stumpans corner: Mina älskade syskon, detta är till er

Jag har tänkt väldigt mycket på mina syskon under den senaste månaden. Jag tänker alltid på mina syskon, oroar mig, ligger sömnlös på nätterna och tänker på om de har det bra, om de är lyckliga, att de klarar sig. Men den senaste tiden har det hänt saker som har gjort att jag tänkt på oss tre lite extra mycket, vår uppväxt, vad som hände, vad vi såg som barn inte borde se, vilka spår det har lämnat och så vidare. Jag älskar mina syskon, Hanna och Viktor, så oerhört oerhört mycket så det finns ingen människa i världen som kan förstå det. Även om det går perioder när vi inte pratar så mycket, eller ses så mycket så går det inte en dag utan att jag tänker på dem. De finns alltid med mig, i allt jag gör. Det har alltid varit vi tre, även om världarna runt oss rasat samman och livet har sett fullkomligt bonkers ut, så vet vi att vi haft varandra. Det har inte varit lätt, vi har alla haft och har ännu våra egna krig att bekämpa, men som jag ser det finns det ingenting som skulle hindra mig från att ringa till någon av dem om jag behöver tröst eller hjälp med något.

Vi håller varandra om ryggen, bär på minnen som ingen annan vet något om och vi förstår varandra i hur det är, när saker inte går som en tänkt. Hur det känns när en inte riktigt passar in någonstans men ändå tvingas göra det. Det finns ingen som jag skrattar med som de, nu när vi är vuxna skrattar vi ju absolut mera än vad vi gjorde när vi var små, när vi helst ville ta livet av varandra. Så många gånger jag ville döda Viktor när han använde mig som slagpåse när han skulle leka Turtles eller träna "karate". Så många gånger jag avskydde Hanna när hon alltid skulle vara tvärtemot, envis som en åsna stampade hon i golvet och skrek i högan sky så djuren på gården gömde sig och byn trodde flyglarmet gick. När det är tre syskon i en skara blir det oundvikligt att en två ofta gaddar ihop sig mot en, vilket också hände hela tiden. Viktor försökte såga sig genom min dörr (som inte var låst), och Hanna bara skrek, som vanligt. Det finns ingen som en bråkar med som en gör med sina syskon, för en blir alltid sams igen. Fast stickorna yr och det osar svavel runt orden en kallar varann så har det oftast gått över till nästa dag för det måste vara så.
När vi blev tonåringar gled vi ifrån varandra lite. Dels för att jag flyttade hemifrån tidigt, och dels för att det var så mycket annat elände som hände då så vi skötte inte om relationen riktigt. Något som jag ångrar fruktansvärt mycket. Under den tiden de hade behövt mig som mest fanns jag inte där, utan jag förlitade mig på att de klarade sig ändå. Men det är för sent att göra sådant ogjort, utan en kan bara göra bättre från sig efter sina misstag, och nu känns det som vi äntligen på riktigt hittat tillbaks till varandra.

Det vi har varit med om har svetsat oss samman till vad vi är idag, lite galna, inte fullt normala, men ändå alldeles underbara människor. Hanna och Viktor, jag vill att ni ska veta, att er lycka är min lycka, liksom er sorg också är min sorg. Jag kommer alltid alltid att finnas här för er, oavsett vad som händer eller var i världen ni befinner er, så är jag bara ett samtal bort. Jag älskar er, jävla galningar.