kan jämställdhet gå för långt?

Jag känner mig lite förvirrad för tillfället. Jag har i flera dagar funderat fram och tillbaka och håller på att svänga ut och in på mig själv i jakten på svar på frågan KAN JÄMSTÄLLDHETEN GÅ FÖR LÅNGT? Vad är det exakt som händer när någonting blir för jämställt? Är det helst fysiskt möjligt att t.ex ett samhälle kan bli för jämställt?
Anledningen till detta huvubry är förstås Larsmos val att inte skriva under den europeiska jämställdhetsdeklarationen, som Österbottens Förbund hade sänt ut till alla medlemskommuner med förhoppningen om att Österbotten skulle bli det första landskapet som undertecknar deklarationen. Men nej. I Larsmo säger man nej till jämställdhet (lite illa uttryckt av YLE Nyheter, kanske). De ansåg att det skulle skapa mera jobb för kommunen genom att underteckna denna deklaration, och många kommentarer har dykt upp under nyheten på YLE´s hemsida. Jag läste igenom kommentarerna och blev allt mer mörkrädd ju längre ner jag tog mig, och till sist klarade jag inte av att läsa mer när jag för 10 gången såg kommentaren av följande typ: "Det är bra Larsmo, jämställdhetstjafset har gått för långt, vi kan ju inte låta det gå som i Sverige där ungarna är könlösa och landet styrs av rabiata feminister. Då klarade jag inte av mer. Har vi inte kommit längre än såhär? Lever vi faktiskt fortfarande i början av 1900-talet? Jag trodde vi hade år 2014, när man kan resa till månen och prata med människor på andra sidan jorden, vi kan vaccinera människor från dödliga sjukdomar och alla har små datorer i fickan. Men ett jämställt samhälle? NÄÄÄÄEEE, det kan vi inte tänka oss att ha. Det känns så jobbit att börja behandla alla människor likadant, blir så mycket byråkrati. Det är nog bättre om vi (den vite medelålders mannen) får fortsätta att sitta här och ha makten att bestämma för att vi råkar vara födda med penis.

I FN´s förklaring över de mänskliga rättigheterna tas det här med jämställdhet upp ganska snabbt, redan i andra eller tredje artikeln har jag för mig. Där står det att man oavsett kön, hudfärg, religion, politisk åsikt, nationalitet, sexuell läggning (tror inte den finns där men jag lägger till det i alla fall eftersom det också är relevant), så har man rätt till att behandlas utgående från den människa man är och har rätt till den frihet som beskrivs i den första artikeln. Typ. Inte så svårt. Till och med duden som skrev bibeln hade det där på klart; behandla människorna så som du själv vill bli behandlad, visdomsord som förekommer i nästan alla religioner som finns på den här jordens yta.
Så åter till min fråga. Vad händer om jämställdheten går för långt? Enligt mina tankegångar, och om jag får säga det själv har jag ganska god förmåga att använda min hjärna, så borde det i rimlighetens namn bli till orättvisa den sekund som "jämställdheten gått för långt" dvs att en människa tar sig friheten att sätta sig över en annan människa på grund av yttre attribut, kön eller whatever. Då kan man ju inte prata om jämställdhet mera, för är man jämställd så är man ju det, det kan ju inte bli för mycket, eller?
Jag förstår inte heller denna rädsla för jämställdheten, folk (ofta män) får det där om bakfoten och tror att det handlar om att kvinnorna skapar någon typ av armé av amasoner och ska slänga alla män i fängelsehålor djupt inne i ett berg, eller ännu värre. tvinga dem att vara hemma med BARNEN! Och att det handlar om att alla uppgifter i hemmet ska enligt lag vara slaviskt uppdelade så det blir rättvist, killarna ska sy gardiner och tjejerna skruva med bilen, osv. För att inte tala om feminismen. Femínismen har inte ännu (men det kommer) fått så starkt fotfäste i den finska offentliga debatten, eftersom så fort man säger ordet feminism så börjar man prata om kroppsbehåring och sinnessjukdom. Men här är kanske något ni inte tänkt på förut: Feminism handlar ju för i helvete om jämställdhet. Att kvinnan inte ska vara underlägsen mannen och att samhället inte ska konstrueras med mannen som det "normala". För vi har inte ett jämställt Finland idag, inte på långa vägar, och så länge folk med maktpositioner i samhället motarbetar jämställdheten kommer vi aldrig att få någon rätsida på det hela.

Tänk efter, jämställdheten skulle ju gangna alla människor i ett samhälle. Det handlar inte om att utesluta någon från någonting, tvärtom, det handlar om att öppna upp för flera valmöjligheter. Att det ska bli lättare att få jobba med det man vill, att man ska få älska vem man vill, att man ska få ha vilka intressen man vill, utan att någon ska komma och peka finger och säga att det inte är okej att tycka om vissa saker för att du råkar vara kille eller tjej eller banan eller vad fan som helst. Det handlar om att lära våra barn att de kan bli rymdingengörer, ballerinor, sjuksköterskor eller rallyförare oavsett vad de har mellan benen. Det handlar om att killar ska få jobba på dagis utan att bli misstänkt som pedofil, och det handlar om att tjejer ska få jobba inom byggbranchen utan att bli sexuellt trakasserade. Det handlar om att vi ska lära våra söner att det fan inte är okej att våldta, istället för att lägga våra döttrar på självförsvarskurser där de lär sig att säga NEJ med hög röst. Det handlar om att kvinnor ska kunna klä sig hur de vill, vara hur fulla de vill och prata med vem de vill, utan att för den orsaken få "skylla sig själv" vid en eventuell våldtäkt. Det handlar om att inte lära våra barn vad som är killigt och tjejigt, att det borde vara förbjudet för pedagoger och föräldrar att säga "så gör inte fina flickor" och "pojkar är pojkar".
Jämställdheten berör oss alla, och alla borde ju i rimlighetens namn sträva efter att uppnå jämställdhet. Vi borde ju för fan vara förebilder för resten av världen eftersom vi har alla verktyg som behövs för att skapa ett jämställt samhälle.
Sluta haka upp er på "hen" och orakade armhålor, och fokusera istället på de verkliga frågorna. Varför bedöms vår kompetens och vårt värde utgående från det kön vi har när vi föds? Att hela vårt kommande liv med bl.a intressen, karriärval och nivå på inkomsten ska bestämmas utgående från någonting som vi inte kan påverka? Är det rimligt? It fuckin´aint!

Och det är inte bara jämställdhet mellan könen det handlar om, så lätt är det ju inte. Det finns så mycket mer att kämpa för, men för tillfället är det könen jag fokuserar på, eftersom det egentligen är en så banal sak det handlar om.

Så, kanske det är dags att verkligen ta den här kampen för jämställdheten, och inte låta det glida undan som så många andra viktiga frågor har en tendens att göra i den här jävla ankdammen. Det börjar bli dags att höja röster, och verkligen fundera på vilken typ av människor vi vill att våra barn ska växa upp till. Sådana som har respekt för andra människor oavsett kön eller annat? Eller sådana som förtrycker, diskriminerar och anser sig vara överlägsen andra människor?
När det kommer till min egen dotter kommer jag att göra på samma sätt som mina föräldrar gjorde med mig. Att som förälder säga till ditt barn: du kan göra vad som helst bara du vill, och att aldrig låta någon annan säga att du inte kommer att klara det, eftersom det är bara du själv som väljer hur du begränsar dig. Jag har kommit långt och brutit mot flera normer på vägen, och det är jag banne mig stolt över.