Vårhelg

Helgen som gått har varit en av de bästa på länge. Det har varit en riktig friluftshelg då vi försökt tillvarata så mycket av solen som möjligt. Dock har det visat sig att jag och våren ligger i skilsmässa efter ett förhållande som har blivit värre för varje år som gått, och även om det gör ont att säga önskar jag att våren ska vara över och sommaren komma så fort som möjligt. Detta för att jag under senare år har märkt att min kropp och mitt psyke går helt bananas när våren börjar knacka på dörren, och jag börjar allt mer känna igen mig i min mormor, som varit en vårhatare i hela sitt liv. Allt är smutsigt och dammigt. Det är varmt men ändå kallt. Man vet inte hur vädret är från en dag till en annan. Pollen. På samma sätt som tjälen går ur marken river det och sliter i kroppen så man helst skulle vilja emigrera till en plats där de inte har vår. Jag har varit så ofantligt trött sedan fredagseftermiddag, att få sova är det skönaste som finns just nu, och hela min hjärna känns som en stor vattenfylld svamp som bara skvalpar omkring och gör ingen nytta. I och med tröttmans intågande i fredags har jag också gått med ett konstant illamående och magvärk, något som min mormor diagnostiserade som magkatarr, eftersom det är något som hon får lida med varje vår. Detta är en känsla som jag aldrig förut varit med om. Inte helst under de värsta dagar av baksmälla har jag känt en sådan här trötthet. Fick sätta mig på en stol bredvid spisen för att orka steka plättar åt Lillan idag. Och ingen matlust what so ever. Inte helst min mormors lax smakade som den brukar igår, och det är ett tecken på att något inte står rätt till inom mig. 

Jag känner också en enorm längtan efter att få omge mig med djur. Speciellt höns och får. Tanken på att få gå ut och plocka färska ägg till frukosten är så deprimerande så det inte är klokt, eftersom jag vet att den verkligheten är så långt borta. Men anyways, tog några kort när vi var ute i naturen i helgen, både från Boskatan i fredas och från Björkö i lördags.

Jag agerade familjedags-diktator på lördags morgonen och bestämde att vi skulle åka ut till Björkö för att gå en vandringsled som heter Bodvattnet runt. Har inte varit där på typ 10 år (!?), och ännu längre sedan är det jag har varit vid "Märarygghåle" där vi skrinnade som barn och lekte i skogen om vårarna. Det var både med glädje och vemod jag gick längs stigarna, eftersom ingenting var som man minns det, men tiderna förändras och med det våra omgivningar. Lillan var så otroligt duktig, hon gick de hela 4 km som vandringsleden var, utan desto mera knärr, det gick bra att muta henne med kex längs med färden så höll hon humöret uppe. Efter den utflykten for vi till svärmor på kaffe i Munsmo, sedan till mommo på mat och i bastun. Trots att min mage värkte och jag mådde illa typ hela tiden så var det ändå otroligt skönt att avsluta kvällen med bastu. Trötta och med känslan av urvriden disktrasa somnade jag och Smokey innan 23-nyheterna hade börjat på fyran, och det enda jag har gjort idag är att promenera till butiken och steka plättar åt Lillan. Så trött...

 Utsikten från "Saltkaret" (som är den fulaste skapelse jag någonsin sett), Lillan har tagit bilden.

 Glada friskisar, även den här bilden är tagen av Lillan

Jag och Lillan på Bodback. Här har man många gånger cyklat om somrarna, med skärgårdsvind i håret och i doft av varma stenar och enris.

Lillan framför båthuset där jag och mommo ska ha vår eka. Ska byggas och fixas till lite så blir det überbra ställe till att rensa fisk och reda nät...

ganska najs dag

Idag har det varit en skön dag. Efter att jag abrupt fick avsluta senaste inlägget (vilket märktes lite så här i efterhand, men jag återkommer till det ämnet en annan gång) åkte jag och Lillan tillsammans med min mormor till Sundom, där vi har njutit som fan av solen hela dagen. Dock hade Lillan en "jag ska trotsa allt och alla, skrika som en stucken gris hela vägen på vår fina vårpromenad och hata hela världen", så vissa stunder hade jag lusten att bara sätta mig ner och inte vilja vara med längre. Men det var skönt i alla fall. Var på promenad till båthuset där vi ska ha vår nyinköpta roddbåt i sommar. Ja, ni läste rätt, vi fick oss en båt, så nu behöver bara isen fara åt helvete och ett par åror inhandlas. När vi sedan kom tillbaka till mommos så såg vi mystiska plastbitar på marken bredvid min bil, och jag bara WTF? Tog fram detektiven och undersökte bitarna och min bil mycket noggrant, och kom fram till slutsatsen att en nyare bil av märket Toyota har kört in i bakändan på min bil, och har nu antagligen en trasig framlykta på passagerarsidan. Saken är den att det är ganska trångt på min mommos gård om man inte medvetet parkerar bilen längre in, och jag fattar inte vilken jävla stjärna som har kommit på idén att typ svänga bilen på den trängsta gården i hela Sundom. Det enda som syntes på min bil är några små skrapmärken på bakkofångaren, så I don´t give a shit, synd för Toyota-ägaren som har söndrig lykta, men man får nog skylla sig själv...
 När jag kom hem och länsade postlådan fick jag till min glädje se att tidningen Astra som jag tecknade en prenumeration på för typ två dagar sedan redan hade kommit hem i postlådan.
Jag blev helt färdig av att vara ute i solen hela dagen, och efter att jag duschat såg jag att några fräknar har vågat sig fram i ansiktet, och då är det vår :)

Glad jag med ny Astra :D

Hur långt har vi egentligen kommit

"Vad är det vi ska begära? Samma rättigheter? Ja - men främst samma ansvar! Vad måste vi ha? Utbildning - utbildning!
Med eld i själen är Birgit Key-Åberg kommen igen från Genevé. Hon är generalsekreterare i den Internationella Kvinnoalliansen, den organisation som vill tillvarata kvinnornas intressen över gränserna. Hon siktar nu på Neapel i september - det är Internationella Kvinnoalliansen som skilts och skall mötas, det är kvinnor från jorden runt som med brännande iver strävar mot en bättre framtid för mänskligheten, för människovärdig existens åt miljoner mödrar vilkas ord aldrig blir noterade, för kvinnor på ömse sidor om gränser - nationella gränser, rasgränser, sociala gränser, känslomässiga, ekonomiska, juridiska... när skall lejonen beta jämte lammen? När skall utopierna förverkligas?
Med en blandning av intellekt och temperament summerar Birgit Key-Åberg ihop några intryck av dessa kvinnor i alla färger - vita, bruna, gula, svarta - ivriga, lyfta av storslagna idéer, fjättrade av traditioner, generösa, stingsliga, en knippa av pulserande liv från alla väderstreck, i en atmosfär som i ett nötskal låter ana något av mänsklighetens språngförmåga, evigt sammanvuxen med svaghet. "Kvinnor", säger hon, "systrar, fästmör, hustrur, mödrar - miljontals individer som än i dag i de flesta länder icke betraktas som annat än släktet där man alltid hittar lydiga slavar!"
Hon fortsätter "Man kan i fantasien föreställa sig alla dessa protesterande, accepterande...men ändock alltmer och mer inställda på att på allvar gripa in i sitt samhälle och axla sitt ansvar. En och annan framgång kan tyckas den överlägsne fattig, men för dock närmare målet: självförtroende, respekt för den personliga insatsen, jämlikhet, skydd för barnen även utom äktenskapet - lika rätt som mannen när det gäller vården av barnen inom äktenskapet och den personliga egendomen..."
Birgit Key-Åberg vet att allt det här är rätt naturligt för oss i Skandinavien. Men så är det inte i många länder. Så berättar hon om de egendomliga färgnyanser som dyker upp i kaleidoskopet...kvinnorna från satellitstaterna t.ex. dyker som talar för kvinnans nya oanade möjligheter. Vari skulle de ligga? Jo, i hennes förmåga att med lätthet låta sig formas om av omständigheterna, hennes lätthet att acceptera nya förhållanden. "Och plötsligt insåg man hur kanske just den största faran i nutiden ligger i denna medfödda smidighet, denna ödmjuka anpassningsförmåga. Den kan leda oss till motsatsen av vår strävan - till en slavtillvaro".
En annan episod: Makens och hustruns lika ställning gentemot barnen skulle fastslås, ett resolutionsförslag var uppe. Vem stjälpte det? Jo, en engelsk delegat. "Ett barn kan inte känna faderns auktoritet om modern och han har samma rätt enligt lagen". En engelska - från suffragetternas land och själv hemma i Trade Union och Labour. "Det var bara att med någon bitterhet konstatera att vi inte alltid är mogna".

Så amerikanskorna - i mycket föregångare bland världens kvinnor. Men de har sin piedestal att skydda! För dem passar endast "likalönsprincipen". I många andra avseenden tycks de oss svenskor konservativa.
Utbildningsfrågan är och förblir den fundamentala för allt mellanfolkligt samförstånd. "Ju mer man tränger in i de många ländernas förhållanden märker man hur just utbildningsfrågan ligger oss i fatet. Vi måste gå in för samma möjligheter för både pojkar och flickor. Vid alliansens sextonde internationella kongress i Neapel i september står också fostran till medborgarskap främst på programmet. Den tid är förbi när kvinnan skulle var till lyst allena. Det är inte bara politisk rätt som behövs utan lagar om skydd mot prostitution och övervåld, lagar för hygien och födelsekontroll. Och skolning och upplysning och åter upplysning - det enda som hjälper på lång sikt, vare sig det gäller hem eller yrkesarbete eller inställningen till nästan.Skolning, kunskap - och så kärlek!"

Också den kan det visst vara klent beställt med även i de bästa kretsar. Birgit Key-Åberg har inte kunnat undgå att höra åtskilliga giftigheter eller klumpigheter avfyrade mellan mötesdeltagarna. T.ex. när någon frågade sin japanska gäst, en högtstående universitetsprofessor, om hon hade vetat om överfallet på Pearl Harbour på förhand. Det förekom flera stickiga inpass mellan delegater från länder i bittra ras- och kolonifrågor. 
Ett tiden underliga tecken - som ju kan iakttagas inom många andra områden inom dagens liv - är att kvinnorna noterat hur man i panik för kommunismen piskat fram andra rörelser som i sig själva är föga önskvärda och utpräglat reaktionära. Sådana rörelser som gör att kravet på slöjans återinförande växer i muhammedanska länder. "Detta måste väl förorsaka cellpsykos om något", menar fru Key-Åberg och förvånar sig inte över att ungdomar som reaktion kan dras till kommunisternas välarrangerade möten och samkväm. 
Slutligen har Birgit Key-Åberg några kloka och tänkvärda ord att säga om det väsentliga, om "roten till det onda" - i den mån det nu är möjligt att få tag på något fördolt: "På dessa internationella konferenser, som ibland går en alldeles förbi, måste mer och mer siktas på att finna en lösning på grundorsakerna till allt ont, det vämjeliga som för till krig. Varje flicka och pojke måste få äta sig mätt och växa ut i sin fulla längd, inte kuta rygg och vara strykrädd. Kanske har, när jag tänker efter, den slitna gamla italienska kvinna rätt, henne jag stötte på medan man hyvade upp en gänglig pojke i en polisbil. Hon stod där, en knotig, soltorkad ek, som inga stormar kunnat vräka. Blicken var fjärrskådande, då hon entonigt lät frasen falla: så går det när dom inte får gro, han blir märkt för livet. 
GRO. Ordet har susat i mina öron sedan dess. Männen sår, ofta utan ansvar. Hos kvinnorna skall ständigt nya släkten spira. Bort med svält och umbäranden, låt män och kvinnor dela ansvaret lika. Kanske kan vi sen på allvar få tala om hur vi ska få samma rättigheter".

Kan vi kvinnor mötas över gränserna? Husmodern nr 20, 1952. s.13.

Så, hur långt har vi kommit i kampen för jämställdhet? Detta var för ungefär 60 år sedan, och vi pratar om stort sett samma saker i dag, vi använder bara ett modernare språk.

Kvinnopepp

Nu är det dags för den första Kvinnopeppen! Jag har tänkt och tänkt, vem ska jag peppa först? Jag har ju så många qvinns jag vill lyfta fram, för de är så bra på alla möjliga olika saker. Så jag gjorde helt enkelt så att jag drog lott i min hjärna om vem som ska få vara den första att bli omskriven i Kvinnopeppen. Och vinnaren blev bloggaren Ellen! Hennes blogg har det fabulösa namnet Blejk, Fejt & Fab (önskar att jag hittat på det själv) och hon är bosatt i Jakobstad. Tyvärr känner jag henne inte personligen, men hittade hennes blogg för typ ett år sedan. Jag vet inte heller varför jag tycker att den är så bra, men hennes sätt att skriva gör att det är roligt att läsa, och hon verkar ha samma typ av humor som jag dvs, sådan som inte så många andra tycker kan kallas humor. Hon håller också på att skriva en bok och jobbar på Café After Eight i Jakobstad. Ellen är också vad jag förstått delaktig i planeringen av det kommande Jeppis Pride, och bara det är ju helt awesome. Hon skriver även en TV-kolumn i ÖT som brukar publiceras i tisdagstidningen om jag inte har fel. Varför vill jag peppa just Ellen då? Kanske för att jag tycker att man ska lyfta fram de skribenter som man själv tycker är bra, så att andra kan börja läsa vad de skriver. Och för att jag tycker det är roligt att det finns finlandssvenska, kvinnliga, intressanta och roliga bloggare och därför förtjänar de att uppmärksammas. Så nu tycker jag att alla kan gå in och läsa Ellens blogg iaf en gång, och även om ni inte tycker hon är lika fenomenal som jag tycker hon är, så vet ni ändå om hennes existens.

Bloggen Blejk, Fejt & Fab

Bilden tagen från google, men finns även på hennes blogg.

Vårt land vårt land

Det var inte det här som jag tänkte skriva om idag. Men jag måste ändå skriva någonting. Jag har en olustig känsla i kroppen efter att ha hört på nyheterna om regeringens nya rambudget, och det att Vänsterförbundet lämnade regeringen i går kväll. 

Ja, vad ska man säga... Det som av förklarliga skäl berörde mig mest var det att det ska skäras ner i barnbidraget. Detta för att jag själv berörs av det och dels för att det har varit en stödform som Finland har kunnat stoltsera med i långa tider. Barnbidraget kom till för att förebygga barnadödlighet och fattigdom, och för att göra det mer ekonomiskt jämlikt mellan barnfamiljer och familjer utan barn. Det har varit som många andra familjepolitiska förmåner i Finland "en helig ko" som man varit rädd för att röra desto mera. Och även om nedskärningen av barnbidraget är en relativt liten del av hela sparpaketet så känns det ändå som om detta kommer att drabba en av de utsatta grupperna i samhället i olika utsträckning. För vissa familjer med låga inkomster spelar barnbidraget en stor roll för att ha möjlighet att lägga mat på bordet och få livet att gå runt. 

Det pratas mycket om att Finlands folk kollektivt måste arbeta och bidra för att få landet på fötter igen, och att den nya budgeten strävar efter social rättvisa. Jag vet inte, men mitt sunda förnuft säger att man inte arbetar för den sociala rättvisan om man tar ganska många beslut som kommer att drabba de svagaste i samhället, barn och barnfamiljer, pensionärer och sjuka. I europeisk jämförelse så är Finlands skuldsättning inte så jätte stor, enligt uppgifter jag hittade på Google baserade på Eurostats data så hade Finland en statsskuld på 53,6 % av BNP år 2012. Tyskland hade en statsskuld på 81 % av BNP, Storbritannien hade en skuld på 90,2 %, Irland hade en skuld på 117,4 % och Grekland hade en statsskuld på 156,9 %. Jag har för mig att vi närmar oss 60 %-gränsen med stormsteg, men i relation till ett antal övriga EU-länder så har vi väl det ganska bra? Det känns också som att det vore en bättre lösning att verkligen investera i befolkningen under sämre tider, eftersom det ger bättre resultat på lång sikt. Flera rapporter har kommit angående de som var barn och unga under krisen i början av 1990-talet har en större benägenhet att ha psykiska problem, marginaliseras och hamna på samhällets botten än andra. Vad gjorde man i början av 1990-talet för att komma sig ur krisen? Man skar ner, många människor förlorade sina jobb och förblev långtidsarbetslösa. Vad månne de människorna har kostat samhället?

Jag undrar också hur villiga ministrarna är att "ställa sig till kollektivet" och minska på sina löner och tillägg. Och hur mycket har inte alla utredningar angående kommunreformer och SOTE-reformen kostat? Som har manglats fram och tillbaks i flera år och man kommer ingen vart. 

Vänsterförbundet valde att gå ur sixpack-regeringen, och det har jag också delade känslor för. Det är bra att de visar någon typ av ryggrad och vägrar gå med på förändringar som går emot deras principer, dock känns det som att de kastar in handduken och låter de borgerliga partierna härja fritt. SDP orkar jag inte helst prata om för de har enligt mig tappat allt vad socialdemokratin en gång var. Det är väl också en tidsfråga innan De Gröna tackar för sig, i och med kärnkraftsbygget i Pyhäjoki, SOM VI FINLÄNDARE INTE HELLER VERKAR BRY OSS SÅ HÅRT OM! En härdsmälta hit eller dit gör väl ingen skillnad, så länge vi inte bygger vindkraftverk som drar ner priset på våra tomter...

Det känns oroligt i luften, och enligt mig är det inte alls någon omöjlighet att gatorna snart ser ut som de har gjort runt om i Europa under de senaste åren. Det finns en gräns för hur mycket folk klarar av att ta, och den börjar vi närma oss med stormsteg.

bildkälla + intressant artikel

fredagsmusik och prekära vardagssituationer #1

Så var det fredag än en gång. Tycker mitt liv endast består av fredagar nu för tiden, fredagar som får mig att känna att jag inte hunnit med hälften av det jag velat under veckan. Fredagar som ger mig känslan av att tiden går för fort och att livet springer förbi. Men det är väl sådant man inte kan göra så mycket åt, that´s the way it is, som random boyband sjöng i början av 2000-talet. 

Jag har försökt komma på lite nya inslag här på min blogz, och hädanefter kommer jag med jämna mellanrum presentera Prekära Vardagssituationer, eftersom jag börjar ha en hel samling av händelser som jag vill berätta om. Detta handlar alltså om situationer i vardagslivet som får mig att i mindre eller större mån tappa hoppet om mänskligheten, och situationer som gör att man efteråt tänker "fan, jag borde verkligen ha sagt något". Har också lekt med tanken att införa lite Kvinnopepp, när jag helt kallt lyfter fram en verklig eller overklig person av kvinnligt kön som jag anser behöver lite uppmärksamhet, oavsett vad den har åstadkommit. 

Och nu, premiär för Prekära Vardagssituationer #1

Jag brukar ofta åka till skolan tidigare än nödvändigt för att få dricka en kopp kaffe i lugn och ro, läsa nyheter och förbereda mig inför dagen. Det brukar inte vara så mycket folk i skolan där mellan klockan 8 och 9, alltså brukar man få ha det ganska lugnt och skönt. Det brukar dock komma ett gäng med vad jag antar är någon typ av fastighetsskötare och dricka kaffe runt kl 8.30, och detta gäng består av några medelålders män iklädda arbetskläder och en man som jag antar är nybliven pensionär och som inte kan godta det faktum att han inte behöver arbeta längre. De kommer in, köper kaffe och smörgås, sätter sig ner och inleder avhandlingen av de senaste nyheterna som hänt under senaste dygnet. Och jag känner så väl igen jargongen, hur de gör narr av allt som kan göras narr av, där inkluderat kvinnor, studerande och verkställande direktörer med för mycket pengar. Den äldre mannen hör också till den typ som jag också stött på under mina år i byggbranschen, en sådan som inte åstadkommer ett skit, utan bara är med som irritationsmoment som käften går på i ett i tid och otid. Så, de sitter och pratar om vädret och flaggor som ska hissas osv. när det kommer in en man som arbetar på ÅA som har ett ganska väl tilltaget skägg, ett skägg som kan läggas i MC-gängens klass. Och vad händer vid bordet där fastighetsskötarna sitter? Jo den äldre mannen skrattar till, och säger "hande hadd sama hår i ansikte som ja har i röven! HÖHÖHÖHÖHÖ *tobakshostar så det låter som han ska dö*". Jag är på väg att sätta kaffet i halsen och tittar bestört mot gruppen män, och de övriga, yngre killarna skrattar lite generat, så där som att de skäms lite över vad den äldre mannen just sa. Med all rätt. Och saken är den att det var ingen tyst liten kommentar, utan det var ett högljutt statement som mannen med skägget säkert hörde, till och med jag blev generad. För mig är det otroligt hur man kan bete sig på det där sättet, men som tidigare nämnts finns det en viss grupp människor som är på det där viset; oftast män födda på 1950-talet, motvilligt gått i pension och skulle hellre dö än att vara hemma med sin fru på dagarna, och därför hemsöker de sina gamla arbetsplatser och sina gamla arbetskompisar. 

Min frukost och lugna morgonstund var härefter förstörd, eftersom jag har en bild av gubbens håriga röv på näthinnan och jag blev så jäva förbannad Vad gjorde jag? Ingenting, packade ihop mina saker och gick därifrån. Vad jag borde ha gjort: sagt att jag verkligen betackar mig beskrivningar av hans jävla rövhår, och att han är en oförskämd idiot som inte vet hur man uppför sig i sociala sammanhang. Fy fan, än en gång fick man bevisat för sig hur vissa människor inte besitter ett uns av folkvett, även om de levt hur länge som helst. 

Nu ska jag plocka ner julgardinerna från vardagsrummet och köra den sedvanliga fredasstädningen. Lite Fredas-musik, så klart!

vad hände?

Alltså, helt plötsligt har 127 personer läst mitt "stölden"-inlägg? Det var ju en trevlig överraskning, verkligen. Det är inte förbjudet att lämna en kommentar heller, men inget tvång. Kul oavsett med flera läsare.. Om någon har önskemål om vad ni vill läsa så är det bara att hojta till, ibland tryter fantasin och då är det inte så lätt att få till intressanta texter...

förföriskt

Det bästa jag sett på länge. Tänk att en video på sju sekunder kan få en att skratta så mycket. Bara för bra, hittade den via Lady Dahmer.

Stölden

Förra veckan såg jag på Uppdrag Granskning, avsnittet handlade om unga tjejer som utnyttjas på nätet av män med ofta stulna identiteter. Hur de luras att skicka nakenbilder och sedan blir utpressade och hotas med att bilderna sprids om förövaren inte får mer bilder. För en flicka blev det så jobbigt att hon tog sitt liv, den 8 mars i fjol, på grund av att en 44-årig man utgett sig för att vara 15 år och fått Linn att sända bilder och videor av sig själv till honom. Hon, tillsammans med ett tjugotal andra unga flickor blev utsatta för den här mannen, som blev dömd till tre års fängelse.

Kvinnokroppen har i långa tider används som ett vapen mot oss själva. Nu kanske mer än någonsin. Vi blir fråntagna vår egen kropp, som skändas, exponeras, diskrimineras, görs till något som vi mår dåligt över, skäms över och aldrig blir nöjda med. Vart vi än vänder oss ser vi bilder av fantasifigurer föreställande kvinnor med långa ben, platta magar, perfekta bröst, len hud med perfekt solbränna, och allt detta är framställt med hjälp av teknik och datorer. Det skapar en uppfattning att det är så man ska se ut, för att vara en ”riktig” kvinna, det skapar en känsla av konstant missnöje, ett tomrum inom oss som ska försöka fyllas genom att köpa kläderna som inte är gjorda för att bäras av vanliga människor, köpa sminket som aldrig ser ut som det gör i reklamerna och få oss att svälta oss själva i jakten på en kropp som är näst intill fysiskt omöjlig att få. De ultimata konsumenterna är de som är missnöjda med sig själva, och vill köpa lyckan. 

Tjejer som i allt yngre åldrar strävar efter att se ut som dessa fantasivarelser. Klär sig som vuxna kvinnor när de är 12, fotograferar sig själva och lägger ut bilder på internet för att få bekräftelse men får också så mycket annat på köpet. Hat, för att de ser ut som de gör, för att de inte är snyggare eller har fel kläder och skor. Får hat för att de inte vill klä av sig och skicka bilder till random ”kompis”, och om de i sin unga blåögdhet sänder bilder på sina bröst får de hat för att de är fega när de inte ger ut mera av sig själva. De är dumma i huvudet, horor och slampor för att de skickar nakenbilder på sig själva åt någon som bett dem om det, som de tror är deras vän, eller pojkvän. Hur ska en flicka kunna lita på någon efter en sådan upplevelse?

I allmänhet förekommer en väldigt snedvriden bild av kvinnors sexualitet, och det har vi porrindustrin att tacka för. Både flickor och pojkar har sådana vanföreställningar när det kommer till sex, att det blir näst intill skadligt för båda parterna. I porr framställs kvinnor som undergivna, passiva, medgörliga våp, som älskar att få saker instoppade i alla kroppens hål och sedan bli sprutade i ansiktet när mannen når sitt klimax. Även här framställs kvinnokroppen på ett sådant sätt som får unga män att tro att det är på det där viset kvinnorna ska se ut och bete sig när man har sex. Inte ett spår av kroppsbehåring och inte ett spår av krav på att få egen njutning, huvudsaken mannen blir tillfäredsställd. Med internets hjälp har barn inte svårt att av misstag slinka in på sidor med pornografiskt innehåll, och även om man inte tittar på renodlad porr så finns de här bilderna i reklamen som kommer i pop-up fönster, nakna kråmande tjejer i sidobalkarna på spelsidor, och också i spelen som spelas kan det förekomma porr. Vad ger detta för bild åt våra barn och unga om vad sex egentligen är, och framför allt, vad ger det för bild av kvinnor åt killar som ska till att göra sexdebut? Vad gör det med flickors självkänsla att uppleva att kroppsbehåring är onaturligt, och man tror att det är något fel när man får könshår? Eller inte ser ut som en playboy-modell eller inte vill bli kvävd av en penis långt ner i halsen?

Systematisk våldtäkt används som vapen i krigföring. Soldaterna får viagra för att kunna genomföra flera våldtäkter efter varandra och detta är väl mera ekonomiskt eftersom det sparar på ammunition. Vid massdemonstrationerna på Tahrir-torget under Arabiska Våren utfördes våldtäkter på kvinnliga demonstranter, och ingen tog någon större notis om det. I vissa delar av världen försöker man ”bota” lesbiska kvinnor genom att våldta dem om och om igen. Att en man tar sig den friheten att tränga sig in i, och trasa sönder både underliv, självkänsla och själ, att tro att det är okej att genomföra ett samlag mot någons vilja, är för mig ofattbart och framför allt skrämmande. 

Våldtäktskulturer ser olika ut i olika delar av världen, men att det överhuvudtaget förekommer en våldtäktskultur, som får det att låta som att det är ett fenomen som man måste acceptera, som hedersmord eller incest, är inte okej. Vad är det som gör att en man tror att kvinnors kroppar är allmän egendom? Och man försöker med biologiska förklaringar rättfärdiga våldtäkter som om det vore den manliga naturen som gör att de inte kan stå emot sina lustar, utan måste få genomföra ett samlag även om kvinnan (eller mannen) inte vill. För att inte tala om den skuldbeläggning som våldtäktsoffren ofta får stå ut med, att allt fokus riktas på hen och man försöker hitta förklaringar i dennes beteende till varför hen blivit våldtagen. Var du full? Kort kjol? Haft många sexuella relationer förut? Ja men då så, då var det ju inte oväntat att du skulle bli våldtagen, tänk på det nästa gång. Att bli bestulen på sin integritet, självrespekt och sin stolthet, på grund av att en man tagit sig friheten att göra som han behagar, för att sedan bli misstrodd och mentalt våldtagen åter igen av samhället och omgivningen, skapar ärr som inte försvinner i första taget.

Vi kvinnor förväntas också att trycka i oss hormonella preventivmedel för att undvika att inte bli gravida. För snart 50 år sedan uppfanns p-pillret, det finns i dag alternativ som hormon- och kopparspiral, minipiller, p-ring och kondomer. Det har också forskats i möjligheten till p-piller för män, men för någon vecka sedan hörde jag ett inslag på radion där det sades att man skulle lägga det på hyllan för tillfället, eftersom intresset inte var så stort. Jahaa, det är ju intressant, så männen får välja, men inte vi? Det tas som en självklarhet att vi ska börja med någon form av preventivmedel när vi blir sexuellt aktiva, för att undvika oönskade graviditeter, och eftersom kondomer lätt kan glmmas bort är det bättre att ta det säkra före det osäkra och trycka i sig hormoner från att man är 13. Det jag lärde mig på sexualkunskapen i skolan och av egen erfarenhet så krävs det ägg och spermier för att bebisar ska göras, så det låter lite konstigt i mina öron att det största ansvaret ändå ligger hos kvinnan för att undvika graviditet. Kan man göra hormoner som ”dödar” ägg borde det i rimlighetens namn gå att göra hormoner som dödar spermier? 

Även om vetenskapsmän hävdar att det nog är säkert med att äta p-piller finns det biverknaingar som är mindra trevliga, t.ex minskad sexslust (nödvändigt att äta p-piller om man ändå inte vill ha sex), ömmande bröst, blodproppar, humörsvängningar, viktuppgång, acne och ökad risk för stroke. Låter väl mysigt? Det finns också minipiller som kan göra att man slutar ha mens, man blöder en eller några gånger per år, och det är allt. Låter inte heller så ”naturligt” med tanke på att man har mens av naturliga orsaker, så att blod och grejs ska slippa ut ur systemet så att säga. Så hur kan vi kvinnor gå med på att trycka i oss hormoner som kan ta livet av oss (och som dessutom gör att vattendjur blir tvåkönade när slaggprodukter från hormonerna kommer ut i vattendragen), medan männen slipper undan med att ha en kondom i fickan. Det förvånar mig inte att det inte finns intresse eller efterfrågan för hormonella preventivmedel för män, varför skulle det när kvinnorna sköter den biten? Om vi inte vill bli gravida ska vi endera inte ha sex alls, eller så ska vi äta hormoner som gör gud vet vad med våra kroppar. Och även om man inte anser att man mår dåligt av att äta p-piller vet man inte vad som händer med kroppen i det långa loppet. Bara för att vetenskapen säger att det är lungt att äta hormoner behöver det inte vara det, man måste också tänka på vilka intressen som bevakas. Som sagt, så länge kvinnorna snällt äter sina piller får ju männen härja fritt, utan att riskera blodproppar, viktuppgång eller acne.

Våra kroppar får aldrig vara ifred. Och det som jag skrivit ovan är bara några exempel på alla de situationer där våra kroppar tas ifrån oss i syfte att skada oss själva, av samhället och av män. Vi behöver en sundare syn på kvinnokroppen, och vi måste ta den tillbaka från porrindustrin och reklambranchen, eftersom de är de som skändar kvinnokroppen mest, och bidrar till vad som verkar bli en allt sämre kvinnosyn bland de kommande generationerna. 

Tänk att få lägga sig ett nät...

Nu när våren är kommen blir jag som vanligt väldigt ivrig på att göra en massa saker som har med naturen att göra. Odla, påta i trädgården, beskära äppelträd (gör man helst det på våren?), kratta gräsmattan, elda löv, och allt sådant där. Ännu en vår finns det ingen jord där jag får köra ner mina fingrar, jag stänger ögonen när jag går ut genom dörren och blundar fram tills jag slår knät i bilen, eftersom jag avskyr gården vi bor på. Man får lejdon för mindre. Jag vill så och odla och skörda. Men inte ännu detta år, kanske nästa, får jag njuta av en egen trädgård.
Hur som helst så kan jag alltid söka mig till min mormors gård, för där finns det nästan alltid något att göra. Min mormor är en fullskalig friluftsmänniska som bor i skogen nästan året om, lägger nät, plockar svamp, hugger ved, plockar blåbär, har eget trädgårdsland och sådana mysiga saker.
I år har jag fått löfte om att få bruka en del av hennes trädgårdsland som hon inte använder, och där lekte vi med tanken att kanske sätta potatis och någon morot.
Men så började vi också fundera på att investera i en båt, min mormor och jag. Så att vi kan åka ut och lägga nät tillsammans och förhoppningsvis dra upp en abborre eller två. En liten lätt roddbåt som inte vinkar omkull när man stiger i, gärna glasfiber så den blir lätt att sjösätta och dra upp på land, snurra är inte heller nödvändig eftersom det är bra fiskevatten på korta avstånd från båthuset. Det vore något det. Så det kommer att bli vårens uppdrag, att hitta en båt och odla potatis. Låter ganska najs, tycker jag...

bildkälla

när det inte riktigt funkar...

Jag har ganska mycket att göra i skolan nu, så mycket att jag inte tänker på annat än skolan egentligen. Därför var det med skräck jag gick och la mig igår efter att Lillan klagat på att hon frös och hade huvudvärk. Jag hittade inte sömnen, låg och vred och vände mig, och så var det dags, klockan kvart över ett vaknade Lillan och hade feber och grät. Suck. Efter det blev det inte mycket sömn. Vi gick till soffan för att försöka sova, men Lillan sov bara korta stunder och jag hann inte somna däremellan. Så började hon spy. Gurgel gurgel och omeletten som hon åt till middag kom upp med en väldans fart. Så, då var det till att tvätta av flickstackarn, byta täcken och försöka sova en stund, vid det här laget var klockan halv fyra. Lite före sex vaknade hon igen för att spy igen.
Problemet med det här är att jag hade föreläsningar i finska som började idag, och imorgon och på torsdag har jag obligatoriska föreläsningar i socialpolitiska modeller i förändring. Så det här var riktigt dålig tajming, må jag säga. Men, huvudsaken Lillan skulle bli frisk, så får man ta det andra sedan. Det är bara så irriterande...

vad är det som händer egentligen?

Usch, jag blir så ledsen och framför allt förbannad när jag läser om det som hände i Malmö natten till söndag. Att nynazister går till attack mot personer som deltagit i en feministisk manifestation på internationella kvinnodagen. Och ett av offren ligger med livshotande skador på sjukhus, en man som är feminist och arbetat aktivt för att motverka homofobin på fotbollsläktare i Malmö. Vad är det som händer med världen? Ska man faktiskt behöva vara rädd för att bli mördad om man vill kämpa för lika rättigheter för alla människor oavsett kön, sexualitet, hudfärg, osv....? De får starkare fotfäste hela tiden, högerextremisterna, och det är inte bara det synliga våldet vi behöver oroa oss för, utan också det som sker under ytan och som inte får stora rubriker i media. Vi har väl bara sett börja än, och det här kan man kalla ett hot mot demokratin, inte det att Jimmie Åkesson får en tårta i ansiktet, som bl.a. min syster spot on uttryckte det....








Edit: HEJ BLEKK! skriver så otroligt bra om det som hände. vi måste skrika högre nu..

Internationella kvinnodagen

Denna text publicerades också i dagens Vasabladet.

Det första jag hörde när jag slog på radion på onsdag morgon, var nyheten om att nästan hälften (47 %) av de finländska kvinnorna över 15 år någon gång varit utsatta för fysiskt eller sexuellt våld. En nedslående men dock ingen förvånande nyhet. Det är EU´s byrå för jämställdhet FRA som genomfört undersökningen bland 48 000 kvinnor i 28 EU-länder, och undersökningen visar också att 22 % av kvinnorna har blivit utsatta för fysiskt eller sexuellt våld av sin partner.

Den 8 mars firas den internationella kvinnodagen, en dag som från början uppstod ur arbetarrörelsen i USA och Europa i början av 1900-talet. År 1910 ordnades den första internationella kvinnokonferensen i Köpenhamn, och Clara Zetkin från den socialistiska världsorganisationen Andra Internationalen var initiativtagaren till införandet av en internationell kvinnodag. Denna dag skulle främja kvinnors rösträtt och hedra kvinnokampen. Året därpå uppmärksammades den internationella kvinnodagen i fyra länder, Tyskland, Danmark, Schweiz och Österrike, och kvinnorna krävde bland annat rösträtt, bättre arbetsrättigheter och tillträde till offentliga ämbeten.

Vid den första internationella kvinnokonferensen som FN ordnade år 1975 togs initiativet till införandet av en gemensam kvinnodag för hela världen, och sedan 1978 finns den internationella kvinnodagen med på FN´s lista över högtidsdagar. I och med att FN´s erkännande ändrades den internationella kvinnodagen från att ha varit en socialistisk kampdag till en opolitisk högtidsdag.

Hur uppmärksammas då kvinnodagen här hos oss? Jag tror det är få som egentligen vet varför vi egentligen har en kvinnodag, och dess historiska innebörd. Här handlar det mera om att köpa tulpaner och gratulera kvinnan till bedriften att födas utan penis. Facebook svämmar över av ”grattis på kvinnodagen”-hälsningar och också de alltid förekommande kommentarerna om varför inte männen får ha en ”egen” dag, precis som om de skulle behöva det. Så länge vi har en kvinnodag visar det också på att vi inte har ett jämställt samhälle. Det faktum att det finns ett behov att uppmärksamma en sådan här dag visar på att det är något som är fel någonstans, och att vi fortfarande inte har uppnått de mål som grundarna till den internationella kvinnodagen från första början ville uppnå. Man kan ställa sig frågan om kvinnodagen skulle ha mått bättre av att få ha fortsatt vara en politisk högtidsdag, där man uppmärksammar de orättvisor som kvinnor faktiskt utsätts för runt om i världen. Trots att vi i Finland har det relativt bra ställt med jämställdheten mellan kvinnor och män finns det fortfarande mycket att arbeta med. En sak som jag personligen ofta reagerar på är den allmänna förnekelse av problemen som förekommer, och att man gärna vill lyfta fram att männen minsann också blir utsatta för orättvisor och diskriminering. Jag förnekar inte att diskriminering av män förekommer, det gör det säkert, men varför ska man underminera de problem som kvinnor möter varje dag, bara för att de är kvinnor? Att vi går miste om ett jobb på grund av att vi kanske får för oss att föda barn inom de närmsta tio åren. Att kvinnodominerade yrken ofta är lågavlönade och oattraktiva. Att rätten till att bestämma över våra egna kroppar håller på att inskränkas i och med ändringar i abortlagar. Att det fortfarande ofta förekommer att offret skuldbeläggs vid en våldtäkt. Att våra barn lär sig från tidig ålder hur man ska vara och bete sig beroende på vilket kön man råkar födas till. Att man som kvinna får så lov att acceptera att utsättas för sexism i vardagslivet, och att man är ”humorbefriad” eller ”har fått ligga för lite” om man säger ifrån. Att man som kvinna får lära sig hur man ska klä sig och bete sig för att undvika att bli våldtagen, istället för att lära männen att inte våldta.

Det finns mer orättvisor bland oss än vad vi tror, och så länge människor är ovilliga att se problemen som finns rakt framför näsan på dem kommer vi att behöva dagar som den internationella kvinnodagen. Jag vill inte ha tulpaner eller gratulationer den 8 mars, jag vill att människor ska ta sig tid och fundera på varför vi uppmärksammar den här dagen och vad som behöver göras för att så småningom förhoppningsvis kunna stryka den ur kalendern. Ingen kan komma och säga att feminismen inte behövs, för det gör den, speciellt i svenskfinland där det finns en gammal tradition av uppdelning mellan könen som inte är till kvinnans fördel. Det är mer viktigt än någonsin att kvinnorna sträcker på sig, är obekväma och börjar visa att vi inte accepterar att bli behandlade hur som helst. Tystnaden och det faktum att ingen ifrågasätter de rådande könsnormerna är farligast, eftersom det är ett bevis på att vi accepterar orättvisorna och diskrimineringen som kvinnor systematiskt utsätts för varje dag, året om.

googlad bild

när man börjar se skillnaderna

Jag går en introduktionskurs i genusvetenskap för tillfället. Tror det är en av de mest intressanta kurserna som jag gått under dessa år som universitetsstuderande. För någon vecka sedan skulle vi se filmen Codes of Gender, och sedan diskutera vad vi tyckte om filmen, vad den väckte för tankar osv. Hos mig väckte det ganska mycket tankar, eftersom det fick mig att inse vilken skillnad man gör på män och kvinnor i marknadsföring, och skillnad mellan maskulint och feminint. Filmen går att se online, och det tycker jag ni kan göra, det är lite över en timme av era liv som ni kan använda till att bli lite upplysta. HÄR kan ni se första delen av filmen, den andra delen finns på högra sidan.
Efter att jag såg filmen har jag börjat lägga märke till den smygsexism som finns banne mig över allt. Igår gick jag för skojs skull in på nelly.com för att se om de hade några roliga klänningar. Men det enda jag såg var hur modellerna såg ut, hur onaturligt de stod och vilka idiotiska poser de har.

 här är en bild av några random valda plagg från nelly.com. De tittar över axeln, står med fötterna på konstigt sätt och drar upp axlarna.

här har vi mera huvudet på sned, ta på sig själv och sitt hår och stå konstigt med fötterna.

hur ser männen ut då? ja, så här. Stadig blick in i kameran, står med breda ben och breda axlar.

bubbleroom.com, samma sak. en hand spontant placerad i håret, i ansiktet eller på höften, med blicken drömskt långt borta i fjärran.

männen på bubbleroom.com. här ser vi ju en hand i håret, men med blicken stadigt i kameran. raka i ryggen, med fötterna stadigt på jorden, kan vi anta.

Och nu kommer min absoluta favorit!

den här bilden var den första som mötte mig när jag gick till bubbleroom. Cheap monday gör reklam för jeans, men har tydligen glömt att ge tjejerna tröjor.

Ser ni på filmen jag skrev om i början så fattar ni varför det ser ut så här. Varför kvinnor ska se små, försvarslösa och passiva ut, medan männen ska vara närvarande, aggressiva och aktiva...
Det är bara att gå in på vilka sidor som helst som säljer kläder så ser ni samma fenomen. Och det får inte i alla fall mig att bli sugen på att shoppa kläder om man måste se ut som en rädd kanin tållande sitt eget hår för att se bra ut i plaggen. No way.

igår var det en riktig skitdag

Igår vaknade jag med den ack så fruktade migränmolandet till huvudvärk. Och jag visste att den här dagen skulle bli skit och piss. Det blev den också, fick ingenting gjort, annat än sov och drömde helt sjuka skrämmande saker. Jag sov och sov och ändå gick inte huvudvärken om. Jag sov hela natten till idag och vaknade med huvudvärk man får när man sover för mycket, tack för det, lixom. Men nu efter att tredje koppen kaffe börjar sätta igång kroppen och huvudet börjar jag känna mig som en människa igen. Ack vad jag hatar dessa migrändagar, när man bokstavligt slösar bort en hel dag på en sjukdom som ingen vet varför den finns och varför den drabbar de människor det gör. Så jävla onödigt.
Men idag är det fredag, gott folk! Och det innebär att det är lördag i morgon. Och vad händer denna lördag som inte sker andra lördagar? Jo, det ska jag berätta. Det blir Jeppis Blues tillsammans med Smokey, Pappa och Blomman, detta för att fira en hel massa saker. Som min och Blommans födelsedagar, och  att jag och Smokey har varit tillsammans i tre år (!?!) och förlovade i ett. Helt sjukt vad vi ska fira. Ska bli kul att seLisa Lystam igen också, få lite hopp om mänskligheten och se en tuff brud bara äga allt. John Lindberg Trio är ju också bra, förhoppningsvis tycker jag de är bättre den här gången än sist vi var och tittade på dem. När jag var chaufför med PMS och önskade att jag hade haft ninja-kunskaper för att kunna göra en Kill Bill-scen av hela O´malleys "dansgolv". Fy fan, det var inte kul.

Men nu ska vi inte sörja det som varit utan tänka på det som komma skall! Vi ignorerar att vädret tror det är november och tar lite Fredagsmusik så hörs vi senare, aight?

dagen efter semledagen

Lite Stenmark, dagen till ära...

den här var absolut bäst idag... öxölklöfför... hihi...

Serien som knarkas just nu

"American Horror Story - Coven" är ju bara för jäävla bra! La på det på prov i lördags och jag var tvungen att se tre avsnitt på raken, kollade två igår. Helt besatt är vad jag är. Det handlar om häxkraft, mäktiga kvinnor och problematiken mellan färgade och vita. Alltså den här serien är så jävla snyggt gjord, med bra skådespelare och otroligt bra musik. Och till skillnad från många andra serier så är det kvinnorna som driver det hela framåt, männen är bara biroller, man märker knappt att de är där. Man får en sån otrolig boost av att titta på det, och trots att jag varken besitter häxkraft eller voodoo-kunskaper blir man peppad av deras styrka och fan anamma. (Spoiler-varning: Att se en späd tjej massakrera zombies med en motorsåg större än henne själv är ju bara för härligt). Se den om ni inte har annat för er. Det är ju lite kusligt också ibland, som American Horror Story ska vara. Bitchcraft när det är som bäst!

bildkälla

bildkälla

bildkälla

bildkälla

Kvinnans rätt till sin egen kropp

Förändringens vindar blåser över Europa på många olika, kontroversiella områden. Abortlagstiftningar reformeras och ifrågasätts, och bland annat i Norge har man skärpt abortlagstiftningen på det viset att man inte får abortera foster efter vecka 22, om inte moderns eller barnets liv är i fara. I Spanien föreslår man att den enda grund som ska finnas för att tillåta en laglig abort är om graviditeten uppstått av en våldtäkt eller om moderns liv är i fara. Precis som på flera andra ställen i Europa försöker man rucka på de rättigheter kvinnor har kämpat för i hundratals år, och inskränka kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp. I tider när det ekonomiska läget är instabilt och folk blir allt mer missnöjda med sina ledare, då får också konservativa och högervridna vindar större kraft.
Det är inte bara en gång jag har hört debatter om abortens vara eller icke vara, senast förra veckan diskuterades det i slaget efter 12 på Radio Vega. Egentligen förekom det inget nytt under solen i den debatten, och det som upprörde mig mest var att en av deltagarna (kvinnlig dessutom) hade sin tro och Gud som argument till varför aborter inte borde vara tillåtna. Hon sa det inte rakt ut, men jag tolkade det så att om hon skulle ha fått prata klartext skulle hon säkert ha sagt det, abort är mord och så vidare.

För mig är det fullkomligt ofattbart hur man kan säga att i det ögonblick en kvinna blir befruktad förlorar hon också rätten till sin kropp. Då blir plötsligt embryots liv mera värt än kvinnans och oavsett vilket lidande hon har gått igenom eller vilket lidande hon kommer att gå igenom så har embryot rätt till liv. Graviditeten kan ha skett som resultat av en våldtäkt eller av incest, men embryot har rätt till att leva. En femtonåring kan bli gravid av ren oaktsamhet och är bara barnet själv, men embryot ska ha rätten att födas, oavsett konsekvenserna. Om man knappt har möjlighet att ta hand om sig själv, hur ska man då ha möjligheten att ta hand om ett barn?
Det finns ingenting som säger att en mor automatiskt känner en övernaturlig kärlek till sitt barn när det föds, och därför anser jag att argumentet att "de flesta ångrar inte sitt val om de valt att behålla barnet istället för att göra abort" inte håller. Man kan inte jämföra själva graviditeten med att ha det fysiska barnet i sin famn, eftersom  när man är gravid kan man inte förutspå vad man kommer att känna när barnet föds. Är det bättre att fullfölja en graviditet fast man inte egentligen vill ha barn, bara för att "det kanske känns bättre bara barnet är här"? Är det ett värdigt liv för barnet att födas och inte vara önskat? Har man blivit gravid genom en våldtäkt, finns det absolut några anledningar till att vilja fullfölja den graviditeten och föda ett barn som påminner modern om ett brott som begåtts?

Det ska finnas gränser för hur sent man ska få genomföra en abort utan medicinska grunder, men jag har svårt att tro att kvinnor bestämmer sig för att göra abort efter att halva tiden av graviditen gått, bara för att de inte vill ha barn. Det är också en myt att kvinnor använder sig av aborter i stället för att använda preventivmedel, som vissa vill försöka påstå, och jag tror ingen genomför en abort utan att ha tänkt igenom det och övervägt alternativen.

 googlad bild

Det är heller inte sällan man skuldbelägger de som av misstag blivit gravida, genom att säga "det skulle ni ha tänkt på före" "är man redo för sex ska man också vara redo för barn" "som man bäddar får man ligga" osv. Vad handlar det om egentligen? Ska man inte få ha sex utan att göra barn? Nej, inte enligt kristna värdegrunder i alla fall. Därför är det viktigt med en högkvalitativ sexualundervisning i skolorna så ungdomarna är medvetna om vad som kan hända om man har oskyddat sex, och ja man ska ha huvudet med sig när man bestämmer sig för att ha sex, men misstag händer även om man använder skydd. De som väljer att göra en abort behöver inte få mer skit slängda på sig och behöver inte bli ifrågasatta över sina beslut, eftersom det är kvinnans kropp och det är hon som bestämmer.

Mannen då? Hur är det med mannen och hans rätt att besluta i frågor om abort. Ja, man behöver oftast vara två för att kvinnan ska bli gravid, men jag anser att det är kvinnan som ska ha sista ordet i frågan om att behålla eller inte behålla ett barn. Det är kvinnan som ska agera hyreslägenhet åt en annan människa i nio månader, som inte behöver vara en dans på rosor, det är kvinnan som ska genomgå förlossningen med risk att få hela snippan och andra viktiga organ demolerade för resten av livet, och det är kvinnan som till syvene och sist också har huvudansvaret för barnets välmående om fadern inte är närvarande. Det är lättare för en man att säga "klart vi ska ha barn" och sedan beslutar sig för att lämna kvinnan i sticket när de upptäcker att det kanske inte var så skoj i alla fall. Och då sitter hon där, ensam och kanske inte alls redo för ett barn. Så därför är jag av den åsikten att det är kvinnan som ska ha sista ordet när det kommer till att fullfölja graviditet eller ej.

Och det finns heller ingenting som säger att aborterna skulle minska bara för att de förbjuds. Varför skulle de? Kvinnor har gjort aborter på alla möjliga groteska vis med det egna livet som insats i århundraden, och förbjuds aborter innebär det att kvinnor vänder sig till illegala metoder som är långt ifrån säkra, vilket i sin tur innebär att fler kvinnor dör. Är det då inte klokare att det finns säkra och trygga möjligheter för kvinnor att avbryta sina graviditeter och inte behöva föda barn som de själv vet att de inte har möjlighet att ta hand om? Vill vi gå tillbaks till en tid då man dränkte ungar i bäcken eller lämnade dem i en korg på kyrktrappan (vilket fortfarande förekommer)? Är det faktiskt så, att kvinnor än en gång måste börja kämpa för rätten till att bestämma över våra egna kroppar, att vi måste börja från noll och upprepa historien ännu en gång?
Det verkar som om världen har börjat snurra bakåt, och på samma gång så inskränks kvinnors rättigheter allt mer. Är det dags att börja ge sig ut på gatorna igen, att visa att vi inte går med på vilken skit som helst och visa att inga män i hela världen kan komma och säga vad vi ska göra med våra kroppar?

googlad bild