Ända sedan jag var liten har jag känt en viss fascination för LP-skivor. Även om jag hör till den generationen som är uppväxt med CD-skivor och sett hur musiken flyttats från det fysiska rummet och in i datorer, där det finns näst intill ett oändligt utbud av alla möjliga och omöjliga genrer. Min far hade en stor samling LP-skivor, och jag minns hur roligt det var att sitta och plocka i skivorna när jag var yngre, och hur fascinerande det var att höra musik komma ur LP-spelaren, på grund av att man lägger ner en nål på skivan medan den snurrar. Och konvoluten sedan, vilka konstverk man kan hitta bland alla dessa skivor, på den tiden folk verkligen tänkte till när de utformade sina skivkonvolut. För några år sedan fick jag överta min fars LP-samling, och i julas fick jag en spelare att spela dem på. Vilken lycka. Och jag kan förstå hur folk inte har fattar hur man orkar lägga ner tid på att springa och svänga skiva efter fem låtar, men det är ju det som är så kul med de gamla skivorna, att man verkligen tänker efter vad man vill höra på, är det värt att svänga till andra sidan? Tänk när man bara hörde på LP-skivor, på fester satt folk vid vinylspelaren och använde konvoluten som glasunderlägg, och sådana spår syns även i min fars samling. Spår av att någon haft roligt när de har lyssnat på musiken. Musiken en mycket viktig betydelse i mitt liv, nästan alltid vill jag ha musik runt mig, och kopplar ihop låtar med olika saker som har hänt mig genom åren. Och det är inga dåliga skivor som finns i samlingen, jag är så glad att jag och Smokey slipper springa på skivmässor för att hitta guldkornen som man "ska ha", eftersom flera av dem har vi redan, tack vare att min far köpte dem för nästan 30 år sedan. Nu kan man gå på LP-mässor i lugn och ro, för att se om man skulle råka hitta något bra att ta med sig hem.
Problemet är väl att komma på en smart förvaring, ett LP-skåp kommer inte på fråga eftersom de tar så mycket plats.
AC/DC har jag ett komplicerat förhållande till, men de tidiga skivorna med Bonn Scott i spetsen är nog för jävla bra. För tillfället är Jailbreak favoriten.
Hurriganes så klart, deras debutalbum "rock and roll all night long" har jag flera gånger blivit förmanad om att vara försiktig med, eftersom den kan vara ganska värdefull.
Tjejerna. hade tydligen tre Runaways-skivor, vilket jag upptäckte efter fotot var taget.
Nationalteatern har levt ett hårt liv, och låten "livet är en fest" hoppar lite, ett bevis på att den blivit spelad mer än en gång.
Och Ebba Grön så klart <3
På tal om konstiga konvolut. Blaind Faith med Eric Clapton. Jag fattar ingenting av den här bilden, vad vill de säga? Oavsett är det ganska stor skillnad om man jämför med moderna tider. Den stackars flickan skulle knappast aldrig fått vara med på bild utan operationer och bildretuschering. Tiderna förändras.
Killarna i Metallica ser ut som små finniga tonårspojkar på baksidan av de här skivan. Och det var de också den här tiden, år 1983.
Judas of course. En av hur många skivor som helst.
Och Cornelis så klart.
Här är ännu äldre skivor. En del av min farfars samling av EP-skivor som endast har blivit marginellt spelade. De här skivorna har ofta bara 2 låtar per sida, så när man hör på dessa löns det knappt att gå från spelaren innan man byter skiva helt
Det här är en skatt, och värt så mycket mer än alla spotify-listor i hela världen. You gotta love it.
1 kommentar:
Härligt!
Skicka en kommentar