen), och ställer mig framför spegeln för att ändra mitt utseende helt och hållet, vem gör jag det för? Jag vill intala mig själv att det är för min egen skull jag sminkar mig och fixar håret, för jag tycker det är roligt att se bra ut. Men jag vet även också att det förväntas av mig i egenskap av kvinna att jag ska göra allt detta, lägga ner tid på att lägga en mask på mitt eget ansikte. Lägga ner tid på att ha ångest över min kropp och min hy, för det finns alltid något som kunde vara lite bättre, lite smalare, lite fastare. Hur många mödrar står inte framför spegeln och svär över sina celluliter eller sina kärlekshandtag inför sina barn? Och vad gör det med dem, att redan från unga år påverkas både av sina föräldrar och av ett konstant flöde av reklam utifrån, som säger att du inte duger som du är? 

En kommentar från artikeln: Jag tror nog att kvinnor vill vara just kvinnor. Kvinnor vill inte vara män,jag frågar därför varför inte kvinnor får vara kvinnor? Ska dom vara något dom inte är och något dom kanske inte ens vill vara?

Vad är det att vara kvinna? Vad är det att vara man? Är det att vara kvinna om en erkänner sig underlägsen mannen och endast ses som ett kön? Är det att vara man att vara överlägsen alla andra levande ting och ses som människa, inte endast ett kön? Vad är det som gör att det ses annorlunda på kvinnlig respektive manlig framgång? Varför läggs det så mycket fokus på den kvinnliga chefens familjeliv eller klädstil, medan den manliga chefen verkligen får prata om sitt jobb och sin karriär? 
Innebär det att jag inte vill vara kvinna om jag inte accepterar de krav som ställs på mig och mitt utseende, att jag vägrar objektifieras? 


Och det är ju inte bara kvinnor som far illa av detta, männen och bilden av hur en "riktig man" ska vara påverkas i lika stor utsträckning. Det är inget hälsosamt ideal som männen ska tvingas följa, att vara hård och alltid stark, inte visa känslor och absolut inte visa feminina sidor. Som sagt reproduceras dessa stereotypa roller genom vår tystnad, genom vår acceptans och det faktum att vi tror att det är så här det ska vara. Vi kommer aldrig att slippa sexism eller uppnå jämställdhet mellan könen om vi inte problematiserar och ser det absurda i de bilder som vi matas med varje dag, och ifrågasätter våra egna föreställningar om vad som är "kvinnligt" och "manligt".

Jag vill inte vara knullbar. Jag vill vara en människa som ska kunna se ut hur jag vill utan att behöva fundera över om jag är tillräckligt feminin eller uppfyller andras krav på hur jag borde se ut. Problematisera och ifrågasätt, gott folk, var jobbiga och säg emot, någonstans måste vi börja luckra upp dessa skadliga roller som tilldelas oss från den dagen vi föds. 

Tips: besök The Gender Ads Project för många skrämmande exempel på hur sexism och makt används i marknadsföring.



torsdag 10 september 2015

What goes around comes around

Jag borde inte skriva i det sinnestillstånd jag befinner mig i nu. Jag borde gå och lägga mig, inte tänka på alla idioter som finns i min omgivning och vänta på helgen som snart är här. Men vet ni vad? Precis över allt på alla tänkbara sociala medier som finns bombarderas jag av folk som delar artiklar i ren ilska och tänker inte en sekund extra på vad det är de delar. Så därför tänker jag låta känslorna skriva den här gången, för nu orkar jag inte hålla tillbaks längre.

I ungefär en veckas tid har det kommit mer och mer ren och skär rasism i mitt facebook-flöde. "Du har fel vänner" säger vissa, och ja det kan hända, men det som skrämmer mig är att det är folk som faktiskt är mina vänner som uttrycker främlingsfientliga och rasistiska åsikter, sådana mänskor jag faktiskt trott tänker längre än vad näsan räcker.
Världen står i brand och folk flyr för sina liv till ställen där de tror det är bättre för tillfället, länder där det inte finns krig och där folk är trevliga och vänliga. Nu har vi även börjat göra skillnad på riktiga flyktingar (kvinnor och barn) och låtsasflyktingar (män), och alla är inte välkomna, männen borde ha stannat hemma och krigat och inte komma hit och lämna sina familjer i sticket i hemlandet. Det är en sak jag undrar, om det verkligen inte är någon som tänkt tanken att detta inte var väntat? Har inte vi i väst oss själva att skylla när det gäller denna krissituation med folk på flykt som uppstått? Är det inte vi, som i årtionden har exploaterat, utnyttjat och våldtagit människor och samhällen som inte passat in i vår bild av hur ett korrekt samhälle ska se ut? Är det inte vi som bidragit till fattigdom och utarmning av naturresurser i världens fattigaste delar? Är det inte vi som tvingat på länder våra fantasier om att demokrati är det enda rätta och att alla samhällen måste ha samma system som oss? Se på Libyen, Afghanistan, Syrien och Egypten, har något blivit bättre där sedan västvärlden började föra in idéer om att diktaturen ska störtas och demokratiska val av vem som ska styra landet ska införas? Det har ju blivit sämre för människorna som lever i dessa länder nu! Förut kanske de inte kunde säga vad de ville och allt var inte tipp topp när det gällde mänskliga rättigheter, men de blodbad som pågår nu såg man inte av då. Nu har vi gerillagrupper som skjuter på varandra, Muslimska brödraskapet och IS förstör allt i sin väg, kvinnosynen har blivit om möjligt ännu sämre än var den varit förut och människor blir utan hus och hem i striderna mellan ländernas egna befolkningsgrupper. Så, vi i väst som har ett helt annat samhällssystem, som i århundraden haft möjlighet att bygga upp ett välfärdssamhälle med fungerande (nåja) beskattningssystem, gratis utbildning för alla barn, socialt skyddsnät och där människor har demokratiska rättigheter, vi förväntar oss att demokrati ska gå att införa över en natt i länder där en stor andel av befolkningen är analfabeter och inte vet vad en valurna är en gång. När ska vi sluta med dessa korståg där vi dikterar den enda rätta vägen för hela världen? Varför är vårt sätt att leva det enda rätta? Vi måste förstå att det handlar om helt olika kulturer, samhällen och synsätt på saker och ting, men även vi måste börja vara mer ödmjuka och sluta med dessa översittarfasoner. Det tar tid att förändra tusenåriga traditioner och mänskors sätt att leva, och låt oss ta kristendomens korståg som ett historiskt varnande exempel på hur vi inte vill ha det.

Så länge vi såg flyktingar i gummibåtar genom skärmar och på tv-nyheterna var det lugnt. De är ju så långt borta, fy så hemskt att de kvävdes till döds i en lastbil, ja det är nog tragiskt med alla barn som sköljs upp på land, någon borde göra något. De hölls på avstånd och vi kunde leva våra liv utan att något störde. Nu står de helt plötsligt på våra tågstationer och vid våra gränser, ber om hjälp och söker en fristad där det inte är krig och våldsamheter, och vad händer? Jo vi blir tokiga, ropar KOM INTE HIT! Vi vill inte ha er här, åk tillbaks till era länder och strid för er egen sak, vi har inte råd att ha er här, vi har fullt upp med vårt eget. Bilder och nyheter pumpas ut på flyktingar som våldtar, som rånar, som bara kommer hit för att sprida IS läror, Folk lämnar kyrkan för att de visar medmänsklighet och erbjuder sina lokaler till flyktingarna så de ska få tak över huvudet, är det det som är att vara kristen? Att göra skillnad på folk och folk? Newsflash: De flyktingar som kommer hit vill inte helst vara här, de vill hem till sina egna länder så fort situationen lugnat ner sig. Folk tror att alla som kommer hit nu ska lämna här, få uppehållstillstånd "och leva på bidrag". Så går det ju inte till, det handlar om att släcka de mest akuta bränderna och rädda människor i nöd. Vi har råd, vi har materiella möjligheter eftersom många av oss lever i överflöd. Vissa får det att låta som att alla flyktingar som kommer hit på en gång får en massa pengar som "vanliga" finländare inte får, men det funkar ju inte på det viset! Jag blir så jävla trött när det antas en massa saker hela tiden, och som vanligt, att folk inte tänker rationellt när det gäller att dela "nyheter" eller information. Vad fan är det för fel på människor? Tänk om Sverige skulle gjort likadant mot oss när finländarna utvandrade dit på 1960-talet för att få jobb, att de skulle satt lapp på luckan och bara "nännä, hit får ni inte komma". Eller när vi emigrerade till Amerika i slutet av 1800-talet. Eller när ungrare kom till Finland. Folk har rört på sig i alla tider av olika orsaker och vi måste kunna känna så pass mycket medmänsklighet att vi tar bort skygglapparna för ögonen och SER att de är människor precis som oss. Det är klart det finns de som har oärliga intentioner och utnyttjar krisen, men vi här uppe i Norden och i västvärlden måste sluta se oss som förmer än alla andra. Vi slår och misshandlar varandra lika mycket oavsett om det finns fler eller färre människor av utländsk härkomst, det har vi alltid gjort och kommer alltid att göra.

Jag vet att folk blir irriterade på det jag skriver, och alla har sina åsikter och måste få yttra dem, så även jag. Det enda jag vill är att vi måste börja tänka på andra än oss själva, det finns så mycket lidande i världen och vi kan hjälpa, speciellt nu när hjälpen verkligen behövs. Jag vill inte bråka med folk om vad som är rätt eller fel att tycka, jag vill bara att folk ska fatta att det handlar om sunt förnuft och förmåga att kunna känna någon slags tilltro till mänskligheten. Vi kan inte göra samma misstag som vi gjort genom historien, som bidragit till segregering, diskriminering och folkmord, låt oss vara smartare än så. Snälla.

onsdag 9 september 2015

dags att damma av och börja om

Nu är det dags att dra lakanen av möblerna, öppna gardinerna och damma av tangentbordet, för nu ska denna bortglömda blogg återuppväckas från en nästan fyra månader lång dvala. Som synes har jag haft en välbehövlig sommarpaus från skrivandet, för jag kände att jag inte kunde producera bra text och min hjärna fungerade inte alls som jag ville i början av sommaren. Min livssituation gjorde att jag ville koncentrera mig på allt annat än världens orättvisor, och i samma veva när det sista inlägget skrevs flyttade jag och Lillan in i lägenheten vi bor i nu. Så detta är ett stort moment, ska ni veta, detta är första blogginlägget som skrivs under detta tak och även om skrivarfingrarna är lite ringrostiga känner jag att nu är det dags. Nu är det dags att sakta men säkert återuppta det jag älskar allra allra mest, att ge er texter som får er att tänka till lite, och kanske även påverkar någons sätt att tänka. Skriver ju även annat mindre djupgående också så klart, men nu med en värld som står i brand kommer det att bli en hel del deeper stuff.

Men kan ju börja med en liten uppdatering om vad som hänt i mitt liv under sommaren. Som sagt flyttade vi hit i maj och trots att lägenheten är lite sliten trivs vi båda enormt bra, speciellt efter att jag fått den hemtrevligt inrett och i ordning med nya tapeter här och var. Måste även påpeka att det var ett bra terapiarbete för mig att på egen hand ordna allting här, för det gav mitt självförtroende en boost och det fick mig att verkligen inse att jag kan bara jag vill. Sommaren for förbi i rekordfart och fast vädret varit skit tycker jag att sommarn har varit riktigt bra. Några höjdpunkter var bl.a. AC/DC-konsert i Hämeenlinna och det som slår allt är Weekend Festial i Helsingfors som vi var på i augusti. Mitt sociala liv har exploderat och jag har fått så många nya vänner under de här senaste månaderna så det är inte klokt, mycket tack vare att jag blivit mer utåtriktad och mer orädd för att ta kontakt med människor. Jag har även dejtat en del, men inte i syfte att hitta en ny pojkvän utan mest för att lära känna nytt folk och för att ha något vettigt att fördriva tiden med. Är ju nu för tiden ganska aktiv inom nätdejtingens fascinerande värld och där finns både ett och annat kan jag lova.
Har även fått kontakt med människor som tidigare fanns i mitt liv men som av olika anledningar försvunnit, och det är spännande att se vad åren och livet gjort med oss och hur annorlunda vi är idag jämfört med 5-10 år sedan. Lillan har börjar förskolan, och hon har även börjat vara varannan vecka hos sin pappa vilket gör att jag har konstigt mycket fritid helt plötsligt. Fritid som jag lägger på att umgås med vänner eller på att vara ifred i ofta välbehövlig ensamhet.

När det gäller relationer och män överlag kan jag säga så mycket som att nej tack. Att dejta och strula runt funkar riktigt bra för mig för tillfället, för om jag för fyra månader sedan var trött på relationer är jag om möjligt ännu mer anti-förhållanden nu. Tanken på att ha någon nära hela tiden ger mig obehag och jag trivs nästan för bra i min ensamhet ibland, men jag behöver det nu och så får det vara. Problemet är väl att alla kanske inte förstår att man inte vill ha något allvarligare fast man dejtar eller är ute och raggar, så där kommer den viktiga faktorn fram, att vara ärlig med vad man vill från första början så man inte ger människor falska förhoppningar. Jag tycker om att bestämma själv hur och när jag gör saker, och att inte behöva anpassa mig efter någon annan än mig och Lillan.

Jag har även valt att ta paus från skolan åtminstone en termin, eftersom det står mig riktigt upp i halsen nu, allt vad den akademiska världen innebär. Jag trivs så oerhört bra på jobbet nu när allt flyter på som det ska och jag får uppskattning för det jag gör. Det är något med skolan som gnager inom mig, att jag inte passar in i den (finlandssvenska) akademiska världen, och att jag i princip utbildar mig till arbetslöshet gör inte saken bättre. Vet inte om det är mitt bultande arbetarklasshjärta som inte kan ställa in sig på tanken att vara högutbildad akademiker som stöpts i samma form som alla andra "kritiskt" tänkande i Svenskfinland, men det är något som inte passar in med mitt liv just nu. Jag har som dröm att skriva, var som helst om vad som helst, och för det behöver jag inte en högre högskoleexamen. Visst, det är lättare att få in foten på rätta ställen när man har en examen, men jag är rädd att mitt fria tänkande blir påverkat negativt av den akademiska världen och dess skäggiga gamla gubbar som bestämmer agendan. Så, tills vidare kommer jag att arbeta och försöka lägga undan lite pengar, så att jag kanske någon gång kan köpa mig ett litet hus åt mig och Lillan där vi kan bygga vårt liv ordentligt.

Så, nu ska jag börja blogga mera igen, för som sagt känner jag att lusten att skriva har kommit tillbaks. Det enda som är synd är ju att det måste krävas flyktingkriser och regeringens vansinniga sparbeslut för att jag ska triggas igång. Men det visar väl bara på att jag nu är redo att börja läsa och ta in nyheter igen, något jag inte gjort på hela sommarn pga tröttma på att världen är sjuk i huvudet.
Hoppas jag ännu har några läsare kvar, för nu ska här börja skrivas så tangenterna glöder igen.