påskvecka

Har en underbar helg bakom mig. Den inleddes på fredag med storhandling tillsammans med 500 andra galna fredagshandlare, hämtpizza och fredasbastu hos svärmor. På lördagen var vi till stan och kollade på ringar, och det är inget lätt projekt ska jag tala om för er, och sedan vankades det kalas hos min kära moder som skulle fira det faktum att hon har fyllt the big five-o. Väl hemma gjordes god lördagsmat och sedan soffhäng, och kvällen avslutades också i soffan, full av kickers-chips och lördagsgodis släpade man sig i säng efter Walking Dead och hemsk film som hette The Wicked om jag inte missminner mig. Och vilket underbart väder vi vaknade upp till igår! Helt underbart. Solen värmde och själen blev glad. Lillan blev hämtad av sin far för tropiclandia-besök och jag och Smokey tog sparkarna och for ut på isen i Kronvik. Satt och solade och förundrades över vilken omåttlig tur man har att få bo där man bor, nästan så man får lite dåligt samvete. Efter isutfärden bar det av till svärmors igen för kaffe och årets första (och kanske sista) memmaportion. Dagen avslutades med tupplur på soffan innan micrad makaronilåda och ångestuppbyggande inför den stora vårstädningen, som borde äga rum den här veckan. Påskjävelen är ju på intågande och jag skulle verkligen vilja få alla köksskåp, kylskåp och klädskåp skurade, och fönstren borde tvättas. Men i stället för att ställa för höga krav på mig själv och inte få något gjort i slutändan så är jag nöjd om jag får köksskåpen städade och tvättade och fönstren rena, resten får bli som det blir. Försöker också plugga in mig lite på det här med ekologisk städning utan starka rengöringsmedel, eftersom någonting inom mig säger att det är varken hälsosamt för oss familjemedlemmar eller naturen att hålla på med en massa kemikalier i hemmet (säger hon som färgar håret en gång i månaden).
Smokey investerade i en bondepraktika för en tid sedan, och ska man tro på den så får bönderna det bra i år; "Blifwer wädret Palm-Söndag klart, då får kornet och wäxt samma år fart." Och vädret var sannerligen klart i går, så det är bara att hålla tummarna och lita på att de visste vad de talade om för typ 300 år sedan...

Med önskan om en god dag!

it´s official

Länge sedan sist och mycket har hänt, kan man väl påstå. Skolan har varit ganska krävande med mycket skrivande vilket har gjort att min hjärna har förvandlats till en gröt bestående av fattigdom i utvecklingsländer, depressionssymptom och Finlands offentliga förvaltning. Men snart börjar man se slutet för det här året och då får man återvända till heltidsjobb med penseln i högsta hugg *jublar inombords*. Not.
Våren orkar jag inte reflektera över längre, eftersom den verkligen har visat att den inte tänker besöka oss i år, kan man konstatera när det är nästan 20 minus på morgonen när man vaknar. Stackars småfåglar, sitter och kvittrar sina vårsånger i buskarna, de måste vara hemskt förvirrade över den rådande väderleken, det är ju för fan snart sista veckan i mars. Kom igen.
Och så är man ju en trolovad kvinna now days. Känns bra, snudd på underbart. Det är nästan så att man inte har fattat det ännu, kan ju bero på att vi inte har varit efter ringar ännu och därav den overkliga känslan. Men det känns riktigt bra, att verkligen kunna konstatera att Smokey är den som jag vill leva resten av mitt liv med, och vad är det att vänta på? Känns det rätt så är det rätt, så det så. Kalas och sånt blir väl senare när den eventuella våren har anlänt och det är lite varmare ute, för jag kan inte tro att det är skoj att ha förlovningsfest när det är en meter snö och 15 minus ute, då är det nog trevligare när det är lite grönt på träden och sommaren börjar göra sig påmind...

bild från tumblr

demokrati alltid den bästa lösningen?

De verkar som ett gäng mysiga farbröder det där brödraskapet. Och fy vad de måste känna sig hotade av kvinnors existens, när det är en fara för samhället om kvinnor får börja resa, arbeta och använda preventivmedel! Vilken galen värld det vore, total anarki. Men det var demokrati de ville ha, och nu har de röstat fram detta brödraskap till makten, så man kan ju fråga sig om demokrati är den bästa lösningen i ett land där största delen av befolkningen inte vet innebörden av ordet, och antagligen ännu färre kan stava till det. Bara en tanke.
Läs mera om nyheten här

tvååring och föreläsning

Jajja. Idag den 13.3.2013 fyller mitt och Smokeys förhållande två hela år! Grattis till oss, bra jobbat och klapp på axeln! Och ja, jag är fortfarande lika kär och hoppas det blir många glada år fram över, kan inte förstå att det faktiskt har gått två år sedan vi låg där och tittade på Boomdock Saints och blev "tillsammans", la en etikett på det vi hade påbörjat. Tiden går så snabbt... Hur som helst ska det firas i helgen med hotell och middag och hela köret, och det ska så jäävla najs!

Annars så var jag ju till tandläkaren igår. Jag lider av en måttlig tandläkarskräck och försökte förbereda mig för besöket genom att inte tänka på det, just do it. Det gick bra när jag kom in i rummet och träffade en otroligt trevlig tandhygienist, som var en liten, glad och framför allt utstrålade hon en trygghet som jag verkligen behövde. Men ack så fel jag hade. Jag säger bara det, att ni som tycker det är skönt att ta bort tandsten måste ha allvarliga problem, för det är det tamejfan inte alls. Och så kunde jag också konstatera att det måste bo en liten sadist inom alla tandhygienister, och att det där besöket ökade min tandläkarskräck ännu mer. Blodet sprutade och varje gång jag såg hennes händer var det mer blod på dem, det kändes som varje tand var lös när hon var klar, och då hade hon ändå bedövat tandköttet. Det var 45 minuter ren tortyr, och skulle det inte ha varit för jordens dragningskraft skulle jag antagligen ha svävat iväg av vad jag spände mig. Och vad är det med tandläkare när de frågar något av en, och förväntar sig ett svar när man ligger där med en massa fingrar och verktyg i munnen. "Gör det ont? Vill du ha bedövning?" "gagagahhga" svarar man och vet inte egentligen själv vad man vill ha sagt. Det var för jävligt. Ännu idag är mina nedre framtänder ömma och känns som de är lösa. Men den lilla kvinnan var snäll och trevlig i alla fall, även om hon hade sadistiska tendenser...


På fredag sker detta:

Har man inget annat att göra en fredagskväll och vill bli lite enlightened kan man ju komma och lyssna på det här. Om inte annat så för att stöda Ritz verksamhet, och så tror jag faktiskt det kan vara väldigt intressant och framför allt är det ett aktuellt ämne som berörs. Till och med Smokey ska komma med, för det har han lovat...

vad fan hände?

Innan Smokey for till jobbet i morse (han kom äntligen hem igår efter de oändligt långa 4 dagar han varit borta) sa han att det snöade. Mhm, tänkte jag, och tänkte mig ett lätt obetydligt snöfall. När jag skulle gå med Lillan till dagis kunde jag konstatera att det inte alls var så obetydligt det där kalla och vita som VÄLLDE ner ovanifrån. Skulle ju ha behövt både snöskor och halare för vinterfiske på vår resa, eftersom jag hade snö precis över allt innan jag var hemma igen. Och ni vet den där härliga känslan när man borstar av bilen och det blåser oförutsägbara vindar på samma gång, och man får till ett riktigt reidit tag med borsten men all snö hamnar i ditt ansikte och på största delen av din jacka? Det hände också. Typ 4 gånger, fast jag försökte borsta i medvind.
När jag kom hem kunde jag konstatera att det inte alls är konstigt att människor har depressioner bundna till årstiden. Om vädret i sig självt beter sig manodepressivt, hur ska man då själv som människa kunna ha ett stabilt psyke. I går svängde jag in till Hemtex, handlade nya blommiga köksgardiner och en matchande löpare till köksbordet, eftersom den skulle passa bra med den fina ljusgula duken jag fick av min mormor, och jag investerade också i två nya mörkrosa kuddfodral till soffan. Köpte till och med tulpaner när jag handlade mat (vilka visade sig vara ganska trashiga när man tog dem ur plasten och en massa skruttiga blad vällde fram), och kände mig oerhört vårig och glad. I dag är jag inte vårig och glad. I dag svär jag i våren som inte fan kan ta och skärpa sig och börja arbeta! Jag avskyr den här snön, för bövelen.

Dessutom ska jag på något vänster ta mig till tandläkaren i dag, och jag hatar att köra bil i snöyra. Precis som när det kommer till andra tveksamma väderlekar så litar jag inte på andras körförmåga i snöyra, eftersom människor blir oberäkneliga och gör mycket oförutsägbara saker. Och så lyckas jag alltid hamna bakom en plogbil. Så, för att vara på den säkra sidan och hinna i tid till tandläkaren (till 12.30) borde jag kanske börja göra mig i ordning så småningom, det är ju ändå typ 20 km jag ska köra. Nå nej. Nu ska jag stöka undan lite skoluppgifter innan jag ger mig ut i ovädret.
Ha en bra icke-vårig dag allihop!

Ps. Hur ska man gå till väga för att få någon typ av sådant här hår? Tycker det skulle vara ganska najs, är lite tråkigt med bara svart som jag har nu, lite färgglada slingor skulle räcka för att piffa upp det lite....

bild från weheartit

lördagsmys 2.0

Efter en relativt skön lördag håller lugnet på att sänka sig över hushållet, bolibompa är förbi, godnattsagan är läst, Lillan läser den sedvanliga sagan för sina gosedjur medan hon väntar på att Peter Pan ska komma och hämta henne, Puppe och Vovva med den gyllene båten till landet Ingenstans (på vuxenspråk kan man säga att hon kommer att somna inom 15 minuter). Lördagsgodiset ligger i en skål och väntar på att förtäras och jag BORDE skriva färdigt sista uppgiften i sociologi-kursen, men melodifestivalen och bloggläsning lockar lite mer.
Jag är ju gräsänka den här helgen, Smokey har åkt till Vuokatti för att ägna sig åt benbrytarsport även kallad snowboardåkning, och jag lämnade hemma på grund av otroligt bristande intresse för att åka hals över huvud ner för en brant backe med fötterna fastspända på en bräda, och för att jag kanske älskar mitt liv och min kropp medan den är kompakt för mycket för att riskera att söndra mig själv.
Jag tycker inte om när Smokey åker ifrån mig. Inte för att jag inte klarar mig själv, det gör jag, absolut. Jag tycker bara inte om att inte ha honom hos mig, att veta att han är långt bort och inte kommer att sova bredvid mig i natt och inte kommer att ligga på soffan och läsa söndagstidningen i morgon förmiddag. Att inte få diskutera världens händelser över frukosten och nästan bli osams över någon trivial sak som står i tidningen eller sägs i radio på grund av att vi inte alltid är av samma åsikt (thank god) känns konstigt. Trots att vi på onsdag varit tillsammans i två år och sambos i ett år saknar jag honom helt sjukt mycket när han inte är hemma på en längre tid, det räcker med att han kommer hem sent en kväll för att jag ska hinna börja sakna honom. Löjligt, kanske ni tycker. Men det tycker inte jag. Man ska väl vara bra så länge det känns så, att man saknar den man är tillsammans med fast han bara åker till butiken för att köpa mjölk. Nu ska ni inte tro att jag är någon crazy biaatch som vill låsa in honom och ha honom för mig själv och aldrig mer släppa ut honom. Inte alls. Man måste vara ifrån varandra för att kunna sakna den man älskar, och jag är otroligt lycklig så länge det känns som att han tar med sig en bit av mitt hjärta vart han än åker, eftersom det betyder att jag alltid blir lika glad när han kommer hem. Trots att det gått två år känns det ändå att jag är kär, förälskad och blir varm inombords bara av att tänka på Smokey, och även om vi ibland är sura på varandra och visar våra dåliga sidor vet jag att det är han jag alltid vill vakna upp med och bli grå i håret tillsammans med. Svårt att beskriva den där speciella känslan som uppstår när man inte får vara tillsammans med sitt livs kärlek och sin bästa vän, det är som en del av hjärtat inte funkar som det ska och som om hela själen är ensam. Låter ju inte klokt. Måste vara ett tecken på att våren är på väg. Man börjar prata strunt. Smokey är borta till måndag, om någon undrade. "Det är en lång tid för den som älskar"-sa hon med en suck lika djup som Marianergraven.
Det var något annat jag tänkte berätta om också, men det försvann, så jag lämnar er med en låt som jag helt glömt bort fast jag lyssnade på den typ 600000000 gånger den här tiden för två år sedan.

grattis till mig själv

Jajja, grattis till mig själv och alla andra vackra och smarta kvinnor där ute! Och till alla män som varje år frågar varför inte de får ha någon speciell dag, kan jag ju meddela att JO, det har ni visst, den 19 november infaller internationella mansdagen, bara så att det ska vara jämlikt u know... Så nu kan ni män som känt er diskriminerade för att ni inte haft någon egen dag (trots att hela året egentligen är ert, till och med kvinnodagen görs till åtlöje när den lyfts fram på ett sätt som verkligen får oss att känna oss som det svagare könet, vi får uppmärksamhet en HEL DAG och sedan ska vi vara nöjda ett år framåt) också vara nöjda och glada.
 Vi ska vara stolta och bära våra huvuden högt varje dag, och inte ta någon skit, vi har möjlighet att förändra och vi ska inte böja oss för samhällets förutfattade normer och värderingar. Klä era ungar i rosa, lyft fram er sensualitet, skäms inte för hur ni ser ut (alla är vackra), säg vad ni tycker och URSÄKTA INTE ER EXISTENS! ta plats, ifrågasätt, var dig själv och ÄLSKA DIG SJÄLV FÖR DEN DU ÄR...

Ingmar Bergman vet hur det känns

Känslan som har härskat i dag... Synd för mig att jag inte kan spela schack, men min sorgliga förkylda uppenbarelse får förhoppningsvis Döden att springa åt andra hållet...

bara för att lite uppmuntran behövs

Blev ju helt deprimerad efter förra inlägget. Därför behöver jag muntra upp mig själv, och det gör jag genom att berätta för er att jag igår inledde en prenumeration på en mycket intressant (tror jag) tidning. Känns som den kommer att passa mig perfekt och jag kan knappt bärga mig tills jag får den i postlådan. Priset var också helt över förväntan, tror det kostade 38 euro för en prenumeration året ut, det tycker jag inte är så hemskt dyrt om man jämför med andra tidningar...

Tidningen heter Min Boudoir och deras hemsida hittar ni häär

Och lite Hillbilly Moon Explosion...

vår?

En förkylning slog ut mig på måndagskvällen, det kom från ingenstans, började frysa ända in in benet, halsen började värka och allt kändes BAJS. Natten var febrig och orolig, svettades och frös om vartannat och gårdagen tillbringades ungefär på samma sätt; sovande en orolig febersömn. Idag känns det lite bättre, förutom att jag låter som någon som rökt ett paket grönt nortti om dagen i 20 års tid, och strupen känns som om den är samma storlek som ett sugrör och svetten sprutar så fort jag gör något. Men det blir nog skola idag. Blev ganska sur i går på morgonen när jag konstaterade att jag inte skulle klara av att åka till skolan, eftersom jag hade förberett mig så bra för träffen med de finskspråkiga studerandena från Vasa Univirsitet, jag var inte helst nervös eller uppjagad, utan jag hade kommit till ro med mig själv och det faktum att jag skulle "socialisera" med finskspråkiga elever. Men. Så är det.

Det här med våren ja. När jag gick med Lillan till dagis i morse trodde jag det skulle vara svinkallt när jag såg soluppgången genom fönstret. Men det var det ju inte. Det var ju varmt, och fåglarna kvittrade. Det kändes som en liten tussilago började kämpa sig uppåt mot ljuset inombords, trots halsont och dunkande bihålor. Man ska inte ta ut något i förskott, det har man nog lärt sig efter 25 upplevda vårar i vårt oförutsägbara klimat. Men det känns äntligen som vi är på väg mot bättre tider, det börjar vara ljust tidigt på morgonen och det är ljust efter klockan 18 på kvällen. Nu längtar jag efter våren och sommaren, doft av gräs, varma dammiga vägar, blommiga klänningar, den speciella doften som lägger sig när det är så där kvävande varmt så man inte vet vart man ska vända sig, efter-regn-känslan, V8-muller och doft av varm bilinredning.... (Note: nu snöar det igen.Kämpa på tussilago, din tid är snart här)

När jag satt och läste tidningen i morse började jag må riktigt fysiskt illa, och det var inte långt till tårarna när jag läste om rättegången som inletts mot pappan och styvmamman till den åttaåriga flickan som mördades i fjol. Det stod att hela flickans liv hade varit tungt, att hon redan vid 6 månaders ålder första gången kommit i kontakt med socialen, när hennes föräldrar inte kom överens om vad de skulle kalla henne. Jag blir kall inombords när jag tänker på vad hon måste ha gått igenom, hur hon måste ha lidit. Och att hon trots upprepade varningssignaler och anmälningar från omgivningen blir tillbakaskickad till sin far som senare tog livet av henne gör allt mer ännu mera tragiskt. Man vet ju inte varför det gick som det gick, var det brast i systemet, och det är lätt att skylla på socialarbetarna, men man ska komma ihåg att de har tystnadsplikt och inte kan gå ut med info om hur det egentligen gick till. Men ändå måste det ha gått väldigt fel någonstans i systemet när det kunde gå på det där viset. I och med sådana här händelser tycker jag det borde vara dags för myndigheter att öppna ögonen och börja inse att alla människor inte är menade att vara föräldrar, och vad är det som säger att man automatiskt hyser en oövervinnelig kärlek till sina barn efter att de fötts? När allt går som det ska, och man är "normalt" funtad i huvudet ska det ju vara så, man ska älska sina barn och man ska inte vilja göra dem illa. Men tragiskt nog är alla människor inte på samma plan i den mentala utvecklingen, och eftersom det inte finns lämplighetstest för de som vill skaffa barn så får man räkna med att det finns dårar utan empati som inte ser sina barn som en förlängning av en själv och kanske på grund av vanföreställningar och inbillningar ser barnet som ett hot. Det pratas mycket om barns rätt till föräldrar och föräldrarnas rätt till sina barn, men i situationer där föräldrar utgör ett hot mot sina barn och deras liv tycker jag personligen det vore skäl till att bortse från blodsbanden och utreda andra eventuella lösningar för att tillgodose barnens behov och deras rätt till ett värdigt liv. Ett barn kan få kärlek och ömhet från andra håll än från sina föräldrar, och barnets bästa ska alltid komma i första hand, är inte föräldrarna kapabla till att ta hand om sitt barn ska de heller inte göra det. Speciellt inte efter upprepade fall av vanskötsel eller misshandel ska en förälder sköta om ett barn, eftersom det om något måste väl vara ett bevis på att man är olämplig som förälder. Jag blir bara så ledsen när jag läser och hör om sådana här saker, och kanske jag är mer känslig för att jag själv har barn. Det gör ont i hela mig att tänka att någon kan utsätta sina barn för fara och misshandel. Finns det något som är så oskyldigt som ett barn? Det finns ingenting som de skulle kunna göra eller ha gjort som skulle ge föräldrar rätt att misshandla sitt barn, varken psykiskt eller fysiskt.
Fy för människorna.

hejhejhej

Nästan en veckas frånvaro, jag ber om ursäkt. Har bara varit lite mycket om man säger som såå.. I fredags fyllde jag 25 glada år. Skulle det ha gått som jag tänkt skulle jag ha stigit upp i gryningen, börjat städa och baka kakor och tårtor till lördagens kalas, glatt åkt till skolan klockan 16.30 för att höra på föreläsning om unga med risk för marginalisering, återvända hem klockan 21 för att tillbringa min födelsedagskväll med Smokey. Vad gjorde jag? Jag steg upp i gryningen, kände en kärnvapenexplosion i huvudet, grät inombords, spydde, brydde mig inte om att Lillan valde egna kläder och kom till dagis i något som liknade jordgubbspyjamas, gick hem och drack treo, spydde igen, gick och la mig, kände mig totalt värdelös och förbannade varje migrän-gen i min kropp. Sov och stressade i drömmarna, vaknade klockan 15 och gjorde ett försök att städa, spydde efter att jag tittat mig i spegeln och inte känt igen mig själv, otroligt att man kan svälla upp sådär mycket i ansiktet. Gick och la mig igen. Klockan 16 åt jag två knäckebrödssmörgåsar och kände illamåendet avta, huvudvärken var dock den samma. Smokey-kärleken kom hem och berättade att han skulle göra middag åt mig som födelsedagspresent, jag bad till högre makter att jag skulle kunna äta, vilket jag några timmar senare kunde då vi avnjöt innerfilé av nöt och ugnsbakade potatisar. Smokey hade också bokat hotellrum på Kantarellis om två veckor när vi har vår två-årsdag som födelsedagspresent, vilket gjorde mig überglad eftersom jag var nervös över att vi inte skulle få tummen ur och göra det i år heller, eftersom det var tal om Kantarellis redan i fjol när vi varit tillsammans 1 år men det glömdes då bort.
Efter att ha gjort klart alla kakor mitt i natten gick jag och la mig och vaknade som en ny människa på lördagen, tuffade iväg till stan för föreläsning på Föregångarna och trots att vädret var piss var humöret ganska bra. Kom hem och folk började dyka in allt eftersom, fick otroligt mycket fina presenter, TACK allihopa! Det hade tydligen planerats någon typ av överraskning som jag inte visste om, vilket visade sig vara mat på Kantarellis med familjen, mycket uppskattat :). Sedan blev det baren, min syster var privatchaufför och jag är superglad att hon stod ut med oss hela natten, och vi dansade och hade kul ända in på småtimmarna. Det var verkligen roligt att vara ute med nära och kära, utan drama och utan bråk. Hade på skorna jag fått av far, och det är nu konstaterat att de gick bra att dansa i och jag hade bara medel-ont i fötterna när jag kom hem, så de fick helt klart godkänt. Det var en bra födelsedag med andra ord, och jag inleder mitt tjugofemte levnadsår nöjd och glad.
Har redan varit effektiv idag och gjort lite skoljobb. Nu ska jag ta det lugnt och läsa "Flyga Drake" en bok som hade mig fast från första sidan, rekommenderas verkligen, innan jag ska börja städa upp de sista spåren efter kalaset i lördags. Sedan vankas det kalas i kväll igen när svärmor har den äran att fylla år, så då blir det mera kaffe och tårta.