så här i förkylningstider

Lillan har snarkat som en gammal sjöbjörn hela förra natten, och jag befarade det värsta när klockan ringde i morse. Men det var endast snor, ingen feber eller hosta. Ännu. Så kom jag att tänka på ett blogginlägg jag läste igår, och kan inget annat än känna igen mig själv i den känsla av rent hat som beskrivs. Lite snor har väl alla ungar hela tiden, men att föra ungar som uppenbart är sjuka och febriga till dagis och låtsas som om ingenting borde vara straffbart.

När man börjar se slutet...

Man vet att veckan börjar närma sig sitt slut när man får bygga stigar för att sig fram i lägenheten på grund av onormalt mycket saker som inte är på sina rätta platser, och när man ser mängden rasta-liknande tovor i både mitt och Lillans hår, när man inte börjar ha några rena strumpor kvar, när brödsmulekvoten börja närma sig bristningsgränsen under köksbordet och Lillans tappade plastpärlor börjar bli som en matta i sovrummet. Då börjar veckan närma sig sitt slut. Nu hade jag ju turen att ha en underbar sambo som plockade undan det värsta igår så jag får städa det sista och dammsuga idag.

Köpte en pumpa för första gången i mitt liv i onsdags också, nu när det börjar närma sig halloween och allt (jag vet att det är den 31 oktober, men för Lillans skull har jag lovat att göra en lykta av den nu när hon är hemma). Så nu tänkte jag försöka mig på en pumpkin pie och se hur det går. Kan inte helst föreställa mig hur det smakar eftersom jag aldrig har smakat pumpa i hela mitt liv. Så det blir spännande.

I morgon ska jag också få mitt hår friserat *fanfarer och trumpeter*. Och det kommer att bli drastiska förändringar, hoppas jag. Det ska bli kortare, och så ska pannluggen få en ny chans tror jag, jag ska även ha väck den svarta tråkiga färgen, det är bara att konstatera att svart är en färg som jag inte trivs i länge åt gången. Funderar på en röd-orange eller mörkare rosa färg. Har inte bestämt mig ännu, vill ha en nyans som lyser upp i vintermörkret, något som kan få andra att dra på munnen lite.

Vi har hamnat in i en dokumentärfilms-period här i huset nu också, eller i alla fall jag. Älskar att se på dokumentärer som visar vilken sjuk värld vi lever i, eftersom det eventuellt manar till att man tänker om och prioriterar saker på ett annat sätt än vad man gör om man är omedveten. Fann den här sidan på www där man kan se hur många filmer som helst om nästan vad som helst. Hittills har vi sett en film om genmodifierad mat och hur Monsanto har för avsikt att ta över hela världen, även den europeiska marknaden. Det var inget trevligt program, och det fick mig att tänka till en extra gång när det kommer till vad man äter. Som tur är har vi ju lagar på att GM-mat måste märkas, men med tanke på all annan skit som maten besprutas med kan man då det går välja ekologiska produkter och kanske minska på giftintaget lite.
Igår kväll tittade vi på en dokumentär som handlade om hur barn blir konsumenter från den dag de kommer till världen, och vilka metoder bl.a leksaksindustrin använder sig av för att "fånga" barnen från en tidig ålder. Det var sjukt. Här igen har inte USA samma lagar som vi när det rör marknadsföring direkt till barn, vilket ör förbjudet hos oss, men i och med nyliberalismens framfart i USA för 25 år sedan skapades det lagar som innebär att det är fritt fram för företag att göra reklam direkt riktat till barn utan restriktioner. Och det är inga snälla metoder de använder sig av, även här är det bara pengar det handlar om. Och det är inga små summor de tjänar på att barnen vill ha sina bratz-dockor och äta på McDonalds varje dag, det senare har ju också en bidragande orsak till att problemet med barnfetma blir större hela tiden, eftersom ungarna lär sig att man ska äta skitmat för att "be cool". Usch. Man blir ju mer och mer uppgiven, ju mer medveten man blir.

Här i hemknutarna är det också saker på gång som gör att jag skulle kunna gå totally bananas; kärnkraftverket i Pyhäjoki. Nu är jag inte så insatt, men med mitt sunda förnuft kan jag inte förstå varför i världen man bygger ett kärnkraftverk i modern tid. Resten av världen (utom Ryssland och de mindre utvecklade länderna då antar jag) börjar sakta men säkert inse att kärnkraftverk inte är det bästa, och jag förstår om man måste använda sig av kärnkraft i en övergångsperiod till mer förnybar energi som vind-, vatten-, och solkraft. Men att man väljer att bygga ett sprillans nytt kärnkraftverk på samma gång som NTM-centralen ger avslag på planer om att bygga vindkraftverk i var det nu var, det känns bara för absurt. När det sedan kommer fram att det ryska bolaget Rosatom vill vara med som delägare i Pyhäjoki-kärnkraftverket, detta är ett bolag som också framställer atomvapen, gör att jag verkligen får kalla kårar. Det är så mycket pengar som är i rörelse runt det här projektet, och det kan man lista ut genom att kommuninvånarna ville ha en folkomröstning huruvida de ville ha kärnkraftverket till Pyhäjoki eller ej, begäran blev avslagen 4 gånger av kommunen, eftersom de tyckte att det inte behövdes. Är det demokrati? Är det helst lagligt att göra så? Än en gång kan jag konstatera att jag blir så JÄVLA UPPJIVI!

Nåja , trevlig fredag allihopa.

avtänd

Detta om något får mig att bli avtänd när det kommer till dagens teknik. Det var nog bättre förr. När man inte såg världen genom en skärm och glömmer bort verkligheten. Det här är också anledningen till varför jag inte anser mig behöva en smartphone, eftersom jag vill fokusera på det som är viktigt i just det ögonblick jag befinner mig i, och tanken på att vara nåbar eller uppkopplad hela tiden make me sick.

tuesday morning

Sitter i sängen med datorn i knät, Lillan sitter bredvid och producerar sin 511:e pärlplatta, och allt är ganska rofyllt. Har en lång skoldag framför mig, och jag vet precis hur trött jag kommer att vara när jag kommer hem. Det är något med den där skolan som gör att man blir som en klubbad säl efter ett visst antal timmar spenderade i byggnaden, som orken bara tar sin flykt till ett bättre ställe än min kropp.
Kursen i statistik började i går. Den verkar inte vara så hemsk som jag trodde, bara man lär sig Excel-programmet så ska det väl inte vara något problem. Ähum. Har alltid känt mig allergisk mot grafer och tabeller, men det är väl bra att möta sina fiender och lära sig leva med dem och inte mot dem *visdomsord kl 07.12*.
Förra helgen var sköön. På fredag gjorde vi ingenting, antagligen, eftersom jag inte minns vad vi gjorde. På dagen städade jag som ett tok (fyra dagar senare ser det ut som al-Shabaab har varit här på kafferep) och på kvällen hade vi "fredasmys" och tittade på en skitrolig film som jag glömt namnet på. Handlade om grottmänniskor som blir tvungna att fly från jordens undergång, och jag skrattade gott flera gånger under filmen. Det är en barnfilm, om någon undrar. Heter typ Gronkarna eller något liknande.
På lördag var vi till Smeba på Folkhälsans Retro Bazaar. Kom hem med 3 tröjor, 1 par tights, en tavla och två par julgardiner från loppiset. Allt utom julgardinerna var åt Lillan, eftersom hon växer i racerfart så blir alla hennes tröjor för korta i ärmarna, och då är det befogat att gå på loppis, tycker jag. Söndagen hade vi friluftsdag, först promenad i byn och sedan packade vi massäck och fort ti skogs. Grillade korv och drack varm choklad i en jättefin grillkåta i skogen i Rimal. Och på kvällen hittade jag en gömd skatt på YouTube. Har så innerligt LEJDON av barnkanalen och alla galna makkapakkor och nallar med stora blåa hus, så jag är ofta på jakt efter mer "intellektuella" barnprogram att visa Lillan. Så hittade jag Teskedsgumman. Tror det har varit en julkalender någon gång, inte den från 1960-talet utan en lite nyare gjord någon gång på 1970-talet. Det handlar om Teskedsgumman som hamnar i alla möjliga situationer. Och den där 70-tals andan är så härlig, vi har sett typ 8 avsnitt och allt möjligt har hunnit behandlas, kvinnans frigörelse, politik, ekonomi, kärlek, kvinnans rätt till sin egen kropp och hur den lilla människan står upp mot övermakten. Och jag skrattade gott när en affisch med Che Guevara dök upp på en vägg och Teskedsgumman trodde det var Fröken Flors fästman. Ni kan titta på det trots att ni inte har barn, för det är så otroligt underhållande och Birgitta Andersson är fenomenal i rollen som Teskedsgumman.

Nu ska vi se vad denna dag har i sitt sköte, ha en bra dag allihop!

bekännelse av en miljöbov

Ja, för det är vad jag är, en riktig miljöbov. Och vad som stör mig mest med det faktumet är att jag är så in i norden medveten om vad jag borde göra för att förbättra mig, och jag läser och förkovrar mig i alla möjliga olika miljömedvetenhets-bloggar/dokumentärer/artiklar/föreläsningar. Vad gör jag? Köper hemska rengöringsmedel "för att de luktar gott", köper konserver fast jag vet att de avger Bisfenol A till maten, jag använder plastplastplast till allt möjligt, jag dricker kaffe (varken fairtrade eller ekologiskt) som ett tok trots att jag vet att kaffe är en av de sämsta sakerna man kan dricka som miljömedveten person, jag köper utländska matvaror för att det är BILLIGT, använder parfymerade tvättmedel och gud vet vad som finns i alla shampoon, tvålar och kosmetika som jag använder mig av varje dag.

MEN, nu ska ska saker förändras. Nu ska jag verkligen sluta med det här idiotiska beteendet. Och ljuset gick upp för mig i förrgår när jag skulle rengöra diskhon. Ni vet hur missfärgade de kan bli, sådär som man skulle ha gnidit in den med kaffesump. Först använde jag det rengöringsmedel som jag annars använder till allt annat, Ajax allrengöring som inte helst har en innehållsförteckning, men som måste vara ett riktigt dundermedel eftersom jag får tungt att andas när jag använder det (hälsosamt). Fast jag frenetiskt stod och gned och gnuggade med diskborste hände ingenting, det var lika skitigt som förut. Så kom jag på att jag läst i en av mina husmorsböcker att man kan använda baksoda till rengöring, så jag sprinklade lite soda i diskhon och väntade en kvart. Vevade runt lite med diskborsten och sköljde, och jag tror aldrig att diskhon varit så ren. Min enda tanke var:

Vad är man för en idiot som använder sig av miljöfarliga rengöringsmedel när man har ett billigare och naturligare medel i samma skåp som resten av alla bakgrejor.
So that has got me thinking.
Nu ska jag börja ta små steg i taget mot ett bättre och mer miljövänligare liv. I dag började jag genom att göra mitt eget rengöringsmedel efter det här receptet, jag använde skalet av en citron och två lime (som jag senare klämde ur och gjorde citron-lime-vatten att dricka till maten; win-win). Jag har också lovat mig själv att nästa gång det ska handlas tvättmedel ska jag välja ett miljövänligt alternativ. Istället för att ta nya påsar när man är i butiken och handlar ska jag försöka komma ihåg att ta med påsar hemifrån. Sakta men säkert vill jag också börja använda glasburkar och plåtlådor till förvaring istället för plastburkar, de kommer jag endast att använda till frysning. Jag köper mycket begagnat redan och kommer att fortsätta med det, men om jag ska handla nytt kommer jag att överväga ekologiska alternativ i t.ex klädväg, och på så vis undvika kläder med flamskyddsmedel och andra kusliga kemikalier.

Och det allra allra viktigast. Kanske folk tycker jag är jobbig nu, men jag känner att jag har den absoluta rätten att ställa krav på min omgivning när det kommer till min dotters väl.
När det är dags för födelsedagspresenter och julklappar (vilket också gäller mig själv) så efterlyser jag ett mer miljömedvetet tänkande. Plastleksaker är aldrig något som Lillan fått i överflöd, i alla fall inte hos oss, vilket gläder mig jättemycket så på det spåret fortsätter vi. Helst inte heller leksaker med inbyggda batterier eller elektronik, som vi heller inte fått mycket av, jeij! Istället uppmuntrar jag till att handla begagnat eller återanvända, vi måste komma bort från det här att man inte kan ge bort använda saker, det kan man visst. Gärna leksaker i trä och eftersom Lillan tycker om att läsa och rita uppmuntrar jag till att ge sagoböcker och målarböcker. Och igen är loppisar bra och ekonomiska ställen att fynda presenter åt vem som helst på. Så nu vet ni det, och det är mycket lättare att försöka bli mer miljövänlig om man är många som hjälps åt.
Förut har jag intalat mig själv att "sedan när vi bor i eget hus med egen trädgård, då kan jag börja med det här miljövänliga", men nu gör mitt dåliga samvete att jag inte kan vänta så länge. Okej, jag kan inte odla mina egna grönsaker just nu, men då kan jag istället försöka använda mig av ekologiska alternativ, och lämna bort saker som inte är nödvändiga.

Så, det är en utmaning, men sådana behövs för att man ska komma någon vart.

snöring och vinter på gång

Jag minns vissa uttryck och väderpreofetsior (stavning) från min ungdom. En av dem är "nö jetär frassin gresä, sö nö böre e snart regn", "nö ligger katton på hjärnon å sover så nö böri e åsk" (katterna tycks ha det där på klart, vädret alltså) när det kommer till snö så finns det också vissa uttryck jag alltid kommer att tänka på dessa ombytliga vädertider; "nö e fiskmåsan vit mot målnen, så nö böre e snöög, (elo åsk)" och den jag älskar mest och sätter stor tilltro på "tå e je en ring runt månan så böri e snart snög". Jag såg en sådan ring runt månen för några kvällar sedan, och jag tänkte att näääee inte kommer det snö ännu. Nu tvivlar jag dock. Det luktar till och med snö ute, och kallt som bövelen är det också. Tur att min älskade Smokey la på vinterdäcken på Fården, så vi är förberedda.

Känns som endast någon vecka sedan som jag jublade över att våren var i antågande. Maj känns hemskt långt borta nu, och snart är julen här. Vart tar tiden vägen?

Lillan sommaren 2011, känns som en evighet sedan. Men två år är nästan en evighet.

När föräldrar slutar vara superhjältar och blir till vanliga människor...

Måste plita ner några rader angående något som jag funderat på lite fram och tillbaka den senaste veckan. Eftersom jag själv (eller samhället?) har iklätt mig rollen som förälder och mamma, så brukar jag ofta fundera på vad det egentligen innebär, och det är ju inget litet ansvar man har på sina axlar precis.
          Man är beroende av sina föräldrar redan från början, ens egen överlevnad beror på huruvida man blir omhändertagen eller ej, finns ingen vårdare där som vill ge dig mat, värme och närhet så är har du ganska dåliga förutsättningar att klara dig i livet. Man lär sig mycket av sina föräldrar, vad man ska äta och inte äta, att man inte ska klättra i bokhyllor, man ska ha hatt på sommaren för annars kokar hjärnan, ät inte snö, slicka inte i vägguttaget, tomten ser allt du gör, påskharen också, du blir stor och stark om du äter blomkål osv osv. Föräldern är som ett oändligt uppslagsverk som vet allt och kan allt, synen på en förälder ur ett barns ögon kan nästan bli lite som om mamman och pappan skulle vara ett övernaturligt fenomen. De kommer alltid att finnas där, de kommer alltid att stå vid min sida och stöda mig, vad som än händer, tänker man när man är 4 år och inte vet att mamma har ett annat namn än "mamma". Ack så tragisk då den dagen kommer, när man inser att föräldrarna bara är vanliga människor. Som gör misstag, äter onyttigt, har sex (!?!?!) ljuger ibland och sviker ibland. Vissa barn upplever detta i en tidig ålder i sina liv, andra kanske aldrig. Men den där känslan som uppstår, när man ser sina föräldrar göra saker man inte trodde var möjligt, hör mamma och pappa bråka och kalla varandra fula saker, när de bryter löften, när de blir fulla och klättrar i bokhyllor fast man inte får, då man som litet barn inte kan förstå vad som har hänt med mamma och pappa som en gång var livets enda mening. Jag kan tänka mig att detta kan bli väldigt svårt att hantera för många, speciellt de som hinner leva ett halvt liv innan de inser att föräldrar också är vanliga människor.
Hur ska man då som förälder handskas med denna situation? Är det bättre att man i ett ganska tidigt skede försöker få barnen att förstå att man inte är en omänsklig robot som alltid gör rätt och inte har känslor, (nu menar jag förstås inte att man ska supa sig full hela tiden så att barnen vänjer sig med det) att man måste kunna prata med sina barn och uttrycka känslor och få barnen att förstå att trots mamma och pappa gör fel ibland betyder det inte att man älskar sina barn mindre, utan det kan bara bero på mänskliga misstag. Att man vågar visa känslor öppet för sina barn och få dem att förstå vad det är som orsakar dem, och att det inte är barnets fel om mamma är arg över något som hänt på jobbet eller pappa gråter för han har en dålig dag. Det måste ju vara ännu värre att gå och hålla känslor inom sig hela tiden och inte ha kapacitet att sätta ord på dem, och som förälder överför man ju omedvetet det beteendet på sina barn, som i sin tur kan tro att det är en svaghet att uttrycka sina känslor. Om jag tar ett exempel ur min egen vardag är det inte sällan en kamp att få på Lillan kläder på morgonen, och är man stressad från förut och har vaknat på fel sida så orkar man inte hålla humöret uppe alla dagar. Detta var just en sådan morgon, då Lillan skrek sig röd i ansiktet för att hon inte ville ha byxor på sig och jag kände att nä-ä nu orkar jag inte mer, och satte mig helt sonika ner på badrumsgolvet och grät. Lillan blev helt paff, slutade skrika, kom och pajade mig på kinden och frågade "men varför gråter du mamma?" och jag sa helt lugnt att "mamma är trött på att bråka om kläder hela tiden och därför gråter jag, det är inte ditt fel, men kan vi komma överens om att vi ska sluta med att bete oss såhär?". Hon minns det än idag, trots att det här börjar vara ett halvt år sedan. Klart bråkar vi om kläder fortfarande, men nu går det ofta att förhandla sig fram till en lösning utan att någon behöver bli tokig.
Det är viktigt att visa sina känslor och förklara varför man känner som man gör. Man gör sina barn en björntjänst genom att låtsas vara gjord av sten som ingenting biter på. För vi blir alla ledsna någon gång, både över större och mindre saker och det kostar inget extra att berätta varför, det kan spara många onödiga skuldkänslor bara genom att vara rak och ärlig. Själv har jag alltid haft svårt att sätta ord på mina känslor, jag vänder dem hellre inåt än utåt, men det är något jag försöker arbeta bort, både för min egen och min familjs skull eftersom jag vill att Lillan ska växa upp och bli säker i sig själv och sitt känsloliv. Detta måste ju också vara oerhört viktigt i situationer då föräldrarna går skilda vägar och nya människor kommer in i barnens liv i form av plastmammor och plastpappor. Speciellt om ungarna är lite yngre kan det vara hemskt omvälvande och svårt att förstå varför inte mamma och pappa är tillsammans längre och vad det är för ny människa som kommer in i familjen och "tar plats". Det är ju också något man kan tro om sina föräldrar, att de inte kan vara kära och förälskade och om de mot förmodan skulle vara det så är det ju i den andra föräldern. Jag som kommer från ett hem där mamma och pappa aldrig i princip bott tillsammans hade det där ganska på klart från första början, men i alla fall är det konstigt att tänka att de faktiskt kan förälska sig i andra människor. Jag är ju själv i den situationen både som mamma som är tillsammans med Smokey som inte är Lillans far, och som dotter med både mamma och pappa som har eller har haft andra partners under hela mitt liv, och jag finner inget konstigt i det. Men det är ju bara vad man är van med. Säkerligen är det svårare att acceptera som barn om föräldrarna går skilda vägar efter 20 års äktenskap och söker lyckan på annat håll, men vem är man att döma egentligen? Var och en är på jakt efter sin egen lycka och känner man att man inte har den där man befinner sig, måste man ta ett steg ut ur bekvämlighetszonen och ta sig vidare på egen hand. Man är inte en sämre människa för det och förtjänar inte heller att skuldbeläggas, de människor som dömer en person som går sin egen väg borde rannsaka sig själva för att komma fram till varför de lägger ner så mycket energi på att fundera över hur andra människor väljer att leva sina liv. Den energin kan man gott och väl lägga på något annat, mera meningsfullt.

googlad bild

som ett slag i ansiktet

ibland får man sig en tankeställare. Önskar att jag kunde förmedla ord på det där viset. För det har verkligen effekt.

2 h 15 min

2 timmar och 15 minuter innan deadline skickade jag in hemtentan som jag inte ens hade börjat på med senast jag skrev. Det var inte så svårt sist och slutligen, även om jag inte är super supernöjd med resultatet får det banne mig duga, tyckte personligen det blev bra och om inte läraren behagar godkänna det har jag tre tillfällen till att tenta. Så det är inte hela världen. Men vetskapen om att jag klarade det bra under tidspress känns skönt, även om jag inte rekommenderar att sitta och slita sitt hår kvällen före deadline och inte ha en aning om vad man håller på med. Men i vilket fall som helst:

Bara för att vara lite negativ så känns det som jag håller på att bli förkyld, vilket har känts hela god damn week. Tjock och kli-ig i halsen och fryser hela tiden. Men blir jag sjuk på riktigt? Nej. Det bara jävlas med mig, som om det sjuka vill se hur länge jag orkar stå och vingla på ruinens brant. Men det kommer ju när man som minst vill vara sjuk, det brukar alltid vara så.

Och så en glädjetrall måndagen till ära

saker jag gjort och inte gjort detta veckoslut

Nu tänkte jag berätta för er vad jag gjort detta veckoslut, i stället för att skriva hemtent i sociologi som jag egentligen borde gjort.

Fredag - Städat lägenhet, hälsat på Erica och handlat. Allt detta tillsammans med Lillan som gjort att dessa saker som annars skulle ha tagit typ en halv dag för en barnfri människa, tog en hel dag för mig. Kvällen gick till att göra och äta mat, titta på Doobidoo, Skavlan och Sons (tydligen hemskt mycket viktigare än hemtenten) och trycka i sig ost och några glas fredagsvin.

Lördag - Åka till stan, handla stringhyllor, besöka Säde i brändö, bli arg på 4-åring som inte kan uppföra sig, sura några timmar, kaffa hos svärmor, åka tillbaks till stan efter en stringhylla till. Komma hem, känna sug efter att baka muffins, baka nämnda muffins som misslyckas. Kaffa med mor och titta på cabinporn och drömma sig bort. Titta på MGP med Lillan och försöka förklara vad en tävling är, förfasas över hur barn låter som växer upp med buklubben (pratar mumintrollska fast de kommer från österbotten). Slösurfa på internet, titta på karate kid 3 (?) av misstag och sedan gå och lägga sig klockan 00.00.

Söndag - Äta långfrukost, ut på tretimmars promenad i solskenet som resulterar i skoskav både på häl och själ. Får besök av far med flickvän och sedan bli ofantligt trött efter att ha löst korsord i 15 minuter. Tanken om den icke-skrivna hemtenten gnager och gnager och nu har jag satt mig ner för att börja på, med klyftpotatis i ugnen och ingen motivation alls. Har ganska lite motivation över huvudtaget nu för tiden. Ingenting känns kul.

Är trött hela tiden, känns som jag inte sover fast jag sover hela nätter oftast, jag drömmer så intensivt så jag är helt slut då jag vaknar, som om jag varit ute på halvmaraton hela natten. Och mörkret. Det blir mörkare och mörkare för var dag som går, och jag känner hur orken bara sinar vart efter. Man måste ha en positiv inställning till livet, säger de, men ibland orkar man bara inte vara så jävla positiv. Usch.

Nu är klyftpotatisen klar och dags för middag. Hemtenten får vänta ännu en timme. Så ni ser, jag som skulle organisera och planera mitt skolarbete väl det här året. Det går inte så bra, om jag säger som så.

Men i morgon känns det bättre. Det gör det alltid. Vet inte varför jag har blivit en sådan som går omkring och har nerverna utanpå kroppen hela tiden. Minsta lilla motgång så blir jag upp och ner. Vissa dagar i alla fall är det så. Det är väl en fas som ska gås igenom. 25-års kris at its best.

it sucks to be a woman

Snubblade över Vetenskapens Värld igår på Svt. De visade ett program om hur det kommer sig att kvinnor är kortare än män. And guess what, orsaken ligger förmodligen i att vi får för lite mat, och därför hämmar det vår tillväxt. Och om man riktigt tänker efter så är detta en fullkomlig självklarhet. Detta är inget som endast förekommer i "tredje världen", utan detta är ju något som också vi har lärt oss sedan barnsben. Pojkar ska ha mycket mat för att växa och bli stora och starka, flickor ska hålla tillbaka och vara små och nätta. Kvinnor har i alla tider satt sin mans behov före allt annat, också även framför sina barns behov av föda, så även om hon själv fått gå hungrig är huvudsaken att mannen blir mätt. Tänk att man inte helst har reflekterat över det här utan man har bara levt med och tyckt det har varit okej. Vem är det som mensar, är gravid och föder barn och kanske därför är i större behov av ordentlig mat? Att vi i århundranden har låtit denna sociala konstruktion påverka kvinnors utveckling som gör att deras kroppar inte klarar av att föda barn, vilket resulterar i att många kvinnor dör i skador i samband med förlossning. Fy fan för den här världen och alla jävlar i den.

 se avsnittet här