vad feminism är för mig, ett år senare.

För ungefär ett år sedan skrev jag det här inlägget, och det är nog lika aktuellt idag. På ett år har jag blivit ännu mer övertygad om varför feminism behövs, och nästan varje dag får jag bekräftelse på varför just jag för min kamp. Det kan vara allt från att min kompetens ifrågasätts på arbetsplatsen pga att jag är kvinna, att se hur min dotter börjar formas efter samhällsnormer jag vill ta avstånd från, till att läsa om övergrepp på icke-män och se sexism och annan typ av diskriminering dagligen florera i olika typer av media. Jag har kanske blivit mer duktig på min intersektionella analys, och framför allt intar jag inte försvarsställning när någon kallar mig radikal, för om det är att vara radikal att stå upp för alla människors lika värde, ja då är jag nog det med gott samvete. Den feministiska kampen förändras hela tiden, både på det personliga planet och på olika nivåer i samhället, det gäller att hänga med i tiden och hitta det som just du vill kämpa för. Och för mig är det en värld där patriarkatet inte ska finnas, där människor ska leva i harmoni med varandra och att folk tar bort de hatiska skynkena de har framför sina ögon som gör deras blick trångsynt och oförstående. För mig är feminism kärlek och systerskap, där vi håller varandra om ryggen och tar de utsattas parti, där jag som vit västerländsk feminist har möjlighet att tala för de som inte har en röst. För det handlar inte om att vi ska stjäla varandras kamper eller ta för givet hur andra människor upplever förtryck, det handlar om samarbete över gränser och det faktum att vi alla vill uppnå samma sak, en värld fri från förtryck där vi alla ser människor för vad de är, just som människor.

I låten Tagga ner beskrivs det ganska bra hur det är, att alltid placeras i fack och att en förväntas vara på ett speciellt sätt beroende på vad en har för olika roller. Fuck that säger jag bara. Låt ingen komma och säga åt dig hur du ska vara eller bete dig, det är dags att bryta mönster och sluta reproducera könsroller och andra gammaldags föreställningar om hur en ska vara utgående från sitt kön. När vi slutar med sådant trams blir livet så mycket mer rikare, och vi blir mer obegränsade i oss själva.