Tänkte bara önska alla en trevlig halloween, festa med måtta och skräm inte livet ut varandra. Själv firar jag i min ensamhet eftersom Smokey arbetar nattskift, och till tröst har jag tillrett lite smör med popcorn (det ska vara så mycket smör att man knappt får tag i popcornen, eftersom de är så hala :D), oliver och rödvin. Om jag vågar ska jag se en riktig skräckfilmsklassiker från 1980-talet och hoppas att jag inte blir så rädd så jag måste sova med lampan tänd.
Eftersom jag inte ska på halloweenkalas och inte klä ut mig (vilket kanske vore ganska kul) så förvandlade jag mig själv till zombie, eftersom jag älskar zombies. I detta fall ser jag ut som en zombie med mens, och ska sanningen fram känns likheten med känslan när man har mens och den här bilden ganska, ja, slående. Så så rolig är jag att bo med när jag mensar loss, måste vara som ett avsnitt ur The walking dead. Stackars familj...
När jag i förrgår skrev om hur skönt det är att ta av sig behån och låta brösten fladdra fritt efter en lång dag, började min hjärna spåna vidare på bröst. Bröst (jag avser här de kvinnliga brösten för de som undrar) är något som jag aldrig riktigt förstått mig på, eller rättare sagt diskussionen om och samhällets syn på bröst. Vi kan börja med att ta ett exempel på hur bra och dåliga bröst ser ut, ur samhällets (patriarkatets) perspektiv:
Bra bröst
Dåliga bröst
(Jag känner mig tvungen att varna för att googla efter bröst, det dyker upp så mycket hemskheter så jag skulle råda er att låta bli, känner mig nu aningen traumatiserad)
Jämför man de "bra" eller kanske snarare de av samhället accepterade brösten med de "dåliga" eller oacceptabla brösten ser man ganska snart ett mönster. Bröst är bra när de sitter på en person som uppenbarligen har en funktion att tillfredsställa ett (manligt) öga. Bröst är bra när de är symmetriska, klädda i vackra underkläder (eller inga alls), inte för stora men absolut inte för små, de ska vara fasta och användas som ett verktyg för att tillfredsställa. De bra brösten återfinns ofta på personer som är vackra att se på, som ger ett intryck av att inte kräva något tillbaks och framför allt reduceras till ett objekt. Personen som brösten sitter på blir alltså inte så mycket annat än sina bröst.
De dåliga brösten är de bröst som uppfyller sin funktion: att ge mat åt bebisar. Bröst som visas på reklampelare på stan iförd spetsbehå = ok, bröst som används för amning av barn på offentlig plats = inte alls ok, istället ÄCKLIGT! Bröst som inte är fasta och runda som meloner är inte heller snygga, att ha hängbröst är ju något av det värsta som finns, och därför väljer många mammor att inte amma eftersom de inte vill att brösten ska bli hängiga. Och detta går även hand i hand med reaktionerna på om man har en behå på eller ej. Går man behålös med bröst som näpet visar sin existens á la anorektisk heroinberoende Kate Moss på 90-talet, eller har bara bröst under vit t-shirt i avsikt att vinna en wet t-shirt tävling, ja då är det bara att bränna behån. Men gud nåde dig om du går utanför dörren med dina hängbröst fria under tröjan, och någon skulle märka det, för det tycker ju folk är äckligt. Inte naturligt och inte okej.
Jag har numera blivit ganska god vän med mina bröst. Vi hade en svacka i vårt förhållande efter att jag slutat amma (jag tror inte jag är den enda), och jag saknade de bröst som jag hade innan jag fick barn och blev en vandrande mjölkmaskin. Jag älskade mina bröst tfb (tiden före barn), de var snygga, inte för stora och inte för små, såg bra ut i urringat och var i god proportion till min övriga kropp. Efter att jag ynglat av mig växte mina bröst tre kupstorlekar och jag hatade det, jag hade mjölkstockning hela tiden och allt var bara tungt. Så efter tre månader slutade jag och mina bröst intog formen av två. lite ledsnare tygpåsar. Då lät jag normer och samhällets åsikter sänka mig och jag var absolut inte nöjd med mina bröst, jag kände mig ful och oattraktiv och kunde sitta och titta på gamla bilder på mig då mina bröst var i sina glansdagar (ok, jag skrattar när jag skriver detta). Ungefär som man skulle sörja ett par av sina bästa vänner som gått bort. Det gjorde inte saken bättre av att jag hela tiden fick pikar av den som då stod mig närmast att mina bröst var fula och att de var bättre förr (skrattar inte när jag skriver det här). Men efter en tid så gaskade jag upp mig och tänkte att wtf, jag har ju ändå lånat ut min kropp till en annan människa i nio månader, och matat denna människa i tre månader med mina bröst, så varför skulle inte det synas? Varför skulle det inte få synas att jag är mamma? Så numera tycker jag bra om mina bröst. Eller jag tänker inte på dem alls för de är ju bara en del av mina kropp som finns till för att mata eventuella nyfödingar.
Nåja, jag vill spåna vidare på denna behå-ångest. Jag har varit med om gånger då jag faktiskt glömt att ta på mig behån innan jag gått ut (hemska öde). Alltså man har dragit en tröja över huvudet efter duschen och tänkt att brösten får härja fritt en stund innan man ska ut i verkligheten, men så GLÖMMER man att sätta på behån. Sådana dagar är lite speciella, eftersom allt känns mycket bättre, friare och gladare... Tills man kommer på att man glömt att stänga in sina boobs innan man gick hemifrån. Då känns det såhär:
Och hela livet ställs på sin spets. Tänk om någon ser att jag inte har någon behå på mig? Usch vad jag måste se ovårdad ut. Nu tycker säkert alla att jag har jättefula och HÄNGIGA bröst!! Hur ska detta gå? Hur ska jag överleva dagen utan behå?
Så där håller man på, som en idiot, för att man glömt att sätta på sig bh. Alltså jag använder bh av bekvämlighetsskäl, eftersom det känns obekvämt att t.ex. arbeta och ha brösten fladdrandes över allt. Jag har mer stöd vid användandet av behå, helt enkelt. Men nu är det principen att man inte ska kunna gå ut utan behå utan att få en ångestattack som gör mig upprörd, att detta plagg har blivit så viktigt i kvinnors liv att det styr hela ens vardag. Det är ju bara bröst, varför ska det stressas så himlans mycket kring det? Klarar man av att se bröst klistrade guppande i musikvideor, på reklampelare, i tidningar, i tv, på nätet, ja överallt, så borde man ju i rimlighetens namn klara av att se bröst under en tröja utan behå. Eller blir man rädd för verkligheten? Blir man stött av att se att majoriteten av bröst inte ser ut som media och dylikt framställer dem, som runda sexmeloner som endast finns till som leksaker i sängkammaren? Är det rimligt att man som ammande mamma får påpekanden om att man ska "skyla sig" när man ger sitt barn mat offentligt, men att man på samma gång kan få se nästan barbröstade kvinnor i musikvideor som visas på restaurangens storbildsskärm? Nej, det är inte rimligt.
Hur länge ska det ta innan vi får bort bilden av "hur bröst egentligen ska se ut" och istället fokusera på att brösten kan se ut hur som helst och alla former och storlekar är välkomna. Vi måste ta tillbaks våra bröst och själva börja bestämma över hur och när de ska visas, utan att det alltid måste vara på betraktarens villkor. Bröst måste sluta vara en mätning av knullbarhet, och bara vara vad de är. Bröst, klumpar av fett med hud utanpå.
Det har ryktats att det ibland inte går att kommentera under mina inlägg, och jag vet faktiskt inte varför. Men nu har jag försökt fixa det genom att ändra så det kommer ett pop-up fönster där man skriver kommentaren. Så jag hoppas hoppas att det funkar bättre nu. Annars vet jag inte vad jag ska göra...
Alltså idag är en sådan där dag när man bara skulle vilja lägga sig ner och inte stiga upp på en vecka.. När arbetsdagen äntligen var slut cyklade jag som ett tok efter Lillan till dagis, för att sedan komma hem och göra en "helvetisk tröttma"-landning på soffan:
Jag jobbar en hel del nu medan jag går i skolan och det tar verkligen ut sin rätt. Idag har jag legat på alla fyra och slipat och lackat golv hela dagen. Mina knän blöder, mina handleder sjunger klagosång, mina axlar och rygg känns som de ska kollapsa när som helst och min hjärna känns som den skulle skvalpa omkring i någon form av tjock lera. Jag är helt enkelt skittrött. Och inte är det bättre av att det är mörkt ute redan, hur skulle man orka göra något vettigt när det redan börjar bli mörkt? Nej fy. Borde ta itu med statistikuppgifter som ska vara inne imorgon bitti, men först tror jag att jag ska kasta av mig behån och ta en powernap på soffan, medan Lillan tittar på film, så skönt det kommer att bli.
Tack för responsen på inlägget jag skrev igår, jag är glad att folk läser det eftersom då blir ni även medvetna. Även om man inte kanske kan göra så mycket konkret för att hjälpa de utsatta, så är det ett stort steg åt rätt håll att människor är medvetna om vad som händer och att man inte bara tittar åt ett annat håll...
Är det inte konstigt hur vi människor kan leva i en värld där det förekommer en sådan brutalitet att man inte kan föreställa sig, men vi bara rycker på axlarna och tittar åt ett annat, trevligare håll? Hur vi blir immuna mot allt elände som finns runt omkring oss, och vi väljer att inte beröras av saker som inte sker i vår närhet? När vi tänker att det inte är någon skillnad fast man bryr sig, eftersom det inte spelar någon roll vad lilla jag tycker..?
Jag råkade ut för en sådan käftsmäll i fredags när jag tittade på Skavlan från SVT 1, som gästades av Dr. Denis Mukwege, som arbetar med och för människor som fallit offer för sexuella övergrepp i Kongo. Jag vet att världen är grym, men när han beskrev vad han ser på daglig basis kunde jag inte hålla tillbaks tårarna.
Det pågår ett krig i Demokratiska republiken Kongo som få människor tycks veta om. Och det är inte ett krig som brutit ut på grund av religion eller ett krig mellan olika etniska grupper. Det är ett krig mellan olika gerillagrupper som alla vill ha makt över DR Kongos naturtillgångar, eftersom landet är ett av världens rikaste när det gäller just mineraler av olika slag. Mineraler som används till olika tekniska prylar som vi använder oss av, telefoner, laptops, tv-apparater och så vidare. Dessa olika grupper skrämmer bort invånarna som bor på ställen där dessa naturtillgångar finns, och de använder våldtäkt som ett mycket effektivt vapen i denna krigföring.
Konflikten i DR Kongo har varit långvarig, och trots att kriget officiellt slutade år 2002 blossar det upp konflikter med jämna mellanrum främst i de östra delarna av landet. Den beväpnade gruppen M23 tog kontroll över staden Goma år 2012, vilket resulterade i att oroligheterna ökade i både norra och södra Kivu, som är en del belägen i östra DR Kongo. Trots att M23 avväpnades av den kongolesiska armén och FN:s interventionsbrigad, har flertalet mindre beväpnade grupper bidragit till att våldet ökar. Som tidigare nämndes är DR Kongo ett land som är rikt på naturtillgångar, där finns bl.a. diamanter, kobolt, olja, koppar och coltan, men i stället för att använda dessa tillgångar till att främja den ekonomiska utvecklingen i landet, används tillgångarna till att bekosta kriget som pågår. Den konflikt som varit mest aktuell under senare tid är kampen om att få makten över ett gruvdistrikt beläget i östra delen av landet, och både rebeller, landets egen militär och utlänningar deltar i kampen om distriktet.
I och med att våldet och konflikterna ökat har även de sexuella övergreppen ökat. Våldtäkt används som ett strategiskt vapen för att lamslå hela byar och för att försvaga etniska grupper, och både rebellgrupper och kongolesiska säkerhetsstyrkor är delaktiga i övergreppen. I de östra delarna av DR Kongo är massvåldtäkt vanligt, och främst kvinnor och barn utsätts men även män råkar ut för de brutala våldtäkterna. Våldtäkt som vapen är väldigt effektivt, eftersom det slår hårt mot inte bara offret utan påverkar hela samhällen. En kvinna som blivit utsatt för våldtäkt blir ofta stigmatiserad och utfryst från sin familj, som sätter kvinnan i en svår situation både ekonomiskt och socialt. Spridningen av HIV och AIDS är också vanlig i östra DR Kongo, och den har fått sin fart genom det ökade sexuella våldet. Detta bidrar även till att kvinnor hindras att delta i samhällets politiska och sociala sfär, och har alltså inte samma rättigheter som män. Prostitutionen har även ökat i de konfliktdrabbade delarna av landet, eftersom offren blir utfrysta av sina familjer och de försätts i en situation där de behöver pengar och mat. Även närvaron av internationella styrkor gör att offren säljer sina kroppar i utbyte mot mat.
Genom att använda våldtäkt som vapen och att våldföra sig på kvinnor och barn framför ögonen på männen gör också att nativiteten påverkas. Dels för att kvinnorna får sina genitalier förstörda av gevärspipor och andra tillhyggen, vilket gör att de inte längre har möjlighet att få barn, och dels för att männen kan bli impotenta efter att ha sett sin fru eller någon annan kvinna bli våldtagen. Det är alltså ett effektivt vapen som kan bidra till hela stammars utrotning och även få människor på flykt från de områden där naturtillgångarna finns.
En studie från 2011, som jag läste om här, hävdar att ungefär 48 kvinnor blir våldtagna varje timme i DR Kongo. alltså 1 152 kvinnor per dag. Det är 26 gånger mer än vad som tidigare uppskattats av FN, som hävdade att det förekom 16 000 våldtäkter under ett års tid.
För att återkoppla till Dr. Mukwege och hans arbete i DR Kongo ombads han i fredagens Skavlan att beskriva vad han får se i sitt jobb, och vilka skador dessa offer söker hjälp för. Han beskrev hur han två veckor innan han reste från landet fick in en två år gammal flicka vars underliv blivit helt förstört på grund av våldtäkt. Området mellan slidan och anus var söndertrasat och hon var inkontinent, alltså kunde hon inte längre kontrollera sin urinering. När jag hörde hans berättelse, som säkert är en i mängden av liknande upplevelelser, kunde jag inte förmå mig att hålla tillbaka tårarna. Jag började tänka på Lillan, och det finns inte ord som kan beskriva den känsla av avsky och hat som fyllde mig. Avsky mot dessa män som gör det här, hat mot de män som använder sig av detta medel för att eliminera fienden. Dr. Mukwege fortsatte att berätta om hur kvinnor kommer in med skador som orsakats av att olika typer av syror har förts in i deras underliv, hur de har skjutit sönder underliv och stuckit in bajonetter. Har ni 15 minuter över kan ni se klippet från Skavlan, och höra Dr. Mukweges berättelse..
Hur kan vi tillåta detta att hända? Hur kan inte världen reagera på denna brutalitet? När vi har alla medel som behövs för att få slut på barbariet, men vi väljer att sitta och titta på, genom våra smartphones som delvis är orsaken till att detta sker i Kongo. Dr. Mukwege ber oss att ge de kongolesiska kvinnorna en röst, att vi ska lyfta fram deras lidande och hjälpa dem genom att låta dem synas. Skulle jag ha möjlighet skulle det vara en självklar sak för mig att på alla sätt och vis bidra ekonomiskt så att kvinnorna skulle få den hjälp de behöver. Men jag har inget annat än mina ord just nu. Jag kan inget annat göra än att hoppas att fler får upp ögonen för vad som försiggår i DR Kongo, och att någon någonstans vågar sätta ner foten och göra något som är till nytta för offren.
Jag är så oerhört arg på den här världen, och mina problem har aldrig känts mer triviala än vad de gör just nu...
Den kontroversiella Barbiedockan är
väl inte okänd för någon, eftersom hon nu vid en ålder av 55 år
varit huvudföremål för många barns lekar genom åren. Hon är
både älskad och hatad, och otaliga diskussioner har förts om
huruvida Barbie påverkar unga flickor negativt med hur hon ser ut,
och om hon är bidragande orsak till den kroppshets bland kvinnor som
verkar sjunka allt lägre ner i åldrarna. Jag hör till en av dem
som lekte med Barbie när jag var liten. Mina Barbiedockor hade även
hus, bil och häst (om jag inte minns fel), och jag och mina vänner
kunde sitta hela eftermiddagar och hitta på lekar med våra dockor.
Det fanns inga hinder för vad hon kunde råka ut för, endast
fantasin satte gränser.
När jag nu såhär nästan 20 år
senare tänker tillbaks på min tid med Barbie och hennes eventuella
påverkan på mitt liv, kan jag egentligen inte se så mycket
negativt. Jag kan hålla med om att hennes kropp inte ser ut som en
”verklig” kvinnokropp, men i verklighetens namn så behöver man
ju inte vara en raketforskare för att förstå att hon är en docka,
en figur skapad ur fantasin. Forskning visar även att det i första
hand är modern som har störst betydelse när det gäller unga
flickors uppfattning om sin egen kropp, så att skylla på Barbie för
att nioåringar har anorexi är endast en liten del av ett stort
komplext samhällsproblem. Med hänvisning till mig själv och min
egen kroppssyn under min uppväxt kan jag inte påstå att det är
Barbie som orsakat eventuella griller i huvudet när det kommer till
kroppsnojor. De har kommit från jämnåriga vänner eller ovänner
som tittat snett eller fällt elaka kommentarer. Den minimala mängd
kroppsångest jag upplevt i mitt liv har kommit från pojkvänner som
ansett att jag borde ändra mig själv för att tillfredsställa hans
blick. Något som Barbie verkligen inte har hållit på med, eftersom
hon varit fullt upptagen med att ställa upp i presidentval, åka ut
i rymden, spela i sitt rockband, skapa fred i världen, bota sjuka
människor osv osv.. Listan på yrken som Barbie har haft kan göras
lång, hon har haft ungefär 150 olika karriärer och säkert hittar
hon fler områden att pröva sin lycka på.
I filmen ”Barbie and the Rockers”
som kom 1987 är Barbie sångare i ett rockband bestående av hennes
vänner och däribland Ken. Jag och min bästa vän tittade många
gånger på den filmen, och ännu i dag tycker jag den är otroligt
bra för att vara en tecknad film från 1980-talet. Hon har en aktiv
roll genom hela filmen, hon spelar gitarr, sjunger, kör rymdraket,
blir ambassadör för världsfreden och har grymt bra klädsmak genom
hela filmen. Det som också slog mig när jag tittade på filmen med
nya, vuxnare ögon för en tid sedan var att en av hennes vänner i
bandet är mörkhyad, något som inte förekommer i någon av de nya
värdelösa filmerna om Barbie. Också det faktum att de två männen
(Ken och den andra vet jag inte namnet på) dansar tillsammans med de
andra kvinnliga figurerna i en dansrutin där alla gör samma
rörelser. Min dotter frågade om pojkar verkligen kan dansa
sådär, som flickor? Och
förvånad svarade jag att det är ju klart, varför inte? I ”Barbie
and the Rockers” ser man knappt en prinsessklänning så långt
ögat når, förutom när hon går på någon bal av något slag, men
det är ju ändå Barbie vi pratar om. Kvinnorna har byxor på sig
och kläder som ser ganska bekväma ut, inte en massa konstigt rysh
och glitter och diamanter.
Det
har kommit ungefär tusen nya Barbiefilmer under de senaste tio åren,
och har man inte fått ett psykiskt sammanbrott förut får man det
när man ser på någon av dessa filmer. Barbie är nästan alltid
någon typ av prinsessa, eller älva/sjöjungfru. Alltså något som
inte så många sysslar med i verkliga livet. Alla pratar med en
konstigt gäll röst, både kvinnor och män, och så dansar och sjunger hon
tamejfan HELA TIDEN! Dessutom finns det med underliga djur som pratar
och är någon typ av sidekick till Barbie och jag kan inte för mitt
liv förstå vad de har för uppgift för historiens framskridande. Det är också en väldigt vit värld som Barbie lever i nu för tiden, eftersom det inte finns en enda karaktär med annan hudton än vit i någon av filmerna jag sett. Så vad har hänt egentligen? Vart tog den företagsamma,
självständiga Barbie vägen och ersattes av ett våp som talar i
konstant falsett och tror att livet är en enda dans kantad av
älvstoft? Och kvaliteten på animationerna ska vi inte helst gå in
på, för det finns inget positivt att säga om det, what so ever. Till de nyare Barbie-filmernas försvar måste jag säga att det ändå är kvinnor som har huvudrollerna, och prinsar och dylikt inte har så stor betydelse, förutom som störande moment och som bad guys, förstås.
Lillan
hatar dockor, hon vill inte se dem och tycker de är obehagliga. Jag
vet inte varför, eftersom jag har försökt att ge henne mina gamla
dockor ifall hon skulle vilja leka med dem, men hon totalvägrar. Och
det bryr jag mig inte i, det blir ju billigare för mig eftersom
Barbiedockor är ganska dyra, och jag slipper stiga in minimala skor
i fötterna och dammsuga upp klänningar som ligger och dräller
överallt. Dock tycker hon om att se på Barbiefilmerna, och efter
att själv ha suttit med kan jag nu förstå den otroliga marknad
dessa filmer skapar i och med små flickor som vill vara som
älvbarbie. Mattel sponsrar inte utbildning eller donerar pengar för
att flickor i fattiga länder ska få gå i skolan, i alla fall inte
vad jag vet. Mattel producerar produkter som ska köpas av flickor
vars största dröm är att bli prinsessa, sjöjungfru eller älva,
och för att få sina produkter sålda pumpar man ut dåliga filmer
som visas för barnen.
Det är som leksakskatalogerna som sändes ut
med jämna mellanrum medan det ännu var tillåtet att göra
direktreklam till barn, men i och med att reglerna för sådant
skärptes måste företagen hitta på nya sätt att hitta
konsumenter. Men varför kan man inte då göra filmer som
framställer Barbie som en produktiv, självständig och framgångsrik
kvinna som inte låter sig hunsas av män eller normer i samhället.
Skulle det eventuellt innebära ett hot mot de rådande strukturerna
om unga flickor skulle lära sig att de kan bli vad de vill och nå
hur långt som helst, bara de ger sig fan på det?
Nu har
försäljningen av Barbie sjunkit, eftersom det har kommit nya dockor
på marknaden som gör att Barbie ses som en tråkig pensionär i
jämförelse. Nu pratar vi om Bratz-dockor och Monster High-figurer.
Här kan man börja prata om negativ inverkan på unga flickor, för
jag kan inte se något positivt i att unga flickor (och pojkar) ska
leka med dockor som ser ut som de råkat ut som offer för
människohandel, har tangatrosor och lårhöga läderstövlar med
nätstrumpbyxor. Tycker man att Barbie har en ”onaturlig”
kroppsform svimmar man av åsynen av en Bratz-docka med sitt stora
huvud och smala ben, och Monster High-dockorna är så smala så de
skulle absolut inte kunna stå upp rakt om de var verkliga.
Om vi
återkopplar till argumentet att det är mödrarna som påverkar sina
döttrars uppfattning om sin kropp, borde det ju ändå inte vara
någon skillnad hur de nya dockorna ser ut, eftersom de ändå inte
borde ha så stor inverkan, eller? Problemet med de nya dockorna kan
jag främst se i att deras främsta attribut är deras utseende. De
är framtagna för att ”gå på en catwalk” och visa upp kläder
som inte jag skulle anse passande för min femåring. De har inga
ambitioner och inga drömmar, annat än att sminket sitter rätt och
kläderna är snygga. Det är inte något som jag vill lära min
dotter är viktigt i livet, eftersom det finns så mycket viktigare saker att
lägga energi på.
Jag
ser inte Barbie som en fiende i den feministiska kampen, utan snarare
ett verktyg att använda sig av när det kommer till att lära unga
flickor att de inte ska låta sig hindras av inrotade uppfattningar
om kön och vem som kan göra vad. Ja, hon har en kropp som ingen
verklig människa kan ha, men då säger man som det är, att detta
är en docka som finns till för att lekas med och utveckla sin
fantasi och egna tänkande, inte att försöka efterlikna fysiskt.
Problemet med Bratz-dockorna är att de ger barnen en allt för tidig
introduktion till sexualisering och objektifiering av kvinnokroppen,
sådant som vi måste motarbeta och bekämpa med alla medel.
Femåringar ska inte behöva fundera på varför dockan har ett snöre
i rumpan istället för rejdiga underbyxor, och de ska inte behöva
fundera på varför inte de får ha minimala kjolar på sig när
dockorna (och vuxna kvinnor) får ha det.
Vi
vuxna måste verkligen vara en aktiv part när det kommer till
barnens leksaker. Förklara, fråga, berätta och beskriv varför de
ser ut som de gör och varför de kanske inte alltid är så passande
för barn att leka med vissa saker. Jag vill inte att mitt barn leker
med leksaker som efterliknar vapen, eftersom det kan leda till att
barnet får en ohälsosam och likgiltig inställning
till vad ett vapen egentligen är. Lika lite vill jag att mitt barn
ska leka med en docka som säger åt henne att hon inte duger som hon
är utan hon måste sminka sig innan hon är tio eller ha string
innan hon fått könshår. Det handlar om samma saker, de är bara
förpackade på olika sätt.
Det finns flera intressanta artiklar att läsa om Barbie, använd er av google. Ni som är intresserade kan även gå in på Mattels hemsida och få psykbryt över allt könande av barn som förekommer och se vad barbie håller på med nu för tiden...
Tydligen har jag börjat blogga på lite mer regelbunden basis och inte typ en gång i kvartalet som det annars brukar bli. Och det känns bra. Jag har en period då jag verkligen VILL blogga och dela med mig av mina visdomar och annars inte så intressanta funderingar, och jag har läst någonstans att om man ska lyckas inom bloggvärlden ska man helst uppdatera lite mer ofta än en gång i kvartalet. Så nu gör jag det. Men jag ska ändå inte prioritera kvantitet före kvalitet (om det inte är det ni vill dvs) för jag tror inte det finns något värre än bloggare som uppdaterar ofta om ingenting. Nej tack till sådant.
Jag har en helvetesvecka framför mig med jobb jobb jobb och skola däremellan, och en tentjävel på fredag. Så jag lovar inte att jag kommer att hinna skriva några hemskt djupa samhällsanalyser i veckan, trots att jag har jättemånga idéer i mitt huvud som bara väntar på att få skrivas ner på papper. Men jag ska försöka. Har bl.a. en fråga jag vill ställa till Barbie, och så är det verkligen dags för att lyfta feminismen till nya höjder här i ankdammen. Det var ett inslag om feminism i dagens VBL, där det skrevs att feminismen i Finland är ungefär tio år efter Sverige. Och det gjorde mig frustrerad. Det gjorde mig även frustrerad att det var fler män än kvinnor som fick förklara varför de är feminister i artikeln, och att dessa män inte kallade sig feminister utan ville hellre "kämpa för ett jämställt samhälle utan att låsa fast sig vid titlar". Fattar inte varifrån denna skräck för att kalla sig feminist kommer, om vi inte börjar våga kalla oss feminister kommer folk aldrig att få reda på vad det egentligen är, dvs inte manshat, könlöshet eller förbud mot att raka armhålorna...
Nu har jag åter igen slingrat in mig på okända marker på internätet och hittat musik som gör mig galen. Fy faan vad jag vill rulla victory rolls, gräva fram en av de stackars bortglömda klänningarna ur garderoben och dansa som en idiot till J.D McPherson just nu! Hur har jag kunnat missa detta? Tack dagens teknik och tristess som gör att jag hittar nytt öron(ögon)godis...
Och så lite inspirashoon så här i höstmörkret.. allt är googlat..
Jag tänkte lämna ett bidrag till det fabulösa #FABOLESS, och även om jag skrivit om det förut tycker jag att det är värt att skrivas om igen.
Som kvinna i en mansdominerad yrkesgrupp möter man på fabo-power i stort sett varje dag, och det sorgliga är att man anpassar sig, blir immun och möter ont med ont. Det började redan i yrkesskolan när jag som enda tjej i klassen alltid blev tvungen att förklara varför jag ville bli byggnadsarbetare. Precis som att pojkar föds med en hammare i handen, och tjejer med en visp eller frissa-sax, och när dessa verktyg byts ut till något icke könsstereotypt blir det helt plötsligt jättekonstigt. Kanske jag gick på byggnadslinjen för att få omge mig med män hela tiden? För att försöka vara något "speciellt"? Förklaringen att jag tyckte det var kul och jag hade ett intresse för det gick inte hem, och att jag dessutom tänkte på framtida arbetsutsikter godtogs inte heller som orsak till att söka sig till en mansdominerad bransch, När jag sedan kom ut i arbetslivet visste jag snabbt hur systemet skulle funka, och hur jag ska bete mig för att väja undan alla kommentarer och sneda blickar. Här tycker jag det är på sin plats att nämna att jag haft turen att omge mig med otroliga klasskamrater och arbetskompisar där jag arbetat, som inte i någon större utsträckning brytt sig om att jag är kvinna. Utan dem skulle jag knappast klarat det. När man har känslan av att alltid vara tvungen att försvara sin rätt att vara på en byggarbetsplats, att om man inte är där som städare verkligen vara tvungen att bevisa att man kan någonting. Att vara tvungen att bevisa att man kan bygga och måla "fast" man är kvinna. Att man inte får ordentlig service i byggvaruhus i jakten på arbetsskor stl 36, eftersom kvinnor inte hör hemma i byggbranschen och därför gör de inte så små skor. Att man hela tiden måste fundera på hur man går och står för att inte dra extra uppmärksamhet till sig. Att odla ett så hårt skinn på näsan som gör att inte helst de mest kränkande påhopp berör, att man viftar bort kommentarerna som irriterande spyflugor.
Det tog fyra år för mig att arbeta mig upp till en position där jag känner att jag får respekt, att de som jag tidigare arbetat med kan säga att jag vet vad jag gör, Att min chef kan skicka mig till ställen där arbetsledaren inte ringer och frågar var den "riktiga" målaren är, fast jag står där framför hen. Nu vet jag att folk frågar om mig av min chef, var jag är och om jag inte ska komma och arbeta tillsammans med dem. Och ja, jag vet att det inte endast är pga att jag är jävligt duktig på det jag gör, utan att jag även är glad, trevlig, kan prata med alla (nästan) och inte TAR ÅT MIG. Jag har anpassats till männens värld, där jag använder männens jargong och skrattar tillsammans med dem. Jag som kvinna har oändligt mycket mera att bevisa än en man i samma situation. För dem är det ju något naturligt, att bygga, spika, bära tungt och bli smutsiga, det är männens värld.
Det mesta av motståndet jag mött har kommit från äldre män, som kanske växt upp i en värld där kvinnan stod vid spisen och mannen arbetade. Män som lever i den föreställningen att det ligger i mäns natur att bygga och i kvinnors att ta hand om ungar. Men man lär sig att handskas med dem. För de kan inte få vinna, och jag hoppas med nya generationer kommer även förändringar, där fler kvinnor kommer in i mansdominerade branscher, och tvärtom, fler män i kvinnodominerade yrken.
Jag har haft lyckan att ha en bra chef, som till slut såg vad jag går för och behandlar mig som en jämlike, och tvingar andra människor att inse att även kvinnor kan arbeta lika bra som vilken karl som helst. Det ska inte hänga upp sig på styrkor och svagheter, för de skiljer sig från person till person. Argumentet att kvinnor är svagare än män anser jag oviktigt, eftersom till exempel närvårdaryrket kräver lika mycket fysisk styrka som inom byggnads, och därför håller det inte.
När jag möter nyutbildade målare eller byggare som är kvinnor är jag noga med att uppmuntra dem, och säga åt dem att inte låta sig hunsas. De ska från första stund visa att de inte tar någon skit och att de ska kräva respekt, för annars blir de som rovdjur som ser ett eventuellt byte att förgöra. Allt handlar om strukturer och gamla inrotade könsnormer, och sådant finns till för att förändras och förgöras, på vägen mot en mer jämställd värld...
Gå in och bekanta er med Faboless och varför inte dela med er av er egen fabo-power-upplevelse...
Sitter i soffan och håller på att vinka över av trötthet. Har varit obeskrivligt trött hela dagen, ni vet så där så det känns som man skulle ha grus innanför ögonlocken som aldrig försvinner fast hur man gnuggar och blinkar. Så har det känts idag, en matthet har sänkt sig över mig och den verkar inte försvinna i första taget. Dricker te och har på teven utan ljud, gamla repriser av svenska hollywoodfruar, och mitt huvud orkar inte med Gunillas röst just nu. Har även försökt göra lite skoluppgifter nu när Smokey är och ordningsvaktar på ungdomsdansen här i byn, men ögonen går i kors och hjärnan ORKAR INTE tänka på feministisk mediegranskning eller kandidatuppsatser som ska skrivas. Energin finns inte och jag orkar inte leta efter den heller. Skulle kunna gå ut och lägga mig under stjärnorna och andas, dra in kall luft i lungorna som ger mig ny ork, men i och med att det är mulet och inga stjärnor syns skiter jag i det. Nej, jag ska återgå till att lyssna på melankolisk gitarrmusik och förhoppningsvis somna på soffan efter att tankarna svimmar av utmattning till följd av det eviga snurrandet.
