varför ska jag få gifta mig när du inte får?

Jag har tänkt mycket på äktenskap och bröllop på senare tid, och detta i och med det motstånd som den jämlika äktenskapslagen får i det här jobbiga landet. När Lena Dunham besökte Skavlan för någon vecka sedan fick hon frågan om hon någon gång ska gifta sig (typisk fråga som kvinnor får btw), och hon svarade något i stil med att hon kan tänka sig att gifta sig den dag då alla oavsett sexuell läggning har rätt att ingå äktenskap. De där orden fick mig verkligen att börja tänka på det hemska i den här situationen, att jag får gifta mig med vem jag vill så länge det är en person av motsatt kön. Att mitt heterosexuella äktenskap anses som legitimt och riktigt, medan ett äktenskap mellan ett samkönat par ses som brott mot mänskliga rättigheter, enligt Päivi Räsänen. Det skanderas i kommentarsfält om hur kärnfamiljen skulle nedmonteras om samkönade par skulle få gifta sig, det pratas om barnens säkerhet, hur ska det gå för dem? Som om barn till samkönade par skulle må sämre och skadas för livet eftersom de inte träffar några andra människor än sina mammor eller pappor, om man ska tro på motståndarna till lagen. Ministrar och riksdagsmän beskriver homosexualitet som en sexuell avart, och att "de" kan gott nöja sig med att ingå partnerskap, en behöver ju inte kalla det äktenskap. Människor är rädda att äktenskap som ingås mellan samkönade par gör de heterosexuella äktenskap mindre värda, och att de samkönade äktenskapen på något sätt skulle urholka betydelsen av de heterosexuella äktenskapen. Något som i alla fall jag trodde handlade om betydelsen som individer själva skapar genom att vilja ingå äktenskap med någon. 

Överlag tycker jag att äktenskap är en förlegad institution, och att det i dagens samhälle inte borde ha så stor betydelse om ett par är gifta eller ej, med tanke på att så många bor i samboförhållanden livet ut. Jag menar, vad är det som garanterar att ett barn född inom äktenskapet inte skulle vara en bastard? Det är en jobbig situation att som ogift tas in på utfrågning för att faderskapet ska fastställas när en fått barn, och en blir tvungen att svara på frågor som om det vore ett polisförhör. 

Däremot kan jag förstå den symboliska delen av att vilja älska någon i nöd och lust tills döden skiljer oss åt, och det handlar om att förklara sin kärlek till den en älskar och vill leva med livet ut. Men varför är det bara vissa som ska få göra det? Varför är det bara vi som råkat födas in i heteronormen som ska få åtnjuta lyckan att ingå äktenskap med den en älskar över allt annat? Det är som vi gör en klassfråga av kärleken, och det är endast de privilegierade heterosexuella som ska få ingå äktenskap. Var är rättvisan i det? Varför ska jag har rätt att ingå äktenskap med den jag älskar, medan kanske du eller ditt barn eller din bästa vän inte får det, bara för att hen råkar älska en person av samma kön?

Vi håller tummarna på fredag, snälla snälla låt oss komma ur denna trångsynta bubbla som gör att en får skämmas ögonen ur sig inför resten av världen. Vi måste börja tänka förbi kön, och sluta stirra oss blinda på vad folk har mellan benen, för när det gäller kärlek begränsas en inte av sådana regler om vad som är passande eller vad som står skrivet i en gammal dammig sagobok. En ska få älska vem en vill utan att det ska kännas som att en viss typ kärlek inte räknas, som om det vore något övergående eller ett påhitt. 

Och ja, jag råkar vara heterosexuell och leva i ett heterosexuellt förhållande, och det kan tyckas att jag inte har tolkningsföreträde i denna fråga. Men det enda jag vill är att alla ska få vara glada, och att alla oavsett sexuell läggning ska få älska vem de vill, och då även gifta sig med vem de vill om det är något som är viktigt för de människorna. Jag vill inte leva i ett samhälle som är uppbyggt på fördomar och oförståelse, och framför allt inte i ett samhälle där oförmågan att tänka längre än utanför sin egen lilla bubbla av trygghet har blivit en epidemi...