söndag 19 oktober 2014

den regelbundna bloggaren

Tydligen har jag börjat blogga på lite mer regelbunden basis och inte typ en gång i kvartalet som det annars brukar bli. Och det känns bra. Jag har en period då jag verkligen VILL blogga och dela med mig av mina visdomar och annars inte så intressanta funderingar, och jag har läst någonstans att om man ska lyckas inom bloggvärlden ska man helst uppdatera lite mer ofta än en gång i kvartalet. Så nu gör jag det. Men jag ska ändå inte prioritera kvantitet före kvalitet (om det inte är det ni vill dvs) för jag tror inte det finns något värre än bloggare som uppdaterar ofta om ingenting. Nej tack till sådant. 
Jag har en helvetesvecka framför mig med jobb jobb jobb och skola däremellan, och en tentjävel på fredag. Så jag lovar inte att jag kommer att hinna skriva några hemskt djupa samhällsanalyser i veckan, trots att jag har jättemånga idéer i mitt huvud som bara väntar på att få skrivas ner på papper. Men jag ska försöka. Har bl.a. en fråga jag vill ställa till Barbie, och så är det verkligen dags för att lyfta feminismen till nya höjder här i ankdammen. Det var ett inslag om feminism i dagens VBL, där det skrevs att feminismen i Finland är ungefär tio år efter Sverige. Och det gjorde mig frustrerad. Det gjorde mig även frustrerad att det var fler män än kvinnor som fick förklara varför de är feminister i artikeln, och att dessa män inte kallade sig feminister utan ville hellre "kämpa för ett jämställt samhälle utan att låsa fast sig vid titlar". Fattar inte varifrån denna skräck för att kalla sig feminist kommer, om vi inte börjar våga kalla oss feminister kommer folk aldrig att få reda på vad det egentligen är, dvs inte manshat, könlöshet eller förbud mot att raka armhålorna...


1 kommentar:

Carina sa...

Det har gått så mycket troll i begreppet "feminism" och det är svårt att radera ut bilder i folks medvetande när de väl har satt sig i huvudet. Jag tror ett problem är att vi är så angelägna att kalla oss det ena och det andra men inte alltid agerar efter det vi säger oss vara. Jag tror att själva grejen med att kalla oss för saker kan vara ett grundläggande problem eftersom det leder till att vi genast delar in varandra i olika fack. I de olika facken finns från förr antaganden och påståenden och de styr vårt tänkande. Så om jag kallar mig feminist så får folk sina egna bilder i huvudet på basen av vad de har lärt sig att koppla ihop feminism med. Så istället för att vara emot de som inte förstår din tolkning av feminism så kan du leva den feminism du är för. Då ser andra och som du säkert vet så när man gör något annorlunda tillräckligt länge så hakar andra på. Jag vill rekommendera boken "Den hundrade apan" av Ken Keyes och nu hittade jag en intressant grej: http://www.margaretaivarsson.se/artikel_paradigmskriften.htm. Jag har inte läst boken om den hundrade apan men ska definitivt göra det. Teorin är viktig för den som vill göra skillnad :-) Jag ser fram emot dina kommande bloggar, Lina!