Så kommer kvinnodagen med pompa och ståt

Jag vill inte vakna upp och möta världen i morgon, jag vill stanna kvar i sängen, dra täcket över huvudet och ta skydd från alla glada tillrop och blommor som ges till höger och vänster i syfte att gratulera vissa människor för att de lyckats med bedriften att födas med fitta.
Jag vill inte vakna upp på den här dagen ännu ett år, och se hur den blivit allt mer kommersiell, hur vi blir erbjudna gratis drinkar, billigare gym, fina spetsbehåar och andra idiotiska förmåner en dag på året. Det känns som om människor är om möjligt ännu mer omedvetna om varför denna dag finns, det är inget att fira, det är inget att vara glad för. Den här dagen finns för att vi fortsättningsvis lever i en ojämställd och ojämlik värld, där det fortsättningsvis behövs en specifik dag på året för att uppmärksamma detta. Att kvinnodagen görs till ett kommersiellt jippo gör mig så oerhört frustrerad. Det vore en annan sak om en del av vinsten skulle ges till välgörande ändamål, som utbildning för flickor i Afghanistan, eller till skyddshem för kvinnor som blir utsatta för familjevåld, åt förebyggande undervisning i syfte att förhindra våldtäkter eller donera pengar åt verksamheter som tar hand om barn som fallit offer för trafficking. Vad fan som helst. Men där sitter de och gnider sina händer och ser ännu en chans att tjäna pengar på människors lidande, och vi sväljer skiten med hull och hår. Imorgon kommer inte vara en glädjens dag för mig, det kommer att vara en dag som påminner mig om folks ovilja att ta reda på varför denna dag uppmärksammas från första början, en dag som påminner mig om att vi blir allt mer avtrubbade inför verkligheten, och en dag som ger mig bevis på att världen inte alls förändras, trots att åren går. Jag orkar inte ens skriva något vettigt, för den här världen gör mig så jävla trött.

vad feminism är för mig, ett år senare.

För ungefär ett år sedan skrev jag det här inlägget, och det är nog lika aktuellt idag. På ett år har jag blivit ännu mer övertygad om varför feminism behövs, och nästan varje dag får jag bekräftelse på varför just jag för min kamp. Det kan vara allt från att min kompetens ifrågasätts på arbetsplatsen pga att jag är kvinna, att se hur min dotter börjar formas efter samhällsnormer jag vill ta avstånd från, till att läsa om övergrepp på icke-män och se sexism och annan typ av diskriminering dagligen florera i olika typer av media. Jag har kanske blivit mer duktig på min intersektionella analys, och framför allt intar jag inte försvarsställning när någon kallar mig radikal, för om det är att vara radikal att stå upp för alla människors lika värde, ja då är jag nog det med gott samvete. Den feministiska kampen förändras hela tiden, både på det personliga planet och på olika nivåer i samhället, det gäller att hänga med i tiden och hitta det som just du vill kämpa för. Och för mig är det en värld där patriarkatet inte ska finnas, där människor ska leva i harmoni med varandra och att folk tar bort de hatiska skynkena de har framför sina ögon som gör deras blick trångsynt och oförstående. För mig är feminism kärlek och systerskap, där vi håller varandra om ryggen och tar de utsattas parti, där jag som vit västerländsk feminist har möjlighet att tala för de som inte har en röst. För det handlar inte om att vi ska stjäla varandras kamper eller ta för givet hur andra människor upplever förtryck, det handlar om samarbete över gränser och det faktum att vi alla vill uppnå samma sak, en värld fri från förtryck där vi alla ser människor för vad de är, just som människor.

I låten Tagga ner beskrivs det ganska bra hur det är, att alltid placeras i fack och att en förväntas vara på ett speciellt sätt beroende på vad en har för olika roller. Fuck that säger jag bara. Låt ingen komma och säga åt dig hur du ska vara eller bete dig, det är dags att bryta mönster och sluta reproducera könsroller och andra gammaldags föreställningar om hur en ska vara utgående från sitt kön. När vi slutar med sådant trams blir livet så mycket mer rikare, och vi blir mer obegränsade i oss själva.

Mina älskade syskon, detta är till er

Jag har tänkt väldigt mycket på mina syskon under den senaste månaden. Jag tänker alltid på mina syskon, oroar mig, ligger sömnlös på nätterna och tänker på om de har det bra, om de är lyckliga, att de klarar sig. Men den senaste tiden har det hänt saker som har gjort att jag tänkt på oss tre lite extra mycket, vår uppväxt, vad som hände, vad vi såg som barn inte borde se, vilka spår det har lämnat och så vidare. Jag älskar mina syskon, Hanna och Viktor, så oerhört oerhört mycket så det finns ingen människa i världen som kan förstå det. Även om det går perioder när vi inte pratar så mycket, eller ses så mycket så går det inte en dag utan att jag tänker på dem. De finns alltid med mig, i allt jag gör. Det har alltid varit vi tre, även om världarna runt oss rasat samman och livet har sett fullkomligt bonkers ut, så vet vi att vi haft varandra. Det har inte varit lätt, vi har alla haft och har ännu våra egna krig att bekämpa, men som jag ser det finns det ingenting som skulle hindra mig från att ringa till någon av dem om jag behöver tröst eller hjälp med något.

Vi håller varandra om ryggen, bär på minnen som ingen annan vet något om och vi förstår varandra i hur det är, när saker inte går som en tänkt. Hur det känns när en inte riktigt passar in någonstans men ändå tvingas göra det. Det finns ingen som jag skrattar med som de, nu när vi är vuxna skrattar vi ju absolut mera än vad vi gjorde när vi var små, när vi helst ville ta livet av varandra. Så många gånger jag ville döda Viktor när han använde mig som slagpåse när han skulle leka Turtles eller träna "karate". Så många gånger jag avskydde Hanna när hon alltid skulle vara tvärtemot, envis som en åsna stampade hon i golvet och skrek i högan sky så djuren på gården gömde sig och byn trodde flyglarmet gick. När det är tre syskon i en skara blir det oundvikligt att en två ofta gaddar ihop sig mot en, vilket också hände hela tiden. Viktor försökte såga sig genom min dörr (som inte var låst), och Hanna bara skrek, som vanligt. Det finns ingen som en bråkar med som en gör med sina syskon, för en blir alltid sams igen. Fast stickorna yr och det osar svavel runt orden en kallar varann så har det oftast gått över till nästa dag för det måste vara så.
När vi blev tonåringar gled vi ifrån varandra lite. Dels för att jag flyttade hemifrån tidigt, och dels för att det var så mycket annat elände som hände då så vi skötte inte om relationen riktigt. Något som jag ångrar fruktansvärt mycket. Under den tiden de hade behövt mig som mest fanns jag inte där, utan jag förlitade mig på att de klarade sig ändå. Men det är för sent att göra sådant ogjort, utan en kan bara göra bättre från sig efter sina misstag, och nu känns det som vi äntligen på riktigt hittat tillbaks till varandra.

Det vi har varit med om har svetsat oss samman till vad vi är idag, lite galna, inte fullt normala, men ändå alldeles underbara människor. Hanna och Viktor, jag vill att ni ska veta, att er lycka är min lycka, liksom er sorg också är min sorg. Jag kommer alltid alltid att finnas här för er, oavsett vad som händer eller var i världen ni befinner er, så är jag bara ett samtal bort. Jag älskar er, jävla galningar.

 

Och innan det här året är över ska vi fan i mej stå på ett dansgolv tillsammans och rejva bort varenda jävla bekymmer som finns. I promise u.

Det här med Roosh V

Idag hade jag inte alls tänkt skriva om något sånt här. Hade tänkt skriva ett helt vanligt vardagsinlägg om mitt jobb och mitt liv i allmänhet. Men så kom Roosh V i min väg. Vilken clown var det första jag tänkte, men när jag gick in på hans hemsida för att läsa lite mer ingående om honom kunde jag bara tänka omg here we go again. Minns ni RSD med Julien Blanc i spetsen som härjade runt med sina värdelösa dejtingtips och ännu mer värdelösa kvinnosyn för några år sedan? Well, här kommer det igen, bara ännu värre. Läser en Roosh Vs texter ser en direkt att han inte är annat än en misogyn, kvinnohatande våldtäktsförespråkare, som på något vis har fått många män med sig världen över som tycker att hans syn på kvinnor är rätt så "okej". Han ska nu ordna massmöten världen över, och när folk börjar höja sina röster emot hans våldtäktsföreläsningar skriver han bl.a så här på sin hemsida: Since this meetup was never intended as a confrontation with unattractive women and their enablers, I’m moving to save as many of these meetups as I can before Saturday so that men can still meet in private away from a loud, obnoxious, dishonest, and potentially violent mob. (källa). 

Jag vet inte ens hur någon kan ta denna människa på allvar som skriver på det här sättet. Läser man vidare på hans sida och går in på djupet i hans kvinnosyn hittar en mycket godbitar som gör att en verkligen funderar om det är på riktigt eller bara ett väldigt duktigt internettroll som är i farten: Modern women are too broken, unreliable, and narcissistic to be give men anything reliable besides fornication, so this is what you must aim for if you want to get something out of the current oil boom. Any other strategy will result in disappointment and failure. (källa). Han jämför den moderna, självständiga kvinnan med en oljeboom, som ska utnyttjas så länge det varar, och detta endast i sexuella syften. 

Och nu kommer en favorit, där han uppmanar män att inte ha sex med feminister, att på samma sätt som män dissar tjocka tjejer ska de inte heller hoppa i säng med en feminist: For the same reason you pass on fat women, resigning them to an underclass of low-quality men who will fuck anything, you must now sexually discriminate against women for their man-hating belief system. (källa).

Detta är så förbannat galet så jag kan inte förstå hur så många män går på detta. Är det rädslan för att hamna i underläge som de måste börja behandla kvinnor ännu värre, och faktiskt legalisera våldtäkt för att de ska få vad de vill ha? Hur kan denna människa ha möjlighet att ordna möten världen över utan att någon reagerar? Regeringar blir galna över kvinnliga aktivister som visar brösten offentligt, medan sådan här skit får fortgå utan problem? Jag skulle inte vilja ge den här människan mer uppmärksamhet än vad han redan har, men jag kan inte låta det gå obemärkt förbi. Snälla människor, skriv på namninsamlingarna som sprids för att den här människan och hans gelikar inte ska få möjlighet att dra in fler i sina irrläror. 

Jag hatar dig, för att du är feminist.

I ett tidigare inlägg skrev jag om hur det känns som en skulle vissna på insidan när det känns som en bara motarbetas från alla håll hela tiden. Under senare tid har det mer och mer gått upp för mig att jag bor i en stad där det är mer accepterar att vara antifeminist och rasist, än tvärtom. Bara för att nämna ett exempel fick jag under ett krogbesök för någon vecka sedan höra av en man att han inte kan tåla mig för att jag är feminist, att han tycker det är skit det jag skriver och i princip hatar sådana som mig. Jag är van att få kritik för mina åsikter, kritik för att jag är på ett visst sätt eller skriver om vissa saker som folk kan tycka är obekväma. Men när någon uttryckligen säger att de hatar feminister eller inte TÅL mig på grund av mina åsikter, då är det precis samma sak som att de skulle säga att de hatar mig för att jag är kvinna. Att de hatar mig för mitt kön som jag föddes till och inte kan göra ett dugg åt.

Jag skulle förstå om det vore för att jag hade rasistiska eller andra åsikter som innebär att jag anser en annan folkgrupp mindre värda, om jag öppet skulle diskriminera och trycka ner andra människor. Då skulle jag kunna acceptera att människor inte tål mig på grund av mina åsikter. Men när jag blir hatad på grund av att jag vill att alla människor oavsett kön, hudfärg, etnicitet, funktionalitet, sexuell läggning osv. ska ha lika rättigheter och skyldigheter, att vi ska se varandra som människor och behandla varandra med respekt oavsett yttre attribut, det är något jag inte för mitt liv kan förstå. Att jag i många fall inte ens får en chans att berätta om varför jag är feminist, eller varför jag är antirasist eller tycker vi borde förändra på olika saker i samhället så att alla skulle få det bättre, utan en döms ut direkt på grund av hur jag ser ut eller vad jag skriver eller säger. Min mor brukar säga att det inte löns att slösa energi på att argumentera med idioter, för de drar ner en till deras nivå. Men jag kan då fråga mig själv, varför bara predika för de redan frälsta? Andra med samma åsikter som mig vet redan att världen är fucked up, att kvinnor (och män) världen över förtrycks på olika sätt och att bara för att jämställdhet är lagstadgat i ett land innebär det inte att det funkar i praktiken. De vet ju det redan, så varför ska jag berätta det åt dem? Jag önskar inställningen till feminism skulle förändras och bli mer öppen och tolerant, för det är ju inget dåligt, det är någonting som alla skulle gynnas av. Men folk behagar ju inte ens ta reda på, utan kräver att vi ska om och om igen berätta och slå hål på myter som flashback och dåliga krönikor sprider som gödsel över åkrarna.

När en vägrar att se orättvisorna som finns runt en, när en inte ens orkar ta sig en funderare på vad som gör att en har vissa beteenden eller vad dina förutfattade meningar gör med sättet du bemöter dina medmänniskor på, ja det är då intoleransen frodas. Jag kommer inte att ändra på mig bara för att du hatar mig, för min glöd är större än så. Jag tänker inte låta dig och dina hatiska blickar och fula ord trycka ner mig, för det är för mycket som står på spel. Ju fler vi är som vägrar kuva oss under de som sprider rädsla och hat, desto större är chansen att vi faktiskt kommer att kunna förändra något.

Om du säger att du hatar mig på grund av att jag är feminist, då hatar du mig för att jag är kvinna. Och då ger du mig ännu en orsak till varför jag anser att det inte finns några andra alternativ än att vara just det, feminist. 

Att älska sig själv för den man är

Detta inlägg känns väldigt jobbigt att skriva. Jobbigt för jag å ena sidan inte skulle vilja lägga mig i debatten, å andra sidan för jag skulle önska att denna typ av inlägg inte skulle behöva bli skrivna. Jag har själv inte läst ett enda blogginlägg om detta ämne som varit aktuellt de senaste dagarna (utom syrrans då), utan detta är utgående helt och hållet från mina egna åsikter och tankar om plastikkirurgi och skönhetsindustrin.

Under året som gått har jag egentligen för första gången i mitt liv lärt mig att verkligen älska min kropp för vad den verkligen är, en kropp, ett skal, ett yttre. Som många andra har jag i princip hela livet haft ångest över för mycket valkar här, för mycket hår där, brösten som inte blev sig lika efter att jag ammat min dotter, att jag kommer få dubbelhaka när jag blir gammal, jag är för kort, mina kärlekshandtag som inte går att få bort, mina tänder som är för sneda och därför vill jag aldrig le på foton. Listan kan göras lång. Och allt detta började i tidiga tonår, när man ville passa in, inte bli utstött. Det konstiga är att trots jag redan vägrade anpassa mig till ideal om hur en tonårig tjej ska vara så fanns den ändå där, oron över att en ska vara ful, oattraktiv och frånstötande. Men under det senaste året har jag verkligen tagit itu med mig själv och min självbild. Tänkt igenom riktigt ordentligt vad jag håller på med som ogillar mitt utseende mer och mindre beroende på tidpunkt. En stor del av detta är också det faktum att min sexåriga dotter mer och mer visar tendenser på utseendefixering, en oro över att hon är ful, ser tjock ut i vissa kläder och att hon också vill ha smink som många av hennes kompisar har. Hennes jämnåriga kompisar. Numera sminkar jag mig ogärna när hon ser på, för jag har allt för många gånger fått frågan "varför får du göra dig fin när jag måste vara ful?". Min dotter som ännu går i förskolan har redan lärt sig att smink = fin, osminkad = ful. Vad svarar en på en sån fråga? Jag kan inte börja berätta om skadliga ideal och förväntningar på hur kvinnor ska se ut för att bli accepterade av samhället, det är hon för ung för. Så det enda jag kan ge som svar är "för att vuxna är dumma i huvudet som tror att det behövs smink för att gå utanför dörren". Och ändå står jag där, täcker över blemmor och lägger maskara på ögonfransarna för att jag inte ska se sjuk ut.

Vad är det för värld vi låter våra barn växa upp i, där egenvärdet ligger i hur du ser ut, vilka kläder du bär och vad du väger. Barn som knappt fyllt tio svälter sig själva, vill ta livet av sig för att de tycker de är fula, och barn mobbar andra barn på grund av fel kläder eller skor. Och där står vi vuxna och klämmer och smetar och ändrar, hatar oss själva och tror att lösningen ligger i en ny näsa, en smalare midja eller ett par nya bröst. Är det verkligen så enkelt? Försvinner självhatet genom ett ingrepp på det yttre skalet? Har mycket svårt att tro det. Vi måste ställa oss frågan varför är jag missnöjd med mig själv? Vad är det som gör att jag hatar mina bröst som blivit lite hängiga efter att jag ammat ett eller flera barn? Det är inte naturen som skapat någon slags referensram för hur en människa "ska" se ut, det är vi människor som bygger upp föreställningar om hur en ska se ut för att vara bekväm med sig själv. Ofta i sådana här frågor gällande plastikkirurgi (i syfte att förbättra utseendet, plastikkirurgi för att återställa saker efter en olycka eller dylikt är en annan sak) hörs ofta frasen "min kropp, mitt val", men för mig är de som använder det argumentet på fiendens planhalva och spelar. Är det egentligen ditt val? Ställer du dig frågan varför du väljer att förstora brösten eller göra näsan mer rak? Är det inte efter skaparna av skönhetsidealets pipa ni dansar, ni som vill ändra på hur er kropp ursprungligen ser ut? Denna miljardindustri som tjänar mer och mer pengar ju mer missnöjda vi är med oss själva. En kvinnas kropp ska inte få avslöja att hon burit, fött och ammat barn, det ska heller inte synas att en åldras, för rynkor anses fult, iallafall i kvinnors ansikten. Vi ska ha glänsande hår och gnistrande vita tänder, hårlösa kroppar och tränade midjor. Gör vi detta för vår egen skull? Hell to the no. Vi gör det för att det förväntas av oss, det är så äkta kvinnor ska vara, ett resultat av ett ouppnåeligt ideal som gör att vi aldrig blir nöjda med oss själva.

Jag har funderar på vad jag skulle säga åt min dotter om jag opererat brösten, eller fettsugit magen, rätat ut näsan eller lyft ansiktet. När hon frågar varför jag ser annorlunda ut, skulle jag även då svara för att vuxna är dumma i huvudet som inte kan vara nöjda med hur de ser ut. Skulle jag kunna leva med tanken på att det kanske är jag som orsakar att min dotter vill ta livet av sig själv när hon är 12 för hon tycker hon är för ful att leva. Att se henne snurra och vrida sig framför spegeln, nypa i det obefintliga kroppsfett som finns och se på sig själv med dömande blick. Skulle jag kunna leva med tanken att mitt barn skulle svälta sig själv för att hon tror det är så en måste göra för att passa in? Leva med tanken att det är tack vare mig och mitt eget missnöje som gör att hon i sin tur börjar se på sig själv med kritiserande ögon. Det skulle jag aldrig kunna. Jag vill ge min dotter en uppfostran där hon lär sig älska sig själv och sin kropp precis som den är. Ja, kroppar förändras med ålder och graviditeter, men varför ska det döljas? Varför denna rädsla för förändring?
Vi behöver börja se på hela skönhetsindustrin ur ett större perspektiv, lyfta bort det från individnivå och se det som ett strukturellt problem. De som tjänar pengar på att vi mår dåligt över oss själva kommer att fortsätta så länge vi upprätthåller och återskapar dessa skeva skönhetsideal, som finns både för kvinnor och män, och som sjunker allt lägre ner i åldrarna. Jag tänker inte säga att alla ska älska sig själva och sina kroppar för vad de är, för jag vet att det inte funkar så. Men jag önskar verkligen folk skulle börja ta sig en ordentlig tankeställare när de säger att det är för ens eget välbefinnande och sin egen skull de väljer att förändra sitt utseende med plastikkirurgi. Naturen ställer inga krav på hur våra kroppar ser ut, i våra hjärnor finns ingen inbyggd mekanism som gör att vi blir lyckliga av att förstora brösten eller bleka tänderna. Vi intalar oss att det gör oss lyckliga, men sist och slutligen är det bara de där jävla ouppnåeliga kraven vi försöker fylla, och det känns bättre när vi intalar oss själva att vi gör det för vår egen skull. Precis som när vi sminkar oss, rakar benen och fixar håret. Vi gör det för vår egen skull.

När jag tog ett steg tillbaka, funderade över de komplex jag haft över min kropp och varför jag egentligen har dem, kom jag fram till att allt sitter i mitt eget huvud. Har någon någonsin sagt åt mig att jag är fet, att jag har hängiga bröst, sneda tänder eller dålig hy? Nej inte nu och inte heller för femton år sedan. Däremot får jag ofta väldigt positiv respons för mitt utseende, så varför kan jag bara inte acceptera att jag är bra som jag är och fokusera på viktigare saker, som att utveckla mitt intellekt, lära mig nya spännande saker och ta bort blicken från spegeln och titta på världen runt omkring? På grund av att det är så jävla svårt, att inte tänka på sitt utseende, att inte tänka på att söka bekräftelse, att säga "tack" när någon ger en komplimang istället för att börja racka ner på sig själv. Men det går, med mycket träning och en stark vilja att verkligen ta avstånd från de ideal vi förväntas se upp till. Jag vill inte att min dotter ska hata sig själv och sitt utseende som jag och många med mig gjort genom sin uppväxt, och i många fall fortfarande gör. Hon är värd så mycket mer än så.

Bilden jag kommer att visa er här nedanför gör att jag har en obehaglig känsla i magen. Att det inte egentligen är okej att visa en sådan här kropp, för den är varken tränad, slimmad eller opererad. Det är en kropp som varit gravid, ammat och släpat och slimpat barn, handelskassar, flyttlådor, målarhinkar och verktyg i många många år. Därför måste jag ha redigera sönder den så det ska kännas lite bättre. Men jag älskar den här jävla kroppen, för den är funktionsduglig, frisk och vacker.

När en börjar vissna.

Hittade gamla dagböcker häromdagen. Började ju bläddra i dem så klart, som en alltid brukar göra när sådana gamla skatter återfinns. Den här gången hände något speciellt inom mig när jag läste vad mitt fjortonåriga jag skrivit, i en värld av tonårshormoner och den ständiga jakten på att passa in, att finna sin grupp. Om man bortser från mindre bra formuleringar och vissa självmordsfunderingar (som jag tror alla tonåringar har åtminstone en gång) så tänkte jag precis på samma saker som jag gör nu. Mina första trevande feministiska tankar föddes där i mitt rum där väggarna var fullklistrade med Ebba Grön-texter och bilder på okända hc-band, konstateranden om hur orättvis världen är, och framför allt, det motstånd en möts av när försök till diskussioner görs. Det går i vågor, glöden och viljan att förändra världen. Ibland är det mer intensivt, en får ett uppsving och provocerar fram diskussioner, vill väcka tankar, förgäves står en och skriker mot väggar som inte svarar. Som skrattar en i ansiktet och kallar en lilla gumman som ska flytta hem till PK-Sverige. Och man blir så satans frustrerad på denna ovilja att förstå, oviljan att se på saker ur ett större perspektiv. "Jag har aldrig upplevt att jag blivit orättvist behandlad så därför existerar det inte".

I mina dagböcker läser jag om en tid när folk nätverkade, ordnade spelningar, demonstrationer, öppet hus med insamling för krigsoffer någon stans i världen. Det fanns en gemenskap och en kämpaglöd som jag saknar något otroligt. Men när en blir motarbetad tillräckligt mycket ger en tillslut upp. Viljan tar slut. Det är lättare att skita i allt och låta idioterna hållas, för ensam är inte stark i detta sammanhang. Mycket av diskussionerna har förflyttats från kaffeborden och McDonalds till olika forum på internet, och där är det lättare med personliga påhopp och att döma ut andra på ett fult sätt och sedan inte behöva ta ansvar för det. Även där är det som att diskutera med en vägg. Du kan skriva långa utläggningar om varför feminism behövs, fast tills fingrarna blöder, men det kommer alltid någon som gör att du ger upp, en kommentar om hur en har daddyissues, att alla feminister hatar män och hur vi vill ha det bättre än män. All denna okunskap som flödar, bara för att de inte orkar ta sig fem minuter och googla lite grundinfo om feminism och varför det behövs. Jag ger mig inte in i diskussioner om atombrytning, för jag kan inget om det. Men när det gäller feminism, eller någon annan typ av ideologi som berör orättvisor eller ojämställdhet, då har helt plötsligt alla en röst. Då behöver en inte respektera den som är påläst och kan saker inom ämnet, för då är källan fel eller en använder känsloargument. Hur en än försöker står de där, och spottar. Spottar på det som för mig är något av det viktigaste i världen, en tro på att kvinnor och män ska kunna leva jämställt, en tro på att folk ska öppna sina ögon och börja se istället för att bara titta.

När en bara är ensam orkar en inte hålla upp viljan att förändra. När en ser hur världen verkar bli allt mer trångsynt, när en ser rasistiska gatpatruller ta över ordningen i stan, när en hör och ser ett allt mer utbrett hat så vill en så gärna fortsätta hålla huvudet högt med en aldrig sinande vilja att förändra. Men istället vissnar jag inifrån. Jag har ingen att vädra mina åsikter med, ingen som har samma glöd som mig. Jag vill nätverka och binda samman alla oss som sitter hemma och vissnar. Jag förstår min syster som säger att hon aldrig skulle kunna flytta tillbaka hit, för hon höll också på att gå sönder inombords, men hon hann bort i tid. Ungefär femton år har gått sen jag skrev om att förändra världen i min dagbok. Det positiva och medvetna fjortonåriga jag hade ännu ett hopp om att jag kunde förändra. Och vad har jag gjort? Jag har hällt vatten på min glöd så den slocknat. Blivit som alla andra som inte bryr sig, för en kan ändå inte göra någon skillnad.
Men nu, nu vill jag inte slösa mer tid på detta, att titta bort och välja att inte ta diskussioner. Jag måste börja omge mig med människor som hjälper mig att få tillbaka glöden igen. Jag kan inte tillåta mig själv att vissna mera, för snart finns inget kvar, och då sitter jag där med en knuten näve i fickan men för rädd för att säga något om orättvisorna som pågår runt oss dagligen, hela tiden. Tillsammans kan vi göra skillnad. Vi måste bara hitta varandra först.