måndag 5 oktober 2015

Är du knullbar, lilla vän?

Läste den här artikeln för några veckor sedan på svenska yle, och har länge känt att jag behöver skriva något om det, eller speciellt om de reaktioner som kommentarerna till artikeln väckte hos mig. Det är antagligen inget nytt för gemene man att kvinnor och män framställs olika i media och reklam, tror även att jag själv skrivit om det för någon tid sedan. Kvinnan ska vara vacker att titta på och sälja saker med sin sexighet, männen ska sälja saker med sin pondus och tuffhet. Inget nytt under solen för de flesta. Vi vet även att kvinnor framställs annorlunda i reportage och artiklar än män, till exempel i en intervju med en framgångsrik kvinnlig chef får hon ligga på ett skrivbord och fläka ut sig och prata om sin framgång i egenskap av kvinna, medan samma reportage om en man koncentrerar sig på mannens yrkesroll istället för det faktum att han är man.
Kommentarerna till dessa artiklar är alltid lika provocerande, och jag kan inte för mitt liv förstå hur vi inte kan se hur fel och skev bild av kvinnor OCH män vi reproducerar om och om igen. "Men kvinnor vill ju se bra ut och vara kvinnliga, de som säger något annat är bara avundsjuka för att de inte ser lika bra ut" typ. Då kan jag ställa frågan; har en som kvinna någon gång haft ett val, om en vill vara kvinnlig eller ej? Jag har aldrig blivit tillfrågad huruvida jag vill se bra ut och vara "kvinnlig" för att jag är född kvinna, det är något som tas för givet. Att det är av naturen bestämt att en som kvinna VILL vara vacker och se ut på ett speciellt sätt som anses vara feminint och tillfredsställande för männens blickar. Jag har aldrig känt att jag haft ett val att vara kvinnlig eller ej. När jag lämnade barndomen och blev mer medveten om mitt och andras utseende märkte jag snabbt vad som förväntades av mig som kvinna. Att jag skulle passa in i ett fack tillsammans med andra kvinnor, ett fack där vi vände ut och in på oss själva för att få mäns uppmärksamhet, vi skulle vara knullbara. Även om jag var punkare, rakade av mig allt hår på huvudet och hade konstiga kläder ville jag vara snygg, och "kvinnlig".

En behöver ju inte helst leta länge innan en ser mönstret i reklamer som vi matas med hela tiden. Det är snygga, smala sexiga kvinnor med kåt blick som säljer allt från parfymer till jeans och mat, medan männen säljer saker genom att se stora, starka och farliga ut. Och vi köper skiten, Vi ifrågasätter inte helst varför vi köper jeans som marknadsförts med modeller som ser ut som de just ska bli våldtagna. Vi har blivit så avtrubbade att vi inte orkar bry oss, och hur ska det då komma till en förändring? När vi lever i tron att det är så här det ska vara, att vi som kvinnor VILL framställas som köttstycken och objektifieras i tid och otid, för att vi tycker om att få männens uppmärksamhet.


Hur ska vi komma från de stereotypa könsrollerna när vi inte ifrågasätter och vill ha en förändring? Våra barn får lära sig redan i förskolan hur viktigt utseende är, och det är otaliga gånger jag fått förklara för min sexåring att det inte spelar någon roll hur en ser ut, utan det viktiga är att det är bekvämt. Och hon är rädd för att de ska skratta åt henne om hon har fel leggings eller fel t-shirt. Hon är sex år. Hur ska det bli sedan, när hon är tio, tretton eller femton? När hon hela tiden ska klä sig för att få andras acceptans? 
När jag kommer ur duschen (där jag rakat bort allt hår från ställen där kvinnor inte ska ha hår, peelat huden, använt schampo och balsam som gör håret tjockare och mindre frissigt, peelat ansiktet och efteråt smort in mig med någon kokosdoftande salva över hela kroppen), och ställer mig framför spegeln för att ändra mitt utseende helt och hållet, vem gör jag det för? Jag vill intala mig själv att det är för min egen skull jag sminkar mig och fixar håret, för jag tycker det är roligt att se bra ut. Men jag vet även också att det förväntas av mig i egenskap av kvinna att jag ska göra allt detta, lägga ner tid på att lägga en mask på mitt eget ansikte. Lägga ner tid på att ha ångest över min kropp och min hy, för det finns alltid något som kunde vara lite bättre, lite smalare, lite fastare. Hur många mödrar står inte framför spegeln och svär över sina celluliter eller sina kärlekshandtag inför sina barn? Och vad gör det med dem, att redan från unga år påverkas både av sina föräldrar och av ett konstant flöde av reklam utifrån, som säger att du inte duger som du är? 

En kommentar från artikeln: Jag tror nog att kvinnor vill vara just kvinnor. Kvinnor vill inte vara män,jag frågar därför varför inte kvinnor får vara kvinnor? Ska dom vara något dom inte är och något dom kanske inte ens vill vara?

Vad är det att vara kvinna? Vad är det att vara man? Är det att vara kvinna om en erkänner sig underlägsen mannen och endast ses som ett kön? Är det att vara man att vara överlägsen alla andra levande ting och ses som människa, inte endast ett kön? Vad är det som gör att det ses annorlunda på kvinnlig respektive manlig framgång? Varför läggs det så mycket fokus på den kvinnliga chefens familjeliv eller klädstil, medan den manliga chefen verkligen får prata om sitt jobb och sin karriär? 
Innebär det att jag inte vill vara kvinna om jag inte accepterar de krav som ställs på mig och mitt utseende, att jag vägrar objektifieras? 


Och det är ju inte bara kvinnor som far illa av detta, männen och bilden av hur en "riktig man" ska vara påverkas i lika stor utsträckning. Det är inget hälsosamt ideal som männen ska tvingas följa, att vara hård och alltid stark, inte visa känslor och absolut inte visa feminina sidor. Som sagt reproduceras dessa stereotypa roller genom vår tystnad, genom vår acceptans och det faktum att vi tror att det är så här det ska vara. Vi kommer aldrig att slippa sexism eller uppnå jämställdhet mellan könen om vi inte problematiserar och ser det absurda i de bilder som vi matas med varje dag, och ifrågasätter våra egna föreställningar om vad som är "kvinnligt" och "manligt".

Jag vill inte vara knullbar. Jag vill vara en människa som ska kunna se ut hur jag vill utan att behöva fundera över om jag är tillräckligt feminin eller uppfyller andras krav på hur jag borde se ut. Problematisera och ifrågasätt, gott folk, var jobbiga och säg emot, någonstans måste vi börja luckra upp dessa skadliga roller som tilldelas oss från den dagen vi föds. 

Tips: besök The Gender Ads Project för många skrämmande exempel på hur sexism och makt används i marknadsföring.



3 kommentarer:

Anonym sa...

Väl skrivet, håller med. Jag tror ändå att utvecklingen, om inte vänder, så iaf bromsats upp, och tycker mej ha sett en växande trend med flickor som sätter upp somebilder på sig osminkade och i naturliga vardagliga miljöer. Och proteströrelsen mot överexponeringen av tunna och/eller välformade tjejer växer även den.

Kontrasterna som förgyller vår tillvaro, åtminstone min, vill vi väl ändå ha kvar ? Tur att dessa uppstår även via andra attribut än smink :-)

Janne

biz sa...

Lite OT kanske, eller så inte - varför har alla ultrafeminister blått hår med rak pannlugg nuförtiden? Är det en ny trend bara eller nån viktig tanke bakom? :)

Personligen vägrar jag (fortfarande) kalla mig något som slutar på -ist. Ändå har jag inte varken färgat håret eller sminkat mig eller rakat armhålorna på flera års tid. Hade helt enkelt inget annat val - min hy höll på att bli rynkig och finnig av allt smink och mitt hår ramlade av i tovor på grund av alla hårfärgskemikalier. Livet blev betydligt mera simpelt utan kladdet, rekommenderas varmt.

Rekommenderar också att slänga ut teven, om det känns jobbigt med all reklam. Har inte haft teve på tio år och jag saknar den ungefär lika mycket som hårfärgen. :)

Fridens!

biz sa...

Åh, en sak till - i dag känner jag mig strålande knullbar. Livet leker, min kropp är i skick, jag har druckit tillräckligt med vatten direkt från morgonen och kan inte vänta tills min pojkvän ska ge mig ett ordentligt skjut. Det är en bra sak. Sex är bra. :)