För ungefär ett år sedan skrev jag det här inlägget, och det är nog lika aktuellt idag. På ett år har jag blivit ännu mer övertygad om varför feminism behövs, och nästan varje dag får jag bekräftelse på varför just jag för min kamp. Det kan vara allt från att min kompetens ifrågasätts på arbetsplatsen pga att jag är kvinna, att se hur min dotter börjar formas efter samhällsnormer jag vill ta avstånd från, till att läsa om övergrepp på icke-män och se sexism och annan typ av diskriminering dagligen florera i olika typer av media. Jag har kanske blivit mer duktig på min intersektionella analys, och framför allt intar jag inte försvarsställning när någon kallar mig radikal, för om det är att vara radikal att stå upp för alla människors lika värde, ja då är jag nog det med gott samvete. Den feministiska kampen förändras hela tiden, både på det personliga planet och på olika nivåer i samhället, det gäller att hänga med i tiden och hitta det som just du vill kämpa för. Och för mig är det en värld där patriarkatet inte ska finnas, där människor ska leva i harmoni med varandra och att folk tar bort de hatiska skynkena de har framför sina ögon som gör deras blick trångsynt och oförstående. För mig är feminism kärlek och systerskap, där vi håller varandra om ryggen och tar de utsattas parti, där jag som vit västerländsk feminist har möjlighet att tala för de som inte har en röst. För det handlar inte om att vi ska stjäla varandras kamper eller ta för givet hur andra människor upplever förtryck, det handlar om samarbete över gränser och det faktum att vi alla vill uppnå samma sak, en värld fri från förtryck där vi alla ser människor för vad de är, just som människor.
I låten Tagga ner beskrivs det ganska bra hur det är, att alltid placeras i fack och att en förväntas vara på ett speciellt sätt beroende på vad en har för olika roller. Fuck that säger jag bara. Låt ingen komma och säga åt dig hur du ska vara eller bete dig, det är dags att bryta mönster och sluta reproducera könsroller och andra gammaldags föreställningar om hur en ska vara utgående från sitt kön. När vi slutar med sådant trams blir livet så mycket mer rikare, och vi blir mer obegränsade i oss själva.
Jag har tänkt väldigt mycket på mina syskon under den senaste månaden. Jag tänker alltid på mina syskon, oroar mig, ligger sömnlös på nätterna och tänker på om de har det bra, om de är lyckliga, att de klarar sig. Men den senaste tiden har det hänt saker som har gjort att jag tänkt på oss tre lite extra mycket, vår uppväxt, vad som hände, vad vi såg som barn inte borde se, vilka spår det har lämnat och så vidare. Jag älskar mina syskon, Hanna och Viktor, så oerhört oerhört mycket så det finns ingen människa i världen som kan förstå det. Även om det går perioder när vi inte pratar så mycket, eller ses så mycket så går det inte en dag utan att jag tänker på dem. De finns alltid med mig, i allt jag gör. Det har alltid varit vi tre, även om världarna runt oss rasat samman och livet har sett fullkomligt bonkers ut, så vet vi att vi haft varandra. Det har inte varit lätt, vi har alla haft och har ännu våra egna krig att bekämpa, men som jag ser det finns det ingenting som skulle hindra mig från att ringa till någon av dem om jag behöver tröst eller hjälp med något.
Vi håller varandra om ryggen, bär på minnen som ingen annan vet något om och vi förstår varandra i hur det är, när saker inte går som en tänkt. Hur det känns när en inte riktigt passar in någonstans men ändå tvingas göra det. Det finns ingen som jag skrattar med som de, nu när vi är vuxna skrattar vi ju absolut mera än vad vi gjorde när vi var små, när vi helst ville ta livet av varandra. Så många gånger jag ville döda Viktor när han använde mig som slagpåse när han skulle leka Turtles eller träna "karate". Så många gånger jag avskydde Hanna när hon alltid skulle vara tvärtemot, envis som en åsna stampade hon i golvet och skrek i högan sky så djuren på gården gömde sig och byn trodde flyglarmet gick. När det är tre syskon i en skara blir det oundvikligt att en två ofta gaddar ihop sig mot en, vilket också hände hela tiden. Viktor försökte såga sig genom min dörr (som inte var låst), och Hanna bara skrek, som vanligt. Det finns ingen som en bråkar med som en gör med sina syskon, för en blir alltid sams igen. Fast stickorna yr och det osar svavel runt orden en kallar varann så har det oftast gått över till nästa dag för det måste vara så.
När vi blev tonåringar gled vi ifrån varandra lite. Dels för att jag flyttade hemifrån tidigt, och dels för att det var så mycket annat elände som hände då så vi skötte inte om relationen riktigt. Något som jag ångrar fruktansvärt mycket. Under den tiden de hade behövt mig som mest fanns jag inte där, utan jag förlitade mig på att de klarade sig ändå. Men det är för sent att göra sådant ogjort, utan en kan bara göra bättre från sig efter sina misstag, och nu känns det som vi äntligen på riktigt hittat tillbaks till varandra.
Det vi har varit med om har svetsat oss samman till vad vi är idag, lite galna, inte fullt normala, men ändå alldeles underbara människor. Hanna och Viktor, jag vill att ni ska veta, att er lycka är min lycka, liksom er sorg också är min sorg. Jag kommer alltid alltid att finnas här för er, oavsett vad som händer eller var i världen ni befinner er, så är jag bara ett samtal bort. Jag älskar er, jävla galningar.
Och innan det här året är över ska vi fan i mej stå på ett dansgolv tillsammans och rejva bort varenda jävla bekymmer som finns. I promise u.
Idag hade jag inte alls tänkt skriva om något sånt här. Hade tänkt skriva ett helt vanligt vardagsinlägg om mitt jobb och mitt liv i allmänhet. Men så kom Roosh V i min väg. Vilken clown var det första jag tänkte, men när jag gick in på hans hemsida för att läsa lite mer ingående om honom kunde jag bara tänka omg here we go again. Minns ni RSD med Julien Blanc i spetsen som härjade runt med sina värdelösa dejtingtips och ännu mer värdelösa kvinnosyn för några år sedan? Well, här kommer det igen, bara ännu värre. Läser en Roosh Vs texter ser en direkt att han inte är annat än en misogyn, kvinnohatande våldtäktsförespråkare, som på något vis har fått många män med sig världen över som tycker att hans syn på kvinnor är rätt så "okej". Han ska nu ordna massmöten världen över, och när folk börjar höja sina röster emot hans våldtäktsföreläsningar skriver han bl.a så här på sin hemsida:Since this meetup was never intended as a confrontation with unattractive women and their enablers, I’m moving to save as many of these meetups as I can before Saturday so that men can still meet in private away from a loud, obnoxious, dishonest, and potentially violent mob. (källa). Jag vet inte ens hur någon kan ta denna människa på allvar som skriver på det här sättet. Läser man vidare på hans sida och går in på djupet i hans kvinnosyn hittar en mycket godbitar som gör att en verkligen funderar om det är på riktigt eller bara ett väldigt duktigt internettroll som är i farten: Modern women are too broken, unreliable, and narcissistic to be give men anything reliable besides fornication, so this is what you must aim for if you want to get something out of the current oil boom. Any other strategy will result in disappointment and failure. (källa). Han jämför den moderna, självständiga kvinnan med en oljeboom, som ska utnyttjas så länge det varar, och detta endast i sexuella syften. Och nu kommer en favorit, där han uppmanar män att inte ha sex med feminister, att på samma sätt som män dissar tjocka tjejer ska de inte heller hoppa i säng med en feminist: For the same reason you pass on fat women, resigning them to an underclass of low-quality men who will fuck anything, you must now sexually discriminate against women for their man-hating belief system. (källa). Detta är så förbannat galet så jag kan inte förstå hur så många män går på detta. Är det rädslan för att hamna i underläge som de måste börja behandla kvinnor ännu värre, och faktiskt legalisera våldtäkt för att de ska få vad de vill ha? Hur kan denna människa ha möjlighet att ordna möten världen över utan att någon reagerar? Regeringar blir galna över kvinnliga aktivister som visar brösten offentligt, medan sådan här skit får fortgå utan problem? Jag skulle inte vilja ge den här människan mer uppmärksamhet än vad han redan har, men jag kan inte låta det gå obemärkt förbi. Snälla människor, skriv på namninsamlingarna som sprids för att den här människan och hans gelikar inte ska få möjlighet att dra in fler i sina irrläror.
I ett tidigare inlägg skrev jag om hur det känns som en skulle vissna på insidan när det känns som en bara motarbetas från alla håll hela tiden. Under senare tid har det mer och mer gått upp för mig att jag bor i en stad där det är mer accepterar att vara antifeminist och rasist, än tvärtom. Bara för att nämna ett exempel fick jag under ett krogbesök för någon vecka sedan höra av en man att han inte kan tåla mig för att jag är feminist, att han tycker det är skit det jag skriver och i princip hatar sådana som mig. Jag är van att få kritik för mina åsikter, kritik för att jag är på ett visst sätt eller skriver om vissa saker som folk kan tycka är obekväma. Men när någon uttryckligen säger att de hatar feminister eller inte TÅL mig på grund av mina åsikter, då är det precis samma sak som att de skulle säga att de hatar mig för att jag är kvinna. Att de hatar mig för mitt kön som jag föddes till och inte kan göra ett dugg åt.
Jag skulle förstå om det vore för att jag hade rasistiska eller andra åsikter som innebär att jag anser en annan folkgrupp mindre värda, om jag öppet skulle diskriminera och trycka ner andra människor. Då skulle jag kunna acceptera att människor inte tål mig på grund av mina åsikter. Men när jag blir hatad på grund av att jag vill att alla människor oavsett kön, hudfärg, etnicitet, funktionalitet, sexuell läggning osv. ska ha lika rättigheter och skyldigheter, att vi ska se varandra som människor och behandla varandra med respekt oavsett yttre attribut, det är något jag inte för mitt liv kan förstå. Att jag i många fall inte ens får en chans att berätta om varför jag är feminist, eller varför jag är antirasist eller tycker vi borde förändra på olika saker i samhället så att alla skulle få det bättre, utan en döms ut direkt på grund av hur jag ser ut eller vad jag skriver eller säger. Min mor brukar säga att det inte löns att slösa energi på att argumentera med idioter, för de drar ner en till deras nivå. Men jag kan då fråga mig själv, varför bara predika för de redan frälsta? Andra med samma åsikter som mig vet redan att världen är fucked up, att kvinnor (och män) världen över förtrycks på olika sätt och att bara för att jämställdhet är lagstadgat i ett land innebär det inte att det funkar i praktiken. De vet ju det redan, så varför ska jag berätta det åt dem? Jag önskar inställningen till feminism skulle förändras och bli mer öppen och tolerant, för det är ju inget dåligt, det är någonting som alla skulle gynnas av. Men folk behagar ju inte ens ta reda på, utan kräver att vi ska om och om igen berätta och slå hål på myter som flashback och dåliga krönikor sprider som gödsel över åkrarna.
När en vägrar att se orättvisorna som finns runt en, när en inte ens orkar ta sig en funderare på vad som gör att en har vissa beteenden eller vad dina förutfattade meningar gör med sättet du bemöter dina medmänniskor på, ja det är då intoleransen frodas. Jag kommer inte att ändra på mig bara för att du hatar mig, för min glöd är större än så. Jag tänker inte låta dig och dina hatiska blickar och fula ord trycka ner mig, för det är för mycket som står på spel. Ju fler vi är som vägrar kuva oss under de som sprider rädsla och hat, desto större är chansen att vi faktiskt kommer att kunna förändra något.
Om du säger att du hatar mig på grund av att jag är feminist, då hatar du mig för att jag är kvinna. Och då ger du mig ännu en orsak till varför jag anser att det inte finns några andra alternativ än att vara just det, feminist.
